Jag var tydligen ett underbarn vad gäller simning. Som pyttepytteliten palt sattes jag i simskola – och fattade galoppen som vore jag en fisk. Men så blev jag förkyld och simningen rann ut i ett vågskvalp och sedan minns jag ingenting förrän jag i femman simmade snabbare än alla i klassen och tog silvermärket plättlätt.
Och sedan minns jag ingenting igen.
Pappa brukar berätta hur han av sin simlärare blev slängd i bassängen, och höll på att drunkna, och att det sedan var mamma som lärde honom simma när de träffades i 25-årsåldern.
Den här sommaren har visst fler människor än vanligt drunknat i Sverige, vilket fick oss att i familjen börja minnas hur det egentligen går till när man lär sig simma. Gemensamt för de fem barnen är att de alla fick börja i ”lilla bassängen” som var grundare. Allteftersom fick de barn som godkändes flytta till den vanliga, djupa bassängen. Och ja, var man sist kvar i lilla bassängen för att man inte kunde lära sig simma, så var man helt enkelt sist.
Vi övade varje sommar i vår badsjö Borsöknasjön, men det är simskolan i lågstadiet som har satt djupare spår.
De får berätta själva!
Erik, 28
”Jag tog aldrig simborgarmärket men bad mamma komma på uppvisningen ändå, vilket hon gick med på av nån anledning (som Luciatåget jag lurade med pappa att titta på i mellanstadiet enligt mammas kåseri). Men när uppvisningen var slut och folk på läktaren packade ihop, så försvann hon i folkvimlet, och jag blev alldeles orolig. Samtidigt slog de på musik och bestämde att nu skulle barnen minsann ha roligt, OCH SÅ BLEV JAG KNUFFAD I VATTNET av en okänd vuxen man. Sen gick jag och grät i omklädningsrummet.”
Eriks Fru Frida, 25
”Jag gick på simskola någon termin, men sen var vi utomlands och snorklade en massa, och då var det plötsligt jätteenkelt att simma. Från simskolan minns jag en gång när jag fick byta om i herrarnas omklädningsrum för att det var pappa som var där med mig, och jag tyckte att det var jättekonstigt att allt var spegelvänt.”
Ida, 26
”Jag hamnade i ’lilla bassängen’ efter simlärarnas första bedömning av våra kunskaper. Och där stannade jag, lääänge, trots att jag övade bröstsim hemma på mattan. Läraren som bestämde hette Sabina eller Malin, nåt sånt, och hon tyckte att jag vred mina fötter fel, så jag fick stanna i lilla bassängen, trots att jag varken behövde simdyna, puffar eller stöd. Jag slängde klorstinna, drömmande ögonkast till den riktiga bassängen, den som var så bred att den hade avdelande girlanger på längden och så lång att en buss kunde bada i den utan problem.
Så en dag var Sabina-Malin-nåt borta, och då bestämde simlärar-Per att jag fick komma över till bussbassängen. När han simmade bröstsim så svalde han vatten varannat simtag och spottade ut det ljumma vattnet i simtaget efteråt. Han hade smala ögon och långt svart hår i en hästsvans. Jag fick äntligen göra allt det roliga – simma ner till botten och hämta gummiringar, bada i pyjamas (livräddningsövning), hålla andan under vattnet halva busslängden och dyka från pallen. Jag fantiserade att Malin-nåt-Sabina var jättesur och att hon ville slänga tillbaka mig i den lilla bassängen, så jag ansträngde mig extra mycket varje lektion för att minsann visa henne att jag hörde hemma i den stora bassängen.
På avslutningen – där jag tror att mamma satt i publiken med en jättejättejätteöverhettad liten Sigge – fick jag simma fram till en av lärarna och för att få huvudet prytt med en krans. Jag tog Kandidaten! Tack till simlärar-Per för att du trodde på mig!
Och så minns jag att en tjej i parallellklassen som hette Julia som hade så mycket tjockt hår att hennes badmössa sprack! Det var nog traumatiskt för henne för hon grät, tror jag.”
Idas spanjor Julián, 26
”Pappa lärde mig att simma: jag kastade mig i vattnet från hans axlar. Jag vet inte direkt när jag började simma på riktigt, men vad jag minns var det var inget negativt alla fall.”
Oskar, 22
”På avslutningen skulle vi ha en liten uppvisning och visa vad vi hade lärt oss. Det krävdes att vi skulle kunna dyka, vilket jag inte kunde. Pappa och jag åkte till badhuset dagen före uppvisningen och han lärde mig att dyka – från att ramla i vattnet hukande till att göra ordentliga, huvudstupa hopp. Uppvisningen gick jättebra, och jag minns fortfarande hur det kändes när någon ropade ”börja!” och vi alla rusade fram och dök i vattnet.”
Moa, 20
”När vi skulle simma i lilla bassängen första gången för att se hur bra vi var sa läraren ’det är okej att nudda botten’. När det var min tur kunde jag simma hela vägen – men jag satte foten i botten ändå, bara för att jag fick.
När vi skulle öva på klädsim hade jag orienteringskläder, vilket var pinsamt eftersom alla andra hade pyjamas.
På avslutningen dök det upp någon på cykel och cyklade rakt ner i bassängen! Det fanns också en person utklädd till Vattenpalatsets maskot, den där droppen. Jag tyckte den var konstig.
Något trauma minns jag inte. Jag fick vara i lilla poolen längre än de flesta, men den var varmare än den stora så det var okej.”
Moas Arvid, 24
”Jag sattes i simskola vid fyra års ålder. Eftersom vi har en stuga på en liten klippö i Bohuslän ville mina föräldrar att jag skulle kunna trilla i havet utan att dö. Jag minns inte exakt när simmandet började funka för mig, men jag var nog inte äldre än fem. När jag vid sex års ålder sattes i seglarskola kunde jag i vart fall simma. Seglingsinstruktören hette Urban och var ett stolpskott. Han roade sig bl.a. med att kasta sten på måsar. En dag på seglarskolan körde han ikapp ett av barnen (som satt ensam ute på havet i en liten jolle) med sin motorbåt och sa att han behövde ’låna seglet’. Sedan, ett segel fattigare, fick grabben istället paddla sig fram med sitt öskar.”
Sigge, 17
Jag har lite hemska minnen av hur jag lärde mig simma. Jag kunde inte simma i trean, eller om det då var i tvåan, när vi hade simtest. Jag tog sedan så lång tid på mig att lära mig, att jag hittade på en egen strategi och sa till min lärare att jag fick ett epileptiskt anfall då och då. Alla visste att jag hade epilepsi, men jag behövde ta många pauser eftersom jag bara kunde hundsim. Detta gjorde att jag blev tvungen att göra simtestet om och om igen fastän jag tränade på simning hemma, med pappa i Borsöknasjön och med Ida i badhuset. Till slut kunde jag simma och klarade simtestet! Jag var typ den sista som till slut blev godkänd …”
Förr i tiden bloggade jag intensivt om hur vi varje sommardag åkte och badade, men med inte ett ord nämns simskolorna eller simträningen. Här går jag en septemberdag för snart 21 år sedan med de tre äldsta barnen:
Hur lärde ni er simma? Var det traumatiskt? Kan ni ”kråla”? (Okej, det ska visst stavas crawla, men det är ju hur dumt som helst.)
55 kommentarer
