Första gången jag såg ESC (som vi kallar mellofinalen i maj, vi som är kännare) var 1972.
Tydligen – men jag minns inte ett jota. Däremot minns jag den första månlandningen ett par år tidigare eftersom jag var klädd i en nytvättad, väldigt hård frottémorgonrock och tv:n var väldigt liten.
[här kommer jag att stoppa in en bild på nyss nämnda morgonrock – när jag hittar den]
Igår var det mellofinal 2017, och se på faan: det var minnesvärt, roligt och spännande samt bara riktigt dumt och pinsamt när programledarna var i bild. Temat för kvällen var – sa de – ”diversity”.


Nåväl, allt är ju inte yta. En av dem kan mycket väl ha varit t.ex. kvinna på insidan.
Men sedan kom ju allt annat som vi med stor förtjusning frossade i …

Italien trallade textrader med både ”panta rei” och ”singin’ in the rain” och fick det att rimma, samtidigt som en människa i apkostym på något sätt berättigades scennärvaro.

En stund senare kom Rumänien och kombinerade en joddlande tjej med en kille som stående på en kanon rappade med siktet inställt mot publiken.



I brist på Henrik Schyfferts svenska melodifestivalrumpa som brukar visas upp, smet en nakenrövad australiensare upp bredvid förra årets vinnare innan han slets från scenen av den svenske producenten.

Till slut vann en hjärtsjuk, väldigt spröd portugis hela klabbet.

Säga vad man vill om detta spektakel, men Eurovision Song Contest lyckas verkligen med kreativiteten, proffsigheten och glädjen samt ”diversiteten” (joodå, om än inte på programledarplanet) och verkar fungera som ett bra mycket smidigare maskineri än … t.ex. … USA:s regering – eller SJ?
Bra att veta. Vi har fortfarande ingen TV och i såna här sammanhang blir vi ofta betraktade som efterblivna och oinformerade fånar. Vilket vi troligen är. Men nu kan vi ta del i samhällsdebatten med klar blick och ljus panna.
Taxi myskoxe.
Om jag hade hafat ett jobb att gå till i morgon så hade jag nu på ett insatt och trovärdigt sätt kunnat delta i kafferastsdiskussionen.
Som det nu är får jag prata med mig själv, och DET vill jag verkligen inte. Maken till tråkig människa när det kommer till ESC!
Nån diversity när det gäller bildmaterial kunde vi inte se här i råttboet. Vi såg närmare bestämt inte någon enda bild härovan.
Utmärkt! Då vet jag vad jag ska prata med Fia om under arbetsdagen. Och Bortugal vann säkert välförtjänt.
Ökenråttan: kan ni alltså inte se bloggbilderna? (Ursäkta trögheten over here: sömnbristen i kombination med ofrukostintagandet måste omedelbums fixas!)
Omedelmums?
Jag måste tyvärr säga som Ökenråttan — icke en bild syns i det nuvarande blogginlägget (alla tidigare syns som vanligt, så vad felet än är, är det här).
Jag försöker se mellon på datorn och trycker på ESC-knappen gång på gång men det startar inte. Vad gör jag för fel?
1. Nu var du JÄTTEROLIG, PK!
2. Oerhört mysko, detta med bilderna. Jag ser allt tydligt och klart i alla möjliga olika apparater. Tillsätter nu en utredning!
1. Jag skrattar fortfarande, PK!
2. Nu har jag bytt ut och sparat om alla bilder och gett dem nya namn. (Säg att det funkar!)
3. Det är varmt ute!
2. Det funkar … nästan! Jag ser alla bilder utom två: Näst och nästnäst sista (Sverige-Dressman samt Jamala och en stjärt ser jag alltså inte).
1. PK var jätterolig!
3. Det är ganska varmt ute, men grått.
Annika: Nu då?
(Om det inte funkar, får jag helt enkelt sno nån bild från nätet istället för att ta mina egna skärmfotografier.)
Nu! Jaaaa! Alla bilderna!
Jag har inte tid med det här, jag måste göra hallonpaj! För det har varit så kallt att det inte finns någon rabarber att göra paj på, det som är så traditionellt på min föllsedaaa!
Hurra för mej, gamla gamla ghambla tant, fick jag nu en ursäkt att skriva!
Yay! Bilder! Och grattis, gamm-tanten!
Nu sunka’re!
Grattis, gamla Annika!
Jag tänkte att Österrike hade snott Dreamworks introsnutt till sitt nummer. Och att Italien borde ha diskats för gorilladräkten. Lyckades med att tippa topp tre rätt (vågade inte gissa ordningen dem emellan bara) och ångrar mej gruvligt att jag inte hade bettat en enda krona. (Vilket jag i o f s aldrig nånsin har gjort, knappt köpt en lott.)
Jag tyckte väldigt mycket om vinnarlåten när jag hörde en liten snutt av den då nån råkade slå på TV:n när semifinalen gick, men trodde inte på riktigt att den skulle vinna. Ingen kommer nånsin att kunna tralla på den när man städar eller gör nåt annat som kräver uppiggande insatser från sej själv. Men den var bättre när hjärtsvagingen och hans syster sjöng tillsammans. Portugisiska är väldigt sångbart, det har jag alltid tyckt, kanske fler får samma positiva vibbar av det.
Hur som helst är alltihopa glömt om en vecka och diversiteten kommer säkerligen inte att vara större nästa gång.
Nu är vi i Hjo och har beställt in kinamat. Jag hade hellre velat övernatta i Grönköping, men groomen hittade inga lediga hotellrum där.
Grattis Annika!
Bus-Oscar brukar kunna fixa boende. I värsta fall kanske Peterzohn kan utfinkas så att ni kan bo på polisstationen. Fru Bergströms frukostar lär ska vara förstklassiga.
Min onärvaro här slår nya rekord!
Men det beror på att jag har massa adjunktsjobb som krockar med EBA (den där roliga hullerombullerturneringen som jag arrangerar i maj varje år) och som dessutom krockar med föreläsningar. På onsdag är jag i Falun, på torsdag och fredag i Kista och däremellan på radion och vilse i pannkakan precis överallt.
Vet ni att vi vann en VM-hockeymatch mot Danmark alldeles nyss? (Det stod 2–3 till oss när det var 3 minuter kvar …)
Vi sköter ruljangsen ganska bra. Men visst är du både välkommen och välsedd här i ditt eget bås.
Hallonpaj, hallonpaj, hallonpaj!
Med glass.
Rekommenderas livligt.
Min närmaste familj består av glupande ulvar. En hel bärpaj, i en pajform om 27 cm i diameter, åts upp av fem personer varav en är över åttio år gammal. Åts upp, tillsammans med en liter glass (två halvliterspaket, alltså). Att vi inte dog. Men det gick inte åt så jättemycket mat vid kvällsvarden, kan jag säga.
(Ha! Nu kom jag på att jag nog har skrivit något liknande förr, ty jag påmindes om att stavningsfuriren inte godkänner ”glupande” utan ersätter det med ”glipande” om man inte är observant. Glipande ulvar, det måste ju vara sådana som liknar Rödluvans icke-mormor efter räddningen. Stor glipa.)
Aha! Nu förstår jag varför jag efter kvällsmaten började yra om ”skulle vi inte äta hallonpaj” och alla runt bordet ba ”vaaaaa?”.
Jag hade alltså läst om Annikas hallonpaj, inte riktigt tagit in informationen, rasslat vidare med ett akademiskt problem (som ju är mycket finare än vanliga basketproblem t.ex.) och sedan funnit att den där imaginära hallonpajen ju inte stod på bordet som jag hade fått för mig.
Nu kan jag nästan känna hur den smakar. Men det var värst vad det är fullt av hallonskräp som fastnar i tänderna.
Mmmmmm!
Annika, gillar Gandhi hallon? Fia älskar de små kårnorna som fastnar mellan tänderna, det där röda kletet runt omkring skvätter hon iväg. Sedan luktar hon hallonsylt så den lukten måste finnas inne i kärnorna.
Han är av någon mystisk anledning inte mycket för bär, och inga hallon (ej heller t.ex. jordgubbar) passerar hans näbb. Vi har alltid tyckt att det är lite konstigt.
Jordgubbskärnor är också goda.
Fia är väldigt känslig för besprutningsmedel. Vanliga vindruvor rör hon inte men älskar ekologiska. Samma sak med de flesta frukter och bär men tydligast med vindruvor. Har ni testat om det gör någon skillnad för Gandhi?
Tja, de hallon och jordgubbar vi har prövat med här är så ekologiska och obesprutade och dessutom pinfärska som tänkas kan, eftersom de är egenodlade. Nä, jag vet verkligen inte. Mystiskt, som sagt. Han har sina idéer.
Gratulerar i efterskott Annika.
Jag gjorde hallonglass i går, och det var säkert efter inspiration från Annika.
Törs man spörja vad slags glass som serverades?
Om vädret behagar uppföra sig, skulle man kunna samlas å Fjällgatan om torsdag, och hoppas på öppen glasstjorre. Anyone?
För övrigt får jag tipsa om Glada Änkan med Henrik Dorsin, som kan ses på svt play, men det är sista dagen idag.
Förgyll er måndagskväll.
Glada Änkan är MYCKET rolig; instämmer med Ninja: Se den! Henkan har själv översatt och texten är väldigt fyndig.
Nu är det dags att plocka almfrön att strö över en sallad eller i en liten soppa. Snyggt och gott.
Tack, Ninja (som nu är yngre än jag i några månader igen). Glassen var enkel, Tr**mfgl*ss modell ”gammaldags vanilj”. Väldigt lagom smak som tillbehör till hallondrypande hallonpaj med hallon. (Hallon! Mmmmm! Som litet barn var jag extremt svårmatad och vägrade mycket, men hallon åt jag extatiskt. Hallon!)
Och JA, titta på Dorsins Glada Änkan medan tid är, den är strålande!
Men almfrön i sallad har jag aldrig hört talas om.
Nu kom jag att tänka på almarna — ni vet, själva Almarna — och fick för mig att titta på vad DuTuben har att säga. Där hittade jag en hel film om almstriden. Den vill jag titta på, men oj då, den är över en halvtimme så det har jag ju inte tid med nu. Den börjar i alla fall med Evert Taube, hann jag se.
Pssst, Annika: kommentatösen ”Och” var med. DÅ! Under och i almarna! Mitt i striden!
Pssst, det var jag med, fast bara på studiebesök med den radikala skola för vanartiga barn som jag gick i.
Vuxna som klättrade i träd? Ballt som fan.
Eller, alternativt: Ballar som klättrar i träd? Vuxet som fan.
Säkta, gick inte att undvika.
Bättre en ball Kalle i kanalen än en …
Keep ’em coming.
Pssst, jag var också där några gånger. Utan att klättra i träd och utan min progressiva (nåja) skola. Bafatt det var där det hände något.
Vi kunde ju ha haft båsträff i förväg, om vi bara vetat.
Radikal skola för vanartiga barn, mfhhfmhmmm här på tunnelbanan.