Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:
– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!
Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!
– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!
Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:
– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndig stämma”?
Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.
Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.
Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?
Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.
– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.
Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?
En period gavs officersaspiranterna i Flygvapnet utbildning i svenska, men den togs bort efter några år. Men nog behövdes den även där. Eller som en av eleverna skrev i utvärderingen om ämnet svenska: ”Det hadde vi ingen nytta av”.
Tänk om man kunde få in dig som föreläsare/utbildare på det stora brittisk-svenska läkemedelsföretaget i Kringelstan. Där produceras så många halvt obegripliga ”SOPar”(arbetsinstruktioner) som numera även översätts från ”svenska” till svengelska att behovet kan anses bevisat.
En välproducerad webbkurs om att skriva tydligt och koncist på svenska och engelska tillgänglig via det interna utbildningssystemet vore fantastiskt. Om den dessutom kompletterades med möjligheten att mejla specifika frågor till dig skulle det ju finnas en chans till förbättring. En bra ersättning till dig för själva webbutbildningen med royalty, eller vad man det ska kallas, för varje deltagare och så löpande taxa för frågebrevlådan. Det vore väl nå’t det.
(För övrigt är jag lite stolt över hur bra båsbarnet klarade sitt första ”prov” i skolan (förskoleklass); det diagnostiska språktest som ingår i Bornholmsmodellen för språkträning. Att hon fick ihop 36 av 50 poäng när klassens medel låg på 16 får mig att känna att godnattsagorna, leken med ord och bokstäver och uppmuntrandet av hennes nyfikenhet redan bär viss frukt.)
Bilden: en blivande språkroad ”Mad Scientist”?
Båsbarnet!!
Alltid roligt att få se hur hon tar sig ut nuförtin, men snälla Båthuspernilla, kan ni sluta hälla Blomstra i gröten? Ungar växer så enormt snabbt ändå.
Ninja, jag har försökt, men inte ens krympning med hjälp av varma bad har hjälpt.
Nu har jag i brist på vanligt jobb gjort en webbshop till en kompis:
https://www.ridesajn.se/
(Den är INTE färdig!)
Och sedan har jag (PUKOR OCH TRUMPETER!!!) blivit godkänd på dialektologitentan! (Man får inte ta studielån när man är så gammal som jag. Annars hade väl det varit en finfin utväg?)
Ja, Flygvapnet och läkemedelsföretagen behöver mig likaväl som Polisen och alla försäkringsbolag. Men hur i hela friden gör man
1) i coronatider
2) reklam
3) för att få kontakt med makthavarna?
Det finns MASSOR av folk som behöver lära sig att skriva begripligt. Men frågan är som sagt hur man ska få dem att begripa det.
Gamla skrivregler är väl åtminstone marginellt bättre än inga skrivregler alls?
Hej båsbarnet, det där ser prima ut!
Jomenvisst, om det är stört omöjligt att få tag på de korrekta skrivreglerna kan det ju duga med de gamla, inaktuella. Men ett stadsbibliotek med självaktning ska ha de uppdaterade!
(Annars kan man ju mejla till mig och fråga hur det ska vara!)
Lotten, du behövs ju överallt! Det är inte alls konstigt att många ungdomar är dåliga på svenska när inte ens yrkesfolket klarar av att skriva /tala rätt.
Varje dag dyker det upp rena skräckexempel i riksmedia men värst är det i min lokala tidning och lokalradio. I radion är det bl a minutrar hit och sekundrar dit.
Och i tidningen för någon dag sedan stod det t ex så här i ett reportage om en kvinnlig företagare:
Lisa Bilén har skrivit om hennes kamp som feminist och företagare i Norrbotten.
I förrgår kunde man läsa:
Coronaläget i skolan är ansträngd — uppmaningen: ”Testa barn”
Sedan reagerade jag också på hur en åklagare uttryckt sig:
— Det handlar dels om en misshandel som skedde utomhus som jag just nu bedömer som en misshandel av normalgraden.
Jag förstår vad åklagaren menar men jag ifrågasätter ändå ”misshandel av normalgraden”.
Visst låter det fel? Misshandel är väl aldrig normalt. Men själva brottet i sig kan, möjligen, klassas som av normalgraden i denna galna värld.
Jag önskar att jag var rik som ett troll! För då Lotten, skulle jag skicka ut dig i landet som språkmissionär. Med diplomatpass, privatchaufför och högsta coronasäkerhet!
Vi måste helt enkelt sluta med paddor till småbarnen, det är att göra ungarna en björntjänst att låta dem skriva på elektronik. Fram med papper, penna och sudd. Det övar både hjärna och hand.
Skolbiblioteken måste återinföras och skolbibliotekarierna likaså. Eftersom folk inte läser i hemmen längre så behövs läsning på schemat. Ingen kan få ett rikt språk utan läsning.
Minns att Arne Ruth skrev på DN:s kultursida en gång för hundra miljoner år sen att i hans barndom så uppmuntrades ALL läsning. Böcker, tidningar, tidskrifter, seriemaggor, reklamkataloger och uppslagsverk. Det var inte så viktigt vad man läste, bara man läste.
Språk och språkbehandling. Återinför uppsatsskrivning. Stäng in ungdomarna i aulorna och ge dem fem timmar att skriva på. Vissa av oss hann inte klart våra epos på den tiden, trots att vi skrev så grafiten i våra blyertspennor blev till diamanter av trycket.
På mellanstadiet hade vi en lärarinna, som var av den gamla stammen redan i början på 70-talet. Hon beklagade att hon inte fick ha morgonsamling med tramporgel och psalmsång, så istället hade vi 10 minuters grammatik varje morgon. VARJE morgon.
Vår stökiga, bråkiga, brötiga klass var världsbäst på grammatik när vi kom till högstadiet.
Inte en enda av oss skrev fel på de och dem, hennes eller sin, adjektiv, komparativ och superlativ. Vi hade stenkoll på presens, perfekt, pluskvamperfekt, futurum, presens particip och skillnaden mellan nominativ och realgenus.
Vi blev fullt normala i alla fall, fördelade oss efter normalkurvan i både betyg, begåvning och befodran.
Och aldrig att ni förföll till användning av dubbel supinum, eller hur Ninja?
Skillnaden mellan ’jämt’ och ’jämnt’ står inte klar för skribenter i en av landets större dagblad, ser jag i dag.
… ETT av landets …
Det är väl skåpmat i det här båset, men i alla fall:
https://urplay.se/program/217798-skrivglappet
Jag gick också efter lgr-69, men vi hade morgonsamling i åk 1-6 1970-1976 ändå. Och bordsbön.
Skåpmat är inte alltid det sämsta.
Men vhur ska detta åtgärdas?
Att vi sitter just det här båset och förfasar oss är ju varken förvånande eller konstruktivt.
Det handlar ju dessutom inte främst om att människor inte klarar utbildningar, ’är rustade för ett språkligt arbetsliv, utan om att vi utan att tveka har släppt ut människor med undermålig utrustning för ett inre tankeliv, som skulle gagna både dem själva och samhället.
Att vi har förnekat en stor del av det uppväxande släktet det magiska i att försvinna in i en bokvärld som skulle kunna revolutioner hela deras uppfattning om sig själva och världen. Att vi har förnekat dem omvälvande känsloupplevelser, det skämmer vår generation.
Länken behövs Cecilia N. Skåpmat eller ej, låtom oss dela den till döddagar.
Sedan säger jag precis om Ninja: ”Men hur ska detta åtgärdas?”
(Och det ni ska se framför er nuuuu, är hur jag sliter mitt lockiga hår för jag har ju inte svaret!)
Oh, the agony.
Morgonbön utan bön men med tramporgel och framförande av Morgon mellan fjällen hade jag ett tag lågstadiet ca 1982! Dessutom var det mesta som förekom vid högläsning bibliska berättelser. Kan man ana att lärarinnan var religiös kanske?
UNDER ÖVER ALLA UNDER! Det är fopoll kl kvart i nio! Landskamp! Med massa roliga sparkar och trill!
Anta Snaque, har vi samma lokaltidning? (Men nej, lite koll på din rubrik gav svaret.) Jag pepprar Lotten med konstiga formuleringar från min lokaltidning så att hon kan föreläsa med dem som varnande exempel.
Det är knepigt det här. Jag tror att man behöver motorik för att lära sig. Men sonen skulle skriva en berättelse om en bild som läxa. (Ny vecka – ny bild.)
Men hans fantasi och berättardriv hade ju raketmotor jämfört med motorikens tröga penna. Så han blev bara frustrerad och fick därför dispens att skriva på datorn, som han var mycket snabbare med.
Så man måste nog tänka på i vilket sammanhang man gör vilka övningar.
Och så mer slöjd i skolan! Mycket stickning, virkning, broderi, handsömnad, tälja, …
Kan man inte reprisera lgr -69? Med viss uppdatering om sexism, rasism, och annat sånt som vi inte hade någon aning om.
Aha! Intressant tanke, Cecilia N.!
Nu gick jag (som började ettan 1971) förvisso i den bästa av skolor varken i Lund eller Luleå, men det hade varit kul att se vad man kunde göra med din idé!
Mycket. Jag minns t ex när jag pratade med en ung man och vi såg en skata; jag nämnde det och han ”whatever, inte vet jag om det är en skata eller någon annan fågel”.
Alltså, han visste inte hur en skata ser ut! Normalbegåvad universitetsstudent (i annat än biologi)!
Alltså jag är helt övertygad om att det ingick i läroplanen att kunna ”de tio vanligaste fåglarna”. (Vilket antagligen betyder de som häckade i Halland, längs med dess floder, och inte lavskrika om man bodde i Lappland.)
Den här okunnigheten är farlig för demokratin. Kanske inte bara okunnigheten om skator, utan den som okunnigheten om skator är en del av. Vi är på väg till att hamna i de där bekväma stolarna i Wall-E.