Ibland blir det faktiskt helknasigt. Ibland handlar det om tåg, för små skor, salt istället för socker eller bara ett dumt klockslag. Och ganska ofta handlar det om Postnord.
”Koppelhake med skruvar”, fast skruvarna är inte med på bilden.
Skruvarna som inte var med på bilden, var slarvigt nog heller inte med i paketet när det levererades vid ytterdörren – kvickt, synnerligen diskret och plättlätt.
Å andra sidan kan de ju ha ramlat ut. Vad kan ha hänt? Varför är det så trasigt?
Budet plingade på dörren och sprang sedan till skogs trots att jag hade fått massa meddelanden om att det var viktigt att legitimera sig och signera för att få paketet. Ah well, jag är ju en hejare på att reklamera, kommunicera och faktiskt få sådant som jag har betalat och beställt, så jag skickade några mejl och bilder på det trasiga paketet – och blev utlovad skruvarna som saknades.
Veckorna gick och gick. Jag hittade några skruvar i källaren och satte fast koppelhakarna och muttrade lite, men gladdes åt att man nu kan öppna dörren brutalt som en hel Ricky Bruch. (Ordvrängningen ”muttrade om skruvar” fick jag inte alls till här, fastän det ju är en självklarhet.)
Men idag kom en påminnelse om ett paket! Som måste hämtas … IDAG! Gulp! Och alls inte på det närbelägna köttfärsica som nämndes ovan, utan på det fina huvudutlämningsstället dit man sällan cyklar eftersom omvägen runt ån är så lååång och trist. Jag läste på lappen och funderade tyst för mig själv:
– Öppettider: 08–18, bra. Hm, paketet väger blott 0,3 kg. Varför hamnade det på andra sidan stan och inte här? Och vem snodde den första avin? Okej, hopp i bilen!
Väl framme såg det ut så här. STÄNGT.
Jag tittade på lappen igen: Öppettider: 08–18.
Men ack! Det måste vara spanjorer som jobbar i postutlämningen, för lite längre ner stod det på engelska:
Lunch Hours 11–14
– Morr-morr-morr. Jädra siestatokar, tänkte jag. Nu sitter spanjorerna där inne och smörjer kråset, för vem i hela Sverige har en sån rejäl paus mitt på dagen? Det är ju inte ens varmt ute!
Då kom en man in och tvärnitade framför dörren precis som jag. Och en man till. Och så en till. De muttrade medan jag skruvade på mig och sa ”schäkta en yngling, men de har nog siesta”. Männen tittade förskrämt på mig och svor.
Jag körde hem. Tre timmar senare gav jag mig iväg mot posten igen. Jag fick ut paketet och pratade med personalen, som var lika förbryllad som jag.
Har det varit på väg från Beijer sedan 15 juli? Och varför är det inte ”MyPack Home”?
– Varför kommer paketet hit och inte till ”mitt” utlämningsställe? sa jag snällt.
– Det kanske är väldigt skrymmande?
– Nej …
– Oj, det väger bara 200 gram!
– Ja, det är bara några skruvar i, förklarade jag.
– Jättekonstigt.
– Sedan undrar jag varför ni har lunchstängt så länge …
– Ja, det är då vi delar ut post, alltså vi är brevbärare.
– Oj!
– Alla tror att vi har tre timmars lunch och det har vi verkligen inte. Verkligen inte.
Jag åkte hem med mitt paket. Och nu vill ni väl veta allt om innehållet?
Gigantisk låda som väger blott 200 gram.I den stora, stora lådan låg en liten, liten brun påse med skruv. (Inte en tändsticksask, nej.)Skruvarna vägde hela 18 gram, kan ni tänka er.
För dessa skruvar (som jag inte längre behöver), körde jag idag 2,4 mil … Verkligen helknasigt.
Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
måste komma i tid
har lärt sig saker innantill utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.
Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.Den djefla mannen var höjdrädd.
Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.
Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!Rena rama himmelriket!Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.
Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
Jag var på promenad med några kompisar. Vi gick förbi ett sädesfält.
– Vete.
– Mmm. Vete.
Så följde en liten intressant resa på minnets stigar med ”Hemkunskapsboken” och ”min fröken sa alltid” samt ”nej, prata inte om kalopsen”. Vi kom till ett annat sädesfält.
– Havre.
– Mmmmm. Havre.
– Dingelidong liksom.
– Stökfladder.
– Havregrynsgröt med jordnötssmör.
– Jaså? Inte lingonsylt?
– Är ni helt galna? Sirap ska det vara på!
Så följde en komplett ointressant åsiktstävlan om vad som passar bäst på havregrynsgröt, men vi enades ändå om att det är superviktigt att komma ihåg kryddmåttet salt. Vi kom till ett tredje sädesfält.
– Korn.
– Mmm. Korn.
– Nej, råg.
– Råg? Nej, korn. Kolla, långa strån.
– Borst, det heter borst. Långa borst, det har råg.
– Nej korn.
– RÅG!
– KORN!!!
– Jag googlar!
Den som googlade visade upp den allra första träffen. Ni ska nu få se bilden, men jag har gjort ett rött kryss på den … för det är ju fel!
Den tokiga bilden är väldigt, väldigt spridd. Jag gjorde en bildsökning – och här har ni några av sajterna som använder den …
Ujujuj, ajajaj.
Här kommer nu en egentagen bild på (något omogna) sädesslag här i omgivningarna; korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre borst.
1. Vetestrå 2. Havrestrå 3. Rågstrå 4. Ett mer omoget rågstrå.Ett vajande kornfält här i krokarna just nuuu.
Nu är frågan vad vi gör åt detta sädesslagsdebacle? Kan jag försörja mig på att åka land och rike runt och berätta om detta mitt sorgliga fynd? Ska jag ta med mig Hemkunskapsboken?
Eller … är det ens viktigt …? Kanske ska vi fokusera på den där sirapen på gröten istället?
Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att
ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.
Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.
Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.
Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)
Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)
Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)
Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.
Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.Men jag ser ut såhär var jag än är.
Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.
– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?
Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.
Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.
– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!
Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.
Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!
Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:
– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.
Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.
Bild att ta fram i november.
– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.
Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.
Men så hann verkligheten ikapp.
Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.
Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.
Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.
Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.
Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!
Problem:
De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.
Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.
Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.
Ha! Nä!
Lösning:
Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!
Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)
De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.
Reflektion:
Det här var ju jättekul!
Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?
Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.
Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.
– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!
Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …
När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.
Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!
Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.
Fast då!
– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.
Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!
Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!
Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.
I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.
När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.
Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att gå sträckan. Vi cyklade i tio timmar …
Fantastisk bedrift ju!
Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)
Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.
Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.
Vad har du under blusen, Rut?
Moviestar
Satellit
Rulla in en boll och låt den rulla
Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.Ibland var det så här ljuvligt.Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)
Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.
Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.
Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:
– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?
Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.
Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.
Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.
– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.
Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.
– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.
När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.
– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?
Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!
Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.
Gardinen där borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.
På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.
Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.
Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.
Några parenteser
Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.
– Schas katta! skrek alla närvarande.
Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.
Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!
Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.
Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):
– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!
När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …
Stolleproven då?
Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.
Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.
Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.
SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.
