De två senaste dagarna har inte bjudit på några som helst överraskningar. Allt har gått i expressfart och jag har inte varit hemma mer än lite då och då och alla har berättat hur soligt det har varit utomhus och barnen har sagt ”gå ut i solen, mamma!” medan jag har cyklat motionscykel i källaren eller kört bil hit eller dit eller hängt med näsan över ett krångligt manus.
Fast så här ser det ju inte alls ut.
Jag stod i solnedgången som vanligt vid spisen och svor över den största plattan som bara stänger av sig och den lilla plattan som aldrig blir varm och den mellanstora som bara funkar längst in i mitten och funderade över den där fjärde plattan som kan bli avlång men som jag nästan aldrig använder och förbannade det digra spisutbudet som gör det omöjligt att bestämma sig för en storinvestering.
Den här fantastiska spisen stod i köket på det där B&B-stället som vi bodde i England förra veckan.
Och jag tyckte att livet borde innehålla mindre krångel, mer sol och färre val som måste göras, när Trettonåringen tjoade till där han stod med avokadoerna och förberedde guacamolen.
HEUREKA!!! LIVET LEKER IGEN!!! JACKPOT!!!
Uppdatering Eftersom jag tror att jag har bestämt oss för en spis med induktionshäll, kollades igår magnetismen i kastrullskåpet.
Kastrullsekrutter kan vi kalla dessa sju, som varken höll måttet eller fast nån magnet.
Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:
– Hu. Jätteblommigt. Irk.
Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.
Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.
Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:
Flotta kladdskydd på alla dörrar.En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.Hellskotta, vilka snygga lampor!Köksspisen var enorm och inramad i svart.Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!
Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!
Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.
Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.
– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.
Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:
”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”
Självklart.
B&B-breakfast i Devon.Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)
Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.
Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.
Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?
En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.
Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)Finfin patina.
Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.
Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.När badmaskinerna senare på dagen hade rullats ut i vattnet, såg det ut så här.
Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)
I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:
”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”
Håhåjaja, eländes elände.
Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?
Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.
(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)
Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.
I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?
Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …
– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …
Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.
Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.
Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:
Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.
Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.
– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.
Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …
Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!
Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.
Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:
– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!
(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)
– Va?
– Håret! Eld!
Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.
Lite förkolnad nudelfrisyr.
Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.
På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.
– Vad var det? sa jag.
– Sorry, what?
– Där! I have to take a pict… försökte jag förklara, samtidigt som jag hivade upp kameran.
– What?
– Those … that … isn’t that …? sa jag samtidigt som jag tog 100 bilder genom bilfönstret.
– Oh, yes, Stonehenge.
– We just passed Stonehenge?
– Yes indeed.
Blasé är bara förnamnet: vi körde förbi Stonehenge som vore det en kossa. Jag satt med min kusin Ann och hennes brittiske (men svensktalande) man Mike i en bil och de tyckte att vägen var hur tråkig som helst. Jag var som en femåring på zoo.
– Vad är det där?
– Vad?
– Stooooora, gråa byggnader mitt ute på en åker! Är det en fabrik?
– Nej, det där är ju ladugårdar.
Åh fan. Tänkte inte på det. Jag har förmodligen aldrig sett en ladugård som inte är röd med vita knutar.
– Militärinvasion! Där kör ju en, två, fjorton stridsvagnar! På motorvägen!
– Luuugn. Militära fordon är det förvisso, men du vet mycket väl att stridsvagnar inte k…
– Okej. Men de är himla dåligt kamouflerade tycker jag.
– Jösses. Kolla. Oj.
– Men Lotten. Du vet mycket väl att vi inte har Systembolag här.
– Men i alla fall. Jösses.
Jösses-hyllan på bensinmacken.
Jag log, där jag satt i baksätet, såpass länge att jag blev trött i mungiporna. En liten stund var jag kartläsare, vilket jag är bra på när jag måste fokusera. Eller när platserna heter Luleå, Lund och Åmål. Men …
– WALLOP!
– Pardon?
– Där ligger ju Middle Wallop! Och Nether Wallop!
– Men vi ska sikta mot Exeter.
– Hahahaaaa, WALLOP!
Övre och nedre örfilen!
Nu har vi sovit en natt på The Old Vicarage i Kenton (strax söder om Exeter), som drivs av Mikes gamle kompis Bob. Han berättade till gårdagens delikata linsgryta glatt om den väldigt långe (yes!) slottsherren Charlie, som bor en bit längre ner på gatan – en jurist som spelar rugby och är gift med skådespelerskan A.J. och som säkerligen släpper in oss i slottet om han bara är hemma. Samtalet vinglade fram och tillbaka och vinet flödade. Mike och Bob drog sig undan till ett piano och spelade gamla slagdängor och jag lärde mig världens mest användbara ord: dubree. Jag jublade.
– Gosh! Hurra! How do you spell it?
– You don’t.
Thingamy, whatsit och dubree betyder liksom grej. Liksom dingbat, jigger och … exeter! Som Annika i kommentatorsbåset nämnde redan igår:
exeter (n.), all light household and electrical goods contain a number of vital components plus at least one exeter. If you’ve just mended a fuse, changed a bulb or fixed a blender, the exeter is the small plastic piece left over which means you have to undo everything and start all over again.
(Douglas Adams & John Lloyd: The Deeper Meaning of Liff)
Avslutningsvis … detta med tepåsar. Hemma i Sverige gör jag tre–fyra stora tekannor per dag. Jag har en tjock tehuva och ser till att teet inte drar en sekund mer än fyra minuter. Men i teets hemland, där a cup of tea hjälper mot tandvärk, hjärtesorg, allmän vånda eller kallras från englasfönster … gäller bara påste. Alla påsarna samlas i en liten burk så här läckert:
Tepåseinstallation.
Pssst. Kuriosa som man lär sig när man åker utomlands: Björnen sover och Gubben Noak har ju samma melodi, medan Blinka lilla stjärna skrevs av Mozart.
Jag håller som bäst på att fundera på att börja packa, men utan resfeber som jag alltid är, är det liksom svårt att komma igång. Men imorrn bitti ger jag mig av mot The Old Vicarage i Kenton (nära Exeter), där jag ska prata engelska i flera dagar.
Oh dear, such a lovely map.
I vanliga fall förbereder jag sällan mina resor; det som händer, får hända. Tralallaaa.
Such a very charming kitchen!
Men nu såg jag att det liksom i alla andra städer med självaktning ju har brunnit: The Great Fire of Kenton 1856. En liten gnista for vid lunchtid den 16 april iväg från lite utslängd aska och landade på ett fnöskeliknande tak, och vips brann 24 hus ned till grunden. Exakt 99 människor blev hemlösa, vilket ju betyder att de inte bodde så himla trångt.
Undrar om de uppmärksammade 160-årsdagen häromveckan.
The very nice All Saints Church looks like the first cousin of a flugsvamp.
Är jag då särskilt intresserad av stadsbränder? Nej, men när jag flyttade från Lund till Luleå 1973, var ”storbranden i Luleå 1887” det allra första min lärare började prata om. Jag satt och sög på flätorna och försökte trolla bort mina skorrande R samt öva på att säga JÅ på inandning och var otroligt fascinerad av att vi i minst två veckor analyserade branden och dess verkningar.
Idag minns jag bara att Luleå före branden hade snirklande gator som t.ex. Lund, men att staden idag från ovan är rutig som en skjorta från Dressman.
Och där knöt vi i hop (kapp)säcken: jag måste ju börja packa kläderna nu! Ska jag ha fjäderboan med? Klackskorna? Birkenstocktofflorna och vårhatten?
Under den gångna helgen med vår Eskilstuna Basketcup, har jag mest sagt ord som poäng, lång, klockan, sova, köra, varför, vann, förlorade, sova, trött, boll, skorna, domaren, kul, sova och äppelpaj. Meningarna var så korta att jag nog aldrig ens kom till en bisats.
Därför var det förstås en ljuvlig omväxling när jag av Annika i kommentatorsbåset på morgonkvisten fick en länk till lite Shakespeare. Med en ganska kort mening.
Uppdatering … BBC har sett till att vi inte kan njuta av det lilla klippet eftersom de äger rättigheterna. Självklart, men tänk om de kunde se tillgängligheten som lite reklam för sig …? Slut på uppdatering.
Men ny uppdatering!Här finns den! Slut på nya uppdateringen.
Några förklaringar bara – Eddie Redmayne är en för oss svenskar kanske inte väldigt bekant, snygg skådespelare. (Här finns mer info om klippet som ni inte längre kan se.) Dödskallescenen innehåller inte alls några ”to be” utan mer ”poor Yorick”:
(Ni får gärna ha synpunkter på Mel Gibsons Hamlet här.)
Jag har aldrig spelat Hamlet, men jag kan säga ”att vara eller inte vara” på en massa språk och lärde mig det innan Google Translate uppfanns och allt översättningsrelaterat ju blev en barnlek. (Harrrkl.) Roligast är finskan:
”Ollako vai eikö olla, että on kysymys.”
Och hur var min favorit David Tennant som Hamlet? undrar ni. Jo, ungefär så här:
Svenska ord är ibland svåra att uttala, ja. Och på svenska har vi en intonation som är galet svår att lära sig och sje-tje-ljuden ska vi inte tala om.
Svenska är på samma gång ett klingande vackert språk med ett oändligt antal ord eftersom vi kan göra sammansättningar precis hur vi vill, t.ex.
tangentbordspanik
flaggstångsspricka
resväskekatastrof
gummisnoddstrassel
skosnöresdilemma.
Sorry, alla de ovan påhittade orden förmedlar visst lite av en kom och hjälp-känsla.
Godiscykelram.
Men tillbaka till uttalet.
Nu ska vi inte snöa in på ejängklien utan på ord som på svenska är svåra att uttala även om man de facto inte alls har problem med att uttala svenska annars. Jag fick tips om en flaggblogg med en rolig formulering, och alla roliga formuleringar måste faktiskt prioriteras framför … eh … allt annat. Japp, det är vetenskapligt bevisat.
vexillologi, läran om flaggor, fanor standar och baner. Uttrycket är som du ser omöjligt att uttala och används därför ytterst sällan i talspråk. Dessutom är det inte så många som vet vad det är. Ibland används ordet vexiologi istället, vilket inte är korrekt men lite lättare att säga.
Man kan dra en parallell till besiktiga, som också blivit omöjligt att säga, så nu är besikta det rekommenderade uttalet.
Detta är förstås väldigt praktiskt när man är lite sluddrig och slapp i artikulationen. Eller har bråttom och vill spara på sina stavelser.
Språket utvecklas och vi med det – själv har jag förresten problem med betoningen av ett så vanligt ord som politiker. Jag inleder som om jag skulle säga politik, och fyller på med -er och tappar sedan koncepterna helt. För att inte tala om hur jag inte kan säga tobaksmosaikviruskristaller.
Hett tips: istället för Nationalencyklopedin kan man ju säga NE. (Bilden här föreställer NE på cd-rom 1998.)
Medan all världens skattepengar har försvunnit för att oehemult rika människor inte har nån skam i kroppen och dopare fortsätter att dopa sig och vi diskuterar om det är konst eller konstigt att klä pelare i flytvästar, ska jag berätta vad som hände med Ezra Pound denna dag – 18 april 1958.
Well. Vi får kanske hoppas att han har rätt. Ezra Pound läser man nog inte mycket i skolan av idag – men nu ska ni alla få läsa om honom.
Ezra Pound (1885–1972) föddes i USA, men flyttade efter avslutad skolgång till London. Han var kompis med Hilda Doolittle och gifte sig med Olivia Shakespear; de har så fina namn att de ju måste nämnas. Och nu tar vi en poesipaus:
As a bathtub lined with white porcelain,
When the hot water gives out or goes tepid,
So is the slow cooling of our chivalrous passion,
O my much praised but-not-altogether-satisfactory lady.
År 1920 flyttade han till Paris och fick nya kompisar som Gertrude Stein, Ernest Hemingway och Pablo Picasso, samtidigt som han ”skaffade sig” en älskarinna. Pound fick på kort tid barn med både hustrun och älskarinnan, men var väldigt omtyckt av alla och envar. Och så gick tiden – och Ezra Pound blev fascist. Han tyckte att Hitler och Mussolini hade helt rätt om judarna och höll inte tyst om sina sympatier. Hemingway blev chockad, och skrev om sin forne vän i ett brev till poetpolaren Archibald 1943.
Efter att ha flyttat till Italien, försörjde sig Pound på att på uppdrag av italienska regeringen i radio kritisera USA och ljuga om sakernas tillstånd, vilket gjorde att han när kriget tog slut arresterades, placerades i fångläger och sedan fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus tills hans författarkompisar den 18 april 1958 fick honom utsläppt så att han kunde sätta sig på sin kammare och skriva god litteratur istället.
Förbaskade Ezra Pound och förbaskat vad människor som fuskar, stjäl och bedrar saboterar på alla möjliga olika vis. Jag får naturligtvis tycka om Pounds poesi fastän han inte var en rättskaffens människa, men … gaaaaaaahhhh! (Det där var ett primalskrik. Ett sånt som man tar till när man saknar ord för sin frustration.)
Idag vikarierade jag som coach (ergo tränare på vanligt sportspråk) för ett gäng killar och tjejer som är födda 2008 eller 2009. Det går till på detta sätt:
Fast det här är en gammal bild från när den nuvarande Sextonåringen skulle spela match när hon var tio år. Och hjula lite i mittcirkeln.
– Hej på er. Jag heter Lotten och jag är här för att er coach inte kan vara med idag och jag har spelat basket i 40 år.
– Jag är jättebajsnödig.
– Ojdå, då får du gå och bajsa. Följer din pappa med dig ut till toan?
Ungefär alla föräldrar sitter med i hallen och tittar på … sina telefoner. Men det tycker jag är helt okej – de måste verkligen inte engagera sig.
– Hur är det nu med basket … får man springa omkring så här med bollen?
Här får jag briljera och visa hur snabb och smidig jag är där jag springer omkring med sprittande ben som John Cleese.
– NÄÄÄÄÄÄÄÄ ropar alla barnen. DÅ BLIR DET STEGFEL!
Och så dribblar alla. Vi studsar bollen på linjen och inte på linjen och med jättelåga studs och jättehöga studs och så måste alla dricka vatten för det är jättejobbigt att studsa bollen.
– Har ni gjort mål någon gång?
– Ja!
– Men visst är det svårt?
– Ja!
– Nu ska ni få lära er allt om det fiffiga hörnet!
Nu inser jag att ”fiffig” förmodligen är ett stenåldersord. Men jag går på i ullstrumporna och visar hur man ska försöka sikta på det lilla hörnet på plankan (”ni vet att det heter planka fastän den inte ser ut som en planka?”) och hur det blir jääääättesvårt att missa målet om man prickar det lilla hörnet.
Om man skjuter bollen så att den studsar på det där krysset, far bollen rakt ner i korgen!
– Jag vill leka sjögräs nu.
– Nej! Jag vill leka banankull!
– Tunnelkull med bollrull!
– Jag vill vara en pirat på havets botten!
Så då gör vi det. Att ”coacha” små basketbarn är att leka, lyssna, peka, vissla, prata, hålla handen och sitta i knät och avsluta allt med en high five med både föräldrar och barn.
