Lotten – Sida 47 – den skrattande språkpolisen

Vad gör ni på jobbet i dessa tider?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2020 02:21

Jag har gjort små snabbintervjuer med några av mina kompisar för att hur hur de har det i dessa tider. Framför allt är jag nyfiken på hur det kommer att se ut för alla i höst, men hör och häpna: de säger alla att det är svårt att sia. Särskilt om framtiden!

Nu kommer massa intervjuer – inlägget är långt som ett ösregn. Och ett tidsdokument.

Arkitekt i södra Sverige

Jag har jobbat hemifrån i sju veckor, och mina grannar tror att jag är nyinflyttad eftersom de faktiskt aldrig har sett mig förut. Fram till mitten av mars reste jag hela tiden. Hela tiden. Möten i Asien ena dagen, i Syamerika nästa, ett kort stopp i Tyskland och sedan en vecka i Bratislava. Hela tiden.

Det är kanske synd att säga, men jag mår så bra av den här krisen! Jag dricker kaffe på förstubron, pratar med alla som passerar, har alla mina möten framför skärmen och går ner till stan och stödköper saker i de minsta butikerna.

Nästa inplanerade föreläsning har jag i oktober, men det sägs att vi ska återvända till kontoret redan nästa vecka. Hm. Jag vet inte riktigt om jag vill …

Digital marknadsförare i södra Sverige

Jag har kanske 30 % mindre att göra än vanligt, men är helt övertygad om att det kommer att vända. I september tror jag att jag är är uppe i 80 % av normal beläggning. Mina projekt med nöjesbranschen har helt avstannat, men som tur är har mycket ersatts av andra aktiviteter.

Det har faktiskt varit skönt att ta det lugnt ett tag!

Men värre kändes det i mars och början på april. Då hade jag vissa typiska symptom: tryck över bröstet och svårt att andas, enorm trötthet, munsår, ont i kroppen. Jaa … det var nog covid 19.

Annars … jag har inte alls blivit tokig av nedstängningen eftersom jag är en enstöring som mest jobbar med mina kunder över internet i vanliga fall – och umgås mest med min fru och det vuxna barn som är kvar i Sverige. De andra barnen och många vänner har jag ändå umgåtts med huvudsakligen över nätet de senaste åren, så det är faktiskt inte så himla stor skillnad.

Regionchef i Mälardalen

Jag jobbar mycket hemifrån, men tror nog att vi har gått tillbaks till normalt läge redan i början av hösten. Faktum är att jag mår bra eftersom jag har fått mer egentid nu, vilket innebär fix & trix hemma. Och till och med lite träning …

Förskollärare i mellersta Sverige

Vi jobbar på som vanligt och kan väl konstatera att vi sällan haft så friska barn som nu – de som är där. Vi har i snitt halva barngruppen närvarande; de byter av varandra med ca enveckas-intervaller. Det är väl den tiden det tar att bli utan symptom efter att vi bett föräldrarna att hämta dem. Vi ringer vid minsta lilla ”snora”!

Även vi i personalgruppen har ovanligt lite sjukfrånvaro. Det beror säkert på att vi inte har sjuka barn i verksamheten, och all handtvätt. Vi har väldigt mycket ”vattenaktiviteter” och vattenlekar i vårt tvättrum nu och försöker förlägga så mycket av vistelsetiden som möjligt utomhus – även måltider.

Föräldrar som känner av några sjukdomssymptom ringer innan de lämnar och hämtar så de att vi kan möta upp dem med barnen ute vid grinden.

En önskan är att vi även i framtiden, när det här är över, bara har friska barn i verksamheten.

Själv mår jag väldigt bra. Jag hade lite diffusa influensasymptom för en månad sedan, men jag blev inte särskilt dålig så jag vet inte vad det var för slags sjuka.

Eftersom jag jobbar på som vanligt så känns det ibland overkligt att den här pandemin är så allvarlig som den är. Jag lever som i två världar: en på jobbet och en här hemma där pandemin är oerhört påtaglig då allt är satt på paus och då jag inte kan hälsa på mina äldre anhöriga.

Säljare av kemikalier i mellersta Sverige

I slutet mars och 2–3 veckor in i april kunde vi jobba hur mycket som helst eftersom vi säljer råvarorna till dem som producerar hand- och ytdesinfektion. Vi fick flygförbud inom bolaget redan 2 mars och beordrades sedan att jobba hemifrån. Jag har inte rest på drygt två månader, vilket är ovanligt och börjar märkas rent socialt.

Arbetsmässigt är Teams ett komplement som faktiskt stärker de interna relationerna med kollegorna i Norden, men det ersätter inte fysiska möten för att bygga relationer. Jag har hemmakontor sedan länge, så fördelen för mig är att flera av mina kollegor får insikt i hur det är att arbeta ensam.

Jag tror vi kommer få en dipp i försäljningen, men är osäker på när den sker. Förmodligen slutet augusti som en effekt av långvariga permitteringar och att vi inte gasat upp efter semestern.

Jag mår bra, kände mig redan innan detta bröt ut rätt ensam, men nu har frågan om välbefinnande på hemmakontoren kommit högre upp på agendan – vilket är mycket positivt.

Jag har färre sociala kontakter på fritiden, men isoleringen får nog pågå ytterligare en månad eller två för jag ska märka stor skillnad socialt. Har faktiskt inte energi till jättemycket sociala kontakter i veckorna vanligtvis, så jag tror att när tiden gått och man märker att man inte träffat vänner på helger på länge, så blir man nog galen.

Butikspersonal på Systembolaget i norra Sverige

Vår omsättning har gått upp galet mycket och vi jobbar på precis som vanligt. Fast det är mer stress eftersom ingen går till jobbet med snuva eller ont i halsen. Vi har oerhört stor andel hemleveranser; en del köper vin för flera år framåt. Eller så bor de i kollektiv.

Jag önskar faktiskt att vi kunde återgå till det normala så fort som möjligt eftersom jag inte är så stresstålig. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att bli sjuk för att få vila.

Men jag är aldrig sjuk! En av mina kollegor låg i respirator i 13 dagar och kom och hälsade på oss häromdagen. De säger att han ska rehabiliteras i minst ett halvår!

Projektledare i Stockholm

Jag jobbar inte alls, är korttidspermitterad på obestämd tid. Vi är dock uppmuntrade till kompetensutveckling, så jag ägnar dagarna till att fylla mina kunskapshål och lära mig sånt jag tror kan vara användbart nån dag.

I höst tror jag att vi kommer att vara tvungna att städa rejält bland våra arbetsuppgifter och att vi kommer ha en låååång period när vi lär oss att jobba tillsammans igen. Jag tror (och hoppas) också att vi kommer att ha ett gemensamt lägre tempo på jobbet.

Jag är frisk, hade ont i halsen i tre dagar i april. Har ont i benhinnorna pga. ändrad träningsform (går inte till gymmet pga covid-19), vilket är besvärligt men långt från hemskt. Min man har pollenbesvär men har också hållit sig frisk, trots att han jobbar som vanligt och träffar massa människor varje dag.

Dataanalytiker i Mälardalen

Jag hann arbeta hemifrån i en vecka efter att restriktionerna kom, men sedan blev vi (min man har samma arbetsgivare) permitterade. I praktiken skulle det innebära helledigt i sex veckor. Känslan var surrealistisk semester eller föräldraledighet med konstig eftersmak – men tid att ta tillvara på.

Veckan innan vi skulle börja jobba fick vi information om att det förlängdes till fem månader helt utan arbete istället. Det blev då viktigt för mig att skapa rutiner och ett par dagar i veckan tränar jag tillsammans med ett par kollegor. Även om vi bara pratar kort varje gång är det en viktig ventil för att rensa hjärnan från spöken.

Jag är så tacksam att jag inte är ensam hemma hela denna tid utan att vi har varandra.

Jag hoppas att vi efter dessa månader är tillbaka på jobbet igen, och att vi får arbeta från kontoret. Den sociala delen känns viktig, även om jag bara är lite lagom är social.

Min man var sjuk i tre veckor med alla klassiska symptom och barnen har varit sjuka. Jag däremot hade feber i ett dygn och har i övrigt varit frisk som en nötkärna. Jag känner att ångesten kryper närmare, att många av inslagen i nyhetssändningar påverkar mig mycket. Hur kan människor göra varandra så illa, räcker det inte med allt annat som händer i världen, sjukdomar, olyckor osv?

Skolbibliotekarie i mellersta Sverige

Grundskolan fortgår utan större förändringar, där är det mesta som vanligt. När jag kliver in i skolan så känns det lite som att lämna ”corona-världen”.

Men självklart påverkas alla, även där. Jag har fått minska min verksamhet, eftersom rummet där jag har mina aktiviteter (t.ex. högläsning) är alldeles för litet för att vi ska kunna hålla distans till varandra.

Jag har hela tiden tankarna på min son, som vi har hemma pga. ett komplicerat hjärtfel, och tycker att det är påfrestande att alltid vara på sin vakt. Jag äter inte pedagogiskt i matsalen längre, utan tar med mig egen matlåda.

Bland de äldre eleverna märks en tydlig frustration och rastlöshet. Skolresor, avslutning, musikaler m.m är inställt. För dem är livet inställt, helt enkelt.

Jag är tacksam för att jag får gå till mitt arbete varje dag, även om det sker med en viss oro. Böcker tror jag fyller en extra viktigt funktion just nu; där kan jag fly vardagen en stund.

Forskare i Stockholm

Jag jobbar hemifrån för det mesta. Tror jag varit på kontoret fem gånger sedan den 11 mars. Då hade jag åkt på konferens på Lidingö, som avbröts och deltagare bussades hem antingen på kvällen den 11:e eller efter frukost den 12:e. Jag tyckte att jag kände mig sjuk på morgonen och ringde hem och bad om skjuts.

Kanske hade jag covid-19 då. Två veckor tidigare hade jag varit på konferens i Paris och minglat med alla världens medborgare, utom de asiatiska, som stannat hemma av hänsyn till alla andra. Men vi gick på ett med Louvrens mått mätt tomt museum och tittade på Mona Lisa och romerska statyer och var på karibisk bar och trängdes några kvällar i rad – innan vi åkte hem. Så vem vet? DÅ var allt fortfarande tillåtet, även om många bar munskydd.

Sedan den 1 maj är jag också korttidspermitterad på 60 %, eftersom alla projekt saktar in och inga nya kan starta, när våra kunder från industrin inte jobbar.

Kristallkulan säger att jag inte kommer gå upp till 100 % arbetstid under 2020. Den säger också att jag fortsättningsvis kommer ha kundmöten på videolänk och att jag kommer att arrangera fler kunskapsseminarier för att nå ut, när konferenser, seminarier och liknande träffar inte kommer kunna arrangeras.

Möten och mötesverktyg kommer att utvecklas i rasande tempo och vi kommer hitta nya effektivare sätt att mötas än de tidigare sätten. Vissa event kommer med all sannolikhet inte tillbaka.

Jag hoppas däremot att Sverige tar tag i situationen runt forskning och istället satsar för att hjälpa industrin med den omställning till grönare produktion som det pratas om. (Det sista var nog bara vad jag tycker om man ska vara petig.)

Det är ändå rätt skönt att jobba hemifrån. Småprata med kollegor varje morgon via länk, något vi sällan tar oss tid till i vanliga fall. Jag upplever att vi blivit tightare i gruppen. Jag har en skönare stress än tidigare.

Däremot fler existensiella tankar. Ibland orkar jag tänka på dem, men ibland måste jag mota bort dem. Får se hur psyket mår efter nyår och en mörk höst.

Sjuksköterska i Mellansverige

Jag jobbar heltid, men schemat som vår region har fastställt ska fortgå hela sommaren utan paus, uttan semester. Vi jobbar nu modell 4-2 rullande, dvs. två dagsturer, sedan två kvällsturer, därefter två lediga dagar. Det som är jobbigast är att vi endast är lediga var sjätte helg. För detta får vi 100 kr extra per jobbtimme på helgerna.

Tyvärr tror jag att situationen kommer att vara densamma i höst och att jag kommer vara sååååå trött. Som det är nu, tappar jag bort datum och vett sällan vilken dag det är.

Jag var krasslig i februari och igen i april – en vecka i stöten. Om det var corona? Nja kanske den milda varianten, högst oklart. Nej, jag är inte testad.

Jag känner mig helt galen och trött i arbetssituationen!

Administratör inom sjukvården i Mellansverige

Jag jobbar inte som vanligt eftersom alla upphandlingar ligger på is, och måste om möjligt jobba hemma – vilket man blir knäpp på. Det finns ingen gräns mellan jobb och fritid. Som tur är kan jag lägga en del av min arbetstid på att hjälpa vår region att tillverka skyddsrockar så att dagarna ändå blir meningsfulla.

Om restriktionerna ändras, så tror jag att jag kommer att jobba mer än 100 % eftersom vi har så mycket som är försenat.

Jag mår bra, lite vanlig snuva – men man måste ju vara hemma för sånt som man aldrig tidigare skulle sjukskriva sig för eller jobba hemifrån för.

Vissa dagar känns som man håller på att bli galen. Alla med psykiska problem måste må skit nu.

Journalist i Mälardalen

I vanliga fall pendlar jag en timme bort med tåg tre-fyra dagar i veckan men sen nio–tio veckor tillbaka jobbar jag hemifrån istället. Alla ordinarie möten sker numera på Skype och det blir också väldigt mycket tid i telefon. Jag har inrett en liten jobbhörna hemma, men beroende på hur många av de övriga familjemedlemmarna som är hemma, flyttar jag runt i huset tills jag hittar en lugn och bra plats för dagen. Det mesta går att sköta på distans, men jag saknar verkligen möten då man träffar människor på riktigt. Även om man ser varandra på alla dessa videomöten så räcker det inte riktigt. Jag längtar faktiskt efter att stå och vänta på ett försenat tåg eller att få svära över den obefintliga informationen av SJ när man inte vet när eller om ett tåg ska komma!

Tittar man framåt så kan man ju hoppas att situationen är bättre efter sommaren så att man återigen kan börja pendla lite så smått, men jag är osäker på om det blir redan i höst eller om det drar ut på tiden ännu mer. Det går trots allt förhållandevis bra att jobba hemifrån, trots att det ställer stora krav på att lyckas skilja jobb från privatliv. Jag tycker ändå att jag (och övriga familjen) har hittat rutiner för att få dagarna att funka. Däremot är det ju ingen större skillnad på en torsdagskväll eller en fredagskväll, vilket man kanske såg fram emot mer tidigare. Jag menar, vi har till och med ätit tacos på en tisdag!

Vi har dock fått vara friska hela familjen och det är naturligtvis det viktigaste och vi försöker undvika folk, hålla avstånd och tvättar händerna dagarna i ända.

Journalist, korrekturläsare och skrivande kulturtant i Nacka

Jag jobbar precis som vanligt, har jobbat hemifrån sedan 25 år tillbaka, så,har jag bara bra wifi så kan jag jobba var som helst, när som helst. Sedan två månader (exakt!) sitter jag därför på landet i Skåne och jobbar (maken och jag åkte ner innan de strikta resereglerna kom och vi sitter helt isolerade och handlar bara mat en gång i veckan på konstiga tider när ingen annan är i affären så ingen behöver få hjärtsnörp).

I september sitter jag antingen kvar här (om coronan härjar som den gör nu) eller så sitter jag vid skrivbordet hemma i lägenheten i Nacka.

Jag hade ont i halsen i två dagar och kände mig lite knas, men annars mår jag bra. Har nog aldrig haft en så bra vår och det känns väldigt konstigt att skriva det med tanke på hur många andra har det. Maken och jag mår utmärkt här nere i vår isolering. Äktenskapet blomstrar av att vi har tid att umgås, syrenerna blomstrar av att det är vår och vi är på landet och hunden blomstrar av att få springa lös. Det enda gråa molnet är att våra söner är 60 mil bort och att vi inte har setts på så länge. Detta försöker vi att överbrygga genom att äta familjemiddagar via Skype. Det går det med, men mammahjärtat blöder lite.

IT-konsult i Storstockholm

Jag sitter hemma sedan den 17 mars och sedan den 22 mars befinner jag mig på landet i Skåne. På grund av covid-19 blev jag av med mitt uppdrag och jobbade min sista dag den 22 april. Nu har jag dock fått ett nytt uppdrag som jag börjar på måndag. Det blir en utmaning att lära känna helt nya människor och leda en stor grupp människor utan att ha träffat dem.

Om jag får önska mig ett höstscenario, sitter jag gärna kvar här!

Det är underbart att vara på landet och höra fågelkvitter (jag har blivit fågelnörd) och så är det underbart att ha tid för sin fru för hon blir på så gott humör! Det går dock dåligt med träningen och yogan för när man inte kan träna med andra tryter motivationen. Hemmakontoret utmärker sig inte heller för särskilt god ergonomi. Jag har inte haft några sjukdomssymptom, men har däremot skaffat mig coronafrisyr. Allt är alltså märkligt toppen, men jag saknar barnen som är kvar i storstan.

It-chef i södra Sverige

Jag och alla mina kollegor jobbar hemma varje dag, möjligtvis åker jag in till kontoret en förmiddag i veckan. Vi har alltid – även före corona – haft internetmöten med upp till 2 000 personer som lyssnar och kan chatta med oss, så för oss var det bara att rulla upp ärmarna och sätta igång.

Jag tror att vi fortsätter att jobba hemifrån även i höst. Vi upptäckte i mars att de anställda var väldigt oroliga, men när de striktare restriktionerna dök upp blev alla lugnare. Alla blev lugna när de fick jobba hemifrån!

Jag har inte varit sjuk (än), utan känner mig friskare än nånsin. Jag går ut med hunden tre gånger per dag, en timme åt gången och det är ju inte helt fel. När det gäller covid-19 har 10-15 nära kolleger varit sjuka eftersom de smittades när de var i Italien under den veckan som Stockholm hade sportlov.

Normal projektledning funkar inte numera. Motivationen går ner, många verkar litte deppiga. Men alla gillar att få jobba hemifrån mer! Jag gläds också – och min hund förstås.

Polis i mellersta Sverige

Vi jobbar på precis som vanligt, men har fått rejäla skyddsdräkter och visir att ta på om det skulle behövas. Hur man nu ska veta när det är dags.

Brottsligheten har skiftats – de utländska ligorna är puts väck. Nu är det däremot väldigt mycket våld i nära relationer. De som behöver knark, har fått mycket svårare att få tag i det – och eftersom tillgången har minskat, har drogerna dessutom ökat i pris. De är desperata och stjäl allt de kommer åt för att få tag i pengar.

Men jag mår bra! Det är skönt att ha ett jobb att gå till, även om det ju innebär att jag när vi patrullerar sitter i en bil väldigt nära mina kolleger och inandas samma luft.

Översättare i nordligaste Sverige

Jag förstår inte – menar du att något skulle ha förändrats för mig?

33 kommentarer

Att packa mat åt riskgrupperna

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2020 15:04

Plötsligt upptäckte jag att jag coronamässigt slappnade av lite. I söndags träffade jag 20 basketcoacher både utom- och inomhus. Förvisso på lämpligt avstånd, men det där med att vara lite social på riktigt kändes trevligt och inte alls farligt.

Sedan gick jag hem och duschade och bytte kläder som en hysterika.

Det gör jag även när jag har packat varor åt pensionärer, vilket Eskilstuna Basket gör ideellt åt en affär här i krokarna. Men det är inte internethandel som vi är vana vid, utan

handknattrade handlingslistor via mejl
en gratistjänst
ultrasnabb service
ganska svårt.

Jag pratade med mina släktingar, som berättade att i Stockholms innerstad måste man betala uppåt 300 kr för hemleverans och dessutom måste varorna beställas tio dagar i förväg. I Skåne är det tydligen nästan likadant – man måste helt enkelt vara ett under av planering och ekonomiskt stadd vid kassa för att klara av matleveranserna. Så himla orättvist, tänker jag, och hyllar landsbygden genom att applådera (utan att någon hör mig eftersom vi ju är på behörigt avstånd från varandra).

Så här går det till när man plockar varor!

Vi går med kärra och lådor och försöker lista ut vad det är pensionärerna vill ha. (Ja, alla är pensionärer; vi ser deras födelseår på lapparna.)

Jag som är en slarver, måste försöka ställa mjölk och fil för sig och inte ovanpå chipsen. Köttfärsen måste aktas för blompinnar och kålroten inte förväxlas med palsternackan. Frysvarorna bör inte placeras under den grillade kycklingen och man kan inte ersätta citronkakorna med apelsinrån!

Och så här irrar vi runt!

Eftersom vi basketspelare inte hittar i butiken och beställningen inte alls följer hyllsystemet, skulle man kunna gps-tracka oss så här.

Och så har vi då beställningarna.

Ibland är de glasklara som ”Lingongrova” eller ”en sån där röd juice som är bra för kisseriet”.
Ibland är de gåtfulla och kräver googling (3 pkt lasagnetter!).
Ibland är de helt obegripliga, så då får vi ringa till kunderna och fråga vad de menade.

Jag antecknade från senaste insatsen:

När vi kommer med påsarna är vissa pensionärer supernoga med att hålla avstånd och lämnar fram betalkortet i en liten plastpåse, medan andra har svårt att hålla sig från att kasta sig om halsen på oss.

Det är riktigt kul!

Och hur har ni det? Själv blev jag storligen förvånad när jag igår såg att vår närmaste butik hade öppnat salladsbaren igen. Gör din egen sallad ur samma bunkar som 300 andra kunder idag, trallala!

Det borde väl vara ett big no-no?

30 kommentarer

Plötsligt: ett bröllop!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2020 21:16

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”

Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7 maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.

Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.

Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

33 kommentarer

Bad hair day: lösningen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2020 21:56

Jag är inte alls trött på att säga ”i dessa underliga tider” eller ”denna vår med fysisk distansering”. Nej, jag fortsätter glatt att kommunicera sådär hurtfriskt och försöker slänga in en ”spik i foten” då och då, samt på det hela taget vara irriterande positiv. Bitterheten hos en del är så missklädsam att jag storknar, men si det låtsas jag inte om.

Klädsamt är det däremot med vårhatt. Och banne mig – visst är det väl dags nu, hörni?

Jag har inte klippt mig sedan i januari. Trasselsudden på skulten (den famösa nudelsoppefrisyren) kläms allt oftare in i en snodd – när den inte pryds av massa distraherande rosetter. Ibland drar jag in lite luciaglitter i tofsen eftersom det piggar upp.

Men tänk om jag skulle köpa en vårhatt istället? Som går ton i ton med joggingbyxorna, täckjackan och basketbollen på mina promenader?

Som ni ser är den djefla mannen stencool med solbrillor i skymningen och kartongåtervinning under armen. Jag är en basketfjäril.

Jag känner ingen som i dessa coronatider går till frissan, varför de få människor som jag träffar numera ser ut som zebra-afghaner. Jag känner tre frisörer, som går på knäna istället för att klippa hår:

en tillverkar förkläden åt sjukvården
en bakar bröd som en vettvilling
en sitter i sin tomma salong och hoppas på drop-in-kunder.

Vågar man föreslå att den sistnämnda köper in ett lager med salladsskålar och gör om dem till vårhattar?

Christian Dior. ”Bar Suit” (1955). Foto: Willy Maywald.

Nytt på vår front är att

wi-fin är puts väck eftersom den ålderstigna routerns adapter brann opp
jag är vår-allergisk med grus i ögonen, snor i näsan, andtäppa och solsken i blick
barnens morfar har köpt ett pingisbord till oss
vi tittar på ”The West Wing” för fjärde gången.

Och hur har ni det?

74 kommentarer

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2020 10:09

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur ”just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

19 kommentarer

Vi är i sjätte corona-veckan

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2020 09:50

Plupp, flopp, sa det nånstans i en avgrävd kabel – och så stod vi utan internet i långa två dagar. Jovisst, mobilen funkade som modem – men det går lite halvknackigt när man är van vid wifi [wajfaj, wajfi] i klass med en nybyggd Autobahn.

Men den här sortens wifi är faktiskt inte helt fel.

Jag har tydligen hittat en ny sysselsättning – att reklamera både det ena och det andra, som t.ex.

den vingliga stekpannan som många avrådde mig från att köpa (”du måste ha hettat upp den för snabbt” säger Kitch’n, där jag köpte den)
en blombukett till mamma, där hälften av blommorna skötte sig, medan den andra halvan fick läggas på isoleringsavdelning och i kuvös samt förses med kryckor (Euroflorist är medgörliga)
bildningsresan till Cypern som naturligtvis ställdes in, men researrangören TSS går inte att få ett vettigt ord ur.

Om jag har räknat rätt, inleder vi nu den sjätte veckan med fysisk distansering och inställda föreläsningar. Och nu ska vi börja slåss.

Här kan man se att jag har satt öljetter i ett gammalt noppigt täcke, hängt upp det på en stor ek, samt hur spanjoren klipper ner en repstege som har hängt där sedan 2003.

Varför ska eken ha täcke? Jo, för vi ska hänga en boxningssäck på repstegens plats. Avreagerande träning!

Vad mer? Jag har lånat Decamerone på biblo, jag har tentat och blivit godkänd på konsthistoriekursen (7,5 poäng för en distanskurs vid Uppsala universitet), jag har anmält mig till en sommarkurs (svenska dialekter) och en höstkurs (filmvetenskap), lagat verandan, byggt en liten pergola, styrketränat, druckit massa gott vin, sytt ännu ett jättestort schabrak till fond som vi har bakom oss på Zoom-möten – och pratat i radio om hur vi inte ska distansera oss socialt, utan fysiskt.

Det händer så lite spännande att jag även filmade den jättelånga ~~planka~~ bräda som jag köpte igår.

Till och med en skruv som har böjts och massakrerats och som fick vridas ur med tång (enligt kommentatorsbåset en ”böjd låsringstång”), fick förevigas i brist på releasepartyn och basketmatcher.

Under dessa sex veckor har jag varit helt bedrövligt kass på att skriva dagbok och dokumentera hur vi har det – inte ens det faktum att Trumpen har föreslagit att vi ska injicera rengöringsmedel har jag antecknat. Men jag ska bli bättre; igår fotograferade jag allt corona-relaterat som syns om man tar en snabb göra-små-ärenden-promenad på stan.

Informationstätheten är kompakt på just denna kvadratmeter.

Formuleringen ”i denna oroliga tid” kommer vi att tröttna rejält på.

Lekytan (underligt ord, förresten) är nog avstängd för att barnens föräldrar inte ska bli oroliga. (Barnen leker ju med varandra relativt normalt hela dagarna.)

Slutsatsen jag nu drar är: när ska jag hinna läsa Decamerone och kolla på alla suveräna filmer som kan ses gratis hemma via stadsbiblioteken?

Med andra ord: vi har det bra. Och hur har ni det?

Livsnödvändig uppdatering. En kvinna i en mataffär i Cincinnatti har kommit på det ultimata sättet att shoppa – utan stingpinne och munskydd.

43 kommentarer

Källaren är ju himmelskt bra!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2020 22:49

Kolla! En basketbalett i solnedgången!!

Jag har fullt med plastblommor i håret för att pigga upp omgivningen.

I morse vaknade jag i svinottan mitt i en verklighetstrogen dröm. Västtyska ambassaden brann för fullt och ambassadören hängde ut genom ett fönster och ropade på hjälp:

– Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe!

Orsaken var naturligtvis att jag nämnde ambassaden häromdagen och hade sovit med öppet fönster och att en duva satt och hohoade rakt in i sovrummet.

Ni som inte minns för att ni har blivit glömska – eller ni som inte vet för att ni inte vet: här kommer en förklaring.

Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp. Väldigt olikt en duva.

– Hiiiiilfeeee! Hiiiilfe! Hiiiiiilfe! Hiiiiiilfe!

Jag somnade om, och vaknade igen när min djefla man trampade omkring och var otålig för att han skulle hålla en Zoom-föreläsning med massa polacker – och allt var fel.

– Bilden laggar, ljudet knastrar, jag måste byta rum för att få bättre mottagning och där är det jättestökigt och ljuset är helt fel.

Jag har ju numera inte ett enda jobbuppdrag, så jag hade all tid i världen att sprinta ner i källaren och

leta fram ett snyggt tyg fullt med bokstäver
snabbt sy ihop två längder och till och med sicksacka kanterna
skruva upp en gardinstång i bokhyllan
hänga upp alltihop
ta ett steg tillbaka och säga: Faaan va bra det blev!

Tyget, som har samlat damm i kanske 15 år.

Polackerna blev också nöjda. Och jag insåg då att vår källare – den ökända – ju har förberett sig på en coronakris i 20 år! Jag har idag (när jag letade efter material till en pergola) hittat njurformade rondskålar i papp (efter en fest med sjukhustema), 15 tegelstenar, massvis med ouppackade vinglas och en kaffeperkolator. Men om vi insjuknar kan vi inte bara kräkas, kasta tegelstenar på monster samt dricka vin och kaffe, utan roa oss med massa annat! Se bara!

Jag kan distribuera medicin i därför avsedda små plastbägare. (Eller dricka nubbe ur dem.)

Jag trodde handskarna var kastade! Jag kan nu dela ut plasthandskar till 200 enarmade personer!

Med dessa gångjärn kan jag sätta upp nästan hur många dörrar som helst i huset.

Jag kan framför allt bjuda alla sjuklingar på åtta skivor rostat bröd!

Men var är alla sakerna som man bygger en pergola av?

34 kommentarer

Respiratorn, ventilatorn och ”coronavirussjukdom 2019”

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2020 13:33

Fakta som är bra att känna till

En av Trumpens stollar till medarbetare over there, tyckte att vaccinet hade tagit alldeles för lång tid att framställa eftersom det ju var den 19:e varianten – ”it’s not like it’s the new Covid number one”. Sa Trumptokan och fnös.

Eftersom denna missuppfattning inte får spridas, kommer härmed NE:s definition:

covid-19 (av engelska coronavirus disease och 2019), luftvägssjukdom orsakad av ett virus i gruppen coronavirus; viruset identifierades första gången hos människa i Kina 2019.

Och som ni ser: det ska vara gement c på både corona och covid-19. Såja! Nu går vi vidare till den i dessa dagar så uppskattade respiratorn, som lika gärna kan kallas ventilator. Men respirator är lite bättre eftersom även ett stort ventilationssystem kan kallas ventilator. NE:s definition:

respirator (en bildning till respirera, ytterst av latin respiʹro ’andas’), ventilator, apparat för konstgjord andning vid nedsatt eller upphävd andningsförmåga.

Kuriosa som är kul att känna till

Respirator var för 130 år sedan inte alls en apparat för konstgjord andning, utan ett simpelt munskydd. Eller ett mer komplicerat munskydd.

Reklam för respiratorn ”Lungenheil” ur SvD 1920. ”Mot damm, giftiga gaser och syreavdunstning. Överträffar alla andra i industriellt bruk. Patenterad i alla kulturstater. I bruk över hela världen.”

Respiratorn kunde skydda hårt arbetande stenbrottsmän från damm i lungorna och skydda unga målbrottspojkar från kyssarnas farliga baciller.

[Ni lyfter blicken och undrar om jag skrev ovanstående bara för att få klämma in orden stenbrottsmän och målbrottspojkar i samma mening. Ni suckar. Och läser vidare.]

Se här vad man vet att berätta i en artikel i SvD 1891!

”En vetenskapsman i Berlin har sysselsatt sig med att analysera de faror som lurar i en kyss. Han har bl.a. räknat och klassificerat de bakterier som håller till i människans mun – över 20 olika arter. Han tycks ha kommit till den slutsatsen att de, som inte kan helt avstå från ett så livsfarligt bruk som kyssandet, åtminstone bör använda en respirator.”

Jag såg omedelbart framför mig hur folk kysstes med munskydd.

Betty Furness och Dennis Morgan repeterar en kärleksscen i ”Mama Steps Out” från 1937. Väldigt många källor säger att Dennis Morgan heter Stanley Morner, men det hette faktiskt hans rollkaraktär. (Foto: Keystone-France/Gamma-Keystone.)

Men förstod snabbt att det han – den icke namngivne vetenskapsmannen – menade, var att alla som envisas med att kyssas, till dagligdags bör använda munskydd. Vilken statussymbol (eller varningssignal?) munskyddet då skulle kunna bli. ”Jag har munskydd. Alltså är jag en människa som ofta blir kysst.”

Artikeln i gamla SvD fortsätter att berätta hur olämpliga kyssar faktiskt är, och att vi bör vänja oss av med dem. Men att det ju blir svårt.

”Om några tusen människoåldrar kan man möjligen ha utfunnit ett passande surrogat för kyssen. Men då är kanske bacillteorin föråldrad och doktorerna tillåter oss att gå tillbaka till en njutning, som vi då inte längre bryr oss om.”

Uppfinnare som kanske borde få mer cred

Man är i världen inte riktigt överens om vem som uppfann den moderna respiratorn, men vi i Sverige är av den bestämda uppfattningen att det var svenskar som gjorde’t.

En av dem är Bo Sahlin (SvD 1932). Föregångaren tillverkades av Torsten Thunberg 1924.

Och apropå att sluta kyssas: Anthony Fauci i USA (deras Anders Tegnell, liksom) tycker att det är dags att helt sluta ta i hand.

”I don’t think we should ever shake hands ever again, to be honest with you. Not only would it be good to prevent coronavirus disease; it probably would decrease instances of influenza dramatically.”

Stackars sydeuropéerna som kanske bör tvärsluta med puss på kind. Och åååååååååh så skönt för mig – jag som inte gillar att krama okända människor!

”Vi rör oss lite grann … på två meters håll …”

40 kommentarer

Zoom – en nybörjarguide!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2020 20:14

Zoom, Teams, Skype, Jitsi och Face Time samt andra möten (i det som Hedvig och ugglan Helge kallar bild-telefoner) är sannerligen i ropet i dessa isolerings-påsktider där vi rekommenderas att hålla oss hemma och inte äta ägg med släktingar.

Inga Gill och Birgitta Andersson i ”Från A till Ö” från 1975.

Här kommer en lektion så att ni som undrar hur det går till – och era gamla polare – vågar testa.

”Join a Zoom-meeting” – träffa polare digitalt!

Jag börjar faktiskt i fel ände med ”den som blir uppringd” – alltså den som blir inbjuden till mötet. Och det är så här det går till i en dator. (Om man vill zooooma via mobilen, måste man ladda ner Zoom-appen. Plättlätt det också. Var inte rädda.)

1.
Det kommer ett mejl från den som liksom är chef över mötet: den som bjuder upp till dans.

2.
Öppna mejlet.

3.
Klicka på den blåa länken som börjar med ”https”. Då öppnas ett webbläsarfönster.
4.
Om du är sprillans ny på Zoom-banan, får du nu en uppmaning att antingen ladda ner eller öppna zoom.us. Tacka ja, annars blir det inget prata av!

5.
I det här läget kan det plötsligt komma en mening om att du är placerad i väntrummet eller liknande. Eller så släpps du in direkt. Vänta bara. PANG! DU ÄR INNE! YAY!

Då kanske det ser ut så här. Den som ”låter mest” syns i det stora fönstret. Min kompis Carro har precis sagt ”jag ska hämta lite vin” och gått från sin fåtölj.

Om datorskärmen ser ut som på bilden ovan, kommer den stora bilden att bytas ut hela tiden beroende på vem som pratar. Detta tycker jag hämmar mig, för då vet jag att om jag bara ger talarstöd som ”JA!” eller ”NÄMEN”, så hamnar jag i jättefönstret.

Därför byter jag till den här vyn, när alla är lika stora och den som pratar bara får en gul ram runt sig. (Bilden är från ett annat tillfälle med andra personer. Ber om ursäkt för hur vi ser ut. Alla var lika tjolahopp som jag mest hela tiden.)

Men det är alltså i min dator det ser ut så här då. Hur de andra väljer att ha, vet jag inte.

Om alla som jag pratar med har den första vyn (alltså när bara den som pratar hamnar i storbild) för att de vill se mig i jätteformat när jag säger ”JA!” eller ”NÄMEN”, ja då får de det. Man ändrar denna inställning i det övre högra hörnet. (”Speaker view”. Som jag har ringat in på bilden ovan. Men som bara syns om man sätter muspekaren på hörnet.)

Såja! Det här är allt man behöver veta om man är den som blir inbjuden. Om bilden inte syns, är kameran inte på. Om ljudet inte hörs, är micken inte på. Och det ändrar man det i nedre vänstra hörnet.

”Create a Zoom-meeting” – bjud in polare digitalt!

Den här beskrivningen är för de lite mer datorvana. Men kanske kan vem som helst hänga med i svängarna? Krångla genom att titta på den här videon … eller lyssna på mig.

Gå till https://zoom.us
”Sign up – it’s free”. Strunta (just nu) i all reklam om att det är bättre att betala.
Strunta även i att det står ”max 40 minuter långa möten”, för det stämmer inte. (Edit: Om detta tvista de lärde!)
Klicka på ”Host a meeting” i övre högra hörnet.
Fyll i mejladresserna till dem du vill bjuda in. Nästan hur många som helst!
Släpp in dina inbjudna deltagare via menyn i nederkanten av skärmen.

Så här långt kommen kan man stänga av micken till kusinen som håller litanior om forna pandemiers succéhantering eller stänga av bilden för fastern som sitter och röker cigarr i bar överkropp. Den som har bjudit in till mötet har massa makt – men kan även dela med sig av den.

Jag svarar gärna på frågor om ni har några! (Och rättar eller ändrar förstås om ni har andra erfarenheter än jag.)

37 kommentarer

Pinsamma jobbhistorier

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2020 20:12

Nu behöver vi samlas kring pumpen för att minnas hur det var att gå till jobbet.

(Ni som fortfarande går till jobbet för att ni inte är satta i husarrest: heja er! Och förlåt oss för att vi … eh. Har ett knasigt sittapårumpanyrke. Se detta som prepping inför framtiden och pepping i nutiden! Yes!)

Pinsamt på jobbet?

Jag föreläste en gång för ett gäng på Grand i Lund när det visade sig att en tjej som satt längst fram var var synskadad, så hon bad mig att läsa lite extra tydligt på bilderna som jag visade. Helt okej utmaning. Den här bilden till exempel – en tvättlapp i ett par dyra kalsonger, där mellanslaget måste höras:

Varpå jag HÖJDE MIN PRATVOLYM som vore tjejen hörselskadad. Ja. JAG TALADE HÖGRE ÄN NORMALT ETT TAG. Men så kom jag på mig själv, och kommenterade det med ett skratt och skulle precis säga ordet ”blind”, när jag kom på att det nog inte var lämpligt. Ungefär så här lät det:

– Huh … bli… eh … jag, förlåt … jag menar ögo… nej, förlåt synskada…

Tjejen skrattade medan hon slog sig på knäna – medan jag var fullt beredd att sjunka genom parkettgolvet som jag stod på. Alla de andra hundra personerna i lokalen flackade med blicken och mumlade tyst eller fnittrade nervöst. Tjejen slutade skratta och skrek:

– JAG ÄR INTE SYNSKADAD! JAG ÄR SÅ JÄVLA BLIND MAN KAN VARA! JAG ÄR FÖDD BLIND OCH JAG KOMMER ATT DÖ BLIND!

Puh. Det blev till slut en utmärkt föreläsning.

Vad man bör och inte bör säga i sammanhanget.

Min översättarkollega Gunnar Redmalm berättade idag om sitt pinsammaste ögonblick på jobbet.

”Det var på 1970-talet och jag var ung och grön redaktör på B. Wahlströms bokförlag. Jag höll på att granska en roman där det förekom en massa SS-soldater och hade problem med officerstitlarna. Min dåvarande chef, Karl-Rune Östlund, sa lättvindigt:

– Ring militärattachén på Västtyska ambassaden och fråga!

Jag kanske var mesig men det kändes lite genant att ringa den tyska militärattachén och fråga om SS-soldater. Men order är order, inte bara i SS. Så jag ringde ambassaden, där en dam med vänlig och kultiverad röst svarade på klingande högtyska.

Min skoltyska var väl sådär, så jag började stamma fram min förfrågan på Goethes tungomål medan kallsvetten letade sig nedför ryggraden. Hon avbröt mig nästan genast, i samma vänliga ton:

– Tack, jag talar svenska.

Aningen lättad drog jag nu min förfrågan. Varefter damen svarade, oföränderligt vänligt, lugnt och servicemässigt:

– Tyvärr så har vår militärattaché just blivit skjuten och vårt bibliotek har brunnit upp. Men om jag får be er återkomma om ett par veckor så har vi säkert fått en ny attaché.

Men jag som pendlade i svinottan från Uppsala hade varken hört på radio eller läst någon tidning, inte ens hunnit se en löpsedel på morgonen.”

Västtyska ambassadens bibliotek brann alltså upp den 24 april 1975. (Västtyska terrorister sprängde av misstag en bomb i huset när de ockuperade ambassaden för att kräva frigivning av 26 terrorister i västtyska fängelser.)

Så … mejla sådana här minnen till lotten@bergman.com eller skriv i kommentarerna! Jag lyfter gärna upp era historier till själva inlägget – och anonymiserar om ämnet så kräfver!

37 kommentarer

Lotten Inlägg

Fakta som är bra att känna till

Kuriosa som är kul att känna till

Uppfinnare som kanske borde få mer cred

”Join a Zoom-meeting” – träffa polare digitalt!

”Create a Zoom-meeting” – bjud in polare digitalt!

Pinsamt på jobbet?