Det finns ett instagramkonto som heter ”Hemnetknarkarna”, som drar det göttaste ur mitt husorgan som heter Hemnet.
När jag inte är på jakt efter bostad (som under de senaste 22 åren), brukar jag leta efter ytterligheter, t.ex.
- hus i Stockholm för max tre miljoner kr, men som är större än 100 m2
- hus i Norrbotten som kostar minst en miljon, men är mindre än 100 m2
- hus med minst 15 rum
- annonser med ord som ”för den händige” eller ”pampig”.
När vi köpte vårt första hus i Väggarp 1994, såg vi en annons i tidningen, åkte och kollade när det var visning, sa ”vi tar det” och så var det vårt. Inga andra budgivare syntes till.
När vi köpte vårt andra hus 1998, ramlade vi över det av en slump och fick veta att det hade varit till salu i ett år. Topp! sa vi, tog i hand och så flyttade vi från Skåne till Sörmland utan att över huvud taget fundera på varför vi var de enda spekulanterna eller om det var ett vettigt beslut. (Det var det.)
Jag har under den senaste veckan varit med om ett husköp i den närmaste familjen – och då gick det till så här:
- Titta, ett trevligt hus visas om fem dagar!
- Hej mäklaren, jag kan inte komma om fem dagar. Jaså, redan imorrn? Toppen.
- Hallå mäklaren, det var ju ett toppenhus, får vi komma och titta igen dagen före den offentliga visningen?
- Förlåt mäklaren, men hur mycket kan ägaren tänka sig att släppa huset för?
- Jaså, okej, jamen då bjuder vi precis så mycket och så ställer du in alla visningar? Oj, minsann, 30 personer är anmälda, hoppsan hejsan.
- Klappat och klart, tack för affären!
- Nämen mäklaren, är alla 30 jättebesvikna? Hugaligen.
Kommentatorn Niklas berättade i kommentatorsbåset hur det gick till när han köpte sitt hus – ”Fattigstugan” – på Gotland:
”Vi råkade få syn på huset på Bovision och ringde mäklaren som visst kunde visa huset nästa dag. Vi flög till Gotland och sa i princip ja tack men vi måste prata med banken förstås. Och så förväntar man sig att det ska komma igång en budgivning. Det gjorde det inte. Mäklaren drog på orden och skulle ha nya visningar och nya visningar och nya visningar. Vi förstod att de som sålde huset ville få upp priset och hade det inte varit för att vi skulle resa till New York om några dagar hade vi suttit lugnt i båten men utsikten att köra en budgivning på så lång distans och i fel tidszon kändes inte lockande. Vi skulle resa på lördagen och på onsdag morgon ringde jag mäklaren och höjde vårt bud med 50 000 med begränsningen att det bara gällde den dagen; på torsdagen var vi tillbaka på utgångsbudet. Säljaren accepterade budet och på fredagen åkte vi till Gotland och skrev alla papper. På lördagen åkte vi till New York och satt mest och funderade på en fattigstuga på Gotland.”
Kommentatösen Karin skrev:
”Budgivning är nervöst värre. Många bostadsköp och bostadsförsäljningar har lärt mig att det inte finns någon metod som är bättre än någon annan eftersom man vid varje tillfälle har tre-fyra stycken motbjudande typer (alltså dom som bjuder emot) och dom är alldeles olika från gång till gång. Men jag har också läst mig att det inte är kört även om det verkar så. Någon som bjuder över får till sist problem med banken. Eller bara ångrar sig.”
Nu tänkte jag att även ni andra har massa roliga erfarenheter. Galna köp. Köp som inte gick igenom. Eller … försäljningar som gick åt skogen? Knäppa spekulanter som knackar i väggarna och svär under visningen eller som trakasserar säljarna för att huset verkligen ska tillfalla dem och ingen annan?
När vi sålde det första huset 1998, valde vi det par som hade bjudit högst. (Futtiga 700 000 kr, jösses.)
När vi kom till banken och skulle skriva på papperen var våra då blott tre små barn ovanligt besvärliga. Sexåringen tände och släckte alla lampor på kontoret, Fyraåringen lade sig platt på golvet som en hälleflundra och vägrade sitta på en stol medan Ettåringen var ledsen för att napparna hade kommit på avvägar. Och då satte köparna igång att deala! De ville ha sänkt pris för att golvet var snett i ett hörn, de ville ha rabatt för att vägen bakom huset var en väg, de tjatade om än det ena, än det andra.
Så vi bara reste oss upp som på en given signal.
– Nej, sa jag.
– Nej, sa min djefla man.
Och så gick vi. En vecka senare fick paret som hade bjudit näst mest skriva på alla papper – men den gången satt barnen tysta som små tända ljus och tindrade med ögonen och allt var frid och fröjd.
Fyll kommentatorsbåset – gärna med skräckhistorier, vattenkammade mäklare, mögliga källare och försvunna kontrakt!
18 kommentarer
