Lotten Inlägg

Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.

Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:

Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:

Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”

Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!

Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.

Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.

Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.

Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj. 

Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:

”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)

När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.

– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.

Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.

Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …

När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer

Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.

(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)

Mats Holm skrev i GP 2007:

En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”

När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.

Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”

Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”

Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.

Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!

Lucka 19 kommer på söndag morgon!

Ett tag idag var jag allt lite orolig över utvecklingen i kommentatorsbåset – men det visade sig bara bero på att jag var trög och inte förstod ledtrådarna. I oordning kommer här både några ledtrådar och förvillelser!

Zkop
En tanke flaxade förbi, men såhär dags talar jag tyst om den.

Brid
En fågel flög förbi. Det är nog inte den som avses. Men skulle det så vara finns en lettråd i årets radiokalender.

Örjan
Oj! Eskilstunas mest kände antinazist med i luckan. Månne lettråd?

Ninja i Klockrike
Det var inte ännu som sjutton, men jag tror tamemårran att jag fattade!! Blås i lur fanfarer, skjut salut, bugen er djupt, Ninja fahattade lehettrådarna.

PK
En HB som vi alla känner till? Då är det ju båsmor själv. Eller möjligen Dan Brown.

Åsas dotter
Får det lov att vara en liten lakritspastill på läktaren? För att tänka bättre!

Dina:
Söker man på ”Pirimittarium, pirium” så kommer kalendern upp som trea på googlelistan.

(Vi återvänder till Pirimittarium lite senare i facit.)

Hemlisbloggaren i lucka 15 är en stor favorit inte bara hos mig, utan hos många, många, MÅNGA andra.

Faktum är att jag inte kunde hitta ett ont ord eller en negativ rad om Maria Gripe (1923–2007), alltså författaren till ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978).

Förrän jag läste i gamla tidningsartiklar … men jag återkommer till det.

Maja Stina Walter, som hon faktiskt hette, gifte sig med illustratören Harald Gripe, och de två jobbade ihop med nästan alla hennes illustrerade böcker. Hon bytte någon gång bort sina två små förnamn till lite de vuxnare ”Maria Kristina”, men det skedde innan hon började bli publicerad.

Tordyveln läste jag konstigt nog precis när den kom ut – konstigt var det eftersom jag ju som 14-åring väl bara hade basket och biofilmer (inte böcker) som fritidsintresse? Men jag älskade boken av hela mitt hjärta. Så här inleds ”Tordyveln flyger i skymningen”, vilket jag helt hade glömt:

Du som sitter här med boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?

Pffft, fnyser jag idag åt detta. Skulle det va nåt, va? Tssss. Och sedan halkade jag in i texten och blir sådär knollrigt förtjust åt allt som händer och sker. Här kan man läsa de inledande sidorna som pdf om man vill!

Böckerna som Maria Gripe skrev handlar enligt kännarna om ”det ensamma barnets utsatthet”, vilket jag inte hade den blekaste aning om. Jag såg ”Hugo och Josefin” på bio (min allra första biofilm) och minns sedan dess hur Josefin som inte hade några kompisar fnittrade när hon åt ett helt ägg med Hugo och Beppe Wolgers. Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Sedan blev jag förälskad i Peter Schildt som spelade nattpappa i tv-serien ”Julia och nattpappan” 1971. (Jag kollade på en snutt nyss, och Julia är SÅ otrevlig! Den här länken går till SVTplay, precis när Julia iförd polotröja smiter upp ur sängen för att prata med den obrydde nattpappan för första gången.) Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Därefter kom ”Pappa Pellerins dotter” på tv 1974, som handlade om Lopp-Loella. Hon hade härligt klapprande träskor och förtjusande tovigt hår och bodde i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder eftersom mamman hade gått till sjöss och pappan var okänd. Men fågelskrämman var hennes kompis! Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Men hur var det nu med hyllningarna till denna fantastiska författare? Mja, så såg det inte ut inledningsvis …

Så med detta blottlagt kan man väl bara sucka och säga att det är inte lätt att skriva barnböcker som ska recenseras av vuxna? Själv sa Maria Gripe i alla intervjuer att hon ville skriva för människor, inte för åldrar. Och hur kommer det sig att hon inte var en superkändis på sin tid? I SvD 1975 säger hon:

– Som barn var jag ointresserad av författarna som sådana och trodde nästan att böckerna hade kommit till av sig självva. Jag ville inte påminnas om att det fanns vanliga trista farbröder och tanter bakom. Därför vill jag vara anonym för barnen för att inte beröva dem läsmystiken. Jag säger nej till alla framträdanden. En annan sak är om barnen själva söker upp mig.

Bra, Maria Gripe! (Och så ritade din man så fint.)

Men varför yrade jag om ”Pirimittarium, pirium”? Jo, det var tidernas mest långsökta ledtråd:

Visste ni att det var Maria Gripe som med dottern Camilla skrev superdunderjulkalendern ”Trolltider” som sändes både 1979 och 1985? (Länk till en snutt med Eva Rydberg och Birgitta Andersson, som vaknar i en sko.)

I SAOB lärde jag mig tre saker som vi ska lägga på minnet.

• Tordöflar lagda bak uti nackan, taga bort susandet i öronen. (1697)
• Om man samlar torndyflar om våren så kan man förvara dem i en stenkruka till vintern, för at dermed beströ räfsaxar. (1831)
• Ser man en torndyfvel ligga på rygg och hjelper honom på fötter, får man sju synder förlåtna. (1898).

Men nu ska vi stoppa lapparna i plommonstopet! Ordning och reda! Jag drar idag två lappar eftersom jag är så glad att tischorna is in da house! Oooooh, en nykomling och en gamling! Åsas dotter och PK!

Lucka 17 kommer på fredag morgon! Och då ska här under högtidliga former delas ut en bonustischa!

Bonus! Här kan man lyssna på hela jädra Tordyveln – alltså radioföjetongen från 1976. (Inte exakt likadan som boken.)

Psst.
Maria Gripe har skrivit en serie böcker med en huvudperson som heter Lotten. Som jag inte har läst!

Jag har då aldrig varit med om så mycket ansjovis i ett enda bås!

Ökenråttan
Dagens shopping var koncentrerad på ingredienser till årets julkaka som ska påbörjas på Luciadagen. Passade på att riva åt mej tre burkar ansjovis för jag har hört att det inte finns så gott om’et; folk hamstrar …. Måste ha till julens Jansson, hur skulle det annars gå?

Pysseliten
Helt rätt ÖR. Jag bad PK att köpa hem ansjovis till Janssonen, som nästan är viktigare än julskinkan, men då undrade han om inte de fyra burkar han redan köpt skulle räcka.

Betong-Bess
Det såg ut att bli en riktig sorgesam jul när ansjovisen var slut. Men häromdan fanns det igen.

Örjan
Kan nu göra provsmakning på två olika ansjovisinläggningar.

Smultronblomman
Ansjovisen bärgades häromdan. Att bo på hotell kan medföra vissa överraskningar.

Aku
Och nu fattade jag plötsligt varför båset fylls av ansjovis och avsaknad av ansjovis. Och inte är det bara för att Janssons är så gott som jag trott hela dan.

Och så har vi hakke, som faktiskt lyckades nämna HB hela elva gånger i en enda kommentar:
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan – och jag har bara köpt en enda julklapp. Hej och hå.

Dagens hemlisbloggare – som i Julkalendern plötsligt började tala nån stockholmsk rotvälska – var den för evigt relativt unge Dan (egentligen Daniel) Andersson (1888–1920). Det finns i basketlandslaget en Denzel Andersson, som får mig att associationsnynna på Jungman Jansson så ofta att allmänheten börjar tröttna. 

– Jajajajaaa, Dan Andersson, Dan Andersson, men låt oss nu se när han lirar! får jag höra av min otacksamma publik.  

Som alla andra växte den unge Dan upp i ett fattigt hem där fadern för jämnan blev ilsken eftersom de inte delade gudstro. När han var blott 14 år – men redan fast besluten för att skriva – åkte han helt solo till USA för att kolla om det var ett ställe för familjen att bo på. Han tog tåg till Göteborg, båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och så tåg till en faster i Minnesota.

Så vansinnigt. Nä nu. Asså va.

Han hade ju två äldre bröder som kunde ha åkt istället? Här har vi en liten mager 14-åring som lärde sig läsa när han var fem, spela fiol och prata engelska när han var åtta och sed… ahaaaa. Det kanske var därför: han kunde ju engelska!

Okej.

När Dan Andersson hade undersökt Minnesota noggrant, åkte han hem igen eftersom fattidomen var lika bedrövlig där som i Sverige. Och banne mig bodde han inte sedan hemma tills han var mer än 27 år och faktiskt fick massa texter publicerade och utgivna. Trivdes han då, eller var han tvungen pga. ekonomiska skäl?

Men han gick även på folkhögskola och började han översätta, samtidigt som han kroppsarbetade (kolare, flottare, skogsarbetare, snickare) och satt och skrev på nätterna. Här kommer de två första stroferna ur en som jag gillar – ”Tiggaren Simons sång” (1917):

NE, mitt kära NE, uttrycker sig – på ett krångelvis som jag inte ens under pistolhot hade kunnat klämma fram – så här vad gäller Dan Anderssons diktning och de religiösa grubblerierna:

”Den religiösa problematiken blev från Brunnsvikstiden alltmer central i Anderssons diktning. I opposition mot vad han uppfattade som samfundens antropomorfa gudsbild, ”den personlige guden”, sökte han sig mer och mer till den mystiska traditionen i kristen form. Medeltidsmystikern Mäster Eckehart och indisk litteratur som Bhagavadgita blev av genomgripande betydelse för hans diktning, liksom Dostojevskij och med honom även den ryska ortodoxa mystiken.”

Dan Andersson gifte sig 1918 med Olga Turesson, som var gravid när maken 1920 dog på det rysligaste av sätt: cyanväteförgiftning. 

Hotellet hade alltså problem med ”väggohyra”, som röktes ut. Vädringen i rummet där de båda männen sov, sades ha vädrats enligt alla konstens regler – men ändå gick något fel. Dan och en Elliot Eriksson dog, medan andra gäster i lika utrökta rum överlevde utan men.

Men vänta, varför bodde de i samma rum? Jag lusläser tidningarna och finner i DN den 17 sep:

I nutida källor om Dan Andersson står det ofta att han i livet var okänd och oläst, men att han efter sin död kom i ropet och tonsattes av många, bland annat sin svärfar. (Som för övrigt 1976 mindes Dan som lång och mager med blåa, djupa allvarliga ögon och vacker profil samt viss benägenhet att kasta huvudet något bakåt.) Men för tusan hakar – tidningarna skrev ju spaltmeter om honom och hans död hamnade till och med på förstasidan i DN. (Med samma rubrikstorlek som att Zorn testamenterade bort hela sin förmögenhet till staten.)

Jag gillar Dan Andersson, så honom läser jag gärna. I Julkalenderluckan var det alltså Jungman Jansson som parafraserades, och här har vi en tolkning av (tadaa) Hootenanny Singers! (Som Danne [nu la jag bort titlarna och till ett smeknamn] själv satte musik till.)

Lappdragning! Jag har fått erbjudanden om mutor för att embryo ska föräras en tischa, men sörni att sånt går inte notarius publicus med på! (Däremot citerar jag honom förtjusande gärna – eller klistrar in en länk till det senaste båsalstret som innehåller orden ”kravlar papparkaksdeg”. Och kanske kommer en bonuströja upp ur plommonstopet vad det lider …)

Men nu ska plommonstopet få tala! Jag drar en liten – nej en stor! – lapp med Christer, the Long Distance Personal Trainer på!

Ansjovis på er alla! Lucka 15 kommer på onsdag morgon!

Ujuj, nu blev facitet sådär långt igen. Vojne vojne. Men vi tar väl några citat från nians kommentatorsbås – i en enda röra utan urskillning där tokiga gissningar blandas med korrekta ledtrådar!

Hemul:
Potatissäcken fraktades framgångsrikt över ett hav, men damp sen troligen ner i ett annat.

Nina:
Mildred och prinsessan delade öde med HB. Pionjärer inom sin grej.

Ninja-Malin:
Biskopar, norrmän, överdimensionerade typer och en och annan stenfrukt passerar revy i hjärnvindlingarna.

Leda:
Först: Läktarhäng och tröstglögg med fattanollklubben är ju inte det sämsta en svinkall afton.
Lite senare: Nä nu. Herr Nilsson är i själva verket en kanariefågel. Det har jag från säker källa.

Per L:
Jösses Amalia vad svårt det här verkar vara.

Cecilia N:
Nån som muttrar i kavajen?

Hihi.

Det började som vanligt med att en helt vanlig tjej utan ambitioner blev tjuginånting år och vips drabbades av en passion. Amelia Earhart (1897–1937) – öronhjärta om man anstänger sig lite – blev skrämd halvt från vettet på en flyguppvisning när nån ung flygarspoling bestämde sig för att störtdyka mot publikhavet. (På den tiden, förstår ni, gick man man ur huse för att kolla på flygplan. Idag springer man på samma sätt efter influencers. Well, jag är välan född i fel tid, jag som i min ungdom suktade efter kåsörer på Strandvägen.)

Och det var då det sa klick i flygarhjärtat. Först skulle Amelia bli läkare. Men så utvecklades hennes liv i raketfart när hon stötte på en flyglärare vid namn Anita Snook. Sedan hände en himla massa saker och så dog hon med sin navigatör Fred Noonan.

”Från Snook till Noonan” heter tyvärr ingen bok om Amelia. Än.

Hur som helst – när passionen slog till gick hon inte att stoppa. Hon hoppade av läkarstudierna och tog 28 olika jobb för att få ihop pengar till ett flygplan med tillhörande certifikat. Man kan ju lite von oben tycka att det var lite att ta i att äga ett helt plan som nybörjare, men så var Amelias plan. När en annan flygtokig tjej – Amy Guest – var tvungen att hoppa av ett flygprojekt för att hennes familj förbjöd henne att vara tokig, hoppade Amelia Earhart in.

Nu föll det sig så lyckligt att the one and only Charles ”Lindy” Lindbergh såg ut nästan som Amelia. Eller om det var tvärt om. Charles fick i Amelia snabbt en kvinnlig arvtagare, som i tidningarna under flera år fick heta ”Lady Lindy”. 

Och över Atlanten kom hon med två män på blott 20 timmar, till allas stora glädje. Tidningarna tog i brist på krig fram krigsstilsrubrikerna.

Piloten och suputen Bill Stultz fick för besväret 20 000 dollar, mekanikern Slim Gordon fick 5 000 medan Amelia Earhart fick den stora äran. Amelia var förstås sur, putt, arg och besviken för att hon bara fick åka med som en säck potatis på just denna färd – men begrep ju att reklamvärdet var högt.

Under dessa år på 1920- och 30-talen for äventyrliga män och kvinnor omkring i luften över hela världen som små skottspolar. Men så blev det dåligt väder. Eller för varmt. Och för kallt. Och för fuktigt eller torrt. Eller så gick planen sönder. Och så försvann de. Varje vecka stod det i tidningarna om uppskjutna starter och försvunna småplan och upphittade lik samt för evigt saknade flygplan. Mildred Doran var en av de bortflugna …

Precis som i lucka 9 skrev Amelia Earhart ett brev som skulle öppnas om hon dog, och precis som i luckan hade hon verkligen med sig egendesignade mutterknappar och skärp av gamla kullager (heja Sverige!). Hon designade naturligtvis även klänningar och hade ett eget klädmärke. Som vilken influencer som helst, ja.

Men det var förstås flygare hon var egentligen – inte designer. Hon flög och flög och skapade braskande rubriker och var plötsligt berömd under sitt eget namn istället för Lindberghs.

Men så kom dagen när hon blott hade en enda utmaning kvar: att själv styra ett flygplan runt hela jorden längsmed ekvatorn (ungefär). Sagt och gjort, upp for hon. Det gick bra. Mellanlandningarna gick enligt plan. Bensin fylldes på. Matsäckar packades. Allt funkade perfekt. Förutom alldeles i slutet, när något hände.

Ett morsemeddelande från Earhart & Noonan uppsnappades av en båt:

We cannot see you.
Fuel is running low.
Been unable to reach you by radio.
We are flying at 1,000 feet.

Och det var det sista livstecknet från världens mest kända tjej-pilot. (Lindbergh, bröderna Wright och grabbarna är nog per definition mer kända fortfarande.)

Men den hemliga lilla burken i lucka 9 då, vad var det?

Jo, sedan Amelia Earhart försvann 1937 har allsköns konspirationsteorier presenterats. Hon sägs ha blivit tillfångatagen och kidnappad, jobbat som spion åt Japan, dött i ett fångläger, fått ihop det med sin flygpolare Fredrick Noonan, gått under jorden eftersom hon var trött på uppmärksamheten och därför blivit nunna i New Jersey. Men framför allt har man letat efter planet och eventuella skelett, matlådor och kartor samt kullagerskärp.

Så sent som bara häromåret hittades en plats som visade alla möjliga olika tecken på att ha hyst skeppsbrutna flygpiloter. Ett skelett med osedvanligt långa armar antogs vara just Amelia Earhart och en hög med mystiska glasbitar limmades ihop till en liten burk som var på pricken lik den burk som alla visste innehöll anti-fräkenkräm.

För tydligen var den så frejdiga Amelia bekymrad över sina fräknar att hon försökte gnugga bort den med en sån här kräm, som hon ska ha packat ner på sin jordenruntflygning. Fan tro’t, men idag vet man inte mer än så. Dock är de mest intresserade Earhartnördarna så envisa att lösningen kanske någon gång kommer.

Såja! Nu rafsar vi fram lite lappar och fyller på med några nypåstigna i plommonstopet! Krafs, krafs! Tischorna kommer på onsdag nästa vecka förresten! Tjosan, här kom en liten skrynklig en – den ser ut att ha varit med förr. Aha! Charlott – the Goblin girl!

Det var det! Ni som satsade på att det skulle bli en Nobelpristagare i lucka 9 – med facit den heliga Nobeldagen den 10 december – hade nästan rätt, för jag försökte verkligen att julkalendra Abdulrazak Gurnah. Men det var svååårt.

Lucka 11 kommer på lördag morgon – inte lika tidigt som vanligt eftersom jag är ute och rullar hatt (och följer alla eventuella restriktioner) på fredagskvällen.

En ur båset uppfiskad hakke-limerick!

Sisåhär säger Anna från Stånga
när hon fisk (Karpe Diem) vill fånga:
”Om en lutfisk så söt
lägger näsan i blöt
finns det nyfikna fiskar, och långa.”