Hoppa till innehåll

Dag: 12 augusti, 2009

Prinsar och basketspelare har vi inte stött på än

Vad händer? Har jag blivit biten av reseflugan?

Först föddes jag in i en resande familj (det låter, det) som drog sina barn Europa runt under de tio lediga sommarveckorna. (Lärarfamilj med pengar? Ja, på 1970-talet.) Sedan tågluffade jag hysteriskt. Sedan födde jag barn och reste inte ett dugg på nästan 15 år.

Och nu är jag på en enda månad i München, Grekland, Vrena och Mullsjö! (Fast nästa projekt måste faktiskt vara en tågluff, nu har jag snart spytt ut föroreningar som motsvarar nästan en tusendels resa till Thailand.)

I alla fall. Kära dagbok. Jag sitter i en säng på ett pensionat i Ockelbo. Resan hit var spikrak upp till Sala, sedan kringelikrokig.

1. Vandring i Sala silvergruva. 2. Bad i Östaviken. 3. Mat och sömn i Ockelbo. (Den gröna ringen är ”vägen mellan två sjöar” – där jag i min enfald trodde att vi körde. GPS finns som sagt inte i min värld.)

Sala har verkligen gjort det lätt och enkelt för turister – man lotsas effektivt till silvergruvan. Man får tusen och ett olika val mellan olika guidade turer, man kan äta och dricka och köpa smycken och stenar och man kan avsluta allt med att gå på loppis och äta lite mer. Lysande, Sala!

Här är vi nere på 65 meters djup i gruvan, där guiden Erik sjöng en psalm. Det var tre plusgrader och vi hade hjälm och cape och lånade stövlar. Sexåringen deklarerade efter att ha fått syn på en fladdermus att detta minsann var ”den bästa dagen i hela mitt liv”.

Efter Sala fanns en massa vägar att välja mellan. Jag siktade på måfå lite norrut, och spanade efter skyltar mot badplatser. Klockan närmade sig fyra och vi hade bara ätit några matsäcksmackor till lunch och jag anade en snar blodsockerkollaps innan jag kom på att det ju inte var tonåringarna jag hade med mig. De här tre ”små” hade ju fått glass i Sala, och stod sig på den på ett helt annat sätt än en sjuttonårig yngling plägar göra.

– Mamma, det ser ut som om sockerbitarna ska dansa kring granen!

Via svenska serpentinvägar hamnade vi vid en ljuvlig badvik – Östaviken – som var tom på folk. Där fanns omklädningsrum, volleybollnät, två badbryggor, vita snäckor och perfekt lutning under vattenytan. Men som en misstänksam Tippi Hedren tassade jag ut på den ena bryggan. (Bonuslänk.)

Badbryggans bajs.

Vissa av oss badade i underkläderna och alla saknade handdukar eftersom vi hade packat med vinterkänsla. Sjön måste ha varit extremt järnhaltig – eller så var det bruna vi torkade av oss något helt annat.

– Mamma, varför är det inga andra här och badar?
– Ehm, jag vet inte. (Tork, tork, tork.)

Och så körde vi vidare mot maten i skymningen.

Folkets hus i Tärnsjö. Det var så fult och tömt och ensamt och sorgligt att jag tvärstannade bilen och sprang ut för att ta en bild och klappa lite på den kaklade väggen.

Väl framme i Ockelbo hittade vi till pensionatet snabbt … men kom inte in. Alla dörrar var låsta, alla fönster svarta, trädgården lika tom som stranden i Östa. Jag ringde upp ägaren och påminde om vår bokning medan barnen sprang omkring och försökte undkomma myggen. (Som var både ovanligt många och ovanligt elaka.)

– Javisst, välkomna, nyckeln ligger i brevlådan, det finns te i köket och tv i tv-rummet och dusch i duschrummet och toa i korridoren.
– Och mygg i trädgården. Var sak på sin plats alltså.
– Va?
– Äsch, jag ba… Kan du rekommendera en restaurang i Ockelbo?
– Ja, det finns bara en som är öppen! Atalanta!

Pizzeria Atalanta med perfekta pizzor, perfekt personal, billig läsk, två fulla gubbar, två fula tavlor, en tjock gubbe, en tjock-tv, spelautomater, förfärliga dukar med plexiglasskivor på och så de där stolarna, ni vet. Men inte en enda bild på Glenn Strömberg.

Tack, Ockelbo – det var så skönt att inte kunna välja restaurang! (Nu är jag alls inte ironisk även om det låter så. Jag har tröttnat på all valfrihet och vill bli lite hunsad igen.) Är de snart K-minnesmärkta, de där pizzeriorna som finns överallt?

Här ligger just nu Sexåringen, Nioåringen och Tolvåringen och snusar.

Som kringresande föreläsare kräver jag hotell som har

  • trådlöst internet
  • tekokare på rummet
  • mörkläggande gardin
  • tv på rummet
  • dusch på rummet
  • toa på rummet
  • två kuddar i sängen.

Som kringresande förälder har jag inga krav alls, visade det sig denna kväll. Inget i ovanstående lista uppfylls – det finns inte ens rinnande vatten i köket. Och jag bryr mig inte. Framför allt bryr sig inte barnen ett dugg; de satte sig i köket och spelade schack med två illaluktande ryssar och delade innan de somnade på den enda tandborste som vi fick med oss hemifrån.

Share
23 kommentarer