Hoppa till innehåll

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. Du kollade väl att inte den där mattan är ditmålad? För om den vore det, kan man ju förstå att den inte flyttats.

  2. Brid

    Vi tänker dra ut på gårdsloppis och se hur avstånden hålls där.

  3. Dieva

    Nej, det är inte så kul att ta sig runt i kollektivtrafiken när man måste. Efter bästa förmåga försöker jag undvika rusningstrafiken men det går ju inte alltid.

  4. Magganini

    Hannoia är ju hänvisad till kollektivtrafiken i Sthlm, och berättar förtrytsamt om Folk. I går var det två på perrongen och en i vagnen som nös rakt ut, utan nånting alls framför ansiktet och definitivt inte armvecket. Och varhelst hon går och försöker hålla avstånd till mötande så följer de efter när hon viker undan, och beter sig närmast som om de vill stryka sig mot henne. Konstigt.

    Själv undrar jag om jag pga ålder eller nåt håller på att drabbas av en krypande färgblindhet. Jag har väldigt svårt att uppfatta skillnaden på tejpfärgerna på bänk- och mattbilderna.

  5. Hahaaa, tack för tejpkommentaren, Magganini! Jag undrar sååååå varför jag skrev att den ena är orange. Kanske satt jag och lyssnade på någon som berättade om sina nya orangefärgade gummistövlar när jag skrev? (Jag korrar!)

    För övrigt tycker jag mycket om att du skriver versalt F på Folk vad gäller Hannoias iakttagelser. Man hör tydligt att ordet ska fnysas fram.

  6. Men det där med salen som är öppen. Kan det inte vara så att om den är stängd och folk står utanför och vill in så trängs de med dem som går förbi? När de är i salen så finns det bara varandra att utsättas för.

  7. Magganini

    Men hallå vars Ä alla?

  8. Jag tror att det är jobbigt att byta från sommarkostymen och glida in i septemberlunken, corona eller inte corona. Men frågan är bekräftad – kanske har jag skrivit så pass få inlägg att alla har tappat orken att läsa?

    Idag när jag pratade i radio fick jag frågan om jag hade några förebilder. Jag tänkte på Stenmark & Borg och Astrid Lindgren samt Frank McCourt – men sedan kom jag på: de sex kvinnorna som inte fick cred för sitt programmerande!

  9. Ninja i Klockrike

    Japp, de är oerhörda förebilder!!

    Nu måste jag fundera på vilka mina förebilder är.
    Muminmamman förstås, som är snäll och vänlig, men rakt ingen mes och är duktig på att slöjda.
    Återkommer.

  10. Nu ska ni höra på grejer! Idag är dagen när jag ska föreläsa på riktigt. Fysiskt. I en stor lokal på Mälardalens Högskola. Sa jag att det är på riktigt?

    Mycket spännande.

  11. Ninja i Klockrike

    Rosa Parks är en stor förebild. Civilkurage och att våga stå upp och säga rätt ut att något är fel, någon gör fel, etc är något jag beundrar oerhört och har gjort så hela mitt liv. Samt övat mig duktigt på.
    Befrielseteologerna. Att våga säga att Jesus var revolutionär. och befria Gud från allt lullull som hopats under årtusendena, och dolt den enorma kraften i en andlig tillvaro.
    Anne Frank, som stod ut! Som inte blev galen av det där jobbiga paret utan höll sig lugn och tyst ändå. Det undrar jag om jag skulle klara, jag exploderar gärna och ofta. Utan att egentligen vilja, det bara liksom tänder till.
    Motståndsrörelser. Som vågar.
    Jag läste nån bok i tidiga tonåren om revolutionen på Kuba, antagligen Sven Wernström,
    om en ung pojke som deltog i motståndsrörelsen. Oemotståndligt spännande, och något som fick mig att bestämma mig för att jag också skulle våga. Tillfälle har lyckligtvis inte infunnit sig.

  12. Ninja i Klockrike

    Var är alla?
    Kan båset vänligen disciplinera sig och öka närvaron några hundra procent?

  13. Jag känner att det faktiskt är mitt fel! Här är jag ju så himla upptagen så att jag slarvar med bloggen!

    Jag ska skärpa mig senare ikväll!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.