Hoppa till innehåll

När vi flyttade till Eskilstuna i december 1998 (del 1)

Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens.

Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 år). Huset vi hade köpt låg 60 mil bort i en okänd stad och min djefla man hade sagt upp sig från fast jobb på Gambro medan jag hade sagt upp mig från fast jobb på Nationalencyklopedin. Vi var totalt slut efter en jobbig höst med bland annat dumma mäklare, husförsäljning, missfall, dagissjukor, medarbetarsamtal om det olämpliga i att vara ”för hjälpsam” och konstiga grannar som ville dricka klockantrekaffe och inte heladagente.

– Galenpannor! sa alla.
– ESKILSTUNA? Fullt av ligister!
– Men tänk på barnen! Gnällbältet!
– Ni vet inte vad ni gör!
– Vansinne!

Alla var väldigt engagerade på ett inte helt positivt sätt, medan vi var hur glada som helst.

Tills flytten på riktigt satte igång …


Lördagen den 20 dec 1998
Sitter vi och knypplar? Myser framför en öppen spis? Laddar inför julen? Tittar på en trevlig film? Äter god mat? Njae …

olleoflytt
Janne, Olle, Antti i vardagsrummet.
flyttfullbil
Efter två timmar var flyttbilen halvfull.

När flyttgubbarna kom med med en förvånansvärt liten lastbil och såg vad vi hade i huset suckade den långe, som hette Antti, och sade något om att man kan ju köra i två omgångar och att det var ju bra att vi hade gjort oss av med en massa bokhyllor. Den kortare – Janne – har packat böcker i fyra timmar nu. Och de vill sova över i vår soffa. Brukar flyttgubbar sova över hos folk? Och brukar de trolla så att flyttbilar är större på in- än utsidan?

Äsch, de får ta våningssängen så får Erik och Ida sova inne hos oss.

Söndagen den 21 dec 1998
Flyttgubbarna vaknade i barnens rum, Olle och jag vaknade på en madrass på golvet, Ida och Erik i vår säng. Oskar vaknade glad som en lärka med kikhosta (eller liknande). En mycket sparsmakad frukost letades fram: fruset bröd och stenhårt, riktigt smör samt te som smakade damm. Antti och Janne packade och packade och suckade och suckade och vi insåg att detta med 50-kubikslastbil och minst sjuttio kubikmeter möbler och böcker och skor och gamla jeans och skolböcker inte skulle funka.

Den karl på flyttfirman som varit och inspekterat vårt hus hade räknat fel, sade han när vi sent omsider nådde honom. Smockan hänger i luften.

Vid halv två på söndag eftermiddag körde den extremt fullproppade flyttbilen iväg med endast delar av vårt bohag. Då fanns detta kvar i huset:

flyttbed

flyttsgarage ovanvTvå 120-sängar, sängkläder, planscher på väggarna, madrasser, extrakyl, extrafrys, tält, basketbollar, tvättkorgar, ren tvätt och smutsig tvätt, gardiner, bokskåp, lådor, lådor och lådor och en vagga.

flyttsvardags flyttovan flyttkammare flyttsmat

Men det var inte slut där – en barnsäng, påsar med böcker, fyra bufféer, lampor, hyllor, en jordglob, LP-ölbackar, mattor, ännu fler hyllor och några gamla koffertar stod utspridda. Överallt.

flyttovaolle flyttstvatt

Vidare fanns det här och där resväskor, strykbräda, barnstolar, barnvagnar, julprydnader, tygböjor en masse, en motionscykel, två ribbstolar, lådor, lådor och flera lådor och jättejättemånga ännu inte uppvikta kartonger.flyttgarag

flyttdatorer

Han som hade beräknat mängden av vårt skräp så tokigt, hade däremot lyckats med antalet kartonger. Alltid nåt!

Vi åkte i kvällningen till julkalas i hos Olles föräldrar i Viken. Eftersom flyttbilen kommer fram till Eskilstuna före oss, kommer Antti och Janne att packa ur den … men utan någon som helst inblandning av övervakande släktingar. Vi kommer att ha sängen i köket och cyklarna i biblioteket.

lottenpackar

Måndagen den 21 dec 1998
På morgonen kom flyttbil nr 2. Denna gång en yttepyttepyttebil på endast 10 kubikmeter. En ung kille på 15 vårar och hans inte särskilt stora pappa lastade bilen full, körde till Malmö och lastade ur, körde tillbaka till Väggarp och lastade bilen full igen. Plötsligt var kylen och frysen tömda. Jag sprang efter en misstänkt låda som pappan bar på, och ser man på – där låg filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fläskfilé om vartannat.

Dessa flyttgubbar hade inga verktyg med sig, och våra åkte ju till Eskilstuna igår, så hyllor och krokar fick sitta kvar på väggarna.

Tisdagen den 22 dec 1998
Jag körde från Viken med svärfars bil klockan sju på morgonen och klockan halv nio kom jag till ett tömt, smutsigt, skräpigt och kallt Väggarpshus för att släppa in flyttstädarna. Men inga städare kom. Med tanke på hur allt annat fungerat, var jag inte särskilt förvånad, utan gick omkring och klappade på alla krokar och hyllor som fortfarande satt fast i väggarna. Ungefär 45 minuter försenade kom – de svischade in, granskade snabbt röran och sade glatt:

– Det här tar hela dan!

Jag åkte till NE:s gamla kontor på Klostergatan i Lund och lastade flyttkartonger även där inför flytten till Malmö. Olle ringde från Viken och berättade att han tappat bort sina husnycklar.

Onsdagen den 23 dec 1998
Ännu en tidig morgon med bilresa från Viken. Klockan tio träffade vi de nya ägarna av vårt hus. Olle var alldeles vindögd av trötthet eftersom han hade varit uppe hela natten med en kräkande Erik. Trots att nyckelknippan med den enda garagedörrsnyckeln var borta, ville de nya ägarna ändå köpa vårt hus, vilket vi är tacksamma för. När vi senare talade med dem och fick veta att städbolaget inte gjort sitt jobb utan lämnat kvar en massa smuts, blev vi inte det minsta förvånade utan började istället genast spekulera i vad som mer kunde bli fel. Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel.

På väg från Lund till Viken där julafton ju ska firas, somnade jag bakom ratten och vaknade till på väg mot en stolpe i en mittrefug på en 70-väg. Jag styrde mot höger och stolpen skalade med ett skapell-liknande snitt av vänster backspegel. Mitt omdöme sade mig att jag var trött, men inte så trött att jag inte skulle kunna klara av att köra. Mitt omdöme var helt åt pepparn.

Julafton 1998
Jag har halsfluss och influensa, Erik och Oskar kräks som fontäner medan Ida har hög feber och min dyre make sitter bara och stirrar framför sig.

Men jag har hittat hans dörrnycklar! Köparna hurrar!


Fortsättning följer faktiskt, för flytthistorien tog inte slut här.

Share
Publicerat iBloggen

98 kommentarer

  1. Jösses, min flytt för två månader sedan ter sig trots yrseln och diverse som rena semestern
    ,

  2. hyttfogden

    Uj, uj, ujjejuj!!!!

  3. När vi flyttade från Eskilstuna till Granbergsdal hade Hyttis påssjuka. Bara det.

    Men vi flyttade från ett pyttehus på 95 m2 till ett större hus med nästan sex gånger större golvyta. Så Hyttis fick plats, trots att hon var svullen.

    Idag är det mycket dåligt med plats. Vissa måste sova ute på altanen.

  4. Men det blir ju bra blogginlägg av trassliga flyttar. Tänk om allt hade gått som smort, vilket tråkigt blogginlägg det hade blivit.

  5. Vid nio års ålder hade jag flyttat fyra eller fem gånger (en gång från norr om polcirkeln till söder om ekvatorn. Solen gick fel!) Då lär man sig att inte skaffa kompisar eftersom man ändå kommer att flytta snart igen.

    Detta gjorde mig under många år, långt upp i vuxen ålder, till något av en ensling med bara enstaka nära vänner.

    Sedemera ansågs jag trots allt (jag är ingen surskalle) som en ganska social typ, men så har jag också hunnit med några decennier som vuxen.

    Protip, föräldrar: Flytta inte om ni inte bara måste. Barn måste få rota sig.

    /En som vet.

  6. Örjan

    Cliffhanger ang flyttbesvär.

    Kvarstår min stora undran.
    Varför fick Eskilstuna äran av att välkomna Bergmanfamiljen som husägare och medboende?

  7. Ökenråttan

    Det var 40 år sen vi flyttade på riktigt. (Diverse utflykter till Tropiken och Öknen innebar endast att vi gav oss iväg med en resväska per person plus en extra väska för böcker.) Vi hade en drömlya på Tomtebogatan, bara det, om tre rum och två kök, tyvärr belägen 5 trappor utan hiss. En ettåring och ett barn på väg. Vi sålde och lånade och köpte en våning i ett hus med hiss. (Numera benämns det “attraktivt läge” i våningsannonserna och våra knarrande golv är nu en asset på bostadsmarknaden. Så det kan bli.) Nåväl. Min lilla Mamma kom upp för att bistå vid flytten. Flyttgubbarna var ovanligt morgonpigga. Dom dök upp redan innan vi var uppstigna. Lille M och jag flög i kläderna och började packa (!). Gubbarna for omkring och släpade ner allt dom kom åt till flyttbilen. “Det ligger en dam här”, kom dom ut ur kök nummer 2 (vårt gästrum) och sa, med ett tonfall ungefär som “Ska vi emballera henne eller ta med henne som hon är?”
    Vårt lilla pick och pack kunde inte fylla ut den nya bostaden. Det blev gudomligt glest bland möblerna. Det lilla barnet lades att sova på en matta i hörnet av vårt nya sovrum, med en frottéhandduk över sej. (Än i dag myser han när vi pekar ut hörnet.)

  8. Fascinerande! Jag emotser fortsättningen med största spänning (trampar med fötterna, biter på naglarna, tittar misstänksamt tillbaka på meningen Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel. Brrr …)

    När vi flyttade till det här huset (augusti -94) hade vi så god tid på oss att vi inte hade någon flyttbil. Via systers jobb fick vi ha en halvstor skåpbil till låns ett par gånger till de större möblerna, i övrigt var det kartonger och väskor och påsar i vanlig bil. Hm … Vi flyttade och flyttade och flyttade i två och en halv vecka, om jag inte minns galet. Men det var inte så långt heller, bara sjutton-arton kilometer.

    Det mesta gick bra.

    Utom de där köksattiraljerna jag av någon anledning la i en gjutjärnsgryta som vi hade slutat använda eftersom vi skaffat en annan med bättre utformning. Och eftersom grytan aldrig användes åkte den längst in i ett skåp. Och därför köpte jag dubbletter av alla de där attiraljerna som jag ju inte hade en aning om var de fanns när jag sedan behövde dem. (Vid en skåpstädning ett par år senare blev mysteriet löst.)

    Och utom att en (trolig) papperskasse eller två med min andra hälfts skor måste ha hamnat bland slänggrejorna av misstag, för när vi väl bodde här ägde han inga andra skor än dem han hade på fötterna under sista resan. Inga alls. Vi har alltså ingen aning om vart de tog vägen, men felslängt är väl den enda rimliga förklaringen.

  9. Den roligaste och snabbaste flytten jag har varit med om ägde rum för mycket längre sedan (-78? tror det) när systern och hennes dåvarande flyttade ihop i första gemensamma lägenheten, och heeeela kompisgänget ställde upp som hantlangare. Det var så många bärande händer och skjutsande bilar (en del med släpkärra) att alltihop gick på ett par-tre timmar. Och därpå följde flyttöl och dans hela natten. Det var ett party det — nuförti’n säger väl di där unga “episkt”.

  10. Vår son åkte banankartong på motorhuven (inne i hytten) i ett Mercadieselskåp (D319) när vi flyttade från Oxelösund till Södertälje. Han har fortfarande svårt att acceptera brummande ljud. Förlåt.
    Hur det är med bananer har inte tänkt på förrän nu. Och jag tänker inte väcka frågan.

  11. Tänka sig, då bodde vi i samma kommun ett och ett halvt år. Fast Väggarp kan ju inte ha varit någon hit där ute på bland betorna på väg till Örtofta.

    Tack för välkomnandet i förra bloggposten, fast jag har följt dig på avstånd (alltså via RSS) flera år utan att ge mig till känna. Blyg? Njae.

  12. LupusLupus99

    Jodå flyttat har jag gjort ett par gånger dock har jag inte haft
    mer grejor än att det fått plats i en större släpvagn.

  13. Susanne Hultman vågar sig på ännu en kommentar! Ha! Nu kommer du aldrig loss!

    Nej, Väggarp var ingen hit. I fyra långa år var Väggarp ingen hit. Men vi tänkte “jahaja, så här är det väl att vara vuxen” och försökte infernaliskt att dricka kaffe klockan tre och trivas på Tupperware-partyn.

    Örjan! Jag återkommer med mer info om orsaken till flytten. En ledtråd: huset.

  14. LupusLupus99

    Ökenråttan, Tomtebogatan minsann? Kände ni herr Eriksson?
    Han hade sin juvelerarbutik på nr58 och bodde med sin familj
    några trappor upp i samma hus.

  15. LupusLupus99

    Huset Lotten? Var det kanske så att din högsta önskan var att
    bo i ett hus med en egen tyfon? 😉

  16. Oj, Lotten!

    Det där var värre än när vi flyttade hit för 18 år sen. Då tog det 36 professionella mantimmar att demontera och lasta in vårt hem. Kvar blev vi och grannens turistsängar och lite städattiraljer.
    När vi nästa dag städat klart packade vi bilen FULL trots att dottern stannade kvar hos förutnämnda granne. (Jag hämtade henne halvvägs senare i helgen.)

    Och när vi kom hit stod allt ungefär som vi hade sagt. Fast pianot stod på nedervåningen. Det var klokt av dem.

    Krukväxter flyttar man inte gärna i februari på dessa breddgrader medelst ouppvärmd flyttbil. Så dem hade maken undan för undan tagit med sig till sin övernattningslägenhet i uppvärmd bil. Sen fick de åka vidare på samma sätt.

    36 mantimmar för 18 år sen gör att jag bävar nu … Det har liksom inte rensats utan mer pålagrats under tiden.
    Men dottern meddelade idag glatt att hon ska bli sambo i en ohemult stor lägenhet så hon ska få ta med sig diverse användbart.

  17. Vi ska aldrig flytta igen. Nu har vi ju till och med Ninja-Malins piano, och det flyttar man sannerligen inte frivilligt.

    Det är faktiskt så att huset – det gula, fula, som vi flyttade till i december 1998 – är navet i familjehjärtat. (I den mån hjärtan har nav.) Folk sover över (fast vi är bara åtta just inatt) och spontankommerhit, alla får plats och köket är nog kullagret i navet i hjärtat.

    Om det inte vore för översvämningen häromdagen … och de trasiga hängrännorna … samt den kassa balkongdörren ut mot busshållplatsen … och …

    ÄH! Huset är perfekt!

  18. Precis som vårt! Och precis som vi!

  19. Vaäreförfel på dörren ut mot hussbållplatsen? Den gick ju att både lyfta av OCH lyfta på.
    Nu är pianot inte Ninja-Malins längre, nu är det Bergmännens (Märgbennens?) piano. Starke Mannen kommer nog inte flytta några mer pianon och hur ska man då göra?
    Det står där det står.

    Jag har flyttat en gång med föräldrarna, vid nio års ålder. Från Skebokvarnsvägen till Harpsundsvägen. Fick inte ta med mitt dockskåp, vet inte varför.
    Sen flyttade jag till egen lägenhet på Trollesundsvägen. Efter sex år där ärvde jag huset jag nu bor i. Så då flyttade jag fem kilometer dit (eller hit).
    Efter snart 26 år här och 23 år som sambo med en SAMLARE, så kommer jag heller aldrig att rent fysikaliskt att kunna flytta.
    Å andra sidan är detta ursprunget till Tardisen. Ingen som kommer in här tror på att det bara är 72 kvadrat, och små kvadrat dessutom. Plus källare och vind.
    -En sån här vind är inte byggd för så här mycket saker, sa en bygginspektör förtvivlat när han kom ner från vinden. Men än har inte taket rasat ner i våra sängar, så vi tvivlar lite på hans omdöme.
    Vinden är dessutom en utmärkt arena för scouterna att öva orientering i svår terräng, nödmatlagning och livräddning på.
    Räddhågsna typer kan dessutom få med sig morfars bleckhorn, som han använde för att påkalla slussvaktens uppmärksamhet med. Det medfördes vid en båsträff för övrigt och påkallade båsvärdinnans uppmärksamhet med. Funkade förträffligt fast fara inte förelåg.

    Källaren förebigår vi med tystnad. Dessutom är den självpåfyllande naturpoolen därstädes numera bortbyggd.

    Hela mitt liv har jag strävat efter att bli en Snusmumrik vars ägodelar ryms i ryggsäcken. Tyvärr sitter jag stenhårt fast i Mumintrollträsket.

  20. Vid flyten från Trollesundsvägen medfördes dessutom en skånsk bok. Den står i trädgården och kommer heller aldrig att kunna flyttas. Rent fysikaliskt omöjligt.

  21. Jag fick också inte ta med mig mitt dockskåp vid en flytt!

    (Visserligen var jag vid tillfället 17 år, men ändå.)

  22. Ökenråttan

    Nej LupusLupus99, guldsmeden Eriksson fanns inte kvar, så Ture Sventon fick vi aldrig se. Men det fanns färghandel, fruktaffär, litet skrädderi med en skräddare som satt på bordet och sydde för hand, fiskaffär, bageri och kaffehandel. Jojo. Ibland känns det som vi växt upp på 1800-talet. I dag är det bara konsulter och reklamfotografer i butikslokalerna på Tomtebogatan.

  23. Min första flytt skedde när min lillebror låg i vagn, jag var dryga året. Vi flyttade från en gård till en annan och när hela bohaget hade kånkats från gamla till nya lägenheten och mina föräldrar satt sig för att pusta ut och äta (?) upptäckte dom att brorsan saknades. Honom hade dom glömt bort. (Tur att han var så liten och bara sov.)

    Efter något år flyttade vi till en by med samma namn som mitt. Det var alltid lite förvirring runt det när jag bodde där. Döpt efter en by?

    Nästa flytt gick till en ny ort, nytt hus (åhhh, vad det luktar gott i nybygda hus!) och nya kamrater. Det har aldrig varit ett av mina problem, jag tror barn funkar olika på den fronten helt enkelt. Jag var sju år. Första natten i nya huset sov jag på vår hårda kökssoffa, det fanns ingen vuxen som orkade bädda eller ens leta reda på något mjukt till mej. Puh! Den flytten var rolig för oss barn!

    Därifrån flyttade jag hemifrån. Först till Söderköping i en 3:e handstvåa över sommaren. Hyresvärlden bjöd på vitt vin och räkor när jag kom för att titta på lägenheten och skriva kontrakt. Jag missade bussen hem och fick sova över i soffan. Han var en finkänslig hyresvärd, gift veckopendlare till familjen i Stockholm med en diger telefonlista med väninnor som han kunde ringa, så han pep iväg på kvällningen. Ryyys.

    Ja, det var väl mina lätta flyttar, sedan började det bli mer än bara en västa att hålla ordning på … Karlsloken till exempel.

  24. väska, såklart.

  25. Lars W, min man håller prompt med. Han flyttade mycket som barn, även som skolbarn. Våra barn har flyttat från födelseadressen till hus i grannkommunen och sen till den adress vi har nu, tre biltimmar från ursprunget.
    Hans stolthet är att vi nästan har bott stilla med barnen. De var 6 och 8 när vi flyttade hit.

  26. “Samlare”

    Dagens oändliga mängder med TV-program som inriktar sig på människors svagheter söker ständigt nya sådana. I början var det viktproblem, sedan blev det relationer, barnlöshet, oförmåga att hålla sitt hus i toppskick, sämsta bilförare och många andra problem som människor råkar ut för och kanske inte ens uppfattar som problem förrän det skapas programserier som tar upp de problemen eller andra.

    Just nu är det fult att vara samlare. För att riktigt betona hur fult det är har begreppet “hoarder” införts. Visst finns det sjuka beteenden där inte en tidning får kastas eller i ett extremfall, där inget emballage kastades eftersom det kunde vara bra att ha burkarna när man kokar sylt eller ska förvara strumpstickor. Men att samla skruv och muttrar i en låda, gamla motböcker på Systembolaget eller äldre reservdelar till maskiner som fortfarande är i drift kan jag inte betrakta som “hoarding”. Det gör däremot de yngre generationerna. Nioåringen gick och plockade i lådor och hyllor: “Varför har du så många saker som du inte behöver?”.

    Att det handlar om teknikhistoria (räknestickor och äldre mätinstrument) var inget argument. Att det dessutom till stora delar handlar om reservdelar som kan rädda (och räddar – just nu ett tändpulsdon till en pappersmaskinsdrift) ganska stora värden var inte heller gångbart.

    Äldre databöcker var bara fånigt att spara på – det finns på internet – det senare är en mycket felaktig uppfattning för övrigt.

    Nej, i hans och många andras perspektivlösa och tv-likriktade ögon är jag en hoarder. Jag skällde ut honom. Jag tror att han förstod.

    Och i dagarna har jag utökat min samling med en trådspelare (nej, inte en Magnefon – en Agafon) och en Keithley elektrometer från sextiotalet. Båda mycket vackra…

  27. Orangeluvan

    Vår senaste flytt: “Ni bor i en tvåa, men har prylar som för en fyra.” Och när vår mor skulle flytta var det samma historia: perplexa flyttgubbar som inte förstått att det skulle vara så mycket jobb, och så mycket böcker!!

    Jag, liksom ni, anar ett samband.

    Flyttfirmor saknar tillförlitliga och kvalitetssäkrade mätmetoder.

  28. Smultronblomman

    Flyttade -85, -87, -88, -90 och -91. Sa vid sista flytten att nästa gång jag flyttar blir det till “hemmet”. Har dessutom flyttat mamsen 2 gånger efter min sista flytt samt flyttat ut döttrarna. Det får räcka med flyttar för min del under en lååååång tid framöver. Värsta är att grejerna tar mer plats än man tror.

  29. Ökenråttan

    Men hur kunde ni ha så mycke grejer, Lotten och Olle?

  30. Hur vi kunde ha så mycket grejer? Pfft, det är jätteenkelt: man slänger ingenting! Nånsin!

  31. Och precis som Orangeluvan helt riktigt påpekar: vi har det i generna.

  32. Undrar om det finns ämne till en avhandling (matematik eller fysik eller en kombination av båda) i tingexpansion. Så fort man börjar packa ner och flytta på saker sväller allting, såväl packat som opackat.

    Man packar bilen full med lådor och påsar och väskor och kör från ena stället till andra, och där man åkte från syns det inte ens att någonting har rubbats. Så där håller det på. Vi flyttade från lägenhet (en trea plus en liten etta som var kontor) till stort hus, och under sådana omständigheter tror man ju att huset ska verka tomt en tid, innan man har köpt till en massa möbler och grejer. Men nähä då. Vi köpte en fåtölj, några bokhyllor och några mattor, och ett bord och några stolar, det är vad jag minns från det första året. Därmed var det inte alls tomt utan fullt möblerat.

    Numera är det mer än fullt möblerat, måste jag säga. Det är vähäldigt mycket saker här. Var det någon som sa “samlare”? Vi är samlare. Uj. Om vi någonsin ska flytta utan att avyttra det mesta behöver nästa hus vara en bättre herrgård.

  33. Du har koll på dina prylar, SG, det har INTE min hoarder.

    Min mor däremot, hon var raka motsatsen till allt vad samlare heter.
    När hon fick beskedet att det inget var att göra, satte hon igång med att döstäda. Rationellt utan dess lika.
    När Starke Mannen och jag skulle tömma fyrarummaren tog det en halv dag. Inklusive att köra tillbaks sjuksäng och rollator till palliativa.
    Det fanns ingenting i överskåpen, minimalt med köksgeråd, gångkläder, sängkläder.

    Min sammanlagda flyttsträcka är alltså fem kilometer. Ett faktum som alltid väcker omåttlig munterhet hos mina vida mer beresta arbetskamrater.

  34. Annika, termodynamikens andra huvudsats.
    Kul att räkna ut sammanlagd flyttlängd, det måste jag genast göra!

  35. Ja, jag vill också räkna!
    Sthlm–Lund–Luleå–Dallas–Sthlm–Lund–Eskilstuna …

    Okej, om vi hoppar över high school-året i USA, blir det ungefär
    (60+160+100+60+60) 440 mil. Lite som ett varv runt jorden, va?

  36. Jag har haft grannar som rört sig runt fyrtomtsröset i kvarteret där de bor. Inklusive båda parters barndomshem.
    En annan person i samma by hade flyttat 300 meter och sen övertagit föräldrahemmet, alltså 300 meter tillbaka ….

  37. Åh, räkna … Hm.

    Örebro–Söderbärke ca 120 km (detta enligt en vägberäknare på internätet, fast det fanns inte så raka rutter på den tiden …)
    Söderbärke–Vretstorp ca 160 km (se ovanstående parentes)
    Inom Vretstorp 3 km
    Vretstorp–Hallsberg 17 km
    Inom Hallsberg 2 km
    Hallsberg–Lerbäck 17 km
    … är 319 kilometer, men av vägskäl (ha!) behöver nog en 50–100 km läggas till (raka riksvägar upp i Bergslagen fanns inte så många av under tidigt 1960-tal).

  38. Lotten, en tiondel av varvet runt jordens mage….men det är vackert så.

  39. Ääääääsch, en tiopotens fel hit och dit …

  40. 80 mil, cirkus, undantaget månaderna i Tyskland. Just nu 30 mil från utgångspunkten, men jag är inte säker på att vi har flyttat för sista gången.

  41. LupusLupus99

    Lotten, inklusive Dallas så är det totalt 18787km.
    Exkluderar du Dallas så blir det 3471km..

    Detta är räknat på storcirkel och inte köravstånd.

  42. Räkna på köravstånd Lotten, annars blir det 100 mil mindre….

  43. Brid

    När groomen och jag flyttade ihop fick vi lika många rum som vi haft förut (2+3=5), men ett kök mindre. Det blev därför lite trångt. Det har inte blivit mindre trångt sen dess, trots att grabbarna har flyttat ut och tagit med sig ett och annat. Dessutom tog flyttandet en hiskelig tid, vilket säkert delvis berodde på att vi hade en månads överlappning med den ena gamla lägenheten, och då TAR det en månad att bli klar. Puh. Vi ska inte flytta mer i brådrasket.

  44. Klar? Hur många har ouppackade/ompackade flyttlådor med grejor i förrådet? Vi har!

  45. LupusLupus99

    Pyss, jag har lite grejer i mitt förråd men det är inte saker som
    kommer ifrån en flyttning. På det stora hela så är det ganska
    tomt i mitt förråd.

  46. Känns som att det är dags att avslöja några lätt-flytt-hemligheter:

    1. Men kan bosätta sig på någon tropisk breddgrad där SIDA, eller annan välvillig instans tar hand om hela flyttandet, både dit och dädan. (Obs, att man måste vara alert i båda riktningarna, annars kan det bli lite konstigt. “Men WTF, varför har vi flyttat med alla dessa tomma ölflaskor?”)

    2. När det gäller flytt inom samma stad, eller i alla fall närområdet, kan man se till att man har en tjänsteresa som infaller precis vid det månadsskifte flytten ska ske. Man stoppar nycklarna till nya bostaden i fickan och lämnar den gamla lägenheten i gryningen, för att TA-DAA! kliva in i den nya bostaden nästa dags kväll och hoppas på det bästa. (Men WTF, ska bokhyllorna verkligen stå på den DÄR väggen?)

    Det går nog bara att genomföra en gång per kontinent. Men en bonusgrej kan vara att den gigantiska flyttlådan från tropikerna kan omvandlas till en trevlig lekstuga vid en trevlig insjö i det trevliga Bergslagen.

  47. … och en gång per äktenskap, skulle jag tro, men där har jag inte riktigt testat gränserna. Ännu.

  48. Fyra gånger per äktenskap lyder min notering.

  49. Jag skulle vilja flytta lite till London. Bara en stund?

  50. (Dagens sport: Jag och syster och respektive och syskonbarn möttes hos mamman för att fira att hon fyllt 80, och kaffet blev bryggt men kvar i bryggaren i 40 minuter eftersom alla måste sitta och skrika. Av princip vill man ju inte beundra Northug, men … ibland kan man inte göra annat än beundra Northug. Det var det j*vl*g*st*. Dessutom skrek vi bra nog för att hjälpa till med en bronsmedalj. Det hade ju alllldriii gått utan våra kraftfulla röster, tror vi.)

  51. Jag skrek och hoppade och hjälpte faktiskt Johan Olsson till bronset. Han hade aldrig orkat utan mig!

  52. Dagens sport?

    För oss var det nog mera årets, kanske decenniets, sport. Det var vi som hjälpte honom mest.

    Och Norte måste man ju just lövv. Omänsklig och mänsklig.

  53. Måste få kstöra med en liten språkfråga. Den väcker sådana funderingar hos mig.
    Så här står det på P4 Stockholms sida idag:

    Två kaptener åtalas misstänkta för brott mot skyddslagen efter att i 40 år passerat sin passagerarfärja rakt igenom ett skyddsobjekt i Stockholms skärgård.

    Hur har de passerat sin passagerarfärja? Med en annan färja? Och är det också då en passagerarfärja eller en godsfärja, eller inte nån färja alls? Hur gamla är egentligen kaptenerna? Har de haft ledigt någon gång eller har de passerat sin passagerarfärja konstant?
    I Stockholm finns det två typer av färjor- vägverkets gula och Djurgårdsfärjan. Annars är det passagerarbåtar, gemenligen kallade vaxholmsbåtar.

    Jag fattar nada.

  54. Man skulle kanske kunna passagera sin passerfärja som omväxling?

  55. LupusLupus99

    Ninja, gällande Vaxholmsbåtarna så beror det ju på hur man
    ser på saken. 😉 Just m/s Silverpilen som artikeln handlar
    om är chartrad av Utö Rederi.

    Sedan finns det flera passagerarfärjor än di gule och di vite. 😉

    T.ex. Ressel Rederi med färjorna m/s Emelie , m/s Lisen och
    m/s Lotten. 😉

    Gällande texten så har det antagligen fallit bort ett “med”.
    Det skulle antagligen stå …passerat med sin passagerarfärja…

  56. Passera? Det gör man med äpplen för att få äppelmos. Vi använder passervagga, i Tyskland heter det Flotte Lotte.

    Om man passerar en färja så får man båtpuré. Knappast användbart till något.

    Man kan också passera en färja när man promenerar på kajen utanför Grand, vid Slussen eller Allmänna gränd. Eller på annat lämpligt ställe.

    Det här tänker jag inte skicka.
    Ge fan i skickaknappen nu!
    Säger jag ju!!!

  57. Flotten Lotten byggde jag i elvaårsåldern. Den passerade inte särskilt mycket.

  58. Passerade den vattenytan?

    Att passera någonting i 40 år får en att tänka lite på Zenons paradoxer, tycker jag.

    Varför är det så frestande att skriva “Zenonz” i stället? Jag fick ändra två gånger innan det blev rätt. Zenonz, ett filosofiskt dansband med bozouki i stället för gitarr.

  59. Zozzo

    Tack för alla flyttberättelser. Nu förstår jag att det inte är det minsta konstigt att ha det som vi. Inneha saker som av en del anses konstiga, ett antal braåha-pryttlar, några lådor mojänger och manicker samt 1948års årgång av Svensk Damtidning. Den hittade jag när vinden på villan vi då bodde i skulle inredas, tidningarna hade den som byggde huset använt som extra isolering ovanpå kutterspån. Sen dess har de troget följt med i senare flyttar.
    Som barn flyttade jag nog ett tiotal gånger. Bodde några år på Tomtebogatan 33, först nbög och sedan 2 tr i gathuset, ovanpå portvaktens – då lär man sig smyga tyst.
    Av flyttarna lärde jag mig att jo, man överlever att byta skola, rutiner och kamrater. Det kom väl till pass när jag efter en längre tids anställningslöshet började jobba som s.k ambulerande konsult på ett personaluthyrningsföretag. Med nytt uppdrag på nytt ställe kanske flera gånger i halvåret. Kortaste tiden på samma ställe var en halv dag, längsta dryga året, och så allt däremellan. Många frågade om det inte var läskigt att komma ny på en arbetsplats så ofta. Nej, det är faktiskt inte det. Det är dessutom rätt befriande att inte behöva vara en del av eventuella grupperingar, slippa ta ställning för/emot; man ska ju ändå inte vara kvar. Och trista ställen eller uppgifter – äsch, på fredag är uppdraget slut!
    Men visst, barn behöver rota sig och ha en fast punkt. Jag ville bara säga att flytteri kan ha sina fördelar också. Om inte annat lär man sig hitta överallt i stan (med ett enda undantag har jag bara flyttat inom Stockholm, företrädesvis innerstaden). Och så får man drösvis med gamla skol- och klasskamrater.

  60. Skogsgurra skrev det jag hade tänkt, om båtpuré. Great minds think alike.

  61. Men jag skickade det inte!

  62. Idag vet jag inte vad jag råkat ut för. My great mind vill inte jobba. Det kan ha varit att jag tog ut mig på femmilen igår.

    Hur som helst, besvikelserna tornar upp sig. Först vill inte Hyttis titta på en garnauktion! Och jag som trodde att hon skulle glädjas år den. Här finns den: https://www.netauktion.se/auction/garner-i-sma-partier/

    Nästa stora besvikelse är att puppelplasten har blivit osmällig. Det kom en kartong med “tekniskt innehåll”* som var skyddat av en ny sorts osmällig puppelplast. Pupplorna har små luftkanaler mellansig så att luften sakta pyser mellan dem och det är så gott som omöjligt att smälla pupplorna. Rent tekniskt är det lysande. I stället för att vara studsiga blir pupplorna optimalt energiabsorberande och dessutom går de inte sönder lika lätt som tidigare.

    MEN DOM SMÄLLER JU INTE!!!

    *Inte alls vad en del tror.

  63. Christer

    Tuuuuut!!!

  64. Kvartalsmåndagstutan.

  65. LupusLupus99

    TUUUUUT!!!!

  66. Christer

    I dansbandet Zenonz spelar man saz. Och låtarna är tonsatta koan. Mu.

  67. När det tutade hos er, stod jag i källaren med armarna i sidorna och tittade strängt på tutgeneratorn. Jag vred på några knappar, men nej. Den är död.

  68. LupusLupus99

    Alltså Lotten, du har inte funderat på att eventuellt konsultera
    mannen från vidderna? Ja Skogsgurra alltså han verkar ju
    vara kunnig på alla slags typer av maskiner.

  69. OT: Det här kan vara nåt. To boldly go where no man has gone before. (Fast jag håller mig i så fall till de 726 TV-avsnitten. Star Trek 1.0, som jag stiftade bekantskap med i början av 70-talet, Is Da Sh*t.

  70. LL99 hela artikeln: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6105846
    Trooor inte det fallit bort något, mer än språkkunskaperna.

    Åkej, lägger till Hammarby Sjöstads-färjorna, då.

    Det finns dessutom rederier som opererar båtarna. Det har jag sett själv. Att det stod på en skylt på båten. Denna båt opereras av Rederi AB Gotska Sandön. Stod det.

    Får man alltid puré när man passerar något? Passerar man kokta äpplen får man äppelmos. Kokt potatis ger potatismos. Kokta plåtter ger plåttermos.
    Varför heter det kokta äpplen respektive kokt potatis? Varför inte kokt äpple och kokta potatisar?

  71. Ja, lysande förslag LL99! Men se till att SG ställer in Ture så han tutar någon annan gång än alla andra tutor. Det kommer garanterat att bli mycket roligare och uppmärksammas av mycket fler.

    Här flyttas inte så mycket. Det var tungt nog att bära in alla våra saker i huset. Flytthjälpen uppskattade vare sig alla bokkartongerna eller hustruns stensamling. Jag tror jag satsar på att bli utburen först så får barnen ta hand om resten.

  72. LupusLupus99

    @Ninja, jag tänkte att det egentligen skulle stå:
    ” efter att i 40 år passerat med sin passagerarfärja rakt igenom ett skyddsobjekt i Stockholms skärgård.

  73. Så mycket språkkänsla verkar denna prao inte ha!

  74. Intressant rättsläge när det gäller kompressor och tuta i Bergmännens källare.

    Bilder som jag sett tyder på att det är en trefasmotor och att det alltså inneburit ett dyrare elabonnemang än vanligt. Troligen lite större säkringar än normalt eftersom en kompressor vanligen är lite tung i starten. Har Bergmännen fått ersättning för detta av den myndighet som placerade apparaten i källaren?

    Har myndigheten betalat ersättning för utrymmet och den olägenhet det innebär att ha en bullrande (visserligen icke, men var tänkt att bullra för att hålla trycket i den läckande kompressortanken uppe). Och den energi som (fortfarande icke, men tänkt att) går åt för kompressorns drift? Har ersättning betalats för den energin?

    Ägandeförhållanden: Efter hur många år kan en nonchalant och oorganiserad myndighet komma och göra anspråk på egendom som den hittills inte brytt sig om? Jag tror att Bergmännen numera kan betrakta sig som ägare till anläggningen och sälja den på Blocket för en nätt summa.

    Jag säger inte detta för att försöka slippa undan ett eventuellt iståndsättande av apparaten utan för att det skulle kunna vara en liten oväntad extrainkomst efter den oväntade extrautgift som översvämningen orsakade.

    Och, nu kommer det fina; det var troligen läckande olja från den dåligt underhållna kompressorn som kläggade igen avloppet i första hand. Ett litet skadestånd från myndigheten känns mycket motiverat. Plus alla de övriga ersättningarna som nämnts ovan.

    Till detta bör läggas en rundlig kompensation för den mångåriga oro som utebliven tuting orsakat.

  75. LupusLupus99

    Japp, instämmer med Gurra. På dom bara!

  76. Cecilia N

    Är det inte höjden av slapphet att inte komma sättande med tillrättavisningar förrän efter 40 år?

  77. Cecilia N

    Och, Gurra, man skulle kunna tänka sig att det kostar hyra att lagra saker hos andra. Bergsmännen behöver allt källarutrymme som går att uppbåda.

  78. Min åsikt är att Bergmännen borde rensa ut källaren och bygga biosoalong och gym där det idag står bl.a. väskor med barnkläder, extra prima virke, parkettgolv, fåtöljer och sju bufféer.

    (Men vad skriver jag? Man skulle ju kunna tro att min identitet har blitt kapad.)

  79. (Eller passerad …)

    För att återvända till ämnet (Vabaha? Nu?): Jag har nyss fått reda på att föräldrarna inte hade det så särdeles roligt under den första flytten jag var med om. Av någon anledning kom mamma och jag att tala om mässlingen i telefon nyss. Då sa hon att både syster och jag hade det just när familjen flyttade till Söderbärke. Så jag var några månader och syster tre på det fjärde. Detta … vet jag inte om jag riktigt har haft klart för mig förut (trots att jag alltid har vetat att jag var pytteliten när jag hade mässlingen). Härlig flytt, då.

  80. (Tre år på det fjärde, dumskalle. Om jag är några månader och syster “tre” så är vi tvillingar, verkar det ju, men det kan jag ta gift på att vi inte är.)

  81. Söderbärke! Ack kollosången:

    I Söderbärke bor vi
    och fagrare tror vi
    ej finnes en nejd i vårt land
    tralala!

  82. LupusLupus99

    Lotten, Swedbank twittrade till mig angående Spanjorens misshandlade (?)
    ärende som jag hade upplyst dem.
    De uppmanade mig (dvs dig) att ta kontakt med dem på facebook.

  83. Sara

    Min favorithistoria på temat att man aldrig slänger någonting någonsin var när den ingifta släktingen skulle städa ur sin farmors hus och hittade två lådor med snören. På den ena lådan stod det “Snören bra att ha” och på den andra lådan stod det “Snören för korta för att använda”.

  84. Vad spännande, LL99!

    (Nu har jag kontaktat både banken och Skatteverket.)

  85. Sara, den har jag hört, och trott är en urban (Urban? Vilken j*kl* Urban?) legend.

    Oavsett vilket, får den mig att tänka på Simpson’s individual stringettes. (Vi har den på en gammal p-skiva; jag är inte säker på att den någonsin har gjorts i teve- eller scenversion.)

  86. Det är på sitt sätt lustigt att en bank föreslår fejsboken som interfejsmodell, som om det är det självklara — vad skulle de föreslå en sån som mig, som ingen fejsbok har och ingen vill ha heller? Får jag inte få någon sörvis?

  87. Karin — vad är det där för melodi?

    Jag bodde i Söderbärke från några månaders ålder tills jag fyllde fyra (en del av flytten ägde rum på min födelsedag, till min enligt legenden oförställda fyraårsvrede!) så jag minns inte mycket av stället.

  88. Oj, nu finns ett nytt inlägg fastän det inte är dags för the najtrajters än. (Fast det är liksom inte färdigt.)

  89. Å, är det inte färdigt? Och jag som redan har läst det.

    I’ll be baaack!

  90. Äsch, läs på – jag ska bara stoppa in några bilder imorrn. Lite som en cliff hanger utan cliff.

  91. Men vad roligt! När jag rullade ner hit råkade jag få ögonen på min egen kommentar 22:11, och fick se att stavningstrollet hade lagt sig i igen.

    Så: nej, det finns visserligen en p-skiva i bilen (sådana är nödvändiga i både Askersund och Hallsberg, för det fall någon myndighet råkar beställa några parkeringsvakttimmar; detta händer någon gång varannan månad), men denna innehåller inga ljudspår.

    Det skulle stå lp-skiva, förstås, för det var vad jag faktiskt skrev.

  92. Söderbärketrallen.

    Jag har egentligen ingen aning. Men jag kan avslöja att medan min syster (K, alltså) levde glada kolonidagar i Söderbärke tvingades jag slita och släpa i, runt och under föräldrahemmet.

    Min syster träffade en massa kompisar och hade full och fri tillgång till bad, utflykter, lägereldar, grillfester och mycket sådant som jag aldrig kom i närheten av. Jag minns en osedvanligt het dag, när jag efter att ha rensat askan ur köksspisen och blivit så ofräsch att föräldrarna inte lät mig komma in i mitt usla pörte, fick tillåtelse att låna Fars cykel och ta mig de sjutton kilometrarna till badplatsen. Det var det närmsta jag kom något som hade en avlägsen likhet med glatt kolloliv. Men jag klagar inte, och jag är inte bitter. Det var ju ännu inte midnatt och morgonskiftet var fortfarande drygt fyra timmar avlägset. En stark känsla av frihet och att livet inte alltid behövde vara uselt infann sig.

    Till min systers försvar kan sägas att hon aldrig utsatte mig för Söderbärketrallen. Kanske att hon, trots sina unga år, insåg att det var bäst så.

    Ovanligt fånig trall för övrigt. Lätt att associera till charter och grisfester.

  93. Stackars plågade ung-SG! Och ja, jag måste säga att den där trallens ordföljd var ovanligt … eh … ovanlig.

  94. Såja. Nu finns det kompletterande bilder i nästa bås!

  95. Ja!

  96. […] av en slump och fick veta att det hade varit till salu i ett år. Topp! sa vi, tog i hand och så flyttade vi från Skåne till Sörmland utan att över huvud taget fundera på varför vi var de enda […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.