Hoppa till innehåll

Att köpa hus!

Det finns ett instagramkonto som heter “Hemnetknarkarna”, som drar det göttaste ur mitt husorgan som heter Hemnet.

Blues. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Gonatt. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Jag känner mig iakttagen. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Piffig inredningsdetalj. (Cred: Hemnetknarkarna.)

När jag inte är på jakt efter bostad (som under de senaste 22 åren), brukar jag leta efter ytterligheter, t.ex.

  • hus i Stockholm för max tre miljoner kr, men som är större än 100 m2
  • hus i Norrbotten som kostar minst en miljon, men är mindre än 100 m2
  • hus med minst 15 rum
  • annonser med ord som “för den händige” eller “pampig”.

När vi köpte vårt första hus i Väggarp 1994, såg vi en annons i tidningen, åkte och kollade när det var visning, sa ”vi tar det” och så var det vårt. Inga andra budgivare syntes till.

När vi köpte vårt andra hus 1998, ramlade vi över det av en slump och fick veta att det hade varit till salu i ett år. Topp! sa vi, tog i hand och så flyttade vi från Skåne till Sörmland utan att över huvud taget fundera på varför vi var de enda spekulanterna eller om det var ett vettigt beslut. (Det var det.)

Så här såg vårt hus ut 1956.

Jag har under den senaste veckan varit med om ett husköp i den närmaste familjen – och då gick det till så här:

  1. Titta, ett trevligt hus visas om fem dagar!
  2. Hej mäklaren, jag kan inte komma om fem dagar. Jaså, redan imorrn? Toppen.
  3. Hallå mäklaren, det var ju ett toppenhus, får vi komma och titta igen dagen före den offentliga visningen?
  4. Förlåt mäklaren, men hur mycket kan ägaren tänka sig att släppa huset för?
  5. Jaså, okej, jamen då bjuder vi precis så mycket och så ställer du in alla visningar? Oj, minsann, 30 personer är anmälda, hoppsan hejsan.
  6. Klappat och klart, tack för affären!
  7. Nämen mäklaren, är alla 30 jättebesvikna? Hugaligen.

Kommentatorn Niklas berättade i kommentatorsbåset hur det gick till när han köpte sitt hus – ”Fattigstugan” – på Gotland:

”Vi råkade få syn på huset på Bovision och ringde mäklaren som visst kunde visa huset nästa dag. Vi flög till Gotland och sa i princip ja tack men vi måste prata med banken förstås. Och så förväntar man sig att det ska komma igång en budgivning. Det gjorde det inte. Mäklaren drog på orden och skulle ha nya visningar och nya visningar och nya visningar.  Vi förstod att de som sålde huset ville få upp priset och hade det inte varit för att vi skulle resa till New York om några dagar hade vi suttit lugnt i båten men utsikten att köra en budgivning på så lång distans och i fel tidszon kändes inte lockande. Vi skulle resa på lördagen och på onsdag morgon ringde jag mäklaren och höjde vårt bud med 50 000 med begränsningen att det bara gällde den dagen; på torsdagen var vi tillbaka på utgångsbudet. Säljaren accepterade budet och på fredagen åkte vi till Gotland och skrev alla papper. På lördagen åkte vi till New York och satt mest och funderade på en fattigstuga på Gotland.”

Fattigstugan!

Kommentatösen Karin skrev:

”Budgivning är nervöst värre. Många bostadsköp och bostadsförsäljningar har lärt mig att det inte finns någon metod som är bättre än någon annan eftersom man vid varje tillfälle har tre-fyra stycken motbjudande typer (alltså dom som bjuder emot) och dom är alldeles olika från gång till gång. Men jag har också läst mig att det inte är kört även om det verkar så. Någon som bjuder över får till sist problem med banken. Eller bara ångrar sig.”

Karins hus, som heter ”Tvåbo”.

Nu tänkte jag att även ni andra har massa roliga erfarenheter. Galna köp. Köp som inte gick igenom. Eller … försäljningar som gick åt skogen? Knäppa spekulanter som knackar i väggarna och svär under visningen eller som trakasserar säljarna för att huset verkligen ska tillfalla dem och ingen annan?

När vi sålde det första huset 1998, valde vi det par som hade bjudit högst. (Futtiga 700 000 kr, jösses.)

Men så låg det ju ute på landet också – 20 minuter från Domkyrkan i Lund.

När vi kom till banken och skulle skriva på papperen var våra då blott tre små barn ovanligt besvärliga. Sexåringen tände och släckte alla lampor på kontoret, Fyraåringen lade sig platt på golvet som en hälleflundra och vägrade sitta på en stol medan Ettåringen var ledsen för att napparna hade kommit på avvägar. Och då satte köparna igång att deala! De ville ha sänkt pris för att golvet var snett i ett hörn, de ville ha rabatt för att vägen bakom huset var en väg, de tjatade om än det ena, än det andra.

Så vi bara reste oss upp som på en given signal.

– Nej, sa jag.
– Nej, sa min djefla man.

Och så gick vi. En vecka senare fick paret som hade bjudit näst mest skriva på alla papper – men den gången satt barnen tysta som små tända ljus och tindrade med ögonen och allt var frid och fröjd.

Fyll kommentatorsbåset – gärna med skräckhistorier, vattenkammade mäklare, mögliga källare och försvunna kontrakt!

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. Ökenråttan

    Nu är dom ute efter Råttboet. Igen. Då och då dimper det ner en liten broschyr vår brevlåda där en välvårdad ung man ler på bild och vill stämma träffade mej. D v s boka tid för att titta på min bostad och prata om hur vi ska sälja den. Frågorna hopar sej. För det första så är det inte jag som äger Råttboet utan Lille M har hälften. Men varför riktar de raska unga männen sina propåer direkt till mej personligen?
    1. Är det för att jag är den äldsta av oss två ägare? (Och hur vet dom det?)
    2. Är det för att man tror att kvinnor är mest pigga på lite äventyrligheter, som att byta bostad till exempel?
    3. Är det för att dom tror att det är frun som bestämmer ?
    P.S. För en gångs skulle är jag inte off topic!

  2. Har köpt lägenhet två gånger och sålt en gång. Inga konstigheter med det. Däremot hade jag intressanta upplevelser när jag bodde i andra hand i en lägenhet som i princip var till salu men ingen villa köpa lägenheter då, så jag bodde där 1½ år. Nånstans under senare delen av den tiden var det en mäklare som ville ha visning på lägenheten och ringde upp mig för att se till att jag inte var hemma just då. Han började “Jag har försökt nå dig de senaste dagarna men du har inte varit inne …” – “Märkligt,” sa jag, “den här veckan har jag varit sängliggande sjuk och knappt tagit mig till sopnedkastet ens.” – “Um, em, det kanske var fel nummer,” sa han. Gissa om jag litade på något han sa fortsättningsvis?

    Ökenråttan, hos oss får vi såna broschyrer (oftare i vykortsformat) lite nu och då, och det varierar vem som får dem. Vilket tyder på att minst två av dina teorier stämmer, om någon gör det: jag är kvinna och groomen är äldst.

  3. Båthuspernilla

    När jag skulle köpa mitt första köpeboende var jag runt och tittade på ett antal innan jag fastnade för en tvåa i Vendelsömalm, Haninge. Att behöva ta lån var väldigt obehagligt så jag hade en bestämd övre gräns för vad lägenheten fick kosta. Lägenheten som kändes som hemma första gången jag klev in genom dörren gled mig ur händerna när min motståndare i budgivningen lade ett bud på just min smärtgräns. Lagom besviken letade jag vidare. Två veckor senare ringde mäklaren och frågde om jag fortfarande var intresserad av lägenheten. Det var jag absolut och i den bodde jag längre än jag hade bott någonstans tidigare (i tio år sånär som på två dagar).

  4. Båthuspernilla

    Skräckexempel till mäklare var den som besvarade min fråga om takhöjd med ett slött”Det är väl 2 meter.”. Morrrrr

    Om man som jag ärvt en full bokhylla som är 240 cm hög är det intressant att veta om takhöjden är 240 eller 250 cm.

  5. Nu har vi stött på så många mäklare att vi plättlätt kan säga vilka som sköter sig och vilka som inte gör det.

    – Fiskbensvaddå? sa en när vi oooade och aaaade över ett knarrande golv.
    – Ägarna gav upp för länge sen, de tar vilket bud som helst, sa en annan.
    – Luktar det mögel säjer ni? Nej, det är kattpiss, sa en tredje.

    Den allra värsta mäklaren har vi stött på tre–fyra gånger det senaste året. H*n till och med döljer bud som inkommer och ljuger och hittar bud som inte finns. Obegripligt – men nu bryr vi oss ju inte! Nu kan vi återgå och okynnes-Hemnetta massa billiga hus i Småland igen!

  6. Av alla dessa mäklare som befolkat mitt liv är det några som fastnat i minnet, av olika skäl. Han som försökte sälja in en lägenhet en halv trappa upp vid en starkt trafikerad innerstadsgata med: “Den har sådan underbar markkontakt!”

    Eller den kvinnliga mäklare som vi haft en preliminär kontakt med, men som vi sedan valde bort. När hon ringde upp och undrade hur det skulle bli sa jag som det var, nämligen att “Min man har hittat en annan.” Hon var full av deltagande och hoppades att mitt liv skulle kunna gå vidare ändå …

    Eller mäklarfirman som erbjöd sonen och hans sambo en gratis “Home styling” inför försäljning av en tvåa på Södermalm. Why not, tänkte dom och så kom en människa dit och strödde förolämpningar och fula inredningsprylar omkring sig.

    Eller … Här började jag räkna efter hur många hus- och lägenhetsköp jag genomfört de senaste tjugo åren och fick ihop sex stycken.

  7. Jag kommer ihåg när vi parkerade för att titta på det hus som jag bodde i mellan 1971 och 1982 och där Farmor fortfarande bor. Det blev lite tokigt så pappa parkerade vid Prästavägen och så gick vi den lilla cykelstigen till huset. Vad som hände sen är försvunnet ur mitt minne. Det här måste ha hänt 1970 . Det är femtio år sen.

    Kändes konstigt att skriva det där. Jag gör det igen. Det här måste ha hänt 1970 . Det är femtio år sen.

    Känns konstigt fortfarande.

  8. Nu ska jag klampa off topic en liten stund eftersom jag är uppfylld av känslan att DET ÄR SÅ INIHELVETE MYCKET ATT GÖRA PLÖTSLIGT!

    Ätteläggens lägenhet ska göras iordning för visning med allt vad det innebär. “Om ni ställer soffan på sniskan i hörnet kan priset gå upp med hundratusen”. Alla runtomkring vill bjuda på höstparty i trädgården innan frosten slår till. Och basketen sätter igång med matcher, träningar, utbildningar och cometogetherness.

    Igår morse ringde en god vän klockan tjugo i tio. Hon sa:

    – Hej! Är du redan på plats, eller?

    Jag satt nyvaken i sängen och hade inte ens hunnit kolla vädret. Och var verkligen inte “på plats”.

    Nu längtar jag lite tillbaka till mars/april, när allt var lugnt på stressfronten. (Även om det var storm på orosfronten.)

  9. Ökenråttan

    Soffan på sniskan i hörnet … Minns v ad en äldre dame sa om sånt: ‘Det är bara socialgrupp 2 som möblerar på diagonalen.’ Så sa hon.

  10. Apropå att köpa hus, så hittade jag idag ett för mig helt okänt område med hus på sniskan överallt. Diagonalen var liksom temat – och fastän det var ett villaområde låg det nästan i skogen. Jätteovanligt med små sommarstugor från 40-talet huller om buller med små 60-talstegelvillor och fula, vräkiga 80-talshus.

    DÄR, mitt i alltihopa, hittade jag min äggleverantör. Men han hade ont om ägg för “räven tog 15 hönor häromnatten”.

    (Och jag bor alltså 12 minuter med cykel från Eskilstunas centrum.)

  11. Magganini

    Vid auktioner och husbudgivningar är det ju bra att bestämma sig för ett pristak som man absolut inte under några som helst omständigheter ska hänga med över. Häromsistens när vi köpte hus (ööh… nio år sen var det visst …) hade vi förstås satt ett sådant tak. Men på något sätt fann vi oss sedan stå där med ett nytt boende som kostade Flera Hundra Tusen mer än vi hade tänkt betala. Men vi har aldrig ångrat oss.

  12. Det glömde jag ju att skriva: det där huset i Väggarp som vi bodde i i fyra år … det köpet ångrade vi. Varje dag. Det var ren idioti att flytta ut på landet när vi hade småbarn och kontorsjobb på heltid inne i Lund.

    Huuuu – men vilken tur att vi fick flytta till Eskilstuna!

  13. Och luftig punschveranda! Mäklaren har jobbat så gott det går med beskrivningen. Ruttna syllar och inget indraget vatten. “Bara det roliga kvar och full frihet.” Men ack vilket läckert hus det skulle kunna bli!

  14. Dina

    Åh, om man ändå hade den där renoveringsgenen … Vilket kap!

  15. Ninja i Klockrike

    10 rum (fast först skrev mina skeva fingrar 110 rum, och snacka om kap i så fall), är det nån som vill flytta in där med mig? Jag har en villa i Stockholms närförorter att lägga i potten …
    Hade Salig Maken levt så hade det varit ett givet köp, med smörjgrav i garaget hade han kunnat ha verkstad där.
    Byta syllar är mest ett asigt jobb, som Muminpappan uttrycker saken, det är värre med stomme ocvh takstolar. Ofta kan man lyfta huset med hjälp av flera domkrafter. Dessutom mycket lättare att dra in modernt VA än renovera spröda gjutjärnsstammar.
    Jomen, så vem är med på Båsets pensionärsboende?

  16. Ninja i Klockrike

    Har hela jädra Båset försvunnit i nåt källarhål, eller vad är det frågan om?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.