Kommer ni ihåg Blaise Pascal (1623–62) – en av de stora tänkarna? Själv minns jag bara diffust något om måttenheten pascal eftersom en släkting hade en barometer som han knackade på, varefter han drog slutsatser om lufttrycket. Han skakade alltid på huvudet, för inte var det bra och inte skulle det bli bättre heller. (Oklart vad det var som var själva bekymret.)
Pascal var en tusenkonstnär som inte bara kunde tänka, räkna, filosofera och göra uppfinningar. Ett år innan han dog grundade han med några kompisar ett sällskap som ville införa något alldeles fantastiskt: kollektivtrafik i huvudstaden. Mer än en halv miljon människor bodde i Paris redan då, men ingen hade ännu kommit på detta:
”… åttasitsiga vagnar efter fyra hästar, som ständigt företar sig samma resor, från ett kvarter till ett annat med en fastställd tidtabell – hur få som än vill åka med – och passagerarna behöver inte betala för de andra tomma platserna.”
De kallades ”carrosses à cinq sols” och kördes på fem linjer blott 1662–77 eftersom gatorna egentligen var för smala för ekipaget och politikerna inte förstod att detta var framtidens melodi och upphandlade tokigt och hittade på nya trafiksskatter. Den hajpade kollektivtrafiken försvann och kom egentligen inte tillbaka på allvar förrän i mitten av 1800-talet.
Och då kommer vi in på en annan gubbe: Everett Rogers (1931–2004), som skapade den här kurvan för att beskriva hur det går till när en innovation dyker upp.
(Den är modifierad flera gånger sedan 1960-talet, och just den här har jag översatt så gott jag kunde från engelska.)
Att vara ”early adopter” och kasta sig på nya mobiltelefoner och elcyklar är kul och coolt om man har råd. Men då riskerar man ju att även vara den som kastar sig på
internethandeln innan tekniken är mogen (jag fick en gång hem 5 kg citroner och 42 liter mjölk)
den revolutionerande bakmaskinen som förvisso luktar himmelskt men som bakar svampigt bröd
vattensängen, som naturligtvis springer läck.
Nu vill jag vara först – early adopter – med ett Rousseau-inspirerat slagord: ”Gån ut och förkovra eder med bollar i naturen!”
Kolla vad snygg han var, Rousseau!
För oj, vad bra jag mår utomhus och vad röda kinder jag får där jag går med min fina basketboll och tramsar! Som alla hundägare plägar göra sedan urminnes tider ger jag mig ut i rusk och plask och njuter av fågelskrän, äppelklet och fårbajs och tror att jag har kommit på nåt nytt.
Early adopter … pffft.
Men jag är i alla fall nästan ensam om att stå på huvudet i buskarna när bollen rymmer.
Efter att ha gett blod häromveckan, slog det mig att jag ju inte kan hålla på och vara oansvarig och gå omkring med massa fästingar överallt nu när mitt fina blod är så himla uppskattat.
– Vaddå ”massa fästingar”? undrar nu allmänheten med rynkad näsa.
Helt sant – det är ingen överdrift. Jag har plockat loss säkert 13 fästingar på min lekamen sedan i maj. Det börjar klia, jag kollar vad det är, ser en liten svart prick som sprattlar av glädje med näsan nere i skinnet mitt – och då kniper jag helt osentimentalt loss den. Sedan dödar jag den lilla illbattingen nogsamt. Ibland hörs ett litet, litet knak när jag knäcker en eventuell ryggrad. Eller nåt.
Mina fästingar är mindre och helt svarta.
Och hur gör man då när man vaccinerar sig mot TBE?
Efter radiopratet i morse befann jag mig inne i stan, där det är nära till allt. Jag googlade fram en vaccinationsklinik och cyklade till första bästa som hade DROP IN med stora bokstäver.
– Hej, här droppar jag in och undrar om ni har tid för en fästingsspruta.
– Eh. Nej. Eller. Alltså vi har ju inte drop in. Nu.
Tjejen i receptionen pekade på en stor skylt som deklarerade att kliniken i coronatider inte har drop in.
– Å fan. Men, men … sa jag och slog ut med händerna och log mitt vackraste leende.
– Ja. *suck* Jag ska kolla med sköterskan.
Jag satte mig ner i väntrummet som hade väldigt glest utplacerade stolar.
Den där gråa tavlan på väggen till vänster listade massa läskiga sjukdomar och tillstånd som man kan vaccinera sig mot. Dock var den synnerligen svårfotograferad, men ni får se den bara för att liksom få en känsla för hur mycket ni går omkring och INTE är vaccinerade mot.
Nästa gång ska jag kanske ta med mig ”eget vaccin”, för det är så himla mycket billigare.
Under över alla under; sköterskan hade tid med mig! Jag fick bevisa att jag var jag och lära mig att eftersom jag är så rysligt gammal, krävs extra många sprutor. Fyra under det första året och sedan en ny spruta vart femte år.
– Gulp. Det var många sprutor. Synd att vi blir så gamla i min släkt.
”Eftersom vi gör detta i coronatider måste jag be dig att vända bort huvudet och inte prata när jag ger dig sprutan”, sa sköterskan och röjde bland sina snyggt sorterade pryttlar.
Jag var då tyst i flera sekunder, kände ett stick, fick ett litet plåster, och så var det färdigt. Tänk va, så himla enkelt och så har jag skjutit upp det i 20 år!
Asterix & Obelix.
Min pappa gick för några år sedan omkring med en ovanligt svullen vänsterhand. Eftersom det inte var rackethanden, var han inte nämnvärt störd av sin rejäla karda. När jag till slut fick iväg honom till en läkare, visade det sig vara borrelios. Nu kommer jag väl inte att få samma erfarenhet – tyvärr. För han blev en bättre pingisspelare efter fästingbettet.
Nu ska jag också se till att vaccinera mig för bältros, så är jag redo för ålderdomen! Men något jag undrar över är hur det kommer sig att vi inte blev vaccinerade för mässling, röda hund och påssjuka när vi var små? Dessa sjukor hade jag ju hösten 1971, vintern 1973 respektive sommaren 1975. Uppdatering: Man hade ju inte börjat vaccinera barn då! Jag är uppvuxen på stenåldern!
Nåväl. Berätta nu om era vaccinationsbestyr och skryt om hur ni genast beställer tid eller går på drop in som inte finns!
Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.
De senaste fem dagarna har innehållit:
1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.
Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.
Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?
12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.
Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.
Selfie med en fästing mitt på halsen.
Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.
Redan 1983 trampade jag och några kompisar in på en vårdcentral för att ge blod. Det var i första hiv-vågen, när vi inte var ett dugg bekymrade för det där som egentligen inte rörde oss det minsta lilla, sa vi. Men ändå ville vi veta om det kanske skulle kunna vara så att vi på basketplanen hade blivit smittade. Eller nåt. För vi visste ju inte.
Vi var så vansinnigt dåligt pålästa och hade ju bara svenska tidningsartiklar att luta vår obildning mot. Så vi tänkte ”de testar ju blodet när man ger blod, så då får vi veta”.
Men. Alla utom jag fick lämna blod.
– Ditt blodvärde är helt bedrövligt. Du får absolut inte ge blod. Köp järntabletter, drick Blutsaft.
– Men vänta, va? Jag mår … bra.
– Nej, förmodligen mår du sämre än du tror. Normalvärdet är 120–150 g/l. Du har 103. Du är förmodligen tröttare än alla andra. Har du öronsus?
– Nej! Jag är pigg! Ta mitt blod!
– Du känner dig förmodligen kraftlös och har yrsel. Svårt med koncentrationen?
– Nej!
– Hjärtklappning? Du bli lätt andfådd va?
– Nej!
Där satt jag och dinglade med benen på britsen och var pigg och glad, hade en basketrelaterad järnkondis och alls inget sus i öronen. Vilken besvikelse.
Med jämna mellanrum har jag under alla år försökt ge blod. Öronsuset och kraftlösheten har hela tiden lyst med sin frånvaro, men det har inte hjälpt inte; blodvärdet låg hela tiden och skvalpade runt 100-strecket.
Men nu! I’m in! Jag är godkänd! Jag är så gammal nu att jag bara får ge blod i fyra år, men här kommer jag och ska bidra till mänsklighetens fortlevnad eftersom mitt blod dessutom är extra fint – det kan användas av alla som blöder: Rh– (0).
Bild från mottagningen.
Så här går det till på blodcentralen:
På en dator fyller man i massa frågor om utlandsresor och främmande sexpartners, tatueringar och mediciner samt om man har injicerat knark de senaste två veckorna.
En rar sköterska kommer och berömmer blodådrorna (fastän de ligger djupt och rullar så fort nålen kommer i närheten).
Kanylen är JÄTTESTOR, säkert 2 mm, och den sticks in med lätt hand och ett tralalaaa.
Sköterskan berättar sitt livs historia och vips, har man gått ner 0,5 kg som ligger i en röd påse på bänken bredvid.
Lite som en frisörsalong ser det ju ut!Efteråt får man välja en present som är värd 30 kr, men det är tyvärr sånt som jag verkligen inte behöver eftersom källaren är full.
Jag valde ingenting ur presenthyllan. Men då visade det sig att man kan få en trisslott (som man förstås inte vinner nåt på), vilket känns finfint! Och varje gång testas man för hiv och massa andra sjukdomar samt får sitt blodvärde bedömt.
Väldigt snyggt blod. Till och med provrören är snygga.
– Mår du bra? sa sköterskan efteråt.
– Ja! Jag mår toppen! Fast jag vet inte riktigt hur man mår när man mår dåligt …?
– I nacken finns en liten nerv, som när du förlorar blod sänder ut en signal genom att göra dig yrslig eller kallsvettig. Nerven vet ju inte att du har kommit hit frivilligt och att du VILL tömmas på blod. Alltså kan man bli yr eller känna svettdropparna sippra fram i pannan.
– Wow. Nerver alltså. Coolt.
Sa jag och hoppade ner från stolen och cyklade hemåt utan några som helst problem.
När jag inte är på jakt efter bostad (som under de senaste 22 åren), brukar jag leta efter ytterligheter, t.ex.
hus i Stockholm för max tre miljoner kr, men som är större än 100 m2
hus i Norrbotten som kostar minst en miljon, men är mindre än 100 m2
hus med minst 15 rum
annonser med ord som ”för den händige” eller ”pampig”.
När vi köpte vårt första hus i Väggarp 1994, såg vi en annons i tidningen, åkte och kollade när det var visning, sa ”vi tar det” och så var det vårt. Inga andra budgivare syntes till.
När vi köpte vårt andra hus 1998, ramlade vi över det av en slump och fick veta att det hade varit till salu i ett år. Topp! sa vi, tog i hand och så flyttade vi från Skåne till Sörmland utan att över huvud taget fundera på varför vi var de enda spekulanterna eller om det var ett vettigt beslut. (Det var det.)
Så här såg vårt hus ut 1956.
Jag har under den senaste veckan varit med om ett husköp i den närmaste familjen – och då gick det till så här:
Titta, ett trevligt hus visas om fem dagar!
Hej mäklaren, jag kan inte komma om fem dagar. Jaså, redan imorrn? Toppen.
Hallå mäklaren, det var ju ett toppenhus, får vi komma och titta igen dagen före den offentliga visningen?
Förlåt mäklaren, men hur mycket kan ägaren tänka sig att släppa huset för?
Jaså, okej, jamen då bjuder vi precis så mycket och så ställer du in alla visningar? Oj, minsann, 30 personer är anmälda, hoppsan hejsan.
Klappat och klart, tack för affären!
Nämen mäklaren, är alla 30 jättebesvikna? Hugaligen.
Kommentatorn Niklas berättade i kommentatorsbåset hur det gick till när han köpte sitt hus – ”Fattigstugan” – på Gotland:
”Vi råkade få syn på huset på Bovision och ringde mäklaren som visst kunde visa huset nästa dag. Vi flög till Gotland och sa i princip ja tack men vi måste prata med banken förstås. Och så förväntar man sig att det ska komma igång en budgivning. Det gjorde det inte. Mäklaren drog på orden och skulle ha nya visningar och nya visningar och nya visningar. Vi förstod att de som sålde huset ville få upp priset och hade det inte varit för att vi skulle resa till New York om några dagar hade vi suttit lugnt i båten men utsikten att köra en budgivning på så lång distans och i fel tidszon kändes inte lockande. Vi skulle resa på lördagen och på onsdag morgon ringde jag mäklaren och höjde vårt bud med 50 000 med begränsningen att det bara gällde den dagen; på torsdagen var vi tillbaka på utgångsbudet. Säljaren accepterade budet och på fredagen åkte vi till Gotland och skrev alla papper. På lördagen åkte vi till New York och satt mest och funderade på en fattigstuga på Gotland.”
Fattigstugan!
Kommentatösen Karin skrev:
”Budgivning är nervöst värre. Många bostadsköp och bostadsförsäljningar har lärt mig att det inte finns någon metod som är bättre än någon annan eftersom man vid varje tillfälle har tre-fyra stycken motbjudande typer (alltså dom som bjuder emot) och dom är alldeles olika från gång till gång. Men jag har också läst mig att det inte är kört även om det verkar så. Någon som bjuder över får till sist problem med banken. Eller bara ångrar sig.”
Karins hus, som heter ”Tvåbo”.
Nu tänkte jag att även ni andra har massa roliga erfarenheter. Galna köp. Köp som inte gick igenom. Eller … försäljningar som gick åt skogen? Knäppa spekulanter som knackar i väggarna och svär under visningen eller som trakasserar säljarna för att huset verkligen ska tillfalla dem och ingen annan?
När vi sålde det första huset 1998, valde vi det par som hade bjudit högst. (Futtiga 700 000 kr, jösses.)
Men så låg det ju ute på landet också – 20 minuter från Domkyrkan i Lund.
När vi kom till banken och skulle skriva på papperen var våra då blott tre små barn ovanligt besvärliga. Sexåringen tände och släckte alla lampor på kontoret, Fyraåringen lade sig platt på golvet som en hälleflundra och vägrade sitta på en stol medan Ettåringen var ledsen för att napparna hade kommit på avvägar. Och då satte köparna igång att deala! De ville ha sänkt pris för att golvet var snett i ett hörn, de ville ha rabatt för att vägen bakom huset var en väg, de tjatade om än det ena, än det andra.
Så vi bara reste oss upp som på en given signal.
– Nej, sa jag.
– Nej, sa min djefla man.
Och så gick vi. En vecka senare fick paret som hade bjudit näst mest skriva på alla papper – men den gången satt barnen tysta som små tända ljus och tindrade med ögonen och allt var frid och fröjd.
Fyll kommentatorsbåset – gärna med skräckhistorier, vattenkammade mäklare, mögliga källare och försvunna kontrakt!
Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:
– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!
Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!
– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!
Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:
– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndigstämma”?
Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.
Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.
Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?
Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.
Som jag frustrerat ryckte ut och ur hyllan fotograferade.
– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.
Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?
