Midsommarhelgen inleddes med ett flåsande telefonsamtal när jag satt med ett glas vin framför mig ute på lokal med basketpolarna. Det var min djefla man som ringde:
– Hallååååå, sa jag.
– Uff puff huff flåååååååååås.
Sa han. Alternativa tankar i detta läge:
Jösses, han är kidnappad och ligger i en bagagelucka.
Han är ute i skogen och springer och vill berätta att han nyss såg en älg och att den var gigantisk, men nu måste han be om ursäkt för att han ju glömde att ta en bild.
Han har missat bussen och springer istället till stationen och är nu nervös för att han inte kommer ihåg om han kollade så att spisen var avstängd.
– Förlåt, vasaru?
– Huff … skrfnff å NYCKELN … pffgrt å sen HUR?
Nu ska vi tolka:
Han skulle kunna vara kidnappad och fundera över bagageluckans NYCKEL, men folk med moderna bilar har ju inte nycklar. Alltså nej.
Han springer i skogen, men nu handlar det inte om älgar. Däremot har han tappat bort BILNYCKELN. Fast eftersom han redan har gjort det en gång tidigare, är det otroligt. Alltså nej.
Han kan ha missat bussen och kommer springande på att han inte låste huset med NYCKELN. Men huset är under sommaren fullt med folk, så det kommer inte att låsas förrän i mitten av augusti. Alltså nej.
– Va? Jag hörde inte! Stå stilla! Sätt dig ner! Andas!
– Flås flås flås flås. Jag var ute och sprang och tappade bilnyckeln!
– Igen! Vad bra, nu MÅSTE vi köpa ny bil!
– Jag har bett Julian [spanjoren] att komma och hämta mig!
– Okej!
– Jag skickar en bild på var den kan vara!
– Okej …?
– Lite risigt …
– Eller här! Jag skickar en bild till!
– Ålrajt …?
– Här är den säkert! Jag skickar en bild till!
– Mmmmm …
Alltså favorit i repris, fast förra gången ägde vi två bilar med två bilnycklar vardera:
Ni ser på bilden ovan hur det såg ut förra gången som Lottens lilla Olle i skogen irrade. Nyckeln sprang till skogs och sågs aldrig mer igen.
Nåväl. Jag drack lite mer vin med basketkompisarna, jämförde brutna fingrar och stukade näsor och pling plong, så ringde min djefla man igen.
– Kolla! Jag skickar några bilder!
– Har du hittat nyckeln?
– Jaaaaa!
– Heureka!
Helgen fortsatte med 25-årskalas, dans kring Godzilla samt med att min mamma föll och fick åka ambulans och sys med tio stygn (äcklig bild finnes). Huset fylldes till brädden och regnet rann ner i en säng som stod utomhus på vädring. Och så rånades mamma (med den trasiga handen) på sin handväska.
Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:
När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …
Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.
Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.
En ledtråd som visar bilväg.En jädra kass ledtråd som visar tågväg.
Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.
Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.
Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.
Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.
Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!
Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna
lär mig hur det funkar i den lite finare världen
upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
äter och dricker mycket, länge och gärna
har samma referensramar som jag.
Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.
Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.
Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.
Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.
– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.
Tydligen en avalung.
Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.
– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.
Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.
De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!
Svenskans förstasida 26 maj 1981!
Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!
– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!
Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.
Sandalerna, dock utan mina fötter.
När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.
Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:
– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.
Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:
– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?
Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:
– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.
Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.
– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.
När vi körde förbi busskuren, sa jag:
– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.
När vi kom in i huset sa Sextonåringen:
– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.
Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.
– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.
Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:
– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.
Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14 hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:
– Har han något personnummer?
Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.
Barfotakillen och jag (Chicago Bulls-shortsen!) på väg att möta mamman.
Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.
Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?
Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.
Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.
Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.
Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.
Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.
… 08:32
… 08:33
… 08:37
… 08:48!
Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?
Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:
– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!
Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.
Niklas i kommentatorsbåset:
”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm. Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert. Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00. Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”
Ni andra får gärna bidra med era missar!
Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med
extraväskor
cykelparkering
kompis med förrådsutrymme
promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.
Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?
Ösmo kyrka räddades från översvämning.Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.
Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.
Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.
Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.
Och så åkte jag förstås lite vilse.
Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.
Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.
Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.
(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)
Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?
När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.
Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.
Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.
– WOW! Nästan som en lönndörr!– HERREGUUUD! EN ISBJÖRN!– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!
Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.
Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.
Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.
Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.
En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:
Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)
Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.
Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.
1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)
Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.
”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)
De andra fyra barnen kontrade genast:
”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”
”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”
”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”
”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”
Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:
”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”
Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”
Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.
Bitter, sur, utfryst och i tystnad sitter jag är första måndagen var tredje månad kl 15:00. På vårt tak är det lika tyst som vanligt.
För vår tyfon tutar ju inte. Hesa Fredrik is no more.
Under några decennier kallades slutsignalen vid sportevenemang för just ”Hesa Fredrik”. En snabbkoll i tidningsarkiven gav vid handen att det ansågs både kul och finurligt att skriva så här:
SvD den 18 mars 1970. (Till yttermera visso Ingemar Stenmarks 14-årsdag.)
Så – vad händer om jag tar saken i egna händer och klättrar upp på taket och brölar som en slutsignal?
Eh. Förmodligen ingenting – precis som när larmet gick på fullt allvar kl. 09:15 i Helsingfors den 30 november 1939. Finnarna var förstås förvarnade (på grund av sitt geografiska läge om inte annat), men inte ens när de första bomberna föll och en till och med hamnade på ryska ambassadens tak, reagerade vårt broderfolk. Den finska motsvarigheten till Hesa Fredrik tutade, men folk störtade ut på gatorna istället för ner i skyddsrummen. Några lade sig roat ner i gropar som hade grävts i trottoarerna mitt inne i stan. Men försäljarna på Salutorget fortsatte att sälja fisk och blommor.
Precis så är det där vi bor: vi bara fortsätter att sälja fisk och blommor. Men om jag då brölar? Kommer jag att spärras in? Anmälas för förargelseväckande beteende? Hamna i tidningen? Släpas ner från taket?
Jag var på studiebesök i tingsrätten. Det var ett misshandelsfall som jag inte hade någon som helst relation till. Målsägande och den anklagade var ett par, där mannen hade slagit kvinnan upprepade gånger. Vilket tydligen är vardagsmat i rättegångsvärlden.
Precis som på tv visades bilder på blåmärken och sms-konversationer, uträkning av förlorad arbetsinkomst och uppskattning av hur mycket sveda, kränkning och annat lidande är värt i pengar. Mannen kom in i rättssalen i kraftiga bojor, arm i arm med en bister polis.
– Precis som förväntat, tänkte jag, fascinerad av bojorna som konstigt nog var brutalare än medeltida tortyrinstrument.
Pffft.
Men det jag inte hade förväntat mig var stämningen. Luften kändes som ärtsoppa, som rosbuskar, iskallt vatten och som dimma på en gång. Sammanlagt var vi 15 personer i rummet, där blott en person talade åt gången och där ingen ens skruvade på sig oombedd. Språket var förstås högtravande och alla läste innantill, hur lite som än sades. Och apropå papper, så fick jag för första gången på kanske 25 år se en balloptikon.
Men detta ord kom jag inte på då. När målsägarbiträdet först lade ett vanligt A4-papper på OH-apparaten tänkte jag snabbt ”oj, nu blir det ju svart”, och i nästa sekund ”nämen ooooooh, det är ju en sån där, en sån där, vahettere, en sån där”.
Episkop, balloptikon, opaque-projektor. Enbent och enögd.
Ett episkop eller en balloptikon kan man alltså köpa än idag! Och använda på allvar! Coolt, säger nostalgikern i mig, men tvivlaren undrar varför man inte använder en dator med kanon istället. Finns det något juridiskt hinder? Målsägarbiträdet sa flera gånger beklagande att blåmärkena ju syns bättre på papper.
Ett episkop från slutet av 1800-talet. Vi kanske ser på den idag som man ser på Nokia 3310 om 100 år? (GNU Free Documentation License)
Hur det gick i rättegången? Jag vet inte – det kändes lite som att spionera eller vältra sig i andras olycka att sitta där och lyssna. Jag gick hem i första pausen, då fortfarande inte säker på vad den där förnicklade apparaten hette.
Fotnot
Jag har kvar säkert 100 OH-bilder, som den lilla samlarråtta jag är. De ligger bredvid karbonpapperen och gnuggbokstäverna och tar ingen plats alls.
Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.
Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.
1.
De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.
– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!
En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.
– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!
”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.”
Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.
Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.
Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …
2.
Spanjoren ringde.
– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?
Herr Toalett fick liksom en väldigt markerad rynka i pannan.
Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.
– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.
Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)
Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.
3.
I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.
– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.
Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.
Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.
Detta är Hålet Hålberg, gjort av mig och en 10 mm-borr.Detta är Hålet Hålberg en stund senare, utvidgat av en elektriker och hans morakniv. (1 = regel, 2 = röret med elledningar.)
Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.
Alltså precis som om någon helt sonika hade sytt igen det där hålet.
Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.
Den här symboliserar mitt deppiga jag, min elektricitetsångest (och mina väldigt snygga ben).Grodan (jag) sabbar elen, alla blir bekymrade tills elektrikern kommer och tar alla våra pengar och då är vi glada och applåderar de lysande lamporna.
Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:
– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?
