Hoppa till innehåll

Adjö, Biologiska museet!

Mången gång har jag skrattat åt djuren på Biologiska museet på Djurgårn – men oftast har jag bara gått förbi och tänkt “huset ser ju ut som en armadillo”.

Ja, det heter bälta på svenska, men armadillo är ett så roligt ord.

Eftersom museet på grund av anledningar och orsaker nu stänger, skickades Tjugotreåringen dit för att dokumentera – och uppleva.

”Öppet alla dagar från 11 f.m. till mörkrets inbrott. Entrée 50 öre. Barn 25 öre.”

Det där med ”mörkrets inbrott kanske ska förklaras: det finns inga lampor. Eller värme. Det enda ljus som finns, är dagsljuset som kommer in genom takfönstret. Under vinterhalvåret stängde museet alltså ibland så tidigt som kl 14:30.

Vi var där med alla barnen för kanske tolv år sedan för att jag ville visa dem BJÖRNEN. Den var ju så ohyggligt imponerande dammig, nämligen.

Men numera står björnen som en lattemamma med sina ungar inklämd i en telefonkioskliknande bur!

Björnarna sköts runt 1908 i Ryska Karelen av generalkonsuln Emil Heilborn, vars hela familj tydligen var begiven på björnskjutningar. Ingen vet tyvärr hur eller varför björnarna hamnade på museum – men själv är jag mer besviken på att jag inte har kunnat hitta mer information om själva skytten än att han föddes 1857, att han 1919 var inblandad i en mystisk rubelaffär med gräl och hot om polisanmälan, att han intervjuades med stor artikel när han fyllde 80 år samt att dödsboet 1940 sattes i konkurs. (SvD:s arkiv för den som kommer in bakom betalväggen.)

Biologiska museet invigdes 1893, och stängs nu på obestämd framtid för att huset är i sånt dåligt skick att det bara inte går att använda längre.

(Plats för ett litet primalskrik.)

Ursäkta, men hur blir ett hus i ”dåligt skick”? Stiftelsen Skansen som har ägt huset sedan 1970 måste faktiskt har försummat huset med flit.

Ni som inte har varit där: det är ett helt galet museum med nordiska djur – men utan interaktiva skärmar, miljötänk eller hundraprocentig handikappanpassning. De uppstoppade djuren är solblekta, dammiga, trasiga, omkullvälta och placerade i underliga ställningar.

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017

En ljusgrå bäver. (Den var brun senast nån gång på 1920-talet.)
En relativt ful lo, kanske lite släkt med lejonet på Gripsholm.

”Djuren äro framställda så som de lefva i naturen, i karakteristiska ställningar och naturtrogna omgifningar, ofta med ungar eller med bon och ägg.”

En fladdermusfågel?
Fotspår från människa.
Ta fast tjuvarna! Alla fjärilar eller kanske skalbaggar eller kanske ömtåliga strandmusslor eller kanske hemska ormar är borta!
Älskade skvader!

Speciella priser:

”Arbetareförening eller arbetare vid en verkstad då de komma i trupp på särskildt medgifven tid, 25 öre per person.

Elever vid elementarskola eller dermed likstäldt läroverk, då de komma i klass åtföljda af lärare, 15 öre per person.

Elever vid folkskola eller dermed likstäld skola , då de komma i klass åtföljda af lärare, 5 öre person [sic].

Årskort för kalenderår, för äldre 3 kronor, för elev eller barn kr. 1,50, för familj af högst 5 personer kr. 6.”

Så vad är det som har stängt egentligen? Jo: det närmaste man kan komma en tidsresa.


Uppdatering!

Här kommer Tjugotreåringen Idas reflektioner:

Det absolut bästa med museet är att det definitivt luktar 1800-tal och att hela byggnaden känns som en tidskapsel. Och björnarna så klart. 

Det är väldigt dammigt – vilket är ett direkt citat från mannen i kassan. Apropå mannen i kassan: enligt honom stängs museet just den 1 september 2017 för att det är dagen när han ska gå i pension. Hans VD tyckte inte att det var lönt att hitta en ny kassaanställd, så då bestämde de sig för att helt enkelt stänga museet. Att någon (som det stod i en tidningsartikel) skulle öppna en restaurang i byggnaden stämmer inte.

– De ska ”catera” en helg varannan månad bara, sa mannen i kassan. 

Byggnaden kommer att vara fortsatt öppen för grupper (exempelvis skolungdomar), men stängs alltså för allmänheten. I entrén finns en trevlig gästbok som var fylld med protester mot stängningen.

Jag tjuvlyssnade (så klart) på vad andra besökare sa. Det finns nämligen ingen information om djuren, bortsett från tummade A4-häften med namn på djuren som lånades ut i receptionen (men som tog slut fort), så det gällde att ta vara på andra besökares kunskap om man ville veta vad de olika arterna hette.

En yngling pekade på lodjuret och sa:

– Vad är det där för djur?

En fullt befogad frågeställning om du frågar mig – lodjuret ser nämligen inte ut som ett lodjur. [se bild ovan]

En man sa till sitt sällskap:

– Det är sensationellt många på plats! Jag brukar alltid vara ensam här!

Det insmugna ”alltid” fascinerade mig. Biologiska museet är liksom inte en plats som man naturligt besöker varannan månad för att man inte hann se hela utställningen förra gången. Dessutom har ju allt sett likadant ut i över 100 år. 

En tanke som slog mig var att en himla massa djur fått sätta livet till för att utställningen ska se ut som den gör. Jag ser ingen poäng i att stoppa upp 50 likadana fåglar, men jag kanske är för ung och modern. 

En gång brast jag ut i skratt. Det stod nämligen att den uppstoppade björnmamman inte var naturligt placerad: ”Så här har ingen björnmamma någonsin poserat i naturen.” Det var gulligt. 

Museet är faktiskt inte tråkigt. Det naturliga ljusinsläppet från de stora fönstren är fantastiskt, och gör att det skogsliknande landskapet faktiskt ter sig väldigt naturligt. Väggarna som målades av Bruno Liljefors är välgjorda, och när man har tröttnat på de dammiga djuren kan man granska dessa istället. Att det finns två trappor som båda leder upp till andra våningen är både vackert och innovativt (men helt meningslöst).

Men att kalla det ett museum är kanske att ta i; jag gick ut lika olärd som jag kom in …
//Ida Bergman

Share
Publicerat iBloggen

60 kommentarer

  1. Korr på er buteljer och patroner …

    Nämen alltså specialprislistan på slutet, avd. två, “de koma i klass åtföljda af lärare” — ja, kanske tråkigt men tråkigt?

    Annars: primalskriiiiiiiiik! Om biologiska museet inte räddas ska jag bli en surtant. Sur, sur, sur, sur, sur, sur, sur. Och ja, nog misstänker man Skansen-stiftelsen för att alldeles avsiktligt ha låtit huset förfalla, den har ju liksom haft gott om tid på sig att ingripa.

  2. Glömde: stort tack till tjugotreåringen för utmärkt bildreportage!

  3. Haha, Annika – tack för korrningen! (Jag har även lagt till lite mer info om björnskytten.)

  4. Ninja i Klockrike

    Min mor var museinörd av enorma mått. Starke Mannen och jag släpades runt på alla museer vår huvudstad kan erbjuda, ett antal gånger per år.
    Biologiska Museet ledde överlägset ligan över tråkigaste museum.
    Sista besöket blev det när Starke Mannen drog iväg som en veckopeng. Jag efter.
    På tredje våningen avslöjade han strategin. Om vi for förbi alla montrar på kortast möjliga tid så kunde vi få gå därifrån sen.
    Sagt och gjort, och fort gick det.
    Mor och far hade nätt och jämt betalat entre och börjat knäppa upp ytterkläderna när vi var tillbaks vid sagda entre och deklarerade att vi nu sett allt och kunde vi då inte gå?
    Vi gick och har aldrig återvänt.

    Så vad mig anbelangar kan de gärna få stänga och riva. Låt biologiska museet uppgå i mytologins dimma och gärna ställa till lite oreda i framtida krönikörers alster.
    Det är ungefär den enda nytta jag kan se med det.

  5. Tihi … björnskyttens mamma hette (håll i er):

    Emelie Dorothea Gustawa Cronhielm af Hakunge Heilborn

  6. Ninja i Klockrike

    Alltså, de kunde ge sina ungar storstilade namn för 150 år sen.
    Botanisten bakom den vanligaste svenska floran under förra seklet hette Theodor Ossian Bolivar Napoleon Krook.
    Medförfattaren hette Almqvist. Sven Almqvist.

  7. Ninja i Klockrike

    Cronhielm af Hakunge är en grevlig ätt. De hette från början Krumbygel. Bara det!
    Ätten stammar från Sachsen. Det var Polykarpus Krumbygel som förde den till Sverige.
    Han var gift med Hebbla Standorph.

    Detta låter som rollbesättningen i en sämre Allersroman.

  8. Ninja i Klockrike

    Men det kommer mera, för det gör det gärna när man gillar tabeller och så.
    Efter ytterligare nån generation dyker Ottiliana upp med efternamnet Schwerin af Spantekow, och det är inte heller nåt man uttalar med promille i kroppen.
    Namnet Ottiliana blir sedan släktnamn och drabbar många små jäntor i släkten.

    Hundra år senare drar några Cronhielmare af Hakunge iväg till Ryssland och går i kejserlig tjänst.
    Alexander blir två gånger hugnad med en brillianterad ring och sen, hör och häpna hugnad med en brillianterad snusdosa.
    Då har man i sanning kommit upp sig i smöret.

    Hans dotter är hör och häpna FÄLTSKÄR under första världskriget!
    Fältläkare vid flytande lasarett på Neva, överläkare vid 18:e sibiriska sanitetslasarettet och medlem i 12:e armens högsta sanitetsråd och sen överläkare vid slottshospitalet i Jalta på Krim.
    Sen blir hon affärsinnehavare i Helsingfors 1925.

    Man blir förstås feruketansvärt nyfiken på denna kvinna.
    Först blir hon fältskär och utmärker sig helt kalrt i denna profession, för att sen bli affärsinnehavare. Vad slags affär? Korta varor, sedlighetspersedlar eller vad?

  9. Det enda jag minns av museet var att det var väldigt, väldigt lite besökare där. Och väldigt sövande. En plats för kontemplation och själens återskapande. Detta alldeles utan religiösa över/undertoner. Det är så otidsenligt att det bör bevaras. Som en hällristning eller Uppsala gamla högar.

    Jo, jag fattar att läget gör något sådant alldeles omöjligt. Med det tomtpriset måste det bort och ersättas av en arena eller kanske galleria. Riv kungliga slottet också. Ge knugar och prinsessor moderna, ljusa luftiga bostäder istället.

  10. Testing testing. När jag (tack Jules) ändrade stavningen (måste ha tappat huvudet helt) av armadillo, påstår bloggen plötsligt att kommenteringen (ergo båset) är stängd.

  11. And now it’s back! Vaaa …?

    (Bloggen uppträder ju som en trulig tonåring.)

  12. Ökenråttan

    När våra två stora barn var små fanns det just inga dagis i vår stadsdel. Vi hade eget dagis, barnen och jag. Oförglömliga år. Biologiska museet besökte vi OFTA. Barnen tryckte sina små näsor mot glasen och studerade alla detaljer i dioramorna. Inte minsta hasselmus gick oupptäckt. Det bästa med museet var att det saknar uppvärmning. Vi kunde alltså enkelt kliva in och gå runt som vi gick och stod; inget krångel med att klä av och på oss overaller och andra ytterpersedlar. I entrén stod en björnmamma med sin lilla björnunge vid handen/tassen/ramen – är inte det japansk soppa? Nu blev det konstigt.

  13. Hallå! Större delen av blogginlägget har försvunnit!

  14. Oh gud så trist!

    Är det nån som har gamla inlägget cashat? Sparat?

  15. Ojojojojooj! Jag lyckades återskapa på egen hand!

    /Lyckliga Lotten

  16. Ökenråttan

    Javisst, björnmamman har en unge på armen också. Det hade jag glömt! Så klart att våra två små såg oss tre som en pendang till björngruppen, en mamma och två barn och kände sej helt hemma, där de klev omkring i mössor och vantar och hela utrustningen. Museet saknar inte bara värme, det har heller ingen belysning annat än den som kommer in genom takfönstren, därav stängningstid kopplad till dagsljuset. Bakgrundslandskap och himmel är målade av Bruno Liljefors, no less.

  17. Ökenråttan

    Ja, du sa det ja!

  18. Och skvadern känner jag också starkt för, rötter i Sundsvall som jag har! Kanske jag ska lägga ett bud på museet? I det skicket kan det inte kosta många råttören.

  19. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Bra att man kan kommentera igen! Fast bältan är fortfarande felstavad i bildtexten.
    När min farmor studerade på Sofiahemmet en gång för jättelänge sen, fick sjuksköterskeeleverna tipset att de absolut måste besöka Skansen nu när de bodde i huvudstaden. De tog sig ut på Djurgården, men visste inte riktigt vart de skulle ta vägen sedan, och hur den där Skansen skulle se ut egentligen. Det hela slutade med att de hamnade på Biologiska museet, som tydligen var rätt underväldigande redan på den tiden. Vad det var som skulle vara så speciellt med Skansen var det ingen av dem som förstod.

  20. Inte nog med att halva inlägget försvann och att kommenteringen stängde – AUTOMATISK rättstavning var påsatt! Och då godkänns inte armadillo!

    (Puh, jag trodde att jag hade blivit galen och glömt bort mitt favoritord bland djur.)

    Nu är allt back to normal. Mot Köpenhamn!

  21. Undrar vad som var felet med mig igårkväll, jag som såg ett korrfel och allting — men armadillon som var felskriven (hur, det haver jag glömt) sa jag inget om. Jag minns faktiskt att jag tyckte ordet såg väldigt konstigt ut, men jag kom inte på vad felet var!

    Antagligen är det idiotdunderkatastrofförkylningen, som under de senaste dagarna har fått hjärnan att kännas som slemindränkt vadd.

    Och så vill jag tacka Ninja i Klockrike för de roliga efterforskningsresultaten.

    Men jag vidhåller att Biologiska museet är jätteroligt och jättecharmigt och jag ällllllskarrr det!

  22. Ja, och jag blev blå! Är det kanske en signal att nu har Råttan pratat för mycket …?

  23. Eller så är det en signal som säger att det är dags för en Ökenråttan-blues. You’ve got the blues, woman, no doubt ’bout it, the blu-u-u-ues!

  24. Så klart, Annika. Jag är blue eftersom älskade Biologiska museet ska stängas.

  25. Biologiska var inget för dammallergiker och ungefär lika upphetsande som Dagens Nyheters ledarsida, dock en spegel av en annan tid. Sånt ska ju också bevaras. Men byggnaden är ju ganska häftig. Den blir väl kvar?

  26. Vilken tur att jag tittade in igen —

    Tjugotreåringen Ida tackas stort en gång till, för tillkommen alldeles utmärkt text!

  27. Ninja i Klockrike

    Tack Ida för recensionen.
    Mest av allt är Biologiska ett museum över museikonsten.

  28. Vi var till Biologiska i början av sommaren och försökte känna igen så många djur som möjligt (“rackelhanne, är inte det fusk?”) och hade rätt skoj faktiskt. Modernt, nej, sevärt, javisst, på sitt sätt. Hoppas det kan bevaras i lämplig form.

  29. C, theLDPT: Underväldigade, kan vi berätta, är även de utländska turister som besöker Skansen. ‘Vadå, här finns ju inga djur’, fnyser dom. Lille M och jag har ju årskort så vi promenerar lika gärna uppe på Skansen som runtom densamma, det kostar oss inget extra. Hela tiden får vi visa ytlänningarna tillrätta: DÄR är vargen, DÄR, DÄR, och så lyfter turisterna upp sina små barn så att dom riktigt kan spana in vargen och vi skriker, nej, nej, akta! Vild dramatik.
    Lodjuren kan vara svåra att se för den som aldrig förut sett ett dylikt. Titta DÄR, uppe på den där klippan, det där stora ljusa som rör sej, med öron om står upp. Öron med en SVART PRICK på. DÄR, där. Ja. Pust. Vi blir helt utsjasade, men nöjda ändå, och så köper vi lite brända mandlar på Bollnästorget och går hem till det fridfulla men knarriga råttboet.

  30. Skansen är ett frluftsmuseum, inte en djurpark. Vi flanerar där emellanåt och spisar gamla stugor med låg takhöjd och rustika trädgårdar. En gång såg vi en varg promeneras i koppel och det kändes helt fel, för att inte tala om den stackars isbjörnen man kunde se vanka oroligt av och an ända in på 80-talet.

    Djuren har ejengkligen inte där att göra. Hör apor, t.ex, till den nordiska faunan?

  31. Ida: Chapeau! Semi och ellipsligatur utan vank. Så klart, ejenklien.

  32. Men hallå, Ida! Lånades det ut djur i receptionen? Så var det då inte på vår tid.

  33. Nämen nu går jag i gång. Måste man lära sej nåt i ett museum, som ju är “musernas hemvist, akademi, bibliotek ‘museum'” enligt min latinsk-svenska ordbok. Räcker det inte bara att beskåda museets ‘offentligt tillgängliga samling av systematiskt ordnade föremål’, i all enkelhet?

  34. Tidskapsel med höga konstnärliga värden (= Bruno Liljefors fondmålningar) och intressanta exempel på hur det förflutna i vissa avseenden verkligen är ett främmande land. (Som Ida skriver, det där att stoppa upp 50 exemplar av samma art verkar ju bara knäppt nuförtiden, men då var det inte bara rimligt utan självklart — hur skulle de annars ha kunnat visa en flock?) Underbart, säger jag!

    (Fast att såsom Ninja bli ditkommenderad om och om och om igen i barnaålder, det förstår jag är synnerligen motverkande mot beundran och glädje)

    Det hör möjligen också till saken att jag alltid har varit mycket intresserad av taxidermi på olika vis. Den som en dag besöker oss kommer att se bevis därför. Vi har en del uppstoppat här.

  35. Här som i här i huset, menar jag! Sluta snuska er.

  36. Vi trodde att vi hade en duvhök uppstoppad i ett hörn i tamburen. Vi ängslades länge att det kunde leda till åtal för så kallat jakthäleri.

    Till slut klarade våra nerver inte av pressen och när en naturkunnig person besökte oss och vi hade fått oss några styrketårar så bröts fördämningarna och vi frågade, först lite skyggt och sedan mera rakt på, om det var en duvhök som satt där i hörnet.

    Nej, det hade jag nog reagerat kraftigare på, svarade naturtametusanen – det där är en duvhök. Stoppa opp så många ni vill. Och var ni vill.

    Vi gladdes förstås vid hans ord. Men nu har vi ett problem att hitta flera duvhökar. Och när vi hittat dem så återstår problemet att hitta frivilliga recipienter.

  37. Det var inte en duvhök utan en … duvhök.

    Naturtametusanen gillade kanske inte duvhökar?

    När vi åkte hemåt i söndags såg vi en duvhök landa på ett gärde med en fullvuxen höna i klorna. På andra sidan vägen (från gärdet, alltså) ligger ett stort hönseri där hönorna går lösa utomhus så vi förstår vart varifrån hönan kom. Hm. Oj! Alvastra Kungsgård heter hönsastället och det finns en elva minuter lång film om det. Oj. Den får jag titta på sedan.

  38. Jag har skrivit vart där det borde stå var! Bara sådär! Vad konstigt. Det får ju inte rättas utan måste stå kvar. Gud vad jättekonstigt.

    MEN HÄR KOM JAG OCH ÄNDRADE!
    /KORRGUDINNAN

  39. Ninja i Klockrike

    Uppstoppat kan vara trevligt. Jag har en uppstoppat ungfågel av stare på väggen och en kattuggla i frysen som väntar på en träff med konservatorn.
    Tyvärr är starkreatören död, han var annars en av Naturhistoriska Riksmuseets allra skickligaste konservatorer.
    Han tog sig an min lilla stare vid sidan om sitt ordinarie arbete, och när jag kom hem till honom för att hämta den, visade han mig sina privata samlingar.
    Det fanns fåglar och djur överallt. Överallt.
    I ett av kökskåpen fanns ett paket kaffe och ett paket russin. Men sen var resten av skåpen fyllda av fåglar. Garderober, bokhyllor, samma sak.
    Kylskåp och badrum är inte så lämpliga som förvaringslokaler för konservatoriska mästerverk, främst för fuktens skull, så där var det tomt.
    Varje gång jag försiktigt dammar lilla Stare, så tänker jag på Bela och hans fantastiska förmåga att få djuren att se levande ut.

  40. Duvhökar är måttligt populära här sedan Fia blev tagen av en. Å andra sidan kom hon ju loss så jag misstänker att papegojor slåss bättre och biter hårdare än duvor.

  41. P.S. Om man finner kringkutande hönor roligare än äggproduktion kan man skippa första halvan av filmen jag länkade till.

  42. Papegojor biter väl enormt mycket hårdare än duvor (och hönor) — den duvhöken hade med säkerhet aldrig slagit och sedan tvingats släppa ett lika farligt “byte”! Det kan faktiskt ha slutat rätt illa för den, när jag tänker efter.

  43. Jag är djupt bekymrad över duvhöken som inte var en duvhök utan en duvhök.

  44. Ursäkta att jag orsakat så mycket smärta och så stora bekymmer.

    Det som vi trodde att vi hade är givetvis och förstås och självklart en bivråk. Men jag blev så nervös och stressad vid minnet av det eventuella jakthäleriet att jag blandade ihop begreppen. Jag är inte jättebra på fåglar men brukar kunna skilja mellan stork och häger. När det kommer till gråbruna halvstora fåglar med krökt näbb så kallar jag dem hökar, och det brukar accepteras. Och – jag kan skilja mellan plattfotade fåglar och trädklättrande fåglar. Så det finns lite hopp.

  45. Ökenråttan

    Usch, nu gick jag i gång igen, där 22.48, vidpass. Det lät nog lite grinigt, men vad jag ville åt var att di unge i dag har såna krav på att lära sej saker hela tiden och att det ska vara nytta med allting. Man får ju faktiskt spankulera omkring och bara glo på ett avkopplat vis, utan att hela tiden behöva lära sej nåt, tänkte jag bara.

  46. Ökenråttan

    Heja Fia! De små är inte nödvändigtvis de svagaste. Jag har en underbar rubrik fastklistrad på min bokhylla: “Kanin bet kamphund”. Modiga små rackare.
    (Ska . verkligen stå efter det andra ” här uppe? När nu undrar jag …)

  47. Ninja i Klockrike

    Det kanske var min kanin Hjalmar det handlade om, Annika.
    Han slogs med hundar, mink, kråkor, trut och vad helst som kom inom räckhåll. Hans var en lejonsjäl som hamnat i fel kropp.
    Om han inte kom åt att bita dem, vände han rumpan till och riktade en stråle kiss med stor precision.
    Kaninkiss svider i både bett och ögon fick en glad golden retriever erfara en gång.

  48. Här har du några korrekta varianter, Ökenråttan:

    1.
    Jag har en underbar rubrik fastklistrad på min bokhylla: ”Kanin bet kamphund.”

    2.
    På min bokhylla har jag en underbar rubrik fastklistrad, och på den står det ”kanin bet kamphund”.

    3.
    Jag hörde från min bokhylla en fastklistrad man ropa:

    – Kanin bet kamphund!

    (Det finns fler varianter, men egentligen är du nog bara intresserad av variant 1 och 2.)

  49. Ökenråttan

    Aha, jag gjorde en hybrid av 1. och 2. En skvader.

  50. Vi har försökt få klarhet i vad det är för jur vi har. En skvader tror vi inte att det är. Men kanske är det bihök eller duvvråk. Vad säger den famlande sakkunskapen? Fia bör ju veta.

  51. Vanlig stökvräk hälsar Fia. Och hon borde ju veta.

  52. Duvhök, en ung (juvenil) en. De mogna är tvärstreckade men ungfåglarna är brunfläckiga på just det där sättet.

  53. Lustigt nog har jag sett ganska många uppstoppade duvhökar i mina dar, och de är nästan alltid ungfåglar. Jag antar att det är sådana som inte riktigt har klarat att bli självständiga, och svultit eller förolyckats, och då har folk hittat dem döa och stoppat opp dem. De vuxna är ju annars betyyyydligt snyggare, såsom denna stiliga hanne.

  54. Förnedring eller hyllning? Biologiska blir nu en pop-up restaurang, alltså en då-och-då krog för olika events. Kom hungrig till de nio rätterna.

  55. Fia borde väl kalla den Fi. Helt enkelt. Fi donc!

  56. Ökenråttan

    Jaha, så då ska dom äta upp den beiga bävern då!

  57. “Jag brukar alltid vara ensam här!”
    Vilken tankeväckande replik du fångade upp, Ida.
    Och visst är det ett musei-museum. Ett ganska stämningsfullt och vackert sådant, med fina spiraltrappor.

  58. Agneta uti Lund

    För ett antal år sedan stod det med stor stil på en löpsedel i Gränna:

    Grännabo biten av gädda i Bunnsjön

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.