Hoppa till innehåll

När jag plötsligt gick på fest …

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

  • den rådande situationen
  • epidemin
  • 2020
  • normala människor
  • olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)
Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. Mitt basketlag består av de största motpolerna man kan tänka sig.
    • ung–>jättegammal
    • välskolad–>oskolad
    • snabb som en iller–>snigel i sirap
    • tävlingstoka–>fnittrig och obrydd

    Fast nu när vi inte längre tränar, är vi faktiskt mer utslätade och rentav lite lika varandra.

  2. Birgitta

    Jag är i alla fall på ett väldigt bra humör idag. Jag märkte att jag saknat er mer än jag trott. Tyckte att vi var relativt duktiga igår trots vin🤪.

  3. Vi uppvaktade årets student igår, utomhus och på lagom avstånd. Vi var väl en femton tjugo personer. Studenten ska ha tre mottagningar till idag och imorgon.

  4. Är alla ute i regnet och firar nationaldagen?
    Igår tog jag mig för att dra med en kompis på en liten resa, 1h 45 min lång med bussen, kanske en kvart snabbare med bil, men då hade vi inte kunnat handarbeta båda två. Och då hade vi suttit i en mindre luftvolym.
    Nu satt vi där på var sitt säte och andra människor satt i samma buss på var sitt säte. Kanske att vi totalt var tio personer, men inte så många på en gång.
    När vi kom fram till museet som drog vår uppmärksamhet fick vi ringa på klockan. Eftersom det inte redan fanns 35 personer i det enorma huset fick vi komma in och titta på fantastiska vävar av sju superduktiga unga kvinnor.
    Vid trappan dit fanns handsprit.
    Efteråt spritade vi händerna igen innan vi tog kaffe ur pumptermosen innan vi fortsatte till den fasta utställningen.
    Sen promenerade vi ner till tåget där vi var ensamma i en del med tolv säten. (Sen kom en till och satte sig i andra änden av denna del.)
    Bussen ända hem innehöll bara mig och chauffören och vi var i var sin ände. Jag gick in på mitten.
    Egen privat matsäck medtogs.

    Var resan nödvändig?
    Utställningen kommer inte till vår stad.
    En kraftig estetisk input var härlig.
    Det är bra att dela upplevelser med andra.
    Vi tog turer som inte var så populära.
    Vi passade på medan semestrar inte kommit igång.
    Utställningen slutar före semestersäsongen.

  5. Ja Cecilia, den resan var såvitt jag kan bedöma nödvändig och dessutom inom Tegnellradien. Vilken utställning, vilken super-sju-grupp!

  6. Föredömligt skött resa, Cecilia N.!

    (Birgitta här ovan spelar i mitt lag. Hon är till och med äldre än jag!)

    Idag har jag stått i en gles kö med fyra andra människor i en mataffär. Jag tror faktiskt att vi inte var mer än fem kunder i hela butiken. Damen som stod först bänglade och bänglade med sitt köp och retade upp personalen till max. Alla djupandades och vände bort blicken och räknade till tio för att inte explodera. Av replikerna förstod vi att damen gjorde på detta vis varenda dag.

    Hon lastade upp sina varor, kanske 20 stycken, på bandet och gick sedan och packade in allt i en påse. När det var dags att betala hade hon inte pengar. Efter mycket högljutt artikulerande visade hon att hon visst hade pengar – tillräckligt mycket i sedlar. Men att hon inte ville betala.

    Tjafset pågick en stund. Då började hon packa ur varorna igen. Gjorde en liten hög och sa “de här vill jag inte ha, ta bort dem”.

    Kassatjejen raderade dem från köpet och sa “35 kronor”. Då började damen deala och pruta. Fler i personalen kom och förklarade att hon skulle betala 35 kronor. Damen vägrade.

    Till slut löste det sig när en barsk man i personalen sa till henne att man måste betala för sig och att nu var det slut på det här tjafset.

    Av personalen förstod vi att hon hade satt det hela i system och att de hade gett henne varor gratis i flera veckor i tron att det saknades resurser. Vilket inte var fallet.

    – Sedan hände inget mer denna dag!

  7. Länsmuseet i Härnösand.
    Det fanns flera vävar som jag tog till mitt hjärta som inte finns med på länken.

  8. Och om någon är i de trakterna kan jag tipsa om Fiskargubbens museum i Söderhamn som nyöppnade idag. Ett mycket litet museum med världens (förmodligen) största samling målningar av fiskargubben. Snart även en av mig – en gråtande fiskargubbe.

  9. (Jag har sett den gråtande fiskargubben och kan rekommendera en titt.)

  10. Angående Lottens butiksäventyr kan jag bara citera grabben: vad är det för FEL på folk?

  11. Ninja i Klockrike

    På Brids sons fråga svarade min son;
    -De är folk, helt enkelt, det var ju inte svårt att lista ut.

    Och det har han ju rätt i.

  12. Idag, hörni, har vi här i huset firat att hon som var 11 år när jag började blogga 2006, nu fyller 26. På sin födelsedag får man alltid välja maträtt, vilket hon gjorde med glittrande ögon:

    – Fisksoppan.

    (Ja, bestämd form.) Det är hennes absoluta favvorätt, men tyvärr också den enda mat som Sjuttonåringen inte gillar. Så jag bakade en herrans massa bröd som han kunde fylla på med.

    Och så gick jag vilse i skogen, men det är en helt annan historia.

  13. Grattis till 26-åringen!

    “Så jag bakade en herrans massa bröd …” Mänscha, det är ju ett stordåd!

    Själv var jag extremt stolt över min sockerkaka som jag bakade idag, men så insåg jag att mitt hushåll är mycket litet och funderade på hur bra det är att frysa in sockerkakor. Då kom dottern och dotterdottern förbi på cykel och tog gärna med sig en halv sockerkaka när de for. Sedan gick jag ut till torgförsäljaren och köpte lite jordgubbar, som jag tänkte skulle passar till sockerkakan som var kvar, men på hemvägen funderade jag på varför jag köpte TVÅ stora kartonger jordgubbar till mitt minimala hushåll. Då ringde äldsta dotterdottern och sa att hon och en kompis var i jättenärheten och fick dom komma och hänga lite? Det fick dom och jordgubbarna gick åt. Se där vad lite bristande planering kan åstadkomma!

  14. Lille Maken

    Själv har jag bakat baguetter i dag. Eller kanske snarare bâtards; receptet sa ‘dela degen i tre delar’ men jag gjorde bara två. Mums.

  15. Här slåss vi med symaskinen. Delar av svägerskans gamla malätna filt och de bättre bitarna av några slitna lakan ska omvandlas till tehuva och stolsdynor. Visste ni att om symaskinen inte är trädd rätt kan man få väldigt egendomliga resultat?

  16. Jepp, Brid.
    Hemskt mycket tråd och självförtroende går till spillo.

  17. Det finns ondsinta symaskiner, som till och med har ett vasst ljud – ilsken geting – och så finns det snälla, som surrar som en humla. Dessvärre är min snälla maskin och jag på olika ställen just nu, samtidigt som det verkligen skulle vara bra med gardiner på balkongen. Det kanske får bli lite handsömnad.

  18. Jag har en snäll symaskin, men tror minsann att trådbeståndet har gått och blivit gammalt – det är hopplöst att trä tråden i nålsögat.

    Vabaha? Inte trådarna det är fel på? Pffft!

    (Sent omsider har jag kreerat ett nytt blogginlägg. Vi får fortsätta diskutera brödbak och symaskiner där!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.