Det var någon som sa att om man vill få något gjort, ska man se till att ha mycket att göra. Var det kanske jag?
Jag har det lite snärjigt, förstår ni. Anna Toss har nämligen på Julkalenderfacit-manér skrivit om Edith Nesbit och dessutom bestämt (det är så jag läser det, ja) att när filmen görs, ska jag spela huvudrollen. Niklas i kommentatorsbåset kan fixa rekvisitan. Resten löser sig säkert, va?
Apropå Niklas, så var han rekvisitör i den här produktionen från 1999, som var så aktuell igår på Trettondagsafton:
Om ni skrollar till 42 minuter, kan ni se den scen som gjordes så rasande mycket bättre med den förra generationen 1967:
Och ja, det är far och son Lindstedt i rollen som Tobias Raap.
(Ber om ursäkt, det är nog femte gången jag länkar till detta klipp.) Hela pjäsen finns till allmän beskådan på SVTplay, vilket jag mer än gärna betalar tv-licensen för.
Så nu måste jag
naturligtvis skriva ett manus till filmen om Edith (vi har lagt bort titlarna)
se båda uppsättningarna av Trettondagsafton här ovan
korrläsa fram till deadline kl. 15
ta emot gästerna
komma på vad gästerna vill ha för mat
se till att tre av barnen i huset kommer iväg för att träna basket (mitt i middagen!).
Det hela kommer förmodligen att sluta med att jag istället
slänger ut granen
sorterar tuschpennor åt barnen (funkar, funkar inte, funkar …)
Eller så lägger jag ner rubbet och kolla på Kenneth Branaghs version av Twelfth Night? (Samma scen som ovan kommer vid ungefär 46:30)
För övrigt kan konstateras att av allt jag har skrivit under 2015 var ord- och bokstavskombinationen av ”Kenneth Branaghs version av Twelfth Night” det absolut svåraste. Försök att sätta fingrarna på rätt tangenter utan att titta!
Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?
Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.
Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.
Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.
Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.
Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.
Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.
Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.
Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.
Rent och tomt! Men inte så länge till.
Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.
Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.
Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.
HEJ!
Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.
Materialtrötthet.
Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.
Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.
Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.
Detta inlägg är en sequel, förstår ni. Här finns del 1. Och här finns förresten del 1,5 – när jag lyckades skapa ett konto på Skandiabanken, vilket bara tog drygt två år.
Kort sammanfattning för konstigt folk som inte klickar på länkarna ovan:
Vi har sedan Eldkvarn var som mest poppis haft en och samma bank i Lund. Detta är extremt opraktiskt, men vår personliga bankman gav oss huslån trots våra bedrövliga finanser. Sedan jag vet inte hur många år har vi funderat på att byta bank men huuuuu vad svårt det har varit att
bestämma sig för vilken bank vi ska välja
de facto göra bytet.
Detta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att
– Skandiabanken är en jättebra bank! Det är VÄRT allt krångel! Man slipper dosa! Alla på supporten är jättesnälla!
Slut på sammanfattningen.
I mellandagarna lyckades jag (till ingens förvåning) klanta mig och inte få ordning på alla pin- och sifferkombinationer och sabotera min inloggning till Bank-ID:t. Jag ringde till Skandia för att få en ny kod, men fick beskedet att jag skulle måsta skriva ett pappersbrev – som jag egenhändigt skulle skriva under – för att få en ny kod, men att det nog skulle gå jättebra. Sedan skulle Skandia skicka en ny kod till mig i ett rekommenderat brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att slippa stå på Ica och skrika att jag heter LOTTEN OCH INTE NÅT ANNAT!
– Det får jag inte tala om.
– Jag ger dig mitt personnummer, mitt bankkonto, min själ och du kan inte tala om om det står rätt namn?
– Nej, banksäkerhe…
– Okej.
Idag bestämde jag mig för att krånglet med Skandiabanken skulle få ett slut. Jag låter bli att sätta in pengar på mitt konto där (det är fortfarande tomt, ja) och skaffar mig ett annat. En bank med kontor så att man kan gå in och göra sina ärenden fysiskt om man så vill!
– Hej! Jag vill öppna ett konto här på Handelsbanken! Och till min dotter! Vi har fyllt i den här blanketten och min man som ligger hemma med ryggskott har också skrivit under! Kolla!
– Är ni kund hos oss tidigare?
– Eh, nej, men jag vill bli!
– Oj. Ja, då måste jag gå och fråga min kollega här.
… visk visk visk skak på huvudet visk visk, mera skak på huvudet visk visk …
– Tyvärr kan din dotter inte få ett konto utan att ni har det, och för att få ett måste ni fylla i en blankett här. Våra rutiner …
– Helt okej, blanketter är roliga att fylla i!
Men hu, så svårt det var! Jag skulle ange min årsinkomst (omöjligt som egenföretagare), antalet gånger jag ville ta ut kontanter, hur många gånger jag skulle få eller föra ut pengar till utlandet – och i så fall hur stora summor det skulle vara – men det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.
– Kunde jag ha hittat den här blanketten på nätet och fyllt i den hemma där jag har tillgång till mina siffror?
– Jag tror det.
– Hm. Konstigt, för jag hittade den inte. Nåja.
– Våra rutiner är sådana att …
Och det var andra gången rutinerna drogs fram. Men inte sista. Fjortonåringen som var med mig stirrade och gapade och viskade ”men mamma!” ju längre jag stod där och ifrågasatte Handelsbankens rutiner. För när blanketten var ifylld, hade jag inte ett konto. Nej.
– Nu kommer vi att ringa till dig för att kalla dig till ett möte. Efter mötet kan du få ett konto.
– Men kan vi inte boka ett möte nu?
– Nej, våra rutiner är … och rutinerna … och … tidigast på torsdag nästa ve…
– Varför måste jag komma på ett möte?
– Vi ser gärna att våra kunder … rutinerna … prata igenom … personlig kontakt …
Jag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.
Men nej. Jag fick inget konto och Fjortonåringens ansökan fick vi ta med oss hem för ”annars kanske den kommer bort här på banken”, sa banktjänstemannen.
– Så då ska jag ta hem den och slarva bort den istället? sa jag med ett snett leende.
Vi gick ut och lämnade Handelsbanken bakom oss och trampade in på SEB rakt över gatan istället.
– Hej! Jag tänkte öppna ett konto här!
– Jaha, det går bra. Personnummer?
Fem minuter senare hade jag – utan att ha angett något annat än mitt personnummer – ett sprillans nytt konto som jag kan flytta över 500 kronor till utan några som helst problem.
I oktober händer det saker i filmbranschen eftersom Tillbaka till framtiden II utspelar sig just i oktober 2015.
Alla Tillbaka till framtiden-fans är ganska stillsamt fascinerade över det som stämmer i filmen jämfört med dagens verklighet: att vi tittar på 3D-filmer, har jättebreda tv-apparater med videokonferenser (Skype) på väggarna, att vi har små handdatorer samt att vi är väldigt fokuserade på att ha koll på telefonen hela tiden.
Men vet ni vad som sägs i filmen som är helt bortitok? Jo, att faxen är det bästa sättet om man vill kommunicera snabbt. Tihi och fniss samt fnitter. Oj, vad jag har faxat i mina dar (på Nationalencyklopedin till ungefär 1998), men ojojoj, vad jag inte faxar längre. Faktum är att jag trodde att faxvärlden var utdöd och att faxmaskinernas kyrkogård var full, tills jag förstod att det fortfarande finns branscher där faxen styr allt.
Å andra sidan brukar jag ha fel inom fackområden där jag helt enkelt inte vet vad jag talar om. Igår försökte jag delta i en diskussion om vilket bryne som är bäst.
– Jag brukar skära tomater med gaffel – för de är vassare än våra knivar.
De tre som lyssnade på mig skakade på huvudet eller lade det medlidsamt på sniskan. Och fortsatte prata om diamantbryne, striglar och kalcedon.
Eller när jag i lördags försökte förstå hur ett löpband egentligen funkar och till sist förstod att en skruv har fyra olika mått och att jag faktiskt inte alls behöver förstå hur ett löpband funkar utan bara ställa mig på det, trycka på en knapp och springa. [tråkkollaps]
Men det var inte det jag skulle berätta. Jag tänkte bara visa upp dubbelslipsen som Marty har på sig 2015 eftersom det faktiskt är dags att skapa nya modetrender.
Martys dubbelslips i Solensrike-stajl.
När såg vi något nytt senast? Dog modeinnovationerna ut med platåträskorna? I brist på fantasi skulle jag (som bekant) gärna köra en repris med axelvaddar och vårhattar på alla och envar. Och polisonger! (Men bara för att både ordet och håret är roligt. Inte för att det är snyggt.)
Först och främst ett stort tack till alla i båset – om ni inte hade börjat tjata redan i oktober hade jag aldrig genomfört detta. Och en stor ursäkt till alla som har bidragit stort och roligt och underbart och ändå inte har vunnit nån tröja bara för att Plommonstopets vägar äro outgrundliga. Om ni känner er stydmoderligt behandlade: mejla mig. I så fall MÅSTE jag faktiskt trycka upp och dela ut fler tröjor. Även i stl M.
Första året med Julkalendern planerade jag alla luckorna i förväg och skrev halva facit till alla luckor före 1 december. Andra året for planeringen all världens väg. Ett år glömde jag bort att tänka på DRT. Ett annat år höll jag på att dö redan runt den 15 december för att dygnet hade för få timmar – och i år har allt varit dödscoolt. Julkalendern och jag chillar och just go with the flow. Om jag måste sitta uppe till 02 för att webbhotellet eller morgondagens lucka går sönder, so be it. Om facit blir rumphugget för att jag måste sitta i köket och skråla med högljudda spanjorer – ja då blir det så. (Egentligen är det bara bra. Facitinläggen växer som spansk skäggväxt och blir ohanterliga på bara ett par timmar.)
Här kommer de klargörande ledtrådarna som skulle ha lett er alla till DRT. (Inte alla ledtrådar, dock. Inte för att jag vill hålla dem hemliga utan för att jag ibland faktiskt inte kan komma ihåg hur jag tänkte …)
George Orwell, Newspeak i 1984 – gud + O
Elizabeth Taylor & Richard Burton – tio + N
Joakim Thåström – fan & 10 + H
Ayn Rand – religiösa tankar & 10 + D
Muminmamman (av Anna Toss) – ten + H
Lennart Hyland – tio + D
Lars Vilks – jättemycket religiöst bråk + M
Hedda Hopper – 10 + E
Den store Gatsby – prästkrage & 10 + F
Mona Lisa – tiio & madonna + D
Joseph Brodsky – Bibeln + 0
Columbus – 10 i bilden + N
Nathaniel Hawthorne – ”in God we trust” + D
Frihetsgudinnan – gudinna + D
Arsène Lupin – tio guds bud + I
Harriet Beecher Stowe – gode gud + A
Eva Perón – katolicism + E
Martin Luther, Lilla katekesen – religion & säsong 10 & 10 i bilden + C
Fantomen – 10 (inte 12) djungelordspråk, tio tigrars styrka + R
TioGuds bud (och Moses) – 10 & Gud + E
(Men hakke föreslog faktiskt Malcolm X som julaftonslucka. Det tyckte jag var roligt.)
Blott nio luckor innehåller en kvinna, vilket hade irriterat mig för några år sedan när jag vände ut och in på mig själv för att klämma in en någorlunda jämn fördelning. I år hade jag inställningen ”det är min inspiration, min perspiration och jag väljer de HB som jag känner att jag klarar av att julkalendra, basta”. (Män är mycket, mycket lättare att härma eller se ett mönster i. För mig i alla fall.)
Tio guds bud kan skrivas på en herrans (!) massa sätt. Här är ett – med några av luckorna inploppade för att de stämde in. (Några är inte inploppade för att jag faktiskt har glömt bort hur jag tänkte.)
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (Steffo)
Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.(Vilks)
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. (Orwell, 10cc [Godley]))
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.(Thåström)
Du skall icke dräpa. (Fantomen)
Du skall icke begå äktenskapsbrott. (Gatsby)
Du skall icke stjäla. (Lupin)
Du skall icke vittna falskt mot din nästa.
Du skall icke ha begär till din nästas hus, och du skall icke ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. (Ayn Rand, Scarlet Letter)
Och anfangerna då? Var de så viktiga när allt kommer omkring?
ONHDHDMEFDONDDIAECAIRRRE
Jodå, stoppa in de 24 bokstäverna i en anagrammaskin (som jag tipsade om här) så blir det:
Hedradinfaderochdinmoder
När det gäller bilderna, så har de förstås – trots att jag hela tiden har bedyrat annorlunda – varit tunga ledtrådar på massa olika sätt. Men jag talar inte om hur!
Fast okej … en ska jag förklara (mest för att bilden är så underbart full av nostalgi). Lucka 7:
Det här är inte en rondellhud utan en karusellhund. Men både rondell och karusell heter på engelska ”roundabout”.
Nu ska jag dela ut ett hederspris – och faktiskt inte dra ett namn ur Plommonstopet. Den som i år har varit flitigast kommenterare och som dessutom alltid är välformulerad, rolig, vänlig och smart och fullast av parenteser: Annika!
(För att hedra Annika skriver jag detta i en parentes. Finns det till äventyrs någon som vill till en så billig peng som möjligt [det finns inget vinstintresse här] köpa en tischa? I så fall kan jag förstås beställa ett gäng! Dessutom har jag ju faktiskt tröjor kvar från tidigare omgångar. Nånstans. [Hej Karin!])
Nu tar jag en paus på en dag eller två! Ni som har egna DRT-teorier (t.ex. Mårran, hakke och Ninja) som passar in lika bra som min: klistra in dem i båset!
Vilken fantastisk dialog. Eh.
Karin skrev i sista luckan dessa rader, som härmed dras upp till ytan!
Den rätta tråden den är aldrig störst
Den rätta tråden kommer inte först
Nog finns nål för varje trådåtgärd
– för tråden själv, rekognoseringsvärd
Den bästa tråden den är sträckhållfast
när tanken tänjs och hugskott byts i hast
På läktarn där man hamnar gång på gång
och bidrar till vår produktionsnedgång
Kom upp, kom upp till trådgissningsbestyr
Oändliga tills trådens facit gryr …
Uppdatering!
Mårran påminde mig om att jag har lovat att förklara bild nr 6! Det var Lennart Hylands lucka och bilden såg ut så här:
Två viktiga personer i Lennarts liv var hustrun (bomulls)Tuss och (gummi)Snoddas. De googliga ögonen är förstås era. Gemensamt för allt på bilden är ”leklust”, vilket man väl får säga präglade Hylands karriär.
Så har gästjulkalenderska nummer 2 kalendrat färdigt. (Det var fantastiskt vad det var behövligt med en vikarie — de tjoande spanjorerna i huset och en massa basket kom i vägen hela dagen: ni hade fått detta facit på måndag om jag hade varit den som skulle göra’t.)
Men det här rimmet av hakke hade jag definitivt haft i facit om det hade kommit på måndag:
När Ali inte boxas mer
då blir han hungrig som en häst
En Neapolitano eller fler
är maten Ali gillar mest
Sen sköljer Ali pizzan ner
med det som Ali gillar bäst
Som vanligt överlämnar jag härmed ordet till Ökenråttan – scenen är din!’
Ökenråttan:
Vilka roliga kommentarer det har kommit under dagen!
Etwas Anders (passande namn i dag!) tyckte 14:23 att det ”Låter som en blandning av Berliner Philharmoniker och Främlingslegionen”. Jag skrattade i en kvart.
Redan 8:34 påpekade Ardy att Don Quijotes gamla kamp Rosinante inte skulle platsa här.
En tjusig ledtråd kom 19:19 från Annika som tänkte på bilar: Corvette = Courbette, en av rörelserna i skolan ovan mark, och Cabriolet = Capriole, också från skolan ovan mark, även kallad gethoppet (Smultronblomman 11:50)! Och så hakke: Vin och pizza och jag vet inte allt. Bicornen av för hakke!
Dagens hemlisbloggare är Spanska ridskolan (Spanische Hofreitschule) i Wien; ett led i Lottens strävan att göra Julkalendern mindre litterär i år, gnägg gnägg. Jag har försökt att tyska till språket; inte dua; Alltså! Gott! Utmärkt! Hoppeligen = tyska hoffentlich o.s.v. (Sacher)chokladtårtan skulle leda er direkt till Wien, var tanken. Hmm. Den utländska kollegan var alltså själva hästen.
Vad som inspirerade mej till det här ämnet är det faktum att yngste sonen ska tillbringa julhelgen i Wien. Här i råttboet har det varit ett väldigt ståhej när det visade sej vara svårt att få biljetter till Spanska ridskolans uppvisningar. Gossen vill absolut gå; han gjorde lumpen vid Svea Livgarde och känner starkt för hästar. Lille Maken och jag såg en föreställning när vi besökte Wien för hundra år sen. Jag minns ännu hur faktiskt rörande det var att se samspelet mellan dessa vidunderligt vackra, starka hästar och de sobert eleganta, lugna beridarna.
Plankan?
Spanska ridskolan har gamla anor. Den startades 1572 som en ridakademi knuten till det habsburgska hovet i Wien. Den tysk-romerske kejsaren Karl VI, uppväxt i Spanien, besteg den österrikiska tronen år 1711 och var den som formellt grundade Spanska ridskolan. Skolan överlevde den ungersk-österrikiska dubbelmonarkins sammanbrott efter först världskriget. Sedan 20o2 är skolan ett statsägt bolag. Och 2008 tog man in några kvinnliga elever. Därav förflutet tempus i min text, vilket observerades av Wickmanskan 11:22.
Den österrikiske ärkehertigen Karl II grundade ett stuteri i byn Lipica (medan trakten var italiensk hette byn Lipizza) i nuvarande Slovenien, för att förse hovet med vagns- och ridhästar. Det var 1580. Stuteriet importerade spanska hästar som var kraftfulla, rörde sig elegant, var lättlärda och arbetsvilliga. Tillsammans med traktens vita karsthästar utgjorde de stuteriets grundmaterial. Det här är stiliga hästar som blev riktiga statussymboler, perfekta som piédestal des Rois. Sätt upp vilken tafflig liten kung eller kejsare som helst på en Lippizzaner i levade; det blir helt majestätiskt och kan utan vidare gjutas i brons för att trycka till både yttre fiender och inhemsk opposition.
Look, no stigbyglar!
Lipizzanerfölen föds mörka men bleknar normalt till vit färg. Hästarna har relativt korta ben och mankhöjden är mellan 150 och 160 cm. De har stora, svarta ögon och en karakteristisk, rak eller något konvex nosprofil. Enligt Svenska Lipizzanerföreningen är hästarna både lydiga och gemytliga. Under andra världskriget förde tyskarna bort en stor del av lipizzanerhästarna men den amerikanske generalen George S. Patton, som själv var en skicklig ryttare, gjorde en räd och förde tillbaka hästarna till Österrike. (Jfr Ninas kommentar 8:56.)
Spanska ridskolans uppvisningar äger rum i Vinterridskolan som ligger i Hofburg i Wien. Byggnaden är ritad i barockstil av arkitekten J E F von Erlach och var färdig år 1735. Ryttararenan är en elegant lokal i vitt och guld med stora kristallkronor. På arenan står fyra stolpar med den österrikiska fanan. Man rider till klassisk musik, gärna Mozart, men även Chopin (Mårran 11:36) och andra. Spanska ridskolan arbetar enbart med helt vita hingstar, men har traditionellt alltid en häst som är brun. Hästarna kammar sin vita man åt vänster när det ska vara fint. Beridarna, som måste vara österrikiska medborgare, är klädda i mörkbrun, dubbelknäppt frack, vita hjortskinnsbyxor och svarta höga stövlar samt svart hatt, så kallad bicorne. Beridarna kan använda långa tunna spön av björk men de används inte som piska utan bara för att visa hästen tillrätta.
Look, no tyngdlag.
Uppvisningen inleds med att ekipagen defilerar in och beridarna lyfter på sina bicornes för att hälsa skolans grundare Karl VI, vars porträtt hänger på arenans kortsida. Programmet består av rörelser från den klassiska dressyren som vi kan se på teve. Men här är allt taget ett steg längre, till perfektion. Ni vet, när man ser hästar gör såna där hoppsasteg (galoppombyte heter det) då ser det ju både glatt och lustigt ut men här formligen dansar hästarna fram. De riktigt, riktigt svåra rörelserna i skolan ovan mark (Schule über die Erde), hopp eller rörelser med svävmoment, utförs av hästar som visat sej ha särskild fallenhet för den sortens dressyr och beridaren använder dåinte stigbyglar.
Ökenråttan tackar för sig och vi henne! (Nu äre jag igen. Lotten alltså. Om det inte är Ökenråttan som buktalar förstås.)
PK har rimmat så fint i förhoppning att få blidka Plommonstopet. Jag är inte den som är den, nu tittar jag hatten djupt i ögonen och läser högt:
Båsmor som haver båsisten kär,
se till mig som tischlös är.
Vart jag mej i världen vänder,
namnlappen finns i båsmors händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den stopet älskar, tischa får.
Armen.
Och så släpper jag PK:s lapp jättetydligt högst upp på alla andra lappar. Och rör om. Liiiite. Blundar. Och draaaaar Orangelu… hm. Då måste jag ju dra en till, annars tror ni att nepotismen grasserar i båset. Förutom Orangeluvan vinner alltså … aha, Sanna! (Ja det var då för väl, som sammanställningsskapare måste man ha en tröja.)
PK? Nope, inte idag heller.
Lucka 20 (jösses, time flies!) kommer imorrn bitti. Klockan åtta, blir det bra?
Gårdagens virrvarr med Åsa, Kerstin, tvillingar, luttrade kommentatorer och en båsmor på spansk vift fick båset att sprängas av vitterhet. Plommonstopet klämde ur sig t-shirtvinnaren Mårran och alla kom vi på tok för sent i säng. Babs får illustrera känslan när man löser gåtan:
Ah! Där föll även keson på plats!
Men nu till en överraskning! Här kommer nämligen ännu en vikarie: Ökenråttan! Ni förstår, jag måste stånga mig fram genom människomassor som tränger sig fram till mig och skriker:
– JAG VILL OCKSÅ SKRIVA EN LUCKA!!! TA MIG! TA MIG!
Så här kommer alltså Ökenråttans bidrag. Ni behöver inte vara oroliga – hon har säkerligen följt det vanliga mönstret så att ni vet att konstiga ord ska … och klockslag ska … och namn ska …?
Lucka 19
lltså, unge man! Ni önskar således börja arbeta här hos oss?
– Gott! Kan jag då utgå från att ni redan har viss erfarenhet av själva hantverket?
– Självklart! Då har ni klart för er att ni alltid kommer att jobba tillsammans med en kollega, antingen det gäller arbete på golvet eller lite högre upp. Och ni kommer alltid att få samarbeta med en utlänning. Arbetsstyrkan omfattar ju en mycket stor andel utländska medarbetare.
– Utmärkt! Musik under arbetet är något som vi tror på. Hjälper till att hålla arbetstakten. Hoppeligen kan det även öka produktionen; det är ju känt att kor som får lyssna till Mozart mjölkar bättre, inte sant? Vi använder inte bara låtar av våra egna gossar, utan även en del utländskt; Bizet, till exempel, har fungerat mycket tillfredsställande. Arbetslokalerna är gamla men ändamålsenliga, med strålande belysning.
– Ni är införstådd med vår klädkod? Ingen dress down Friday här inte, det är ju självklart, eller hur? Vi håller hårt på traditionerna. Därför rekryterade vi inte kvinnor. Kalla oss macho, men här var det, som ni känner till, enbart maskuliner som gällde, över hela linjen.
– Ni frågar om klädseln? Inget behov av att springa iväg och köpa en bicorne. Firman håller med arbetskläder. Går traditionsenligt mest i brunt och vitt. Som chokladtårta med vispgrädde, om jag får skoja till det lite.
– Ni kanske får intrycket att vi är fullständigt inkrökta i det förgångna och bundna av våra egna gamla traditioner. Hatten av för chefen innan vi börjar jobba, till exempel. Flaggstängerna med fäderneslandets fana. Men vårt firmanamn anger dock tydligt att vi redan från första början varit synnerligen öppna för internationella utblickar.
Facit kommer nog vid midnatt! (Om spanjorerna i huset håller sig i skinnet och Ökenråttan skriver ett, förstås.)
Igår lärde vi oss att Haj-Charlott (som inte heter så längre) har fem katter och att Dammråttan åkte hem från jobbet okristligt sent (men i måndags åkte hon okristligt tidigt till jobbet, vilket på alla sätt och vis låter väldigt jobbigt) samt att även Agneta uti Lund nu har gjort en Schubert (av misstag ropat ut svaret). Vad vi inte lärde oss var att Pip-Petter (han som skriver en följetong i båset) är den som har hjälpt mig med att designa årets röda, tioårsjubilerande hemlisbloggar-t-shirt. Det kommer han naturligtvis att få en tröja för. Förresten måste ni läsa Mikaels lösning, som inte alls stämmer med min – men som ju är precis lika rätt. Underligt hur det kan bli.
Men den som drogs ur Plommonstopet var Herr R. Levande hjortar! (Gammalt djungelordspråk.)
Lucka 17
ftermiddag. Fredag. Har varit uppe sedan fyra på morgonen. I bästa fall har jag sovit en timme på dagen och därefter tagit en något yrvaken promenad med Per, min arga men trofasta katt – olik alla andra katter. Med en kopp grönt te i handen kollade jag in det nästan grisfärgade huset som ligger nedanför Callegatan.
När klockan blir fem är det dags att möta min man, som är überchef och alltså har ett mer militäriskt jobb. Vi ses i stan och dricker varsitt glas alkoholfritt, som celebritet och radiopratare kan man bli bjuden på det lite överallt. Sedan köper vi bland annat spenatpaj på ”Messis kök”. Och så lite skaldjur och pilgrimsmusslor på ”Asados fisk”.
Därefter går vi hem och lagar mat i ett par timmar. Jag har ritat vårt kök så finurligt att min man kan sitta vid bardisken och titta på när jag lagar mat, och jag vill ju gärna ha publik. Han dricker ett glas malbecvin och jag en femtonårig Glenfarclas, för jag har fått whiskytips av Lotten och vi plötsligt har glömt bort att vi tycker så mycket mer om vatten.
Efter middagen sätter vi oss en stund på den famösa balkongen. Min man röker (jag är lite orolig för hans hälsa) och jag lägger mig efter en stund i ett bad och därefter är fredagen garanterat slut.
– Hhhhhh och hhhhh samt hhhhhhh! sades det i båset till lucka 8 ända tills klockan slog midnatt och alla kunde pusta ut och andas normalt i facit. Babs visade sig redan i lucka 5 ha kläckt nästa års Julkalendertröja, Citronen är liksom jag på turné och via listiga ledtrådar vet vi precis vilka som bakar skorpor och vilka som hinkar drinkar – och att Béatrice vann en tischa. Godiva klämde dessutom ur sig de förlösande orden som jag känner så väl:
– Nattsudd is da shit!
Lucka 9
ABULÖS FEST – VÄLKOMNA TILL MITT GRANDIOSA HUS!!!
Välkomna ska ni vara till en strålande, stor fest i mitt fantastiska hus! Visserligen är jag inte någon vidare värd och visserligen vet jag inte om jag egentligen gillar att ha fest, men nu ska det bli av! Temat för kvällen (och natten) är ”gamla tiders idrott”! (Ja, man kan säga att jag lever lite grann i dåtiden.)
Eftersom jag har stor erfarenhet av livet och festerna i hela Europa, vet både ni och jag att champagnen kommer att flöda, näsor kommer att knäckas, lögner kommer att ljugas och att cigaretter kommer att rökas.
Välkomna!
PS. Ni vet att jag inte brukar skicka ut inbjudningar till mina fester. Det här är ett undantag.
Om allt går vägen och i alla fall något av morgondagens tåg har internet, kommer facit vid midnatt. Annars …
Alla som hängde i kommentatorsbåset vid 23-tiden igår, fick i realtid uppleva min finaste och mest överraskande mugg te någonsin. I facit drällde jag sedan glatt priser omkring mig eftersom
Anna H blev dragen ur handfatet
Pysseliten vann för att hon skrev Julkalenderns 35 000:e kommentar
Hedersknyffeltröja delades ut till tegubben hakke.
Eftersom jag föreläser i Östersund hela långa dagen och sedan dessutom ska bjudas på middag, är både facitets och lucka 9:s publiceringstider mycket ungefärliga. Och min närvaro synnerligen skraaaaal.
Lucka 8
n skvallerbytta bing bång
går på premiär,
skriver om Astaire,
så alla börjar gorma –
känslor börjar storma.
Där var Hanssons, Parssons och två Joan,
ingen kände skunkdoft ifrån boan.
Lee hör inte hit i röran –
på sin motorcykel kör han.
Som sagt: facit kommer förhoppningsvis vid vanlig tid. Lika osäkert är det med lucka nio. Ack!
Det var någon som sa att om man vill få något gjort, ska man se till att ha mycket att göra. Var det kanske jag?
Detta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att
Jag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.
ftermiddag. Fredag. Har varit uppe sedan fyra på morgonen. I bästa fall har jag sovit en timme på dagen och därefter tagit en något yrvaken promenad med Per, min arga men trofasta katt – olik alla andra katter. Med en kopp grönt te i handen kollade jag in det nästan grisfärgade huset som ligger nedanför Callegatan.
ABULÖS FEST – VÄLKOMNA TILL MITT GRANDIOSA HUS!!!
n skvallerbytta bing bång
