Sedan ett par veckor har jag inte en ny, snygg, liten, välfungerande dator utan ett härke som tillverkades 2013 och inköptes i februari 2014. (Jag bloggade om den, men var nog lite mer intresserad av OS, som då pågick för fullt.) Då var jag oerhört nöjd med den. Idag är jag mindre glad emedan tekniken faktiskt går framåt och sju år gamla underverk är som hundar: 49 år och trötta.
När jag nyss fotograferade skärmen på senaste litteraturzoommötet, såg jag till skillnad från mina gamla NE-polare lite rödfnasig ut emedan de har nyare datorer.
Men framför allt är det inte det minsta roligt att ta fram datorn och surfa, kolla på film, skriva, kommunicera eller ens läsa mejl. Det är som att klafsa omkring i sirap med kanonkulor hängande vid öronen.
Och jag som preciiiis tänkte skriva min generationsroman som slår världen med häpnad! Nu måste jag göra massa andra saker – armhävningar, till exempel.
Ögonblicksbild från min svågers utegym.
Istället går jag på mina basketbollpromenader, äter äggmackor, målar staket, sätter upp gardiner, hänger upp ogräsmattor som tak på verandan och skriver bidrags- och stipendieansökningar till kompisar.
En bild som en kompis tog när hon var ute och sprang och på avstånd såg två tokar ute på basketbollpromenad bland bräkande får.Ogräsmattan gör att hettan där i hörnet blir uthärdlig.Vi har slutat klippa gräsmattan ända ut till häcken, och se på fan: det växer massa smultron där nu!Många som vi känner fyller 26. En fyllde 62, vilket var synnerligen praktiskt.Jag spiller och kladdar, men det gör inget!Och så tittar vi på basket på utomhusteven förstås!
Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.
Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och
hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!
I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”
Å andra sidan
har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.
Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.
Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …
Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.
Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:
Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?
Om prick en vecka vänder det. Dagarna blir kortare.
Mmm, jag vet – det finns nästan inget som är dummare att dra fram precis när vädret sköter sig, när sommarkvällarna i alla fall är lite halvljumma och tomaterna kostar under 20 kr kilot.
Förutom att sommarn snart är slut, kostar jordgubbarna ju nu 80 kronor litern. Litern? Det är förresten ett jädra sätt att mäta jordgubbar som inte är mosade till syltliknande konsistens. Fem spänn styck hade varit ärligare.
Och så har vi ju grillkolen. Tänk så mycket grillkol som bara ligger där och glöder till ingen nytta när maten är färdiggrillad och man inte har några bananer att lägga på gallret.
”Eländes elände i eländes elände.” (Lars Ekborg 1969.)
Det där här ovan var jag som – färgad av en något negativt lagd kamrat – plötsligt blev alldeles nedslagen. Lite skavsår hade jag minsann om jag riktigt kände efter. Smulorna låg i drivor på köksgolvet. Min kamrat hade inte några ägg hemma ”och så är äggen nästintill oätliga när allt kommer omkring”, sa hon.
Men så hände allt slag i slag under åtta timmar:
1.
Sjuttonåringen satte sig upp i sängen kl 04:14 och kräktes så att det stänkte uppåt tapeterna.
2.
Min cykelkorg gick upp i limningen när jag i den forslade sex pingisbollar och tolv tennisbollar samt ett paket mjölk.
3.
När jag kom in i köket satt en katt på köksbordet och stirrade på en skata som stod i dörröppningen.
4.
Jag klappade ett får.
5.
Jag manglade 28 vita lakan av förkrigskvalitet – köpta på auktion för 200 kr.
Före!Efter!
Och vet ni att … plötsligt när det inte fanns tid att tänka efter – eller ens ta en bild på mjölkbestänkta bollar som rullar nedför backen – kändes allt som vanligt igen. Sommarn är ju evighetslång, jordgubbarna värda sin vikt i guld och grillkolen ett bra substitut för infravärme när solen går ner.
Nä förresten. Den där karriärstegen är mer som en … trebent pall. Jag tog mig upp på sitsen runt 1988 och sedan sparkade corona av ett av benen, så nu ligger jag på rygg och sprattlar. Eller – jag har ju faktiskt stortån kvar på ena möbeltassen, så helt kört är det inte.
Många av mina vänner har dock drabbats av galopperande analfabetism och munhäfta och bett mig om hjälp, så jag har sysselsättning hela dagarna – tack och lov. (Jag kan naturligtvis inte ta betalt av dem eftersom de liksom jag ju saknar inkomst. Min manaaascher här i kommentatorsbåset kommer att slå sig för pannan och påstå att jag är hopplös. Men det är just det jag inte är. Det finns hopp om livet!)
Så vad kan jag nu göra med alla
språkkunskaperna
de pedagogiska tricken
alla roliga exempel
radiorösten
den spretande allmänbildningen
mina snabba tangentfingrar?
Jag kan göra en podcast! (Jag hör min manaaascher slå sig för pannan igen.) Nej, man tjänar inte pengar på sånt om man inte är kändis. Men vem vet, jag kanske slår världen med häpnad? Den ska heta ”När Lotten får avgöra”!
Min djefla man har bra mickar för sitt musicerande. Studion fick placeras i sovrummet med massa kuddar, täcken, tyger och bokhyllor så att ljudet skulle bli bra. Till och med puffskydd fixade vi! Så jag har nu spelat in 15 olika ljudfiler som handlar om allt från Tyfoid Mary till konsten att sätta punkt när man skriver. (Vilket jag visserligen bara behärskar i teorin.)
Men så visade det sig att jag har visslande sssss! Jag måste börja om från början med en lite sämre mick som inte tar upp alla ljud! Annars kommer lyssnarna att bli galna!
Då gick jag med bestämda steg ut i skogen med kamera och ljudutrustning. För var, om inte i en snårig skog, ska man berätta om texter som är ogenomträngliga som en snårig skog?
Först testade jag med en kass mick som skulle eliminera mina visslande s. Då hördes nästan ingenting:
Sedan krånglade jag fram en precis lagom bra mick, och då …
Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?
För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.
Var vi då oansvarigt galna? Kanske.
Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.
Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.
Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar
den rådande situationen
epidemin
2020
normala människor
olikheterna.
– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).
– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!
– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.
– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.
– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.
– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!
Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)Fast vanligtvis ser vi ut så här.
Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.
När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:
Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.
Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:
Allt till katterna!
Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)
Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.
Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.
Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.
Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:
Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.
Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:
om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
huruvida det hela egentligen var lagligt.
Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.
Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.
Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.
Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?
Sedan den 13 mars har jag handlat mat i tomma affärer, inte spelat basket, hållit mig undan människor i största allmänhet och di äldre i synnerhet. Inga problem – men det var ju i sammanhanget trist att alla mina inplanerade föreläsningar försvann i ett slag.
Fast basketbollpromenaderna är så trevliga så.
I USA är allt fullständigt galet, i Spanien ska man sörja de döda i två veckor, i Ryssland och Kina händer saker som vi inte riktigt kan lita på och i Danmark propagerar man för att hälla ut bajsvatten som ska skvalpa iväg till Sverige, samtidigt som danskarna åker över till Sverige för att shoppa. Världen är inte som vi minns den.
Och idag hände något här i Eskilstuna. Något besked från Folkhälsomyndighetens coronaavdelning måste ha fått folk att släppa allt de hade för händer och gå man ur huse – raka vägen in på Ica. Någonting måste ha fått barnen att rycka fram cyklarna och örla runt som aldrig förr. Något måste ha väckt frotteringsbegäret och helt sopat bort skräcken för covid-19.
På väg till Ica cyklade jag förbi en treåring med stödhjul på cykeln. Han var i sällskap med, ptja, tio andra barn i samma ålder och liknande utrustning. Alla bredde de ut sig på bilvägen som vore det 1974 (ack, ljuva cykelminnen) och alla tillhörande föräldrar stod i synnerligen täta klungor runtomkring och jämförde cykelstatus hos telningarna. (Eller … Vad vet jag … De kanske diskuterade börsnoteringar och skoskav.)
När jag gjorde en vid lov runt barnen höjde ett av dem sitt pekfinger mot mig och skrek:
– DU E FETT DUM!
Jag kunde där ha tvärnitat och ställt mig att diskutera det intressanta förstärkningsordet ”fett” som kanske kommer ur ett 60-talsuttryck som hette ”mulligt”, men istället cyklade jag vidare. Med klappande hjärta. Jag tycker inte om när folk säger att jag är fett dum.
Inne på Ica stod folk och kramades. Mina öron stod på vid gavel och hjärnan antecknade det som sades. Spridda repliker från folk – som kanske hade tappat Fingerspitzengefühl vad gäller interaktioner med andra människor – lät så här:
– Äntligen! Sommar och sol!
– Haha ”jag vill haaaa dej” …
– Va. Hur tänkte du nu?
– Coronaparty!
– Asså jag längtar mer efter dansk pilsner.
– Ska vi köpa glass?
– Sover Dolly Parton på rygg? SJÄLVKLART!
– Anders! Så säger man inte!
– Morfar, vaddå, vem ska sova på rygg?
– HELVETE vad rund du har blivit!
– Ja, jag har ju inte som vissa andra legat i respirator.
Jag ber förstås om ursäkt om det finns några känsliga själar som läser här. (Brasklapparna flyger genom luften.) Men … jag vill inte alls återgå till det normala kindpussandet bums redan. Jag vill gå i ide eller dra nåt gammalt över mig. Och gå på basketbollpromenader varje dag!
(Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.)
Som jag har berättat många gånger tidigare, är min pappa ett underverk till pingislirare som sedan han fyllde 80 helst tränar en sisådär 37 gånger i veckan. Men så kom corona och alla i den där åldern skulle hålla sig hemma. Så nu åker min lillasyster Orangeluvan och levererar mat och ser till att inte ens röra hans betalkort eller legitimation. Alla gamla pingisveteraner i grannskapet vandrar som osaliga andar omkring på stela ben med bollhallucinationer.
Bild från förra året, när pensionärer fortfarande fick gå till frisören.
I söndags ringde pappa och meddelade att han skulle komma och hälsa på Orangeluvan. Bara på verandan. Bara på en kopp kaffe. Per cykel. Orangeluvan tänkte ”jaha” och ”men hittar han?” samt ”minnet och därmed lokalsinnet är ju inte vad det har varit, kommer det här att vara en bra idé?”.
– Men … kan du fortfarande cykla? undrade hon.
– Fnys, fnös pappa. Jag spelar ju pingis, klart jag kan cykla.
– Okej. Det tar 20 minuter, så säg till när du sätter dig på sadeln!
– Ålrajt!
Sagt och gjort. Men när han inte hade anlänt 90 minuter efter sadeläntrandet, hörde Orangeluvan av sig till mig. Vi enades om att fixa FindMyIphone om han nånsin hittades. Orangeluvan ringde och ringde. Så svarade han äntligen:
– Flås, flås. Du kanske undrade vart jag tog vägen?
– Jooo…
– Jag fick punka på motorvägen och har gått nästan hela vägen! (Sex kilometer.)
– På motorvägen? Cyklade du på mooo…
– Men nu är jag på Skebokvarnsvägen 165 och snart hos er!
Han kom fram, fick kaffe i Haddock-mugg, ostmacka och muffins medan Orangeluvan satte sig att laga punkteringen.
Pappa berättade – som vanligt i cykelsammanhang – att hans första jobb var ”cykelmeck”. Vilket är förklaringen till att vi syskon kan laga punkteringar i sömnen.
Men cyklade han verkligen på motorvägen? Nja, det var förstås en cykelväg bredvid.
– Men. På ett ställe var det en bil som körde så nära att jag åkte omkull.
– Va? Trillade du med cykeln?
– Japp. Bilen stannade inte – men bilen som kom efter stannade.
Och så en axelryckning. Till hemvägen fick pappa en utskriven karta med enbart cykelvägar och han rapporterade sedan lyriskt att det bara hade tagit tio minuter att cykla hem med det långa håret och de buskiga polisongerna fladdrande i vinden.
Det blir återbesök i cykelverkstan på fredag, för då ska Orangeluvan klippa håret på honom.
Som jag har svamlat om många gånger tidigare, är jag av en brokig geografisk art med detta rörelsemönster:
Solna–Lund–Luleå–Täby–Söder–Lund–Eskilstuna
Den där fetmarkerade perioden i Luleå varade bara i åtta år, men påverkade mig starkt och satte djupa, positiva spår i min själ – ränder som aldrig går ur.
(Krockar spåren och ränderna i bildspråket? Äsch, de är knivskarpa, parallella fåror. Hej synonymordboken.)
Att åkerbärsblomman heter Rubus arcticus på latin vet jag för att norrbottniska mjölkpaket pryddes av denna bild runt 1975.
Dessutom fick jag lära mig att skotta perfekt eftersom grannarna på Midsommarvägen kom i samlad tropp och talade om för min pappa att han inte skottade så snyggt.
Och så har jag förstås Luleå att tacka för basketen, några myggbett, konstigt sch-uttal samt ord som hä, int, jå och vasch samt tjockstrumperna.
Men så är det det här med mors och fars dag. Om en vecka – den 31 maj 2020 – är det nämligen mors dag, och under hela min uppväxt bedyrade mamma och pappa att vi inte skulle uppmärksamma sånt trams. I skolan lärde jag mig av mina politiskt orienterade lärare som hade Maos lilla röda i ena bakfickan (och snusdosan i den andra) att det var ett kapitalistiskt påfund som skulle ignoreras. Eller motarbetas. Demonstreras mot. Upp till kamp mot presenter!
Men mina lärare var inte ensamma om denna fajt. Min svärfar var heller inte förtjust i fars dag, och han berättade att hans far på samma sätt fnyste på karlskogamål:
– Handlera. Dä ä handleras påfund. Di hitter på så möcke.
Eller? Om man tittar i SvD:s arkiv var det ett gäng kvinnor med inslag av ett par religiösa män som 1919 propagerade för mors dag!
”I det ofta kyliga och gråa livet står vår mor i värme och ljus för vårt öga”Fruar, kyrkoherdar, yrkesarbetande kvinnor (författarinna, redaktris, skriftställarinna) och två gifta kvinnor med karriärmän (landshövdingska, professorska) grundade tydligen Kommittén för Mors dag.
Nåväl. Tillbaka till mig. Vi flyttade 1982 till Täby och den politiska kampen ersattes av en stor gäspning. Fortfarande inte något firande av mors och fars insatser som föräldrar – men inte heller några demonstrationsplakat. Så fick jag barn, som pliktskyldigast kom hem från skolan med små teckningar eftersom de hade lytt order och ritat det där som fröken sa att de skulle rita. Den nuvarande Tjugotvååringen sa i sexårsåldern en gång:
– Men vad är en ”mors”?
Och nu? Well. Både mamma och pappa blir själaglada av gratulationer och det är inte snack om kapitalismen. Nånsin.
Livet är en tävling. Och nu känns det som om jag har vunnit tävlingen om att översätta ”attention span” till nåt jätttesvenskt: fokusork!
Från Wikipedia: ”Attention span is the amount of time spent concentrating on a task before becoming distracted.”
En väldigt koncentrerad sork vid namn Foku.
Fokusorken kan när den skrivs vid en första anblick kanske associeras till en sork, men man vänjer sig säkert.
Om man är en dopaminknarkande person som kräver ständiga kickar, är det enligt min egen vetenskapliga undersökning på sju mig närstående personer svårt med fokusorken så fort det ska fokuseras på något som är det minsta lilla trist.
Å andra sidan måste man ju inte vara särskilt fokuserad för att
ta ur diskmaskinen
gå ut med soporna
sätta på en ny toarulle när den gamla har tatt slut.
Alltså handlar det inte om tristess. Utan om (tadaaa) distraktioner. Om du sitter i en madrasserad cell, kan du utan problem se hela Heimat i ett sträck. Om du råkar få tag i wi-fi uppe på en alptopp kanske du orkar se en tiominutersvideo om 1964 års tändstiftsmodeller.
Så: kan vi fatta beslut om att fokusork är ordet vi så länge har letat efter? Jag skapar genast en definition!
