Jag står på en kulle på Romeleåsen mellan Dörröd och Veberöd och ser mig om – kontrollerar så att ingen är i närheten. Jag sätter händerna till munnen som en tratt, och sedan vrålar jag:
– Det var bättre förr!!!
För jag har just varit på ”Posten” och skickat iväg en liten bok till min kusin i England. Det är en ytterst behändlig, liten bok med mjuka pärmar, grå utsida och roligt innehåll. Men jag hade inget kuvert, ingen tejp, inga frimärken och inte en susning om vad en dylik transport skulle kunna kosta.
– Hallå …? sade jag lite försiktigt i en dörröppning i min affär, som inte bara har grönsaker och blöjor utan även en postavdelning.
– RING PÅ KLOCKAN!!! röt en basröst.
– Ding dong, sa dörrklockan när jag tryckte på en vit knapp med lite majonnäs på.
På gamla, riktiga posten var det aldrig majonnäs på prylarna, tänkte jag. Majonnäsklockan hade dock ingen vidare pondus; ingen kom och tog hand om mig.
– Hallå igen! skrek jag, och något som lät som ett jetplan inne på charkuteriavdelningen tystnade.
– Vad är det? sa basrösten som dök upp i dörröppningen.
Basen tillhörde ett sprött kvinnoblomster med plasthandskar på händerna och köttfärsgegga på hela sig. Hon höll upp händerna som om hon just hade desinficerat sig och var på väg in till operation.
– Jag vill skicka den här boken till England, sa jag.
– Du måste skriva på en sån där adresslapp som finns där ute! sa köttfärsbasen och pekade mot kexhyllan med hela vänsterhanden – som droppade blod.
Jag gick på adresslappsjakt och tänkte ”potatisnäsa, blomkålsöron … köttfärshänder”. Lustigt. ”Blooodet droppar, blooodet droppar …” mumlade jag också, men kom inte på hur resten av den historien går. Adresslappen fanns nära chokladfingrarna och visade sig vara större än boken jag skulle skicka. Så dumt.
– Hallå, ursäkta, sa jag till en man som gick förbi, knuffandes en lastpall med kaffe.
– Jag jobbar inte här! sa mannen.
– Jag vill bara skicka en bok … fanns det inte något gult kuvert som hette ”bokpost” förut?
– ANNIKA! ropade kaffemannen (som ju inte jobbade i affären) in mot köttfärsavdelningen. NÅN VILL SKICKA PAKET!
– SÄG TILL BETTAN! ropade köttfärskvinnan Annika.
– BETTAN!!! tjut-ylade kaffemannen och försvann mellan hyllorna.
Paket …? En sådan här liten bok måste man ju kunna skicka i ett kuvert – som ett vanligt brev – även om det ska hela vägen till England? tänkte jag, när en ung kille hux flux dök upp i dörröppningen.
– Jaha! sa killen, som hade prao-skylt på bröstet. (Jag sätter tusen spänn på att han inte var Bettan.) Nu ska vi se, fortsatte han … 248 gram … högst 1 kilo … höh … 230 kronor borde det kosta enligt den här tabellen.
– Men kan man inte skicka den som ett brev? sa jag.
– Visst tusan kan man det … 100 kronor, vaffan. Kolla här, hur ska man läsa den här portotabellen tror du? Har dom tagit bort andra klass…? Express tar längre tid än första klass. Eller … du kanske är beredd att betala jättedyrt?
– Nej, jag vill skicka den här lilla boken i ett kuvert! Där står det 35 kronor! Storbritannien ligger väl fortfarande i Europa? sa jag och viftade irriterat med portotabellen.
– Skulle den inte till England? Äh, bryr mig inte om EMU och sånt. Tur man inte behöver rösta än. Sex femkronorsfrimärken och fem enkronors. Här!
Utan att protestera mot denna logik gick jag hem och tapetserade ett stort kuvert proppfullt med frimärken. Frimärkena var tyvärr så tunga att brevet plötsligt vägde mer än 250 gram.
Nej, det var bättre förr. Då betalade jag som postkund vad jag skulle. Numera luras jag och skickar olovandes brev som väger flera gram för mycket.
©Lotten Bergman 2003
PS. Jag anklagar inte den stackars, stackars affärspersonalen på något vis i denna text, vilket faktiskt en läsare av Sydsvenskan trodde. DS
[…] den allmänna verksamheten som alla skäller på posten – i mer allmän betydelse och det där lilla kontoret som är inklämt bredvid köttdisken på Ica tullen – i mer allmän betydelse, ni vet de där som gör konstiga beslag […]