– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).
Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!
För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.
Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)
Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?
Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?
Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.
Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.
Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.
Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?
Kom igen nu då!
Länk till namnbytesblanketten.
Länk till Skatteverkets funderingar om vilka namn som är lämpliga.
Spännande! Eller inte. Rita om kartan så den stämmer med verkligheten mer …
Undrar hur Chonny tänker sig uttalet. Tjonny tänker jag att det blir. Ett hårdare j än i Jonny alltså.
Är detta en följd av att folk planterar stjärnor och tittar på kärnor och måne?
Meh. Jag är långt före dig.
Mina föräldrar var så snåla att jag bara fick ett förnamn, när namnlagen ändrades var jag snabbt på pastorexpeditionen (så gick det till på åttotalet) och ansökte om ett förnamn till. Det gick med blixtens hastighet att få det nya namnet. Att byta ut körkort och annat tog lite längre tid.
Du upptäcker snart att man varken blir längre eller får lättare att sätta på sig strumporna av ett namnbyte. (Som man stannar jag vid ankelstrumpor, men ändå.) Men det känns rätt bra att få bestämma själv i alla fall.
Heja på! Det blir ett härligt nytt liv ska du se! Jag gjorde som du — lade till det smeknamn jag alltid haft men behöll alla dopnamn — när jag var arton, men begick tyvärr misstaget att inte lägga det först i raden av förnamn. Därför tilldelas jag ändå många gånger fel tilltalsnamn. Men jag vet inte om jag ids byta ordning på namnen nu efter ett kvartssekel (visst låter det lääänge om man skiver så och inte 25 år?).
Är detta ett utslag för din oro för att Den nationella kaffefilterkomissionen ska få upp ett spår av ditt filterhållarövergrepp? Namnbyte för att förvilla myndigheterna och undgå att lagföras? Hm.
Känns ganska självklart. Har väldigt svårt att se nån vettig anledning till att du inte skulle få.
Är det ändå aktuellt att förnya passet?
Orsak till att det sker nu?
Hon har tvekat länge men lät tillslut Lotten fälla avgörandet.
Grus är upptaget.
9 personer har det efternamnet.
Nu är du fast med Lotten.
Tydligen får man bara byta förnamn en gång.
Orsaken att jag fick ändan ur just idag är att både mitt pass och mitt körkort är skrämmande fula (kort tantfrisyr från 2002 på passet, vårblek och glåmig på legitimationen — ja, men ser det trots det svart-vita) och så har jag tänkt på det länge.
Och så var det det här med att Översättarhelena faktiskt påminde mig.
Hurra! Äntligen! Bra gjort!
Nu undrar jag bara vad jag ska lägga till för namn. Kanske Helena, helt enkelt? I så fall blir det Helena Anna Helena Carolina – men jag undrar om det skulle bli godkänt? Någon som känner till något sådant fall?
Det enda jag vill heta är förstås Cruella – ett alter ego jag växer djupare och djupare in i för var dag som går. Men jag gissar att imperialistiska seriefabrikanten har ett och annat att säga om det.
Hm, jag vill gärna byta mitt onödigt vanliga efternamn, men jag har ännu inte gett upp hoppet om att kunna gifta mej till något bättre. Har fått erbjudande om både Dvorák och Griffith en gång i tiden, men det var knutet till ett uppehållstillstånd, och när jag inte behövde det så fick jag inte nåt av de coola namnen heller. Darn!
Vågar man hoppas på något förslag från båset, kanske?
Jag såg ett bra namn i gårdagens VM-basket: Gašper Vidmar i Slovenien. (Blott 24 har det efternamnet i Sverige.)
Här kollar man namnfrekvens.
När min kamrats föräldrar fick sin tredje dotter hittade de inga fler bra namn. Kamraten heter följaktligen Inga.
@Luna
Håll utkik efter någon trevlig Aldrin eller Armstrong.
Då får du extra knorr på ditt namn.
Fiffigt, Örjan. För att inte tala om att hon hamnar (/stannar kvar?) i början av deltagarlistor.
Jag har fortfarande svårt att hitta mig i listor; jag är ett gammalt A-barn som brukade stå först.
Är det Felix Herngren du menar?
Nej, man får inte byta tillbaka hur som helst … inte utan att koppla in PRV och betala en massa pengar i alla fall. Man får bara byta namn i Sverige en gång.
Lärde vi oss den hårda vägen nu i våras, på svenska ambassaden i Bogotá, Colombia. För att få hem vår nyadopterade son skulle vi där fylla i en blankett kallad Namnanmälan. Hastigt flög tanken genom mitt huvud: ”Inte kan väl alla adoptanter ha alla namnen klara till sina barn redan i det här skedet?” men så skärpte (?!) jag till mig och plitade ner alla de namn sonen skulle få: först ett nytt tilltalsnamn, så sitt nuvarande förnamn samt ett nytt ytterligare förnamn, ett släktnamn. Plus det nya efternamnet.
Vi skyller vår blackout på en otroligt stressad situation (försök själva att tänka klart och fylla i en hög blanketter på rätt sätt i ett kvavt litet rum med en treåring och en ettåring som för länge sen har tröttnat och istället terroriserar omgivningen med illvrål, gallskrik och runtspringande respektive snabbkrypande in genom alla möjliga förbjudna dörrar, medan du får obefintlig hjälp av ambassadpersonalen, som, visade det sig senare, inte hade en aaaning om hur blanketterna — som de ändå låter adoptivföräldrar fylla i minst en gång om dagen — skulle se ut, och som du bara kan kommunicera med via en liten mikrofon med rundgång, ty de sitter bakom pansarglas. Därtill var ett fönster öppet så allt trafikbuller, sammantaget med barnens tjut såklart, effektivt tystade alla försök till samtal både oss föräldrar emellan och med ambassadpersonalen.
Denna ambassadpersonal arbetade över hela kvällen för att få våra papper snabbt iordningsställda, och sammalunda måste ha skett på Skatteverket i Sverige, för våra papper, som annars vanligtvis är färdiga på runt en vecka, var klara på ett dygn.
Vi hade dock ett problem.
Vi hade råkat byta namn på sonen.
Vi skulle inte kunna lämna landet med ett colombianskt pass där han hette ett visst namn och ett svenskt med ett annat namn.
Det var lite svettigt där i några dagar, om man säger så. Vi hade plan A (byta tillbaka och sen tillbaka igen?) och plan B (låta Skatteverket förklara namnbytet ogiltigt) men båda visade sig ju vara omöjliga att genomföra. Vi löste det till slut genom att råchansa oss genom alla kontroller. Så fort tullarna ställde frågor tackade vi gudarna för att vi ändå inte förstod och frågade: ”Ingles, por favor?” Vilket fick till följd att tullarna, som riskerade hamna i dålig dager hos kollegerna om de dåliga språkkunskaperna kom fram, vinkade igenom oss. Igen och igen. Genom alla kontroller, på alla flygplatser, ända hem till Sverige.
PUH!!
Grattis till ditt nygamla namn! Får du också en ny födelsedag nu?
Oj, jag trodde du hette Lotten som tilltalsnamn som jag! Modigt – efter jobbiga mellanstadieår med namnmobbning är jag idag nöjd med mitt gammelsvenska, lite ovanliga, namn. Go for it! (Om Skatteverket tyckte det var okej att mina föräldrar döpte mig till Lotten borde de inte ha problem att godkänna ditt namnbyte!)
Lotten, ska du inte byta namn till Dan Brown?
Jag har redan gjort min namnändring, dock helt utan att ändra en bokstav. Jag tog bort ett bindestreck när jag var ca 28. Prästen (mina föräldrar har i alla fall alltid skyllt på prästen) plitade dit ett bindestreck mellan mina två namn. Det var på dubbelnamnens tid så det är kanske inte sååå konstigt, men jag har ägnat många långa skolupprop åt himla med ögonen åt just Margit-delen av mitt namn. (Jamen mina andra bloggnamn var upptagna av andra i ditt bås, så då borstade jag av det igen).
Min dotters fyraåriga kompis berättade för ett tag sen om sin farmor: ”hon heter ingenting!”. ”Jaså, är hon död?” frågade dottern allvarligt. ”Näe, men hon heter Ingenting”, förklarade kompisen tålmodigt. Eller Inga, var det visst. Annars vore väl Ingenting ett namn som jagsvaga personer kan göra något slags statement med?
PK, har du läst DN idag:
– första plats – är den något tvivelaktiga position succé-
författaren Dan Brown intar på Oxfams – brittisk mot- svarighet till Myrorna – lista över de böcker läsarna helst skänker bort. Stieg Larsson finns inte med på den listan, men ligger däremot tvåa i företagets försäljning
av begagnat, knappt brädad av Ian Rankin.
Dyker det inte upp ovanligt många nya skojiga kommentatorer här plötsligt? Eller skojiga nya, beroende på hur du såg på dina gamla dylika. Är det ny termin som börjar i bloggeriet? Dom nyinskrivna som presenterar sej? Intressangt i all fall.
Tack, Crrly, nu heter Herngren Herngren och inte Hergren. Och tack för namnhistorien — hade ni råkat skriva ett helt främmande namn på grabben eller var det ett av de tänkta namnen?
Bra, Lotten K., att du förstår att Lotten B. är en modig en!
PK: Jag får inte heta Dan. För då blir jag retad i skolan. Men Bo, Kim och Charlie, för det är genusbefriade namn. Plopp … får man heta Plopp? (Jag skrev en saga om familjen Plopp sommaren 1975 när jag hade påssjuka. Lotten Plopp Charlotte Lilly Elisabeth Bergman?)
Får man heta pitt? Eller Hm? Hm…
@Luna
7 personer är folkbordförda med det efternamnet i Sverige.
Jo, om man heter Brad i förnamn. Icke genusbefriat efternamn.
Tack vare dig, Lotten, kom jag äntligen till skott och skickade igår in mitt efterlämnade stavningsbyte – äntligen skall det förhatliga Marguérite (gah!!! Varifrån kom det?) bort och ersättas av Marguerite.
My deed is done! Heja Ullah!
Lotten, det är klart att du får heta Dan, det är ju kort för Danni eller Danniella. Inte blir du retad för det.
Nu har jag väldigt konkret frågat Skatteverket om man får heta just ”Dan” om man är tjej. De svarar snabbt, men otydligt:
”Man kan inte säga direkt vilket namn som är ok eller inte utan detta får prövas från fall till fall genom anmälan.”
Nähe, jaha.
Svar: Vi (hrm, jag) plitade ordentligt ner samtliga namn vår son sen skulle få ha i Sverige. När vi kom hem. Och liksom anmälde honom på nytt. Eller vad man nu gör. Emedan det icke alls så skulle tillgå, utan han skulle haft sitt (colombianska) ursprungsnamn i passen.
När jag gifte mig valde jag att behålla det enkelt stavade Vainionpää, trots att jag gifte mig med det ännu enklare stavade Petersson – dock med ett t. Jag har i alla fall inte haft några problem att stava mitt efternamn. Däremot har andra nog haft det, för varianterna på kuverten har varit många, varav en del på skämt – t.ex. Valiumpää och Varenuää. En gång stod det rätt och slätt Petra Finland, och det kom också fram.
I morgon ska förresten jag och ”din” tröja (Implementering av språk vård är typ jätte viktigt) hålla föredrag om språk. Håll tummarna, för jag är lite pirrig. Men faktum är att tröjan brukar få nerverna på plats. 🙂
HEJA PETRA!!!
Nej, Lotten, prästen döpte inte dig TILL Charlotte. Det är en vanlig missuppfattning, ungefär lika vanlig som att vikingarna hade horn, att tro att man får namnet i dopet. Prästen säger Jag döper dig, Charlotte Karolina etc etc i Faderns etc etc etc. Namnet är alltså redan givet antingen prästen häller vatten på ungen eller ej.
Jag har förresten haft en elev, som hette Lem-Lem Kjönsberg.
Åh vilken tur jag blev orolig att det var Stenson du skulle göra dig av med!
Fast jo, Fru Decibel. Precis som att man numera kan säga besikta, jag är längre än honom och kom hit innan klockan sju, så kan man säga att man döps till något. (Märk väl att jag ”godkänner” vissa moderniteter men inte andra.) Jag läser i Svensk ordbok (Svenska Akademiens):
I uttrycket ”hon döptes TILL Charlotte” kolliderar allmänspråk och fackspråk. Från kyrkans synpunkt har namngivningen skett redan före dopet, och därför säger prästen ”Jag döper dig Charlotte”. Men för de flesta lekmän får det lilla barnet sitt namn genom dopet, och då blir uttrycket med TILL naturligt.
Alltså säger man inte TILL när man tar upp någon i den kristna gemenskapen, men när man TILLdelar någon ett namn, så gör man det. Däremot har jag slutat säga att man döper en fotbollsarena, en hund eller en barbiedocka eftersom jag fick på pälsen av en arg präst i Språktidningen en gång.
Och så meddelas härmed att jag nästa gång ordet ”döptes” kommer ur mina fingrars tangentknatter kommer att titta på det och bara minnas att det var något skumt med ordet och sedan kommer jag förmodligen att släppa ämnet och skriva om lite mögel istället …
@Ullah Aha där är min ´. Min ramlade bort i registreringen av mitt namn 1973. Béatrice blev Beatrice. Har funderat på om jag skulle orka fylla i papper för att få den att hamna där igen även officiellt.
[…] morse vaknade jag med ett ryck och insåg att jag ju har bytt namn, men helt förträngt att man ska ha nytt pass och nytt körkort när man gör det. ”Det är […]
[…] hamnade då på Trafikverket. Mitt körkort har sedan jag bytte namn till Lotten fortfarande skrikit CHARLOTTE med stora bokstäver, och det har jag nu (efter påpekande av en […]
[…] till Charlotte Bergman. Inte till Lotten Bergman, som jag sedan fyra år heter. Och enligt den legitimation som jag hade med mig till posten heter jag ju numera Lotten. […]
[…] brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att […]
Mina föräldrar tänkte döpa mig till Mercedes men vågade inte, vilket jag alltid tyckt vara synd. Nu petade jag dit det själv i mogen ålder och det känns bara bra. Maria Helena Mercedes heter jag nu – men jag har ännu aldrig ägt någon mercedesbil, det är det latinska flicknamnet jag gillar! Bara ännu ett exempel på ännu ett namnbyte i din samling! Jag hamnade här när jag sökte på artros… 😉
Välkommen hit, Helena! (Om du ska fortsätta med att kommentera på nyare inlägg tycker jag verkligen att du ska kalla dig Mercedes!)