Hoppa till innehåll

Dag: 5 augusti, 2009

Sträckan från Mullsjö …

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

 

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:

 

”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)

När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

 

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.
Share
20 kommentarer