Kategori: Facit, julkal.

Jösses, hörni! Klockan är långt efter midnatt och här sitter jag och bara fnittrar. Båset till lucka 5 är fantastiskt!

Jomen. Femte luckan var en sån därn jättesvår en, eftersom den är samtida. Så oerhört samtida att HB föddes när vi alla (väl?) redan var rätt vuxna. Somliga i båset hade säkert redan börjat fantisera om pension och äldreboende …

Kanske, kanske var Maplestream först med en liten ledtråd om t.ex. loppor i en säck:
– Undrar just vad det är för otrevligheter i den där säcken. Den verkar dragit till sig orimligt många flygfän.

Hannoia nämner snillrikt prästerskapet:
– Det är nog inte Killinggänget i alla fall. Men det kanske är pastor Hannes önsketimme i Nilecity.

Magganini:
– Alla dessa hintar och listiga formuleringar. Hjälper de? Bygger de broar eller murar bland hjärnvägarna egentligen?

Jag tror att Ardy slår ihop två serier i en här:
– Det verkar ju finnas en osannolikt enkel lösning, kan associera till ett flertal storstäder, en mycket mer än de andra.

Frida fastnade för AI:ns förtjusande svar:
– Jag funderar också på det här med kronologiska meriter i bokstavordning?

Andas
Bajsa
Ckrika
Dregla
Efterfråga
Fnissa
Gå
Humma
I…..?

Brid hamnade helt fel:
– Om man får tro båset är jag i fel århundrade. Men det finns ju gott om århundraden.

Kaffeflickan får illustrera den förtvivlan som drabbar mången läsare:
– Nu har jag gått från 17 septemberparaden i Paris, till London, till en djupgoogling över celebriteter med extremt många namn som bevistat denna (obs, drottning Victoria Mary Augusta Louise Olga Pauline Claudine Agnes vann) och är inte det minsta klokare för det.

hakke (ja, man ska ha gement h) är en klippa som fokuserar helt på DRT (Den röda tråden), vilket jag tackar för eftersom nästan ingen annan bryr sig det minsta lilla! (Ja, DRT är ett sorgebarn, men jag ger inte upp så lätt, spik i foten åsånt.)
– Nu vet jag precis vad DRT är i år, hurra! Det i kombination med att ha klarat förra luckan gör att jag trivs alldeles utmärkt på läktaren idag. Med både marsvin och ett glas decembervin håller jag värmen utan problem.

Och bilden? Vaddå Paris 1917? Neeeej, jag sa ju att den inte var viktig.

---

Brittiskan Phoebe Waller-Bridge (f. 1985, alltså knappt kommen till koltåldern enligt oss 60-talister) heter även pga. sina föräldrar Cyprian Waller-Bridge Longueville & Clerke, jeeez.

Familjen kommer från Cuckfield (tihi) i Sussex och det är ett sånt oerhört begåvat gäng att man bara gapar. Företag startas och konserter hålles och politiska karriärer inleds på löpande band. På sin pappas sida är hon ättling (vilket låter sååå avlägset) till andre baronetten pastor Sir Egerton Leigh och avlägsen släkting till Egerton Leigh, konservativ parlamentsledamot för Mid Cheshire 1873–1876, när han dog. (Baronett är inte en bajonett utan enligt SAOB en ”engelsman som innehar ärftlig riddarvärdighet och rang mellan baron och knight”.)

Tänk ändå att han Egerton Leigh – den avlägsna ättlingen som var parlamentsledamot och representerade landsbygden i tre år – ändå nämns i den så himla avlägsna släktingen Phoebe Waller-Bridges Wikipediaartikel 150 år efter sin död. Om jag nämns nånstans år 2175 för att jag i XX år ju YY samt ZZ och borde hyllas för just detta hade jag blivit glad fastän jag ju är död.

(Vänta. Det betyder att jag dör i nu, liksom. Jag ändrar mig: Tänk om jag nämns nånstans år 2200 för att jag i XX år ju YY samt ZZ och borde hyllas för just detta.)

Vår allestädes närvarande Wikipedia skriver:
”Hennes farfar, Cyprian Waller-Bridge (1918–60), var en Wodehousiansk karaktär och den excentriska sonen till en excentrisk präst, som var var skådespelare och BBC-kommentator.”

Ni ser … allt som krävs för en synnerligen lyckad karriär där alla beundrar ens begåvning och talang, är … kontakter? Tur? Envishet? En mentor? Eller faktiskt bara en sjujävla begåvning. Alltså generna. Gäsp. Min pappa var faktiskt Sommarpratare 1981, så jag har väl mitt på det torra. Eh. Eller nä.

De i kommentatorsbåset som kunde lista ut att det var Phoebe Waller-Bridge som jag hade härmat i en liten text och en fingerad Chat-GPT-session, var förmodligen

• AI-vana tangentbordsknattrare
• Netflix-prenumeranter
• dialogfantaster.

Här har vi alltså Phoebe Waller-Bridge, en manusförfattare, komiker och skådespelerska som föddes när jag började fundera på extrapriser på Ica. Hon är oerhört imponerande i sitt värv, och har inhöstat så många priser att det känns löjligt att räkna upp dem. Men eftersom löjlig is my middle name, kör jag på:

Primetime Emmy Award
Golden Globe Award
British Academy Television Award
Screen Actors Guild Award
Critics’ Choice Television Award
Television Critics Association Award
Dorian Award
Wilde Wit of the Year
Satellite Award
Royal Television Society Award
British Artist of the Year.

En elakt kort-kort-kort sammanfattning av karriären är

1. scenföreställningen ”Fleabag” (hon kallas faktiskt för Fleabag)
2. tv-serien ”Fleabag”
3. manus till tv-serien ”Killing Eve”.

Men naturligtvis har hon även startat teatergrupper, varit med i olika brittiska deckare (”Broadchurch”!) och agerat som L3-37 i filmen ”Solo: A Star Wars Story”. (Alla som njöt av ”Stjärnornas krig” 1977 och sedan totalt tappade räkningen och fattningen samt handlingen har tillåtelse att himla med ögonen och sucka nu.) Phoebe-Waller-Bridge är så erkänt duktig på att skriva och utmejsla personligheter att hon panikinkallades till inspelningen av Bondfilmen ”No Time to Die” för att bearbeta manus och piffa till dialogen.

[Åååååh om jag ändå kunde hitta en gratisbild att stoppa in här där man ser Daniel Craig arbeta med replikerna under filminspelningen, och där Phoebe-Waller-Bridge himlar med ögonen åt kameran. In my dreams.]

Vi vet alla att kulturarbetare under covid tog sig an vilka projekt som helst, vilket kanske stämmer här: Phoebe Waller-Bridges deltog som skådespelare i ”Indiana Jones & the Dial of Destiny”, men verkar ha varit så irriterande som rollkaraktär att hon faktiskt påverkade filmen negativt trots att Harrison Ford, Antonio Banderas och Mads Mikkelsen var hur charmiga som helst. Strunt samma, den filmen ska jag på något sätt se trots att den nog bara går på Disney+, som jag verkligen inte abonnerar på. ”Fleabag” finns på Prime Video – som jag heller inte tänker betala för. ”Killing Eve” finns i alla fall på Netflix, som alla i hela världen verkar betala för eftersom den f.d. dvd-uthyraren nu har råd att köpa Warner Bros, HBO Max och HBO för uppåt 100 miljarder kronor.

Det finns många klipp på nätet, där Phoebe Waller-Bridge är rolig, finurlig och snabb i tanke och mening.

– Describe your writing process!
– Panic, panic, hope.
– Why is it so hard?
– Because it’s wet.

Det där sista svaret följdes av en komplicerad skratt- och fnitterattack, och måste nog tas ur sitt sammanhang för att kunna tas på allvar med en rejäl portion humor och därmed förstås.

(Se där hur jag försökte göra mig begriplig på ett Phoebe Waller-Bridgeskt vis.)

Om ni undrar över AI:n i luckan, så kan ni vara lugna: den är helt och komplett fabricerad av mig. Här finns en mall om ni vill tillverka liknande låtsas-konversationer.

Men nu är det väl ändå dags att dra en, nej förresten TVÅ, vinnare av den än så länge komplett osynliga tischan? Jag har kommit hem efter att ha rullat hatt å det våldsammaste – det var tur att jag inte hade hatt på mig, kan jag tala om. Plommonstopet står till min tjänst och här kommer … Ökenråttan! Och en till: Hyttis! (Två trotjänare får man säga.)

Välkomna till lucka 7 – nästa gåta – i ottan den 7 december!

---

BONUS!
Kära embryo! Jag får inte nog av dina poem utan måste dra fram ett in i facit även idag!

 

yo

men farran det är ju spå håret okcså vi ska ätra ostpågar okcså ni ska lagra ost från dy det säjer jag nu

yo

men julgrannen har knäkct lukcra fem så vi ska firra

oj

yo

avslöjra nu inte det rätta svaret eftrersom det är fel

jean guillotine

men farran du skulde ju inte

men julgrannen är så stoltz det säjer jag nu

guillotine var inte det lukca rett det undrar jan nu

MAN FÅR VÄL FUSKCA DET LAKCRAR JU MOT

det säjer jag okcså nu

yo

36 kommentarer

Men vilken dag! Det var så lätt! Fast det var ju så svårt!

När det blir så, finner jag att luckan är perfekt. Inga Schubertar eller blåsippor i kommentatorsbåset – men virrspår och listigheter i en härlig röra!

Ökenråttan hastade fram till sin bokhylla i arla morgon för att där bläddra i de två exemplar hon hade av Julkalenderluckans förlaga:
Detta är ett verk som finns i Råttboet (!) i två olika svenska versioner. Nobelt! Och glasen har svarta fötter.

PSJ var listig, som nämnde in viktiga årtal:
Och här är nåt som ser ut som ett gammalt telefonnummer: 13 57 60.

Nina:
De där existentialisterna verkade inte ha det så kul. Det är bättre att hänga här i båset.

(Jag är lite sen med att tillverka detta manus, så jag citerar inte fler idag. Men alla kan känna sig citerade ändå, för ni var strålande i båset!)

---

Så vem gömde sig i lucka 3 – den lilla giganten? Jo, en stor författare som hann med alldeles för lite innan han dog i en bilolycka: Albert Camus (1913–60). Det han dock hann med, var att 1957 föräras Nobelpriset blott 44 år gammal. (När jag var 44 hade jag i alla fall julkalendrat i tre år, så det så.)

Den lille Albert föddes som pied-noir (svartfot) i Franska Algeriet – som 1857–1962 var den del av Algeriet som var integrerat i Frankrike. På grund av första världskriget blev han faderlös redan som ettåring, vilket ställde till det eftersom modern var urfattig, analfabet och döv. Det verkar dock (lite oklart) som om släkten slöt upp och såg till att pojken klarade sig väl – och från det att hans lärare Louis Germain tog honom under sina vingar gick allt till och med strålande. Han fick stipendier, fick gå i bra skolor och skrev och skrev så pennan glödde. Och så spelade han fotboll.

Som 17-åring drabbades Camus av tuberkulos, och fick sluta med all idrott och istället fokusera på mer stillasittande aktiviteter. Han pluggade filosofi, startade en teatergrupp, blev publicerad här och där, skrev i tidningar om social misär och kolonial ojämlikhet och flyttade 1940 till Paris. Mot slutet av andra världskriget gick han med i franska motståndsrörelsen, och så fort jag hör ”franska motståndsrörelsen” ser jag ”Allå, allå, emliga armén” framför mig och vet därför precis hur det gick till.

Camus blev bundis med många kulturpersoner inklusive Sartre, och blev precis som andra författare och konstnärer ovän med sina bästisar. (Några exempel är Strindberg & Carl Larsson, Leif GW & Guillou, Hemingway och nästan alla samt Tolstoj & Turgenev.)

När han blev tilldelad Nobelpriset blev Camus förtvivlad och ville alls inte åka till Stockholm för att ta emot något. Han hade ju inte gjort något! Det fanns massa andra författare som var bättre!

Han blev övertalad av sin förläggare och fann sig plötsligt i denna situation:

I sitt Nobeltal tackade Camus sin lärare Louis Germain – och fortsatte att tacka honom i officiella sammanhang under de tre år som han hann leva … Hans förläggare övertalade tyvärr Camus att åka med honom i bil när de skulle hem från en semestervistelse tillsammans. Förläggaren förlorade kontroll över bilen och krockade med ett träd.

I Camus’ efterlämnade papper i bilen fanns ett halvfärdigt manus (”Le Premier Homme”) – som byggde på absurditeter – och tågbiljetterna som han valde att inte använda. (Även förläggaren dog, medan hans hustru och barn i baksätet överlevde oskadda. Camus’ fru och deras 14-åriga tvillingar tog tåget som det var planerat.)

Och vad tycker jag om Albert Camus? MYCKET! (Börja med ”Främlingen” och fortsätt med ”Pesten” om ni har honom oläst.) Det var ”Pesten” som var förlaga till musinvasionen i mitt kök, som alltså beskrevs i lucka 3. (Jag har verkligen problem med möss, och bevisen finns i kommentarerna till detta facit. Inga bilder på själva djuren, men på vad de har ätit.)

Nu ska jag – absurt och helt mot mina principer – förklara varför det stod ”202.” i luckgåtan.

Ser ni 194. där?

Camus ville inte ange exakt årtal för att inte historienördar skulle kunna analysera skeenden och senare komma och påstå att det inte stämde. Alltså betyder 194. ”nån gång på 1940-talet”. Coolt och ovanligt, tycker jag. Kolla, så här står det i andra litterära verk – exakta årtal:

”En klar majdag 1868 låg en man bekvämt utsträckt på den stora runda divan som då stod mitt i Salon Carré på Louvren.”

”En eftermiddag sent i oktober 1697 stod Euclide Auclair, Québecs filosofiskt lagde apotekare, uppe på Cap Diamant och såg ner över den breda, ödsliga floden långt nedanför.”

”Julafton 1955 råkade Benny Profane – i svarta jeans, mockajacka, sneakers och en rejäl cowboyhatt – passera genom Norfolk i Virginia.”

Men where are my manners? Nu ska vi dra en vinnare!

Jag rör om i plommonstopsgrytan och får upp två hoptrasslade gamla lappar. Låt mig se … Brid och Niklas!

Välkomna till lucka 5 – nästa gåta – i ottan den 5 december!

---

Men visst vill ni väl också njuta av en liten embryo?

FARRAN FARRAN DOM SÖKRER EN DRÖMTRYDARE I DRAGENS LUKCA

jungna ner dej embryo jag tar en trupplur

MEN DU ÄR JU SOM KLIPPT OKCSÅ SKURAD FÖR DET HÄR

kan man inte få sovra ifreud det undrar jag nu yo

EN DRÖM MED GRÖTPOTATIS VAD KAN DET BETYDRA DET UNDRAR JAG NU YO

hm

nu braknar han det säjer jag nu: heja farran

hm

yo

skulle den skrållas okcså brakas det undrar jag nu den där grötpotatisen

det stämmer ekstrakt farran

okcså var det en gammal fin vårgång på det franskca det undrar jag nu

det strämmer ekstrakt farran

då har jag inte den blekaste varning det säjer jag nu

yo

36 kommentarer

Lysande inledning, hörni! Båset är fullt av gamla bekantingar och några som har bytt namn och några andra – och ALLA bor i detta nu i min morfars plommonstop. Dock finns (som vanligt) inte tischan i sinnevärlden än. Men jag vet ju att ni har tålamod.

Jag drar upp några gissningsledtrådar ur den dy som heter Bloggbåset! Och jag börjar med embryo eftersom han annars av hävd och gammal vana brukar få en alldeles egen avdelning längst ner i några Julkalenderfacit. För att ändå stå ut i mängden får han bli lite kursiv:

HELSA FREDRIK

helsar farran eftrersom dom är gammela skolkkompisar

ja tills vi hamnade i luren på varjeandra det säjer jag nu

yo

Nina:
Jag skulle nog säga att E20 ligger närmare till än E4.

Då hängde Karin på:
Eller E- dvs -E

PK:
Jag tycker att jag ser en författare i luckan, en författare som gärna delar upp folk och tider i grupper/epoker och som faktiskt har koppling till bilden.

En som låtsades att han inte fattade galoppen-polletten var hakke:
Jane och Arne, epoker och haltande gång, tidningsklipp och trikoloren.

Ardy:
Är Jane eg Jeanne? Nä, men nära och lite småfranskt.

Hemul fick till och med HB:s fru på ett hörn:
Här har det googlats runt bland diverse nobla damer under dagen, men nu undrar jag om det ändå inte rör sig om en skarp karl.

---

Lucka 1 var en omstöpt text av en man med självförtroende uti de skrivmaskinsknattrande fingerspetsarna: Jan Guillou (f. 1944). Att hans fullständiga namn är långt som ett ösregn och krusigt som forna tiders örngottsband går helt enkelt inte att hoppa över:

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou

Eftersom jag heter Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman, vinner jag om man räknar antalet bokstäver. Men det är det absolut enda jag vinner i tävlingen mot herr Guillou, för jädrar vad den karln har varit produktiv sedan han pga. IB-avslöjandet satt i fängelse på Långholmen i början av 1970-talet.

Här kommer min favoritbild, som är ganska grynig och svårt suddig eftersom jag måste vara supertydlig med att det är ett foto av ett foto i en tidning.

Men den skrivmaskinsknattrande Jan Guillou valsade runt i pressen redan 1964, när han tog studenten från den experimentella Viggbyholmsskolan, som var en nyhet för mig – jag som har bott i Täby och hängt i Viggbyholm och allt hade ingen aning! Först kom en förlovningsannons den 10 maj, sedan kom den 11 maj en kungörelse om vilka som hade tagit studenten och så kom ännu en förlovningsannons den 12 maj.

Någonstans på Svenskan kölhalades en sättare eller korrläsare efter att en förmodat ilsken Guillou krävt en ny annons med ett extra d. (Det är hög nivå på mina scoop.)

Två år senare var det dags igen – men då hade Jan Guillou fått en plattform: Fib Aktuellt. (Eventuellt unga läsare av Julkalendern måste nog få en länk för att förstå vad Fibban var. Som för övrigt lades ner för prick ett år sedan!)

Själv läste jag ”Ondskan” (1981) när jag väntade barnet som kom att heta Erik (den nuvarande trettiotreåringen), men när den nyfödde och huvudpersonen i romanen hade samma namn och den ene var en ljuvlig bebis och den andre en tonåring som blev slagen sönder och samman av sin styvfar, kom jag aldrig till bokslutet. Eller så berodde det kanske på att jag hade amningshjärna.

”Coq Rouge” (1986) och uppföljarna läste jag med stor behållning när det begav sig, men inte förrän nu förstod jag att Erik i ”Ondskan” är journalisten Erik Ponti i ”Coq Rouge”.

Ja, ni vet ju liksom jag det mesta om Jan Guillou, för han publicerar sig fortfarande här och där och spottar ur sig böcker som en annan skriver blogginlägg. Och skriver fortfarande allt på skrivmaskin. När han bröt lårbenshalsen härom året, hamnade den storyn i en bok – som tydligen är extra läsvärd för att han ingående beskriver hur det gick till när han fick kateter på sjukhuset.

Men visste ni att det skrivs böcker OM Jag Guillou? Jättemånga!

Om ni undrar hur luckan tillverkades och kanske vill få en inblick i lettrådandet, kommer här för ovanlighetens skull faktiskt ett avslöjande textprov från ”Arvet efter Arn” (2001), ni vet innan Jane och Arne kom in i bilden …Nä, nu ska jag dra en vinnare! Kulans, kulans! Rafs, rafs i hatten! Krafs krafs i innerfodret som hänger i fnasor numera. Och vinnare av den där tischan som inte riktigt är tillverkad än är … Christina!

Välkomna till lucka 2 – nästa gåta – i ottan den 3 december!

30 kommentarer

God jul, alla ni som är i lucka 24, år 2024!

Stackars alla båsister som igår fick massa tid över att hetsa inför morgondagen (ergo idag) eftersom HB var lättfunnen och luckan lättlöst. Tänkte jag och åkte iväg för att rimma i radio. Eftersom rim uppmuntrades och hurrades just denna dag, öööööööste ni in rim i luckan!

TACK! Jag kan inte nog berömma er. Länken till båset med rimmen har ni här – för tänk en dag i trista februari när inget annat sker. DÅ! Då återvänder ni till rimstugan och känner att livsgnistan återvänder. Där finns långa rim från Ninja-Malins, Karins, embryos och Hyttis tangentbord och oerhört mycket att njuta av. Några krumsprång kommer här:

Helena
Färden går genom regn och dimma
Båsmor beordrat oss att rimma
Många verkar detta fatta
men jag måste bilen ratta!
Vägen i luckan tycks vara svår
Hoppas vi målet lättare når

Aku
Mycket stök och flängande åt båd öst och väst denna dag, dock knappast så långa resor som av HB:s slag.

Frukttomten
Citronen, en mystisk figur,
ringde P4 om HB med sin lur.
Kerstin o Lotten nappade på kroken,
det blev ett rim på bästa boken!
(fast det bara var C******* som var token)

[Förklaring: Citronen är Frukttomten som är den man som ringde in till radiostudion för att önska ett rim för ett paket med ”Ängeln på sjunde trappsteget”.

hakke
En fiffig ung man ifrån Kent
sa ”Nyss var det fjärde advent.
Jag fick sista ordet,
med staken på bordet
jag ropade – här var’e tänt!”

Niklas
I båset hos rimgurun Lotten
Med dussinet tishor i potten
Det gissas på franska
Och kanske på danska
När skånskan ju ligger i botten

Maplestream (gjorde Jossilurens glad)
Med sitt leverne kan hen inte kallas from
Efter slag och skallar är måhända hörseln lom
Vissa påstår att att det är en pirat
Jag vet, tillsammans med en båskamrat
Att HB är Orlando Bloom

HURRA!

Årets sista HB var Frans G. Bengtsson [franskɛbɛŋtsɔn] (1894–1954), en njursjuk schackspelare som egentligen inte alls skulle skriva en lång roman i två delar.

Nu tar vi allt i kronologisk ordning med lite kuriosa insprängt här och där!

Frans G. Bengtsson föddes 1894 och bodde på det medeltida godset Rössjöholm i nordvästra Skåne. Hur denna barndom präglade honom beskrev han sedan i Den lustgård som jag minns, vilket är en bok som jag inte minns. (Men jag läste på nu och vet att han blev kompis med tjurkalv som hette Pelle, som han tog med på promenader som om vore den en ovanligt stor pudel.)

Efter studentexamen åkte Frans till Lund för att plugga: historia, litteratur och filosofi. Han var dock en bedrövlig student som bara kom till föreläsningarna lite då och då. Så här uttrycker sig en skribent i SvD 1956:

När Frans var ungefär 22 år, drabbades han av en mystisk njursjukdom som tvingade honom att skjuta upp studierna och åka hem till  Rössjöholm. Där var han i fem år (vad äääär detta för konstig sjukdom?), vilket han tydligen trivdes med; han tog bara hand om gårdens djur och läste poesi. När andan föll på, läste han egenhändigt skrivna sonetter för djuren – särskilt de kalvande korna.

När han blev frisk (jag måste verkligen läsa på om njursjukdomar), återvände han till Lund och tog en fil.kand. genom att bara tenta av allt som han lärde sig under de fem åren på gården.  Sedan blev han omhuldad, omtyckt och omhändertagen av massa lärare och vänner samt andra spirande författarbegåvningar i Lund – såpass att han med strålande recensioner debuterade som poet med Tärningkast (inte Tärningskast) när han var 29 år. Han hyllades då för ”sin klassiska och otidsenliga poesi”, gav ut några essäsamlingar och blev känd för att vara rolig, bildad och för att ha en sällan skådad formuleringsförmåga.

Sedan hankade han sig fram med mindre och större skrivjobb – hela tiden omgiven av påhejare som kritiker och litteraturvetare och Lundaprofessorer. Det finns historier om hur han tog på sig stora översättningsjobb och sedan handlingsförlamades och vips, försvann hela förskottet … och det gör ju ingen glad.

Under 1930-talet kom han äntligen på grön kvist eftersom han översatte först Männen från Ness och sedan många andra verk av Eric Linklater (dock inte Det blåser på månen), men det var inte förrän 1941 som han blev superduperkändis när äventyrsromanen Röde Orm publicerades i två delar: Sjöfarare i västerled (1941) och Hemma och i österled (1945). Den blev en enormt stor succé och har översatts till drygt 20 språk, bearbetats på massa olika sätt – och till och med blivit seriealbum.

Ni som är intresserade av hur luckan tillverkades (sånt som jag faktiskt inte brukar berätta om), kan lägga pannan i djupa veck och läsa massa bokstäver på först två text-bilder och sedan en sida i serieboken.

Frans G. Bengtsson arbetade mycket långsamt och omständligt och var så noggrann att 30 meningar var ungefär det han fick ihop under en dag. (Om han hade tillverkat denna Julkalender hade han nu hunnit fram till lucka 19 … år 2005, ungefär.)

Som ni ser i texten ovan är Frasse (nu lade jag verkligen bort titlarna) inte alls vän av den språkliga reform som ägde rum ungefär när han gav ut sina böcker. Om ni vill fastna rejält och inte få ett enda någe gjort på hela julafton, kan ni låta SVT:s uppläsning av hela Röde Orm gå i bakgrunden när ni manglar, trillar köttbullar och putsar skor. Den arkaiska svenskan, som vi idag inte alls är vana vid, vänjer man sig vid på nolltid.

Och hur gick det med stackars Frans Gunnar Bengtsson då? Jo, han bröt benet på ett osedvanligt olämpligt sätt och dog, blott 60 år gammal, av komplikationerna. Men i SvD från nästan prick 70 år sedan (1954-12-20) står det att han avled av ”sjukdomen” och inte mer än så. Kuriosadetaljer från då levande kulturpersonligheter är superintressanta att läsa:

Nämen nuuuuu, hörni! Nu ska jag dra den sista lappen ur hatten – men kanske kommer det fler ”vinnare” när jag har skrapat fram allt som ska skickas till er. Jag viker och tejpar och skriver adresser – men behöver mejl från alla som ska ha nåt!

Igår nämnde Helena att hon har gissat i båset sedan 2011 och ALDRIG blidkat plommonstopet. Det är ju helt förfärligt. (Är ni fler? Säg till!!!) Nu bestämmer jag att Helena får en bonustischa! Och lappen … lappen … lappen … rafsrafs … här står det … Eva-L!

DRT – den röda tråden – kan ni fundera på till nån gång den 25 december! Då kommer sist-facit! Uppdatering 26/12: DRT-facit!

Än en gång: stort tack för alla roliga och finurliga rim!

48 kommentarer

Gonatt kära bloggbåsvänner! Klockan är mittinatten och alla borde vi egentligen sova som gamla riddare i ett rimmat drama på ungefär en miljard rader. Men hur i hela friden tolkade ni luckan, som ju var som en karbonkopia av ett 700 år gammalt epos om … allt?

Karin
Såhär då: någon eller några som ger sig ut i världen för att hitta svar på något?

Thermo citerar listigt Karin Boye!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
– men det är vägen, som är mödan värd.

Helena
Om jag nu har hittat rätt så är verket verkligen ett pussel, som dessutom har lagts om många gånger med olika bitar. Och det påminner på ett intrikat vis om kalendern själv, även om det var tänkt att bli mycket längre. DRT: den där pilgrimsresan, vars mål har blivit ett världsarv.

Ardy
Det finns många badande kvinnor i historien.

Hemul
Nu har jag också hittat skomakaren. Fast kanske tillverkade han snarare gamla benvärmare?

Jååå.

HB var alltså den gamle stöten Geoffrey Chaucer (1343–1400), som är mest känd som författare till de obegripligt ambitiösa The Canterbury Tales. (Ni som inte har läst dem, pluggat vissa rim och skrivit ett gymnasiearbete om dem, hummar nu. Ni kliar er lite i skägget och säger ”mycket intressant”.) Familjenamnet Chaucer kommer från franskans chaucier, vilket tidigare antogs betyda ’skomakare’. Nyinkommen forskning visar att det snarare är en tillverkare av strumpor eller benkläder. Milsvid skillnad.

Chaucer var inte bara författare och poet, utan hade tid att valsa runt som en vindflöjel i några andra yrken, nämligen:

• page och hovman hos Elizabeth de Burgh (säkert släkt med Chris de Burgh)
• soldat under Hundraårskriget, där han blev tillfångatagen, men frigiven mot lösen
• diplomat med uppdrag som tog honom till en mängd olika länder
• tulltjänsteman i London, där han övervakade handeln och såg till att folk betalade tull
• förman för kungliga byggprojekt som t.ex. di däringa småhyttorna Westminster Palace och St. George’s Chapel
• skogvaktare i den kungliga skogen i North Petherton
• parlamentsledamot, som representerade grevskapet Kent i det engelska parlamentet.

Och här går jag och knorrar över att jag ibland känner mig splittrad i min yrkesroll.

Chaucer skrev förresten på medelengelska (se nedan), vilket var ”folkets språk”, istället för latin eller franska. Som när Darin plötsligt sjunger på svenska och inte engelska, väl? Nu ska jag ge mig på ett nästintill omöjligt projekt: att berätta vad Canterbury Tales handlar om. Håll i er.

I prologen introducerar Chaucer en grupp om ungefär 30 pilgrimer som förbereder sig för en pilgrimsfärd. Berättaren är nog Chaucer själv, och han beskriver varje pilgrim i detalj och lyfter fram deras yrken, utseenden och personligheter. För att underhålla sig under resan föreslår någon en berättartävling: varje pilgrim ska berätta fyra historier. Pilgrimen som berättar den bästa historien ska sedan belönas med en gratis måltid.

Verket behandlar könsrelationer, religion och sexuell omoral inom det engelska samhället. Han kritiserar medlemmar av adeln, prästerskapet och bondeståndet, som ofta var i konflikt med varandra, och vågade göra det på ett frispråkigt sätt som man kanske inte kan föreställa sig idag … när tiderna är annorlunda …

[mutter, mutter]

Se där, så svårt var det ju inte. Hela klabbet finns på The Project Gutenberg och är så imponerande och svårförståeligt på en gång. Exempel vill ni kanske ha?

Här kommer de (tydligen) berömda inledningsraderna (som jag inte alls kunde):

Whan that Aprille with his shoures sote
The droghte of Marche hath perced to the rote,
And bathed every veyne in swich licour,
Of which vertu engendred is the flour;

Det blir på modern engelska ungefär:

When April with its sweet showers has ended
The drought of March and pierced the root, well tended,
And bathed each vein with life in such a way,
It brings forth flowers on a bright spring day;

When Zephyr too with his sweet breath inspires
Fresh buds in woods and fields, and daylight tires
As the young sun in Aries makes its way,
Completing half its course in early May;
[…]

På svenska låter det enligt översättaren Harald Jernström så här:

När blid april med sina ljumma regn
har tagit marstorr jord uti sitt hägn”
och badat varje rottråd i den fukt
som skänker liv och skapar korn och frukt

och när Zephirus med sin andedräkt
i alla hult, på varje hed har väckt
de späda skott när solen, dagens drot,
vädurens hus till hälften genomgått
[…]

Hmmmm. Hm. Jahaja. Harrrkl.

Texten i lucka 21 var en förvrängd version av en liten bit ur The Canterbury Tales – den som heter ”The Wife of Bath”. (Nej, Bath har varken med badkar eller badhus att göra.) Den handlar om att kvinnan har rätt att vara självständig!

Se här videon som handlar om stycket.

Storyn är (om ni inte orkar kolla på filmen) att en riddare begår ett övergrepp mot en ung kvinna, och sedan benådas om han kan komma på något som alla kvinnor önskar sig. (Spoiler: han kommer på att de vill få vara självständiga.) På Chaucer-engelska beskrivs handlingen så här:

”He saugh a mayde walkynge hym biforn,
Of which mayde anon, maugree hir heed,
By verray force, he rafte hire maydenhed.”

Översatt till modern engelska kan det se ut så här:

”He saw a maiden walking ahead of him,
And despite all she said,
By very force, he took her maidenhead.”

På modern svenska kan detta tolkas som:

”Han såg en ung kvinna gå framför honom,
Och trots hennes motstånd,
Tog han hennes oskuld med våld.”

Men sedan förvrängdes allt till en julkalenderlucka som istället handlade om barn och hur föräldrar ska hantera dem. Så tokigt!

Nä, hörni, nu avslutar vi med luckdragning och några embryorader! Plommonstopet, komsi komsi … vem har vi väl här … hejsan Ökenråttan – som för statistik över lyckade gissningar!

Sista luckan kommer på måndag morgon!

---

Här kommer embryos brädgårdstomte!

farran stormrar in med brädgårdstomten i högsta hugg

herr räka jag har funnit den

okcså morran kommrer ut ur kröket med en brudkavel i högsta hugg okcså mjöl i hela frityren

julen är gräddad det julblar jag nu

yo

men var var den det undrar jag nu

han hade grått okcså glömt sej under skrottkärran det säjer jag nu

yo

men nu ska han tvagras okcså lagras tills julgrannen är på plast okcså då ska han strå på sin herdeplast

som vaneligt det säjer jag nu yo

okcså jag ska kroka grisgrynsgröt okcså strälla fram en liten kål åt honom

då blir det en rikctigt grod jul igår igen det säjer jag nu

yo

43 kommentarer

Ja jösses kalaskatastrof vilken röra det blev i kommentatorsbåset! Jag fattade verkligen inte ett enda någe! Båsmedlemmarna sövdes för operationer och vaknade upp ur narkos och läste luckan mellan sjukhusvarven och … vad betydde alla ledtrådar? Jag kände mig så här:

(pigga?) kristina
Förstår att ni strösslar med lettrådar – tack! Tyvärr rinner de av mig som vatten av en gås.

Jag är inte helt säker på att lettrådarna så tidigt på dagen verkligen var lettrådar. Eller så förstod jag … men … sedan försvann jag ut på dåligheter med kolleger på MDU, och när jag kom tillbaka hade vissa farit omkring som en jojo:

Maplestream 20.02
Då gissar jag också på den där jag som skrev att det var hen (jag). Masar mig upp på läktaren igen, där är det ett jädra drag!

Maplestream 21.04
Går omedelbums ner på spelplanen igen.

(Det är jätteroligt för mig att läsa!) Andra visste besked, men var bortitok fel:

Örjan
Vi har ju en poetisk gigant, som ofta blivit tonsatt och sjungen.

Hemul
Mina gogglingar kom till en gammal träpelare, men han pluggade väl åtminstone en förti år tidigare än HB?

hakke
En av mina gogglingar ledde till två sidor – ett seniorkollo och ett sprintmästerskap i kanot. HB måste därmed vara Gert Fredriksson.

Niklas
Jag tar tillbaks allt jag tidigare skrivit och påstår något helt annat som inte har ett dugg med Ivar Lo att göra. Maken till dum gissning har man väl aldrig läst. HB har ingen namne i Eskilstuna men väl i LYstad och Linköping.

Jossilurens
Är det en slump att om jag googlar Andreas + Biggan, så blir resultatet basket?

Jaaa, Jossilurens! Eftersom jag vet att vi är några basketspelare i båset (hej Citronen och Maplesteam), så hade jag ju gärna sett en basketspelare i en litterär lucka. Men ack, de är få, de skrivande basketspelarna. (Kuriosa: den idrott med högst utbildningsnivå statistiskt sett är basket. Okej, hörni alla mina polare: upp till bevis.)

---

Här har vi svaret!

Hemlisbloggaren i lucka 19 är Gun-Britt Sundström (f. 1945), vars namn av någon QWERTY-anledning är jättesvårt att få till. Kolla nu när jag kör på i vanlig fart på tangentbordet:

• Gn_britt <Sundström
• Gnu-Birtt Snuström
• Grn.Irt Surström

Hopplöst.

(Fortsättningsvis kommer jag att använda copy-paste i facitet. Gun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt Sundström.) 

Gun-Britt Sundström är inte bara ett namn som är svårt att knattra fram – jag måste säga att det även är svårt att komma ihåg. Å andra sidan är ju snarlika dubbelnamn som Per-Olov Enquist och Lena-Katarina Swanberg inte alls svåra att minnas, så jag vet inte alls varför jag har problem med Gun-Britt.

Här har vi alltså en ung tjej som debuterar 1966 med Student -64, som utbildade sig till journalist, och sedan rekryterades till Dagens Nyheters kultursida i början av 1970-talet, fortsatte till Stockholms-Tidningen 1981–83 och var styrelseledamot i Svenska språknämnden 1987–2002. Hon har gett ut både romaner och barnböcker, och orsaken att diverse personer samlades i lucktexten var hennes kanske mest berömda roman För Lydia (1973) – som bygger på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. (Okej, Maken från 1976 är också känd.)

Gänget i dagbokstexten bestod av författare som har använt sig av Hjalmar Söderbergs alster när de har skrivit egna romaner. Wikipedias lista består av nio personer, där Bengan förekommer två gånger.

• För Lydia (1973) av Gun-Britt Sundström
• The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002) av Dannie Abse
• Gregorius (2004) av Bengt Ohlsson
• Helgas offer (2007) av Bjarne Moelv
• Jag, Helga Gregorius (2008) av Birgitta Lindén
• Mordets praktik (2009) av Kerstin Ekman
• Dosan, Helga Gregorius berättelse (2013) av Helena Sigander
• Doktor Glas räknar (2014) av Thomas Andersson och Per Bergström
• Helga (2024) av Bengt Ohlsson
• Fru Gregorius (2024) av Åsa Nilsonne

(Förklaring: Andreas var i min text Bengt Ohlsson, medan Ekis = Kerstin Ekman och Nisse = Åsa Nilsonne.)

Gun-Britt Sundström var dessutom ”stilistisk expert” (det är ju MITT yrke!) i Bibelkommissionen 1980–2000, och sedan 1990-talet har hon översatt av både barnböcker och skönlitteratur, bl.a. Cora Sandels Alberteböcker, Jane Austens Stolthet och fördom och Charlotte Brontës Jane Eyre. I flera intervjuer läser jag att det är översättningarna som ger henne störst glädje och tillfredsställelse.

– Om jag fick leva om mitt liv hade jag satsat på att bli översättare från början. Det är väldigt roligt. Att man sedan kan få betalt för det gör saken ännu bättre.

Well. Hm. Det är oerhört svårt att försörja sig som översättare – även om man är riktigt bra på’t. (Hej Översättarhelena!) Få lovord levereras och inga av beröm fyllda tidningsrecensioner får man heller. (NÄ, JA E INT’ BITTER.)

Gun-Britt har däremot fått mängder av priser, stipendier och utmärkelser för sina romaner, som t.ex. Helgapriset (2019) för ”språklig lyhördhet, självironi, galghumor och skärpa”. Hon var också en av ”Nobelkommitténs externa ledamöter” 2018–19, vilket slutade i ett surt avsked där hon listade olika anledningar till sitt avhopp. De två sista punkterna löd:

• De externa ledamöternas roll har förskjutits från att delta i sekretessbelagda litteratursamtal till att vara en länk mellan Akademien och allmänheten. Så såg inte den uppgift ut som jag åtog mig för ett år sedan.

• Tävlingar och priser får för stor uppmärksamhet i medierna på bekostnad av allting annat i kulturvärlden som skulle förtjäna utrymme. Det har jag alltid ansett men tycks tillfälligt ha glömt bort det, trots att utvecklingen har skenat i den riktningen under de decennier jag har varit i branschen.

Jag citerar henne för att visa att hon dels tar bladet från munnen och är frispråkig när andra är rädda för att förlora sin försörjning/status/författarframtid, dels för att hon skriver så enkelt och rakt på.

Det intressantaste med Gnubb-it Snund… förbaskat … Diskussionen om Gun-Britt Sundströms böcker är intressant, för den domineras av vad som är sant och inte. Hon utgår ofta från sina dagböcker när hon skriver, men stryker och ändrar och hittar på så att det blir läsvärt och intressant – så varför ska man då diskutera sanningshalten? Det är ett himla tjafs (ja, jag är lite arg) om romaner som ”tar sig friheter” att vara fantasifulla. Böckerna har ju stämpeln roman! När Jan Guillou gav ut romanen Ondskan (som byggde på hans egna erfarenheter) blev lille Jans mamma ilsken och sade upp bekantskapen samt gjorde honom arvlös (det drabbade i alla fall ingen fattig) för att sonen hade haft mage att både överdriva och underdriva.

– Det var ju en ROMAN! sa jag uppbragt till Jans försvar.

(Men han hörde mig inte. Och det var 2003, så jag hade ingen blogg att berätta för.)

Jahaja! Då har vi klarat oss ända till näst-näst sista luckan 2024. Och jag har börjat packa paket till er som är dragna ur hatten! (Det var verkligen på tiden.) Idag drar jag en låååång lapp: Hyttfogden!

Lucka 21 kommer i ottan på lördag, när jag hoppas att ni alla tar det lugnt och hänger i bloggbåset – inte behöver ni hasta iväg på julklappsjakt! Ge bort handskrivna lappar med ”en brakmiddag” eller ”tio isydda knappar” eller kanske ”en full tank bensin”.

30 kommentarer

Ibland brukar jag ju helt lugnt bara konstatera att gissningarna i luckan spretade väldigt under dagen. Men nu måste jag tjoa:

– JÄDRAR VILKET SPRETIGT BÅS!!! SÅ ROLIGT! JAG MÅSTE SKRIVA ETT LÅNGT FACIT!

Kanske berodde det på att de flesta var överens om vad luckan innehöll, men att det ändå var helt oklart vad svaret var.

Hemul
Men vem är HB då då? Den som gillade Lilla O eller den som inte ville ges ut mer?

Magganini
Men, just det, nu igen. Vilken av skaparna gäller det nu då?

Ökenråttan
Det var väl han Per Olof som började det hela.

Nina
Jag tror luckan har anknytning till Dalsland. Eller Värmland.

Ardy
Filmen känns ju igen, men det är många låtar med i dansen. Finns det månne en version som är dansbandsmusikal?

Citronen tyckte att det var för enkelt:
Jag tror fortfarande på en glitch, luckan är skev.

Jossilurens [läs resten här]
Ok, låt mig presentera en alternativ lösning. Det här är ju en solklar omskrivning av filmen Sista natten med gänget, från 1973.

Dina
Om (stort om) det är så, så passar dagens datum bra.

Hyttfogden sammanfattade:
HB skrev boken och gick i landsflykt till DDR tror jag. Han ä dö!
HB (ev) som gjorde filmen ä också dö.
HuvudBrollsinnehavarn han ä också dö
HuvudBrollsinnehavarinnan ho ä dö ho mä
Jag tror att di alla andra sôm va mä å gjord´et också ä döa
Körkherrn likaså och storboen.
Så nu vet ni dä.
Och ôm ja nu trott rätt på dagens HB å di sôm va mä så lever di i alla fall kvar på näte.

PK var SÅÅÅÅ rolig:
Om jag gissar rätt så är Isabella en bra ledtråd.

(pigga?) kristina
Tänk att vinna en traktor!

Kråkan
Jag blir alldeles Matt. Arne och Arnes son fick Göra filmen. Carl-Gustaf och Arne från revyscenen och Åsa-Nisse var med. Och härifrån Vänerns västra strand kom idén. Idag passar allt så in i vassen bra.

Här kommer vassen!

---

Dagens HB var … ja … inte vet jag! Men här kommer några alternativa lösningar!

Hela filmen Hon dansade en sommar. Den hade premiär den 17 december (just det) 1951, och fick Guldbjörnen (Berlins filmfestival) – och enligt de flesta källor var den startskottet till den världsberömda ”svenska synden”. Andra källor (t.ex. filmvetare) protesterar och säger nåja, den där riktiga synden började Sverige inte exportera förrän på 1960-talet.

Regissören Arne Mattsson (1919–1995), som regisserade mer än en film per år under hela karriären utan att egentligen lämna ett jättestort avtryck – förutom när det gäller just denna film. Men är han kanske bortglömd alldeles orättvist? Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Arne var jämgamla och gjorde karriär parallellt, men … nej, Arne må ha gjort en total succéfilm 1951, men så mycket här man inte av honom numera. (Ingmar Bergman fick manuset först, men tackade nej.)

Författaren (och lantbrukaren) Per Olof Ekström (1926–1981) Förutom skönlitteratur skrev han debattboken ”Mordet på modernäringen” (1969), där han kritiserade den svenska jordbrukspolitiken. När alla andra inblandade i filmatiseringen mottog priser världen över, såg produktionsbolaget till att Per Olof fick en ny traktor. När hans testamente lästes upp fick en förvånad skara höra att han förbjöd all återutgivning av böckerna.

Huvudrollsinnehavarna
Ulla Jacobsson (1929–82) hann vara med i många, många svenska filmer innan hon blott efter några år flydde landet och blev teaterskådespelerska. Stockholms-Tidningens recensent Robin Hood skrev om Ulla (Paula i lucktexten) efter premiären den 17 dec: ”Hon är underbar, helt förtrollande. Hon gör en sådan där prestation, som en ung skådespelerska brukar kunna göra bara en gång i sitt liv – när ungdomsfriskheten och spontaniteten ännu finns kvar ofördärvad.”
Folke Sundquist (1925–2009) måste ha varit Arne Mattssons favvo, för av de 14 filmer som listas på Folkes sida är 11 regisserade av Arne. En av de lite underligare är Bamse, vars synopsis lyder:

”Christer Berg omkommer i en bilolycka och hittas med en nallebjörn som heter Bamse. Hans son, som också heter Christer, upptäcker att Bamse tillhörde faderns älskarinna, Barbro Persson. De blir ett par.”

Om jag nu snabbt rabblar några av de mer kända Arne Mattsson-filmernas synopsis, kommer ni att se ett mönster.

Nattmara (länken går till SVTplay)
En kvinna kör nästan på en man som ligger på vägen. Hon stiger ur bilen för att se om han lever. Plötsligt attackerar han henne.

Maria på Kvarngården (sänds på SVTplay från 27/12)
Maria är anklagad för att ha mördat sin make Birger. I tillbakablickar berättar hon historien om hur hon mötte Birger och hamnade i hans familjs hem på Kvarngården.

Mördaren – en helt vanlig person
Några passagerare på ett tåg blir mördade. Vem är mördaren? Alla ombord är misstänkta. En av dem är en homosexuell narkoman.

När mörkret faller
Den unga Elisabeth besöker en äldre släkting, som är präst, och hans unga dotter. Hon ska fira en lugn och fridfull jul där, men på julaftonskvällen blir en affärsidkare brutalt mördad med en yxa.

Vita frun
Ett spöke som kallas Vita Frun anklagas för flertalet mord.

Farlig vår
Den unga prostituerade Gullan Svan mördas en natt. Polisen misstänker att mördaren är en student, eftersom hon hade många studenter som kunder.

Jag – som fortfarande trängtar efter att bli världsberömd skådespelerska – brukar ogint titta på filmer där skådespelarna inte kan agera utan säger sina repliker som vore de stelopererade i känsloregistret. I Hon dansade en sommar är det mesta imponerande bra. John Elfström (aka Åsa-Nisse) sköter sig och Stålfarfar (som ingen människa har tänkt på sedan 1987) dyker upp som sjukhuspatient och Gunilla Pontén är underskönt vacker under de första minuterna av filmen. Såpass vacker att jag måste klämma in en bild på henne här och nu.

Tillbaka till filmen! När de två huvudpersonerna mot slutet åker motorcykel knorrar jag och önskar mig en tidsmaskin eftersom det ju är jag som ska sitta där på bönpallen. 

Här hade jag gärna lagt in hela filmen, för den finns på Youtube. Dock får jag inte göra det. Filmen är nämligen ”åldersbegränsad” eftersom den är så rysligt syndig. Vi som är hippiegenerationens barn (även kallade boomers) häpnar över denna prydhet. Men då får jag servera en länk istället!

Direktlänk till taffligt agerande.

Förresten. (Jag har nämnt detta förut, men upprepar mig så himla gärna.) Åsa-Nisse-filmerna regisserades oftast av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom när jag jobbade som sjukvårdsbiträde, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film, pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst.

Apropå Ragnar Frisk, hittade jag en notis där han och Arne Mattsson möts!

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Apropå recensenter, regisserade Arne Mattsson även filmen Ann och Eve – de erotiska, som var en hämnd för all usel kritik han hade behövt stå ut med. I öppningsscenen mejar Ann (som är kritiker) ner en regissör med ett automatgevär.

”Nu har ju författaren kommit lite i skymundan”, tänkte jag. Och dök ner i tidningsarkiven.

Under rubriken ”Med 2 009 böcker från 59 förlag ger Bokens Vecka färgrik exposé” hittade jag Arne Mattsson den 19 november 1949. Där nämns att Maria Lang har avslöjat vad hon heter egentligen medan två andra lovande, sympatiska unga författare ”framträdde”.

Precis som när ni googlar vilse, gick jag i min iver här helt åt pepparn eller skogen. Och inte gick det bra för de två grabbarna heller. Eländes elände.

Birger Vikström skrev och illustrerade noveller, dikter och romaner, fick tbc och begick självmord när han var 37 år.
Arne Sand hann ge ut några volymer innan han som 36-åring dog av en hjärntumör.

Men de hade ju inte nåt att göra med Julkalendern! PLOMMONSTOPET däremot! Jag drar ur hatten … Marianne!

Lucka 19 kommer i ottan på torsdag!

---

Psssst! Har ni läst embryos Bellmanshistoria?

bollman embryo okcså tyskland gikc in på en korg

55 kommentarer

Vilken söndag! Alla gissningarna spretade, ledtrådarna gömde sig i Ikeamöbler, Godiva öppnade sorgekranen (TACK!), och det visade sig att Billy och Ivar har fått sällskap av bland annat ett veckband som heter Flinn. (Ungefär.)

Några bloggbåskommentarer dras härmed upp ur dyn!

Smultronblomman, som hade glömt bort att det var december:
Dagens lucka med tysk grammatik och möbler från IKEA får ligga och puttra under dagen.

Christer, the Long Distance Personal Trainer
Vad betyder ett SKÅp?

hakke-Håkan:
Jag fick för mig att kolla upp mitt namn som Ikea-möbel för en massa år sedan. Ikea har förstås aldrig använt sig av hakke, med det visade sig att Håkan var en träbock. Ridå.

PK:
Jag är en snurrkontorstol!

hakke:
Nu får Båsmor grunna på vilken storlek som passar en träbock och en snurrkontorsstol, tihi.

Magganini:
Jag är utrangerad från IKEA. (Jag tycks ha varit en stor julgransbild att sätta på väggen för dem som har liten golvyta.)

Niklas:
Som ett nu utgånget hyllsystem designat av Rutte Andersson är jag förflyttad till femte klass skanderandes tyska verbformer under ledning av Frau Beer.

Dina:
Än slinker tankarna till möbler, än till grammatik, och åter till de där ”du”-dialogerna som var populära en gång.

Jossilurens:
Jag är verkligen helt lost. Nivån på mitt resonerande är ungefär så här:
Ok, Ikea gör platta paket. Är HB Sylvia Plath? *googlar Sylvia Plath+korv* 

flygbengan och zkop
Nu vet vi nog var skå-pet skall stå.

---

Poeten Sandro Key-Åberg (1922–91) bodde intensivt och noggrant in sig i lucka 15, som var en ”prata”. Pratorna är korta, ibland absurda, ibland roliga och fyndiga dialoger, skrivna i fri form som ett samtal mellan två eller flera personer. Det är poesi, men hela tiden roligt, underfundigt, allvarligt och massa annat på en gång.

Ni hör att jag är förtjust?

Fotona ovan är tagna ur samlingsvolymen Scenprator (1972), som är en ur Lidköpings grundskolors utrangerad liten volym. Jag stötte på pratan ”Ankskit” (som egentligen bara heter ”Tionde pratan”) i gymnasiet, och fick spela upp den på en dramatiklektion. Och minns inget mer än att det var kul.

Vem läste jag mot? Ingen aning.
Blev det bra? Ingen vet.
Läste andra elever upp andra prator? Inte en susning!

(Min stackars dramatiklärares man var sjuk i cancer under just denna tid och pga. detta var hon väldigt frånvarande även när hon var närvarande. Tydligen var inte heller jag särskilt närvarande.)

Sandro Key-Åberg (som inte är släkt med Ellen) var under ett par årtionden tid superkändis i det litterära Sverige och fick enormt mycket beröm för sin ”nyskapande och lekfulla språkanvändning”. Han experimenterade med språket så till den milda grad att och med surkarten Olof Lagercrantz kom farande med beröm!

Lille Sandro Gualteri föddes i det sedermera så sönderbombade Dresden av sin ogifta, svenska mamma Elsa Key-Åberg – som var på vift i Tyskland pga. graviditeten. Det är oklart när Sandro fick sitt italienskklingande namn, men kanske var det när han inackorderades hos spårvagnskonduktören Gualtieri i Florens. Några år senare forslades han till Sverige och blev sin mors fosterson på något mysko sätt. Sedan skickades den lille parveln än hit, än dit – en vinter hos fröken Olsson i Stockholm, ett år hos konservatorsfamiljen Holmsten i Ängelholm, ett par år på Skörby gård i Uppland hos Hjalmar och Helga Brolinson. Under hela denna röriga uppväxt skrev han och spelade teater, gick på teaterskola och försökte skriva ännu lite mer. Och banne mig hade han inte Karin Boye som lärare på en av skolorna!

Pappan? Nja, Elsa var lite slarvig med sanningen (eller ”notoriskt lögnaktig” som jag läste någonstans), men förmodligen var en Gustaf Rosengren den bortsprungne fadern – som modern bara ljög och ljög om.

Nu ska jag med kursiva bokstäver berätta om Elsa, för det är ju inte hon som är huvudperson här. Men såväl som Sandro som massa kompisar, kolleger och forskare är överens om att Elsa:

… ”led av fettsot” och ofta togs in på sjukhus för avmagringskurer. Hon gifte sig med en ungersk målare, men tidigt började tänka på skilsmässa och att skilsmässoadvokaten förmodligen var den biologiska fadern till de två barn som hon sedan fick, och att målaren begick självmord. Elsa var enligt Sandro en lögnaktig, hänsynslös och ohederlig parasit, som ideligen sviker och bedrar sina medmänniskor. Hon var antisemit och var extremt ansvarlös vad gäller sina barn. Dessutom visade det sig att hon när hon fick barn med skilsmässoadvokaten, när målaren var försvunnen i fält, dessutom var förlovad med en tysk tandläkare …

Med denna bakgrund kanske man läser denna Sandro-dikt med andra ögon? ”Sjön en kastrull av blåaste järn” ur Bittergök, 1954. (Känsliga läsare varnas, men jag är osäker på om Julkalenderns båsister är en finkänslig skara.)

Ni som inte vet vem Sandro är eller minns hans krumsprång i tv och intervjuer – förtvivla icke! Läs några prator och fnittra loss och läs kanske upp någon på nyårsafton som ett partytrick och så går vi vidare i livet. Det är så mycket man inte vet – och bland allt som man inte vet, är ju Sandro Key-Åberg bara en liten fis i Nilen.

När Sandro Key-Åberg dog, fylldes tidningssidorna och dumburkarna av berömmande och och finurliga anekdoter som vanligt – som den här:

Lättkränkta bör inte lyssna på Youtubeklippet här nedan – men ni andra: klicka igång denna uppläsning och ha kul! (Dasshumor med diverse pruttar och andra olämpligheter.)

Som sagt, under fyra årtionden dök Sandro Key-Åberg upp i massa olika sammanhang, men få kan hittas vid en googling idag. Just nu finns dock Dubbelsvindlarna på SVTplay, och jag skulle faktiskt vilja att alla i hela Sverige tittade på i alla fall första avsnittet eftersom det är så allmänbildande. Gråa dialogtelefoner skräller, postkontoret funkar, anteckningshäften är coola och på de blå-lila hundralapparna sitter ju Gustav II Adolf. Dessutom är Björn Gustafsson d.ä. (Emils Alfred) jätterolig.

Här kan man frossa i Ikeanamn, som egentligen inte har nåt med HB att göra. Nu undrar ni naturligtvis om det utrangerade skrivbordet Matteus verkligen har 16 delar.

Nu tar jag fram plommonstopet och rafsar och stökar och gräver och har mig. Ända ner i botten ska jag!

Och upp kommer … Thermo! (Och så får Godiva en bonustischa från förra året.)

Lucka 17 kommer i ottan på tisdag!

---

Att jag ville ha tag på embryo i kommentatorsbåset berodde förstås på att han liksom HB är poet. Här är länken!

SAFFRAN VAR EN SKVALLERDRÄNG

26 kommentarer

Eftersom n-tangenten har hakat upp sig och vägrar vara med och leka, har detta facit tillverkats med stooora besvär. Men eftersom hela första delen med era uppdragna kommentarer blott är copy-paste, kom jag trots allt igång med knattrandet.

Aku:
Jag undrar hur unga dessa bröder är?

Hemul:
Jo, jag tror jag känner igen meg här.

Betong-Bess:
Verkar vara en produktiv typ det här, trots sin motsträvighet.

Magganini:
Tänk vad man får en massa nyttig lärdom när man hålls här. T ex att de där guldiga knopparna i adventsljusstaksmanschetterna är alkottar! Har jag aldrig fattat förut.

Niklas:
Magganini, jag lärde mig just att alkottar inte är kottar. Enbär däremot är kottar.

Maplestream:
Är igelkottar kottar?

Karin:
Apropå Jossilurens finurliga ledtrådar tror jag att hon är grannbarnet på spåret. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade upp grannpojken för jag kom att tänka på Joxe, Trädtanten och Grannbarnet. (Ledtråden till grannpojken finns alltså hos Jossilurens.)

---

Ja, här hade vi alltså ännu en mossig gammal tant som skrev om banaliteter, eller hur?

Mjaaa. Louisa May Alcott (1832–1888) levde ju en helt annan värld än t.ex. Jane Austen, även om vissa detaljer i respektive karriär och liv ser ut att överlappa. De fick en intellektuellt präglad barndom, gifte sig inte, fick inte barn, försörjde hela familjen genom sin skrivartalang och hade en pappa som inte riktigt hade tur med karriären.

Lucka 13 tillverkades som en dialog mellan en gåpåig förläggare och en motvillig författare eftersom det var så det gick till när Louisa May Alcott fick order att skriva flickböcker. Hon skrev först mysterieböcker  för att bidra ekonomiskt till familjen – under pseudonymen A.M. Barnard eftersom hon var kvinna (vilket jädra oskick, va?) – där stilen ofta var dyster och mörk samt hade fokus på gotiska berättelser, passion och brott.

Louisas familj var som sagt intellektuell, där den filosoferade fadern Amos Bronson Alcott var transcendentalist, filosof och pedagog med ”radikala idéer om utbildning”. Dessa idéer låter helt moderna, nämligen

• barnen i fokus
• undervisning som bygger på dialoger
• jämställd utbildning för pojkar och flickor
• ingen aga.

Modern Abigail May Alcott var stark förespråkare för kvinnors rättigheter, vilket påverkade de fyra döttrarna starkt. Louisa framförde enkelt sina åsikter genom böckernas persongalleri.

Den där transcendentalismen handlar om att (jag blev tvungen att googla) fokusera på ”individualitet, natur och själens betydelse” – vilket ju låter som uttalande från några av de influencers som jag har läst om. (Jag vidhåller som en gammal get att influenceryrket är en mycket underlig bransch.) Men pappa Alcotts polare som ofta kom på besök – Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau – inspirerade lilla Louisa tydligen såpass att hon vågade tro på sig själv som författare. I alla fall under pseudonym …

Under amerikanska inbördeskriget jobbade Louisa May Alcott som sjuksköterska, och erfarenheterna från sjukhuset publicerade hon i Hospital Sketches (1863). Där får man bl.a. veta att sjuksköterskorna faktiskt inte utbildades, utan slängdes in i hetluften och fick lära sig av de eventuellt närvarande gamla utbildade sjuksköterskorna.

Men så blev hon (precis som alla andra i Julkalendern) sjuk. Under kriget drabbades hon av tyfoidfeber, och de starka mediciner som hon fick var förstås fulla med kvicksilver och förgiftade henne. (Tyfoidfeber är inte att leka med: huvudvärk, hosta och muskelvärk följs av röda utslag på överkroppen och sedan kommer förstoppning som sedan ironiskt nog övergår i diarré.)

Efter kriget och efter många om och men samt massa övertalning (som i lucktexten) skrev hon ytterst motvilligt Unga kvinnor – och succén var omedelbar. Louisa själv sa bara ”äsch, jag bara skrev om min egen uppväxt med mina fyra systrar, så jag gjorde faktiskt inget märkvärdigt”.

Unga kvinnor handlar om systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March och deras liv, utmaningar och ambitioner. Jo March var som Louisa – en ambitiös, självständig kvinna med författardrömmar. Att boken blev en succé antar man idag beror på att Alcott så oerhört detaljerat berättade om unga kvinnors vardag, vilket just dessa unga kvinnor njöt av att läsa om. Själv läste jag slött några sidor i originalutgåvan tills jag hittade ett korrfel och inte orkade mer.

I DN:s och SvD:s arkiv finns massa reklam för Alcott, men inga personporträtt eller mer information än den som står att finna på Wikipedia. Men måååånga annonser kostade Bonniers på henne.

Efter tyfoidfebern fortsatte Louisa att vara allmänt krasslig och när hon dog av en förmodad stroke 1888, var ingen förvånad. Nutida forskare tror att hon led av lupus, och därmed har vi slutit ännu en cirkel och kan tänka lite mer på Hugh Lauries Dr House.

Om ni nu blev nyfikna på Alcotts verk inklusive ”Unga kvinnor” (som ju alla redan har läst, harrkll), finns alla dessa på Litteraturbanken:

• En gammaldags flicka (1870)
• Rosa eller De åtta kusinerna (1876) och Åtta kusiner (1926)
• Rosen i blomning (1877) och Rosor i blom (1927)
• Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy (1871)
• Våra vänner från i fjor (1872)

Unga kvinnor (”Little Women”) har filmatiserats 1933, 1994 och 2019 (den sistnämnda i regi av Greta Gerwig). Och på bilden här är Louisa själv en ung kvinna på blott 20 år.

Oj vad jag har knattrat på med alla n som fastnar i knäckebrödssmulan nånstans i tangentbordets innandöme. (Puh, ett ord med tre n.)

Nu tar vi fram plommonstopet! Och ur hatten drar jag … Xxkr? Hm. Det är en handskriven lapp, så den är gammal. KaggA? Nej nu ser jag! Det är hakke!

Lucka 15 kommer på söndagsmorgonen!

 

 

33 kommentarer