Sent igår kväll när vi med de små gästande kusinerna tittade på en alldeles utmärkt film, kom ett meddelande till familjens kommunikationsgrupp.
Jag tog mig åt hjärtat av lycka eftersom den unga Tjugotreåringen helt felaktigt stoppade in korrekta versaler i bandnamnet, och lutade mig tillbaka för att invänta reaktionen från min make och husbonde. (Ett JA-vrål.)
Min djefla man var en inbiten LP-bläddrare i stundentåren med Bowie, The Cure och Echo & the Bunnymen som musikaliska referenser. Han, som med Broder Jakob var på bob hund-konsert på Mejeriet i Lund en gång, har även ett förflutet som envis stage-dajvare (stejdsch-dajvare?) – även om han är den mest skötsamma punkarfan världen någonsin skådat och numera beter sig så här:
– Ska vi …? sa jag.
– JAAA! Som 1996 all over again – de gjorde som Vivaldi och Nirvana och varvade mezzopiano och fortissimo under versen och hade totalt kaos i moshpiten under refrängen!
– Ehum.
Så tittade jag ner på mitt meniskopererade knä och pratade förnuft med det en stund.
Knät mumlade till svar nåt om hur en konsert ju ändå är en konsert.
En dryg timme senare stod vi utomhus på Strömsholmen i Eskilstuna, där det alls inte var lika packat som när Kent brukar spela där. Vi placerade oss tre meter från kravallstaketet och såg hur bandet stämde gitarrer, provslog trummor, hoooade i mickarna, drog upp brallorna, masserade sina gråa tinningars charm och drack öl.
– Varför är det bara Kent som håller starttiderna på konserter?
– Grrrrrrrr, fick jag till svar. (Min djefla man hatar att få vänta på musiker.)
– Okej. Och varför har bob hund liksom e.e. cummings och k.d. lang valt att skippa versalerna? Jag gillar versaler. Om än inte mitt i GöteborgsOperan och VillaXtra.
PANG! så satte konserten igång och de där versalerna fick finnas eller inte finnas så mycket de ville. Det staplades högtalare, det klättrades ut i publiken, det svänges med pärlhalsband och det hoppades, skuttades och sjöngs så att jag ibland slapp ur mig ett litet NÄH! av rädsla för att sångaren skulle falla och slå ihjäl sig, strypas, bryta nacken eller bara få en fläskläpp.
Mellansnacket var så ljuvligt att det faktiskt inte går att återge. Men det han inte sade var t.ex. ”har ni det braaa?” eller ”wohooo”. (Tack. Tack. Tack.)
Det ryktas att sångaren Thomas Öberg liksom min djefla man hade Helmer Lång som lärare, och att det har färgat låttexterna:
”Sanning som smör smälter i rumstemperatur.”
Nu har jag ju inte varit på jättemånga konserter i mitt liv, men fatta: när spelningen var slut, hade jag fått ont i käkarna av att stå och le så länge.
(Och nej. Det här klippet gör ju inte bob hund rättvisa alls. Det låter som ljudgröt.)
Och knät går bra? Jodå, men snyggt är det inte.
Fotnot:
Om man googlar orsaken till att bob hunds sångare har mask på sig, får man lära sig väldigt mycket om hur man bäst avmaskar sin hund.
Jag försökte utröna –via Google då förstås– varför de skriver med gemener, men fick ingen riktig klarhet. De har tydligen skiftat mellan inledande versaler och gemener genom åren. När är också oklart för mig. Det hela verkar handla om marknadsföring. Liksom masken, som han förklarar med ”blyghet och exhibisionism” i en artikel i GP:
Jag känner mig hopplöst utanför när det gäller hundar, bobbar och andra saker som jag har dålig koll på.
Men Helmer Lång, som ju inte var så förfärligt lång, egentligen, har vi ett skojigt minne av från Piratens födelsedag som firades på det där tråkhotellet vid Triangeln. Vi satt och åt i restaurangen då Helmer, i broderad frack, slog sig ner vid vårt bord och började underhålla oss. Det var verkligen god underhållning och vi ville gärna att han skulle sitta kvar – länge. Så vi undrade om han ätit middag? Nä – det hade han alldeles glömt och accepterade tacksamt vår inbjudan. En verkligt intressant kväl blev det.
Vi undrade sedan, sins emellan, om detta var ett vanligt sätt att livnära sig i Lund/Malmö? Sam Ask kanske var den store (jo avsiktligt) inspiratören?
Lotten, du FÅR int skriva så där: PANG! så trodde jag att ditt knä exploderade allra minst. Jag fick gå ifrån och ta en Gammeldansk för att lugna ner mej. Tur att jag trodde fel.
Min sista bobba, förmodligen orsakad av en kelsjuk nässlickande katt, klämde jag faktiskt på min 40-årsdag och fläckade ner en spegel på jobbet. De före dess ar otaliga. (Spegeln torkade jag av).
Oh, tack Ökenråttan – jag vill så hemskt gärna skrämmas i text! Om det så bara var du och ingen annan, så är jag nöjd med att i alla fall en blev skrämd!
(Idag tog jag bort det vita plåsterförbandet. Oj, vad det var fullt av blod. Och luktade illa gjorde det. Eller om det var surströmmingen vi åt samtidigt.)
Det var nog knät; surströmming doftar!
Lotten, var det avtalat att du fick ta bort förbandet ungefär som i dag, eller gjorde du det för att förbandet var så (förbandat) äckligt? Jag hoppas ju i alla fall att det var förbandet som luktade illa och inte du!
(Asså, på allvar menar jag det där också, eftersom sår som luktar illa omedelbart bör omses av sjukvårdskunniga. Omses är ett roligt ord som nästan bara förekommer i korsord nuförtiden. Omses, det låter som Ramses eventuella lillebrorsa. Denna parentes eder tillhanda via urspårarsektionen.)
Ohoj, tack för omtanken, Annika!
Det var dags att ta bort det vita med plastfilmen. Och det var bara det vita duttet med allt gammalt blod som luktade surstr… illa. Nu ser omplåstringen (gjord av Sophiahemmet alldeles efter operationen) så här (se bild) otroligt gullig ut: som i Kalle Anka liksom!
Men vad lustigt, jag som så sällan är i fjällen. (Typ fyrtio år sedan?) Plåsterlapparna fick mig genast att tänka på såna där stolpar med ledmarkering på — titta bara!
Jamen titta! Jag har en knäledsmarkering!
Jag tänkte jag ska ge lite ytterligare folkbildning om Bob Hund. Det är förmodligen många här på listan som skulle kunna uppskatta detta tonsatta konst- och poesiprojekt som har löpt under mer än 25 år.
Thomas Öberg är en av våra skickligaste samtida poeter och har ett makalöst sätt att utforska tillvaron och ställa existentiella frågor med hjälp av vardagsbegrepp, lösryckta floskler och abrupta stilbrott. För mig är Bob Hund mer tonsatt poesi än musik.
”Jag ville ha syrener, fick en ambulans!”
Lägg 8.27 minuter på den här videon och se vad ni tycker:
https://www.youtube.com/watch?v=8kh_18m3Y-8
bob hund har inga versaler
stavningsfuriren avskyr därför bob hund
och ändrar och ändrar och ändrar
först bob, tre gånger,
men till slut ger furiren upp
om bob –
och ger sig på hund i stället,
tre gånger till.
Att det kan vara så j*vl* svårt
att stava till bob hund!
Ursäkta att jag begick fri vers nu igen. Det kom sig av att jag skulle börja kommentaren med just bob hund, och det tog mig nästan en minut att besegra ”rättstavningen”. Helt otroligt.
Egentligen hade jag ju bara tänkt pipa lite i största allmänhet för att här blev så tyst.
PIIIIP!
Idag har SVT varit och filmat mig! Eller mig och mig, det var mer mitt basketlag. Tantlaget. Vi sprang och sprang. Eller vi och vi, det var ju mer de andra dårå.
Men jag ska synas i tv!
Filmad vid match?
Antager ni vann, om inte annat moraliskt.
Nejnej, Örjan, det var ett reportage om vårt knäppa, gamla lag! (Vi är unika!)
Precis som båsmor!
Tala om unikitet!
Har du någonsin varit vanlig, kära båsmor?
Sonen tycker ni är fan coola, å jag håller med.
Säg till, så att vi kan se det som syns!
Unika. Ja!
Men på ett sätt som ger hopp om mänskligheten och dess framtid.
Vid passage för hämtning och vidarebefordran av papiljotter härförleden så klev vi rakt in i en familjeidyll där matbordets användning skilde sig något/mycket från vad man vanligen ser.
Nej, inget otillständigt. Bara praktisk och charmerande otvungen samvaro i familjen. Eakt vad som utspelades får ni (eventuellt) erfara via den officiella kanalen.
Aah, Skogsgurra tänker på när jag satt med fötterna på bordet och elektroder på låren och samtidigt försökte få en glasbit plockad ur foten av Tjugofemåringen och det gjorde jätteont? (Bildbevis bifogas.)
”det var ett reportage om vårt knäppa, gamla lag! (Vi är unika!)”
Kanske inte fullt så unika som ni tror 😉
Kolla in den norska filmen Optimistena (producerad av vår Stina Gardell, hon som gjorde filmen om Ingrid Bergman), https://www.facebook.com/Optimistenefilmen/
”A documentary about an unusual volleyball team in Hamar, Norway, with ladies aged from 66 to 98. Now they are up for their first match, after 30 years of training. ” en match som äger rum i Sollentuna.
”Now they are up for their first match, after 30 years of training.”
Ha, då är vi ju unika i alla fall: vi har tränat i 40 år och lirat matcher hela tiden! (Volleyboll: pah och fnys! Ingen som helst kroppskontakt ju!)
Men det är ju det som är bra med volleyboll: motståndarna håller sig på sin kant och försöker inte springa över en.
Det dåliga är att det ingår boll. Jag är inte så bra på bollar.
Jag funderar mer på att ge upp mitt självpåtagna ridförbud. Det var inspirerande att se sändningarna från Göteborg och hästarna bor ju bara lite bortom bron här ju.
Ska bara fundera lite till.
Det lät lysande om bob hund!