Äntligen en enkel lucka 5, va? Så att alla liksom gliiiider ner från läktarn och in i mittcirkeln … som är rätt kladdig av glögg.

Nu drar vi upp några kommentarer den dy som kallas kommentatorsbåset!

Pysseliten:
Jag phamlar i mörkret, så här dags måste man tända lampor när man stiger upp.

Hemul:
Elektriska bicyklar! Jag säger då det! Vad ska de hitta på härnäst? Åka till månen?

Citronen kan man lita på, även om detta ser ut som ren rappakalja:
Nu är det väl ändå en musikfråga! Familjen W*hlg**n är ju med i alla sammanhang så det är inte helt osannolikt att P******a är dagens HB. Hennes ”De talar om Rom Paris å Seine och om tågresor till Brittaniaa’ ” är riktigt medryckande om ni frågar mig. Om min HB mot förmodan är fel så kommer jag blicka ut i rymden.

Karin:
Ojordad!? Upp i rymden eller ner i haven? Och hvad är denne Filippus för phigur?

Christina:
Två tankar hoppar runt i min hjärna. En leder runt och runt och den  andra leder till ett nyinstallerat konstverk i Bryssel. [Är det en karusell?/Lotten]

Aha!
Känner mig lite som Nemos glömska kompis Doris (men vid mindre gott mod).

Kråkan
Han skrev ju mycket om olika sätt att färdas, att komma fram i tid, ibland med små chanser att komma tillbaka och en gång om att komma till Centralen; nu gäller det kanske mest att hitta kaptenen.

Såja!

Hur många litterära figurpar tror ni att det finns, där den ene är en lite stroppig karl och den andra är en högerhand som är listig och hjälpsam? Wooster har sin Jeeves, Don Quijote har Sancho Panza … och Phileas Fogg har ju Passepartout i ”Jorden runt på 80 dagar”, som utkom i svensk översättning 1873. (Därav språket i luckan.) De tågluffade (eller åkte på tågbluff enligt embryo) sig runt jorden på 79 dagar och vann vadet – läs om boken även om jag nyss avslöjade slutet!

Dagens hemlisbloggare är alltså författaren Jules Verne (1828–1905), som jag en gång i tioårsåldern blandade ihop med Jacques Cousteau, vilket för mina föräldrar var sådär rysligt roligt att de ganska ofta ville berätta för kreti och pleti om misstaget. Kolla nu årtalen på dessa höjdarböcker och fundera över var Jules Vernes motsvarighet befinner sig idag:

Resan till jordens medelpunkt (1864) – en expedition i underjorden.
Från jorden till månen (1865) – rymdresor 100 år i förväg.
En världsomsegling under havet (1870) – med kapten Nemo ubåten Nautilus.
Jorden runt på 80 dagar (1873) – ja, just det.

Ack! Fly mig en Jules Verne med vettiga framtidsuppfinningar! Nu!

Det intressantaste med Jules Verne är dock inte alla fantastiska böcker han skrev, där han ingående beskriver elsparkcykl… nej förlåt … tåg, båtar, månraketer, ballongflygning (även om Phileas Fogg & Passepartout inte använder detta färdmedel) och faktiskt ubåtar. Nej, det konstigaste är att han som 35-åring 1863 skrev en framtidsvision om Paris på 1960-talet, som hans förläggare refuserade för att den var absurt negativ och faktiskt – enligt honom – inte ens välskriven.

Manuset till ”Paris au XXe siècle” hittades 1989 i ett kassaskåp hos en (antagligen helt jädra pantad) släkting. Boken redigerades noggrant och gavs ut 1994. Den beskriver 1960-talets Paris med skyskrapor och allehanda uppfinningar, som är så bra påhittade att Jules Verne kanske trots allt nog kunde resa i tiden. Fiacres à gaz är gasdrivna droskor, vilket vi skulle kunna tolka som nutida bilar med förbränningsmotorer, och télégraphie photographique är en teknik för att överföra bilder via telegraf, vilket kanske skulle kunna påminna om våra numera relativt utdöda faxar.

(Åååh, vad jag var bra på att faxa. På Nationalencyklopedins redaktion var jag faxdrottningen som lätt skickade iväg 20 redigerade artikelmanus om dagen. Jag kunde byta toner utan att spilla, gnugga skrivarhuvudet rent utan att repa och fixa alla pappersstopp i världen utan att knota.)

Texten i lucka 5 skrev jag på svenska från 1873. Hurdå? tänker ni förstås eftersom det inte är helt lätt med alla verbformer och fv, hv samt e/ä. Jo, jag läste ett par kapitel i förstaupplagan av ”Jorden runt på 80 dagar” hääääär, och läste sedan 1873-artiklar i både DNs och SvDs arkiv (som jag betalar dyrt för). Då fick jag snabbt en känsla för hur det skulle låta, och skrev en låtsasdialog mellan de två huvudpersonerna. Sedan filade jag tyvärr på den jättelänge eftersom jag ville vara språkligt korrekt. (OBS: mejla mig om ni hittar språkfel, för jag vill gärna rätta!)

Se här nu ett stycke ur första upplagans kapitel fyra! Lägg särskilt märke till hur Passepartouts förvåning beskrivs.

Att komma undan med denna beskrivning är fantastiskt! Vänta, vi njuter igen!

”Passepartout gjorde stora ögon, hans pupiller vidgades och hans ögonbryn drogo sig uppåt; hans armar föllo slappa nedåt, hans kropp krympte ihop och allt visade att hans förvåning stegrades till den yttersta häpenhet.”

Söstra mi – Orangeluvan – och jag brukar skicka sms till varandra när vi i dagens moderna deckare hittar sånt trams. Som:

”Anna-Maria gav Pohjanen ett frågande ögonkast och han ryckte på axlarna samtidigt som han höjde på ögonbrynen, som för att tala om att de var klara.”

Sedan fyller vi systrar på med egna påhitt, ännu värre formuleringar:

”Jag lovade honom att inte gå. Hans ögonbryn vidgades med en rynkning och han slog frenetiskt ut med händerna i en avvärjande gest.”

”Framför de vibrerande ögonen kunde han inte ana att hon snart skulle svimma.”

”Han blängde ilsket på henne med ett kallt och likgiltigt ansikte.”

”Nej, sade hon kärleksfullt med uppspärrade ögonbryn.”

Hihihihi! Men förlåt, vi återvänder nu till den fantastiske Jules Verne med de uppåtdragna ögonbrynen och kollar hur det står i den franska förstaupplagan!

Det var som fan. ”Passepartout uppvisade med vidöppna ögon, höjda ögonlock och ögonbryn, avslappnade armar och slapp kropp alla tecken på förvåning som gränsade till häpnad.” (Ungefär.) Ålrajt, men hur hanterar man i Sverige denna beskrivning i en modern översättning av Jakob Gunnarsson?

Jahaja. ”Passepartous visade alla tecken till en förvåning som gränsade till bestörtning.” (Borde det inte vara ”tecken på”?)

När jag nu tänker efter, var ju Jules Vernes sätt att beskriva stor förvåning faktiskt mycket roligare.

Vi som är medelålders med lite plus i kanten, minns hur Jarl Kulle och Loffe Carlsson sprang omkring på tåg i främmande länder i tv-serien (se bild till vänster), men det verkar inte finnas några filmsnuttar kvar att titta på. Men man kan lyssna på intromusiken – som jag tack och lov helt har förträngt.

Ursäkta, jag dribblar visst bort korten och glömmer helt bort att nämna hur Jules Verne 1886 blev skjuten i foten av sin brorson, och att stackars Verne därför haltade tills han dog 19 år senare.

Eftersom jag har haltat sedan knäoperationen 2013, är jag ju på god väg att bli ett med Jules Verne. Nu ska jag bara skriva en förträfflig fantasybok om 2120-talet. Teleportering, anyone?

Men nu: plommonstopet och jag hälsar er välkomna till nattens lappdragning. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att skicka till er, men håll ut! Något blir det! Jag draaaaar en … en nykomling! BJ! 

Lucka 7 – som är jättelätt – kommer i ottan på lördag!

Pssssst: Det finns en ”Jorden runt på 80 dagar” från 2004 på Netflix just nu.

 

41 kommentarer

– Vasarusaru? En julkalender som kräver massa jobb utan inkomst? I 20 år? Vaffan säjer du?

Jag fick denna fråga idag, och höll sedan en svarsmonolog om ideellt arbete inom basketen och lycka samt glädje i kombination med bokstävlar och så höll jag upp ett varnande pekfinger mot min kontrahent och antydde att inga protester skulle komma att emottagas.

Ba så ni vet!

Jag är god vän med den protesterande här ovan, så det är helt okej. Nu går vi direkt på målet och rabblar några kommentarer och ledtrådar och yrslingar till lucka 3!

Viss frustration anas inledningsvis:

Hemul
Men jag behöver jobba idag! Jag har egentligen inte alls tid att googla runt bland verktygsrappare, visigoter och barn som inte kan sova!

Thermo
Byter ut katten mot ett lejon och Aisopos fabler dyker upp . Men sagor är ju inte moderna i dag eller kanske i en ny form bara. Svårt att förstå och hänga med i allt nytt.
Härlig lucka med många möjligheter att googla och få svar på funderingar vad olika begrepp står för t ex vad är Billboard-listan.

Niklas hade rätt (och kommer att förklara i kommentarerna)
Jag har en idé som naturligtvis är alldeles uppåt väggarna. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ha rätt finns det en film om en film som inte blev av men som ändå blev av fast inte då när den skulle blivit av.

Ökenråttan
Jaha, då var det roliga slut. Vi vet vem HB är. Nu gäller det bara att formulera en finurlig lettråd, till fromma för våra kära medbåsister. Hmmm.

Anna
Åsnan på vägen
Blickar sorgset mot läktarn
Förvillad, konfys

Karin fattade galoppen:
Jag trodde att jag lämnade en listig ledtråd till en naiv världsresenär. Glöm den bästa av världar!

Magganini
Det utomland jag har åkt till är Spanien förresten, ifall nån är intresserad.

Karin
Jag är också intresserad av din by, Magganini. Eller kanske du är i en by vars namn du inte vill nämna?

Brid
Nähäpp, det här blir inte bättre framåt kvällen. Jag sätter mej och lyssnar på lite Cornelis-skivor istället.

Håkan (hakke)
Jag kastar mig upp på min springare och rider i full kareta i riktning mot låten som kommer efter 4 och före 6. Men eftersom jag inte ens har ett litet ridborgarmärke går det åt pipsvängen och jag hamnar på läktaren, igen.

---

Dagens hemlisbloggare (HB) är en gammal goding som dock inte har varit med och lekt här tidigare trots klassikerstämpeln.

För HB är, som många av er i kommentatorsbåset anade, Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616). Oooohhh, tänker några av er när ni ser årtalet 1616 eftersom ni liksom jag ju har pluggat in viktiga årtal. (Eller inte.) Men just 1616 är ju så intressant eftersom alla ju vet att Shakespeare och Cervantes dog ”samma dag”: 22/23-ish april 1616 fastän länderna ju hade olika almanackor så egentligen dog de med tio dagars mellanrum … vilket ju inte alls är ett sammanträffande eller ens intressant. Dessutom dog ytterst få kulturpersonligheter just 1616, så vem bryr sig?

Så vi fortsätter i en annan ände: det där med bilden här ovan.

”El caballero de la mano en el pecho” har faktiskt och tyvärr ingen bevisad koppling till vår HB, men symboliserar tydligen tidsandan och skulle faktiskt kunna vara Cervantes himself. Fan trot, för var tusan fanns alla kameror på 1600-talet? Man har även sagt att karln på målningen ser ut som en riddare och enbart därför skulle kunna vara rollkaraktären Don Quijote.

– Pah och pfffft! säger jag och skakar frustrerat på mina fortfarande blonda nudelsoppelockar som faktiskt med tanke på årens flykt och tidens gång samt sorgerliga saker borde ha grånat för länge sedan.

Men okej. Nu ska vi inte älta bildens och datumens äkthet utan fokusera på HB. Nu tittar jag stint på dig, du läsare. Tänk dig nu att du går i sjuan 1978 och måste hålla en redovisning om denna bok. Du harklar dig. Ehuum.

– Don Quijote är en skitrolig parodi på riddarromaner och många tycker att det är den första ”moderna romanen”. Alltså modern som ”modern förr i tiden”. Don Quijote, som alltså egentligen heter Alonso Quijano, är en adelsman som blir galen av att läsa riddarromaner och tror att han är en riddare. Hans polare Sancho Panza är en jordnära bonde som rider på en åsna och …
– Vem bryr sig om att Alonso Quijano är hans riktiga namn? säger Rolle, som alltid sitter längst bak i klassrummet.
– Eh, säger du och harklar dig igen.
– Haha, joooordnära är väl alla bönder? säger Krille, som förstås sitter bredvid Rolle.

Du sträcker nu på dig för Rolle och Krille har ju en kompis som heter Kalle, som är en jädra besserwisser och han ska fan inte få chansen att klaga.

– Don Quijote ger sig ut på äventyr. Okej? Han slåss mot väder … eh, väderkvarnar som han tror är jättar. Fiendejättar, okej. Men de är inte fiender utan bara … väderkvarnar. Och han har en h…häst, som heter Rocinante tror jag och DEN HÄR BOKEN ÄR FAKTISKT JÄTTEVIKTIG!
– Vad heter åsnan? säger Kalle nu – med ett drygt flin.

Och det är nu du har trumf på hand, för du vet att åsnan inte har ett namn utom möjligtvis kanske ”Den gråe”. Så du svarar:

– Inget, men ibland kallades han I-or, och eftersom A.A. Milne gillade Cervantes tog han det namnet!

Detta är förstås en jättelögn, men Kalle blir tyst.

Sedan fortsätter redovisningen med massa fakta om Cervantes, men eftersom ingen egentligen vet hur det kom sig att han kanske blev fängslad för att han hade fuskat med räkenskaper eller varför hans ena hand blev ”obrukbar” efter en skada i magen under slaget vid Lepanto redan 1571, eller om han verkligen togs som slav av pirater, känns allt lite väl vagt.

Så då avbryter vi trippen till 1978 och återvänder till 2024 … när ingen egentligen har fått fram mer vettig fakta om Cervantes. Men jag vill verkligen göra likadant och skriva en parodi-roman om digitalisering, sociala medier, populism och kränkthetsnormen. En annan dag.

Avslutningsvis en bild på den franske operasångaren Lucien Fugère, som 1910 spelade Sancho Pansa i ”Don Quichotte” av Jules Massenet. Bara för att han ju ser ut precis som jag föreställer mig att Sancho såg ut.

Men nu till en vinnare! Jag och Plommonstopet är kompisar igen efter nästan ett års försummelse, och jag rör om och draaar en stackars vinnare som inte vet vad som kommer att skickas … LottenPotten!

Ny lucka publiceras i ottan den 5 december!

---

Psst.
Alla eventuella liknelser med verkligheten 1978 är förstås påhittade. Not.

---

Oh dear, nu är embryo sådär himla bra igen.

embryo okcså abuabu kajkrar in i storkmarkcnaden som västra bluffalo bill okcså bluffalo bull

nu ska vi köpra books det säjer jag nu

yo

jag vill ha ett par i korkodilskinn

okcså jag ska ha ett par i grummi

grummibooks det undrar jag nu

yo

är det så väst vilda västen det undrar jag nu yo

det trykcer jag

trykcer du

ja tänkc på klimatgrisen okcså allan översvimningar det säjer jag nu yo

det stänkcte jag inte på

33 kommentarer

Sicken ljuvlig kalenderdag! Lettrådarna stod som spön i backen och kanske dök det upp en och annan blåsippa som sedermera förvandlades till nåt annat! Och massa nytillkomna på banan har vi! Några exempel på kommentarer:

Zkop:
– HB (G.) kan sägas varit en ny man.

Lisbeth:
– Plättlätt var ordet. Iallafall för en annan som är uppväxt i frikyrkosammanhang och har sjungit mig hes till hens psalmer.

Rosman:
– G. tillhör min barndom på alla tänkbara vis via sin osynliga och synliga gärning. Läst och sjungen, till och med av Pre-Abbaagnetha.

Maplestream:
– Nu ba mitt i vintern dök också skolavslutningen upp.

Micke Dahl:
– Skvallervägen har jag hört att det kan röra sig om en översittare, men bara nästan.

Magganini:
– Överallt, men liksom osynlig ändå.

Niklas (el bailarin):
– Den Röda Tråden i år måste vara ”Personer jag träffat eller i alla fall nästan träffat. Eller skulle ha kunnat träffa.” Jag känner HB:s kusinbarn!

(Vi väntar alla på att Niklas ju ska förstå att vi vill läsa hans memoarer.)

HB var idag G., som i Britt G. Hallqvist (1914–97), vår kanske mest kända doldis – i alla fall i översättningsbranschen. Precis som Dammråttan skrev i kommentatorsbåset känner jag:

– Jag hade faktiskt inte riktigt grepp om att G. var SÅ pass inblandad i min barndom. Och då var vi inte ens religiösa.

Tänk att mina älskade Fem-böcker av Enid Blyton översattes av Britt G. Hallqvist och ändå ansågs vara dålig litteratur. (Korr.: Tydligen är det en anka; hon översatte bara första delen i ”Sjuan”-serien, som jag inte har läst.) Jag kan sjunga massa visor som allas vår Britt har skrivit, har njutit av Trolltider I, där hon var inblandad i manus, sett King Lear i Britts översättning på Dramaten åtta gånger och lidit på hårda kyrkbänkar där hennes version av ”Den blomstertid nu kommer” ju gäller sedan 1979. (Ska man vara riktigt noggrann är det dock mest de sällan sjungna vers 4 och 5 som bär hennes prägel.)

Jag blev så till mig i trasorna av detta faktum att jag tillverkade en jämförande tabell som säkert ingen annan än jag granskar med lupp. Men vad tusan, ni kan ju bara hoppa över den, tänker jag!

Den blomstertid nu kommer 1595		Den blomstertid nu kommer 1979
Den blomstertid nu kommer		Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;		med lust och fägring stor:
nu nalkas ljuflig sommar,		du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och örter gror.		då gräs och gröda gror.
Den blida sol uppwärmer		Med blid och livlig värma
allt, hwad har warit dödt;		till allt som varit dött,
då hon oss skrider närmer,		sig solens strålar närma,
blir det på nyo födt.		och allt blir återfött.
De fagra blomsterängar		De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,		och åkerns ädla säd,
de grönskand´ örtesängar		de rika örtesängar
och alla gröna träd,		och lundens gröna träd,
de skola oss påminna		de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:		Guds godhets rikedom,
att wi Guds nåd besinna,		att vi den nåd besinna,
som räcker året om.		som räcker året om.
Man hörer foglar sjunga		Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;		med mångahanda ljud,
skall icke då wår tunga		skall icke då vår tunga
lofsäga Herren Gud?		lovsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära		Min själ, upphöj Guds ära,
med lof- och glädje sång,		stäm upp din glädjesång
som fröjda will och nära		till den som vill oss nära
oss med wälgärning mång.		och fröjda på en gång.
Du ädle Jesu Christe,		O Jesus, du oss frälsar
wår glädjesol och sken!		du är de svagas sköld.
Blif hos oss till wårt sista,		Dig, glädjesol, vi hälsar.
uppwärm wårt kalla sinn´.		Värm upp vårt sinnes köld.
Gif kärleks eld i hjertat,		Giv kärlek åt det hjärta
förnya själ och and´;		som ingen kärlek får.
wänd bort all sorg och smärta		Vänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.		du vän som allt förmår.
Wälsigna årets gröda		Välsigna årets gröda
och wattna du wårt land;		och vattna du vårt land.
gif oss nödtorftig föda,		Giv alla människor föda,
wälsigna sjö och strand.		välsigna sjö och strand
Din´ fotspår drype af fetma;		Välsigna dagens möda
bespisa med ditt ord		och kvällens vilostund.
och med dess ljufwa sötma		Låt livets källa flöda
oss uppå denna jord.		ur Ordets djupa grund.

(Johan Olof Wallins omarbetning från 1819 har jag inte med här.)

Men nu tar vi en lite rekapitulation av Britt G. Hallqvists liv så att alla blir vederbörligen imponerade!

Född som Britt Nyman i Umeå med två mycket språkliga föräldrar, tog en fil.mag i Lund i nordiska språk, litteraturhistoria, teoretisk filosofi och tyska, blev prästfru och fick ett nytt efternamn samt fyra barn på åtta år. (Kommen så här långt ser jag att Britt och jag ju nästan är tvillingsjälar, fast jag är från Luleå, blott tog en fil.kand i samma ämnen, blev civilingenjörsfru och fick fem barn på tio år.)

Sedan blev Britt headhuntad av Natur och kultur (och nu slutar alla likheter med mig tvärt) och satte igång att producera bokstäver i en väldigt fart. Hon översatte, hon diktade, hon skrev barnböcker och barnramsor, översatte lite mer, skrev manus till allt mellan himmel och jord och blev dessutom Sveriges främsta psalmfixare (hon både bearbetade och skrev eget material).

I december 1994 stämdes kyrkan av en ilsken psalmkreatör.

Nu kommer inte en uppräkning av hennes gärning, för det är så obegripligt mycket att man inte riktigt kan ta in det. Läs på Litteraturbanken eller Wikipedia och pip till av förvåning då och då när ni, liksom jag, inser att Britt G. Hallqvist borde vara lika känd som nånsin Zlatan eller i alla fall Karin Boye.

I mitt arkivrotande har jag hittat ”En bok om Britt G” (1983) av Inge Löfström, som ger så många exempel på detta språkliga geni att det känns som att äta sex paltar på raken. (Men rekommenderas varmt ändå.) Jag tar ett pyttelitet exempel på Britt G:s finurliga tankar:

I Gäddede fångar de gäddor.
I Malung, där fångar de mal.
I Sparlösa slösar de alla.
I Lidköping lider de kval.
Men vad katten gör de i Korpilombolo?

Inte hade jag den blekaste aning att det var Britt som skrev om den här lilla råttan!

Här kommer ”Världens minsta hund”, inläst av en av mina favoriter: Lars Ekborg. (Musik av Mats Winqvist, spelad av Ivan Renliden, Roman Dylag och Jan Nyman.) Det är en hel timme långt, så ni hinner städa ur kylskåpet eller sticka en halv vante under tiden.

Och hakke lettråds-rimmade så fint på just denna hund:

En gladlynt flicka från Lund
hon översatte en stund.
Om Herren sen skrev
(vår G-punkt då blev)
och världens minsta hund.

Ännu ett boktips är en samling verser och rim som är alldeles, alldeles förtjusande fint och som jag nog måste köpa i julklapp till mig själv.

Den här ABC-boken (1951), illustrerad av Porslins-Stig, har jag inte lyckats få tag i än (är dock beställd på Bokbörsen), men det jag har läst mig till är att den är ypperligt välskriven ”till skillnad från många andra ABC-böcker”.

Uppdatering!
Zkop i kommentatorsbåset påpekade att upplagorna före 1992 hade mycket snyggare typsnitt på ABC-titeln. Jag hittade en bild som visar att detta stämmer! Upplagan på bilden till vänster är från 1980-talet, när man tydligen fortfarande hade koll på 1950-talsestetiken.
Slut på uppdatering!

Här kommer kuriosa i ABC-sammanhang från 1994, där recensenten berömmer Hallqvists och Hellsings rim och ramsor eftersom ännu en ABC-bok har publicerats. Och strax far han ut mot andra, sämre böcker!

Mitt eget lilla mini-mikrominne av Britt G. Hallqvist är när jag och min pojkvän (sedermera känd som DDM), var statister i ”Flickan vid stenbänken” (1989). Den spelades delvis in på gatorna runt Kulturen i Lund, och vi två skulle stå och trycka i en port. På en given signal skulle vi gå rakt över S:t Annegatan bakom Akademiska föreningen. Porten var nummer 4, där det stod Britt G. Hallqvist vid en dörr! (Numera sitter en minnesplakett på väggen.)

Giv akt! Plommonstopet är redo! Här kommer vi med en vinnare: Choklid! En av de nya!

Lucka 13 kommer på onsdag, samtidigt som Lucia tjoar inne på Nobelpristagarnas hotellrum.

---

Bonus: embryo har hittat tjolahoppsanlök!

oj här lukctrar det jul morran det säjer jag nu: drikcer du glugg

yo

ja okcså muzaken gör sitt till: bullerklang bullerklang

dom här strömningstjänsterna gör sill till okcså

är det lussebullrar som är i ungen det undrar jag nu

yo

okcså helstekct strömning eftrersom den ska läggras in i de här lagren det säjer jag nu: dill till sill vill till

varannan buller var okcså varannan strömningsflundera okcså skrytpeppar okcså tjolahoppsanlök okcså en skvatt bränt vin

ja det lukctrar lite bränt det säjer jag nu

det är din tomtetröja ärmbryo eftrersom du har ärmen lite nära julegransljuset det säjer jag nu

yo

har du flunderat på om det här blir grått det undrar jag nu

nä julmat är sällan grod

det är stankcen som räknas det säjer jag nu

yo

33 kommentarer

PUH! Vilken dag! Yrväder och isvägar samt en basketmatch (förlust) i Gävle roade jag mig med, medan ni dansade på borden och hängde i lamporna! Nu ska vi se vad ni kom fram till!

Zkop var superdupertidig med korrekt lettråd:
– Barnen heter nåt på N m m

hakke funderar som jag:
– Varför heter det nötknäppare? Jag knäcker en nöt, det skulle aldrig falla mig in att säga att jag knäpper nöten.

Crrly:
– ÄLSKAR detta. Njuter av vartenda ord, skrattar på flera ställen. Underbart. Vill veta sååå mycket mera, nu vill jag ju läsa minst en roman om dessa spännande personer! 🙂 Mera, mera, mera!

Hyttfogden:
– Just nu Ekar det lite tomt i skallen  men blir nog bättre framåt kvällen.

Nina:
– Pappa träd fick hela sju barn, men inte alla med HB. Två tvillingpar minsann.

Lilla e:
– Tänk så trevligt att efter ett par års bortavaro titta in i båset och finna att allt är som vanligt! Som att återse gamla vänner man aldrig har träffat.

Choklid:
– Man blir snurrig av att tänka på alla skutt och uttryck i den här släkten.
Det går kanske att säga att de har en flexibel attityd.

Peter A. Sjögren:
– Mina svaga kunskaper om denna HB skulle renderat mig betyget BC i den gamla skolan.

Niklas (el primero)
– Men! Den här HB:n har jag ju jobbat med! Jag har några få namn som jag är väldigt glad att jag sett så att säga in action och det här är ett av dem. HB och Katinkas make var som ett gammalt gift par som smågnällde på varandra hela tiden men ändå inte kunde vara ifrån varandra. I arbetssituationen alltså.

Psst! Berätta mer, Niklas!

I luckan gömde sig alltså koreografen Birgit Cullberg (1908–99), som enligt alla vänner, kolleger och släktingar hade humor. Den lyser igenom i hennes koreografi, som stundtals ju ser helt galen ut med rätvinklade fotleder och spretiga ben.

Jag är lite förbryllad över de magra artiklarna om Birgit Cullberg; varken NE eller Wikipedia lägger ut texten någe vidare. (Nu slår jag ut med händerna så det stänker om det: jag ansvarade för ämnet dans i Nationalencyklopedin, men inte förrän på bokstaven D.) Den gigant som hon de facto var, borde vi fortfarande tala om med intensiv styrka. Ska se om jag kan dra i några trådar här och där …

Det ni hittade i lucka 9 var en helskottas massa balettuppsättningar, maskerade som några underliga barbesökare som samtidigt var Birgits barn.

Det underligaste med Birgit Cullberg var egentligen att hon inte var dansare från början, för hon studerade inledningsvis mest konst. När hon som drygt 20-åring började dansa balett, gick det snabbt och den första danskompositionen – ”Exotiskt motiv” – sattes upp på Musikaliska akademien 1932. Dock kan det handla om en helt normal redovisning inom ramen för studierna, eftersom det var just det man gjorde varje termin – alla elever var tvungna att varje termin komponera en dans, och sedan dansa upp den.

Här kommer resultat från en trasslig danstävling, som slogs upp stort i både SvD och DN.

Åren 1939–41 uppträdde Birgit på Folkan under ledning av av Karl Gerhard, som tänkte modernt och var ett stort stöd för henne. Hennes Hitlerparodi Kulturpropaganda irriterade en tysk legation såpass att de krävde att den skulle censureras på grund av ett danssolo med en trippande soldat bakom hakkorsformade armar. Kanske var det den som hon dansade i tävlingen som nämns ovan, ”en alldeles utsökt sak, en parodi”?

Birgit och skådespelaren Anders Ek gifte sig 1942. Den sedermera fantastiskt muskulöse sonen Niklas Ek föddes 1943 och tvillingarna Malin och Mats Ek 1945. När barnen fortfarande var små, försvann Anders med en annan kvinna som han gifte sig med 1949. Då flyttade Birgit in i ett kollektiv som ”räddade mitt liv” – dit även Anders så småningom flyttade.

”Här är ditt liv” brukar innehålla massa intressant kuriosa, så det letade jag upp. Men …

Birgit Cullbergs ”Här är ditt liv” finns på Öppet arkiv, och är bland det långsammaste och absurt tristaste jag har sett. Programmet direktsändes 1985, och Birgit är sannerligen inte bekväm med situationen; de pinsamma tystnaderna grävde ett djupt hål i mitt tålamod. Det bränner till lite när hennes två balettpolare från studietiden i England dyker upp. Barbro Thiel-Cramér är förtjusande vältalig och minns allt som Birgit inte minns, medan Agneta Prytz babblar på som vore det hon som var huvudperson.

Den ena gästen efter den andra säger ”minns du när …?” och Birgit bara skakar på huvudet och säger nääää. Lasse Holmqvist säger plötsligt när hästar kommer på tal:

– Är det bra för dansare att rida, blir man inte hjulbent av det?

Alla hehehar. Och någon producent måste på något möte ha sagt:

– Ska vi inte ta in ett gäng moderna dansare i studion så att Birgit kan känna sig som hemma?

Lita på mig nu när jag säger att ni inte behöver se just detta program – om ni inte har blivit kidnappade och den enda förströelsen som kidnapparen ger er är just detta avsnitt. Den här verkar bättre: ”Cullberg, en koreografs arbete”. (Dock har jag inte sett mer än inledningen. Språket är också intressant: man hör att det är en annan svenska än idag.

Här har ni en kortkort Niklas Ek-trailer där ni ser dels Birgit Cullberg som gammal, dels unga dansare som sprattlar med benen i en Cullbergsk koreografi. (Mycket mystiskt verkar det, liksom projektet ABBAlett.)

Plommonstopet, giv akt! Idag ska det dras två lappar eftersom kommentatorsbåset var så bra på att sköta sig själv när jag var borta! En … Peter A. Sjögren! Två … Ökenråttan!

Lucka 11 kommer i ottan på måndag!

---

Och nu en tupprätt embryo!

EMBRYO NU FÅR DU KROMMA FRAM

men jag fattrar inte ett barr det säjer jag nu

yo

du kan inte liggra under julgrannen hela användskallelelendern du kommer inte kunna grå tupprätt

vad kakcelerar du om din galning

du får väl göran som dom andra; gissla på ordlando blooom

dom stravar honom fel

gör dom det undrar jag nu

yo

ja han hetrer leropold blooom den gamle dublingångaren

fast dom kanske har blandrat ihop dom eftrersom dom är ganskca ordlika det säjer jag nu

yo

34 kommentarer

Här sitter jag i sängen och skriver facit. Och varföre gör jag på detta viset? Jo, för att så gjorde HB.

Men vi börjar med några av era snillrika lettrådar i lucka 7!

Brid hade SÅ rätt:
– Om jag är rätt ute har systern och systerdottern samma namn, den ena i litteraturen, den andra i verkligheten.

Hyttfogden:
– Min morfar hade en  favoritväxt, Viola cornuta på latin, som jag brukade plantera i en av hans rabatter.

Dina:
– En kopp z-kaffe och funderingar på kryddor gjorde susen.

Magganini:
– Jag fick för mej att det var lille Carl, men det var det nog inte.

Maplestream:
– En lustighet som svenska basketligan (herr) haft sedan starten är att alla matcher har uppkast på det egendomliga klockslaget 19.04.

Cecilia N.:
– När jag bakar bullar har jag inte bara i smör och socker och river äpple och kanel.

Ökenråttan:
– Lite kryddigt är det i luckan.

Ingela:
– Stilen känns mer skriftställande än författande. Och lite omodern, precis som jag själv alltid har haft en tendens att vara. Tror inte på Norrland utan tankarna far mer åt Stockholm, kanske rentav nån fin stadsdel.

Rosman:
– Har just köpt snabbköpskatter för 5 kr st som nog innehåller väldigt små spår av saffran. Hade kanske varit bättre med en bulle? Möjligen med variation på kaneltemat. Hur som helst med detta, det svåra i gåtan är ju kombinationen av moderniteter som Victoria Beckham med det något ålderdomliga härmspråket men det är nog bara ett utslag av Lottens anakronism.

Jossilurens alla kryddor kan ni läsa hääär.

Avslutningsvis Karins listiga bild-lettråd!
– Så här ser det förresten ut nuförti’n i korsningen Valhallavägen/Sturegatan.

Ja, och så var det det här med att jobba i sängen. 

Ingen har påverkat mitt yrkesliv såsom HB. Jag jobbar nämligen – liksom HB och glädjeflickorna (belagt sedan 1795; jfr tyska Freudenmädchen; efter franska fille de joie med samma betydelse) – bäst i sängen.

Stilla er, stilla er. Jag kränker ingen och har ingen dyster agenda som innehåller ord som torskar, slampor och gigolor. (Farligt nära igloor, det ordet.) Jag bara sitter och sitter och skriver och skriver med kuddar uppallade i ryggen och en filt uppdragen till hakan.

När jag borde ha klistrat upp idolplanscher med David Cassidy, ABBA  Stenmark & Borg, Glenn Berry och Kjell Isaksson på väggarna i mitt lilla rum med rosa tapeter, suktade jag istället efter en drygt 70-årig skriftställare med vass penna. Japp, denna stofil var min allra största idol från det att jag var ungefär 11 år gammal:

• K de M 
• Kar de Mumma 
• Erik Zetterström (1904–97) 
• ”Hasse Z:s son” 
• ”Calle Z:s pappa”.

Absurt, på min ära.

Nu var jag ju inte ett barn som på något sätt öppnade sig för de vuxna och berättade för t.ex. de mig antagligen närstående föräldrarna om min förtjusning angående Kar de Mumma och hans kåserier och böcker, revyer samt stollerier. Nej, jag skötte mig själv som den storasyster jag var, och köpte noggrant hans samlade utgivning för alla månadspengar och intjänade barnvaktslöner. Det inte var alldeles lätt: i Luleå fanns inte ens ett antikvariat, så inköpen gjordes på besöken i Stockholm och Lund.

(Jag var – inom jätteparenteser för det hör verkligen inte hit –  barnflicka/barnvakt/barnpassare såpass mycket att när jag sedan födde fem barn begrep jag inte alls vad det var folk babblade om när de påstod att det verkade ”jobbigt”.)

Men nu tar vi det från Erik Zetterströms synvinkel – han har ju aldrig mött mig.

Pappan Hasse Z. (1877–1946) var vid sekelskiftet 1900 lika känd som [här fick jag ta en lång tankepaus] ABBA, Zlatan, och Volvo idag. Man läste honom i tidningarna, i böckerna och i Söndags-Nisse, för han var så inihelvete rolig. (Med den tidens mått mätt. Idag är kåserierna sällan skrattroliga – men fortfarande välskrivna.)

Så kom sonen och odågan Erik, som inte skötte sig i skolan (vilket de skötsamma syskonen Sven och Märta gjorde). Meeeeeen Erik hade av sin far ärvt både konsten att stava och se humorn i det lilla. Här skulle jag kunna lista unge Eriks bedrifter, född med silverslev i mun som han var, men för mig är kåserierna det bestående: i 75 år skrev han dem! Och när han inte skrev, körde han en gammal finbil, drack vin, promenerade och låg och drog sig i sängen. 

Broder Sven blev  journalist och manusförfattare medan syster Märta fick många barn, bl.a. Anna-Clara (aha!) Tidholm (som förresten är mor till P.O. Po Tidholm).

Lille Erik Z gick ungefär två år i varje klass, var ute på galej och baluns mest hela tiden, lärde känna alla som var nåt i nöjessvängen i Stockholm – och så fick han förstås börja skriva kåserier i SvD och ge ut böcker på Wahlström & Widstrand. Naturligtvis bjöds han in som skådespelare på både film, scen och radio, men det var verkligen inte alls hans gebit. Det finns filmer och radioinspelningar samt hyllningsprogram sparade (med bl.a. Lill Lindfors, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse), och när Kar de Mumma ska säga sina repliker är det som om hela världen stannar och artikulationen får alla polisonger att fladdra i medvinden. Själv gav han följande omdöme om estradören Gustav Wally:

– Han är en dålig skådespelare, men sjunga kan han inte.

Men skriva (för hand) i sängen, det kunde K de M. För det var så det gick till, och det är därför även jag sitter i sängen; jag vande mig vid det och trodde att skaparglädjen skulle smitta av sig. Numera får jag rysligt ont i axeln om jag tvingas sitta vid ett skrivbord. Kar de Mumma skrev och skrev i sänghalmen, och så ringde han på ett Stadsbud som hämtade de handskrivna kåserierna och levererade dem till SvD:s redaktion för renskrivning och redigering, korrläsning, sättning samt tryck.

När hans (andra) fru Marianne (ergo Viola) visade sig vara rolig, fick även hon skriva kåserier. Och naturligtvis var även sonen Carl Z (som gifte sig var ihop med den gudomliga Birgitta Andersson) begåvad kåsör. Idag är kåsöryrket dött och begravet, även om tidningarna publicerar ”kåserier” där slutpoängen avslöjas både i rubriken och den helt onödiga ingressen.

Och så nu till mitt Kar de Z-trauma som jag har berättat om förr: när Kar de Mumma hade dött, skrev jag till Carl Z … och det tyckte han inte alls var kul. Sorry, sorry.

Luckan var särskilt svårskapad idag eftersom jag under hela mitt skrivande liv har försökt att undvika eventuella likheter med Kar de Mummas stil. Plötsligt skulle jag verkligen jättehärma honom, gå i hans tangentbord och placera kommatecknen och replikerna på hans sätt för att ni skulle känna att det var han. Tack och lov fick jag även gödsla med ledtrådar här och där!

Nämen hörni, nu tar vi ju fram plommonstopet och drar en vinnare! Jag krafsar runt och draaaar … Flinn! (Som har fått en ny papperslapp eftersom den gamla försvann på en motorväg mellan Lund och Eskilstuna i december förra året.)

Lucka 9 kommer i ottan på lördag, när jag är på väg för att spela basketmatch i Gävle. Hoppas att ni håller ställningarna utan mina besök i båset!

35 kommentarer

Ujujujujuuj, vad enkelt det var i lucka 5!

Eller inte.

Hur som helst stod lettrådarna som spön i backen eftersom vi som fick njuta av ekvilibristen i luckan när han levde, faktiskt minns rader & rim i massor.

Jossilurens lyckades nog klura ut vem som hade signerat luckan:
– M v. S var väl med när HB drog till Amerikat? eller om det var tvärtom? Eller om det… Vänta, NU fattar jag ko-bilden! HB är Korlando Obloomlo.

Kaffeflickan:
– Jag. Fattar. Noll. Nada. Zero.

Ingela:
– Har haft en melodi av HB som ringsignal i mobilen allt sedan det gick att välja egna sådana.

Katt:
– Nu när det är så kallt får man sätta på sig en kofta.
Det gör jag ofta.

Kråkan:
– Oj sicket galleri med let-trådar, och alla leder både hit och dit till många namn och till många låtar att nynna. Jag lägger mej still i en vik och gungar med … med ett stort glas glögg i min famn hamn.

Sara Sundquist:
– Ah. Det var då en målande beskrivning av denna rocker!

Peter A. Sjögren
– Äsch, jag vet ju vem HB är, men det är svårt att formulera en spirituell ledtråd. Zero idéer helt enkelt.

En tjusig tjej i Klockrike (aka Två brum och rök i Klockrike):
– Idag skulle jag kunna ge hur många lettrådar som helst, men jag måste hejda mig.

Det var alltså Robban Broberg (1940–2015) i lucka 4, som enligt alla dog alldeles för ung trots att han faktiskt var nyss fyllda 75 när han gjorde det. Det är tur att det finns en Wikipediaartikel att hålla i när åskan går, för mina kära tidningsarkiv är svåra att navigera i eftersom Robban bytte namn då och då, som vore han Prince eller nåt:

1957–1968 Robban Broberg
1968–1974 Robert Karl-Oskar Broberg
1974–1982 Zero (den deppiga perioden)
1982–2015 Robert Broberg.

Inte nog med detta – den 29 mars 1958 vet SvD att berätta om Sveriges första skiffle-band, som under ledning av ”Roban” Broberg gjorde succé. Grabbarna i Robans skiffle group var 14–17 år och lirade på lokal fem kvällar i veckan. Resten av tiden ägnades åt radio, tv, skivkontraktsskrivande, musikskapande och lite skola.

Det verkar på tidningsartiklarna som om Robban var kritikernas älskling under 1960-talet; han får idel (välförtjänt) beröm på alla håll och kanter. Jag kan inte ha varit mer än sex–sju år när Tjejer-skivan kom och vi alla vrålade CARÅÅÅÅLA och trallade till Ingelalalalalalaa. Här kommer ”Carola” i något slags jubileumsprogram från 1987, när tv1 bytte namn till kanal 1:

Robban gjorde inledningsvis massvis av roliga stolleprov som inte alls byggde på musikskapande. Han anlitades som pratkvarn och idéspruta av nästintill alla, till exempel hade han tillsammans med det 65 år äldre rivjärnet Julia Cæsar ett radioprogram med inbjudna gäster. I ett annat radioprogram presenterade han ”dunderhållning” med klanen Ekman (Hasse & Gösta m.fl.). Han gjorde film, han gav ut plattor, han hade krogshow, han uppträdde överallt – och så gjorde han tv. Barnprogrammet The Pling & Plong Show minns jag mycket pga. roboten Robbot (som numera finns på ABBA-museet).

Om ni vill titta på Pling-plong-programmen, finns de (för tillfället i alla fall) på SVTplay här. Mitt favoritinslag kommer ungefär i mitten av programmen, för då ger sig Robban Broberg ut på Stockholms gator och torg med gitarr och en röd pall, och så sjunger han för förvånade flanörer. (Om ni även vill se shåwwen på Globen 1991, finns den här.)

Så här skriver Klas Gustafson i ”Robert Broberg letar efter sig själv” (länk till Google books, där man kan läsa vidare på egen hand):

Mitt eget möte med Robban Broberg skedde 1985, när jag uppvisningsbuggade och han var inbjuden specialgäst som skulle bedöma buggandet. (Jag minns absolut inget utom att det gick bra.)

 

Och så ska jag avsluta med ett litet mysterium istället för att gräva ner i mig i Robban Brobergs utbrända år samt deppigheten, sjukdomen och flykten till USA. I min ständiga jakt på scoop, hittade jag en intervju i DN sommaren 1965, när han gjorde revy och sjöng ”Koftan” på Gröna Lund.

– Jomen det vet jag ju – att Cliff Richard har sjungit ”Raindrops Keep Falling on my Head”. Men är det Robban Broberg som har skrivit den?!?!

Sa jag högt och tydligt och googlade med darrande fingrar fram all information jag kunde hitta samtidigt som jag inte svarade på tilltal eller tog ut brödet ur ugnen. Blott ett par minuter senare svarade jag moloket på tilltal och knackade förstrött på det lite för svarta brödet. För den där ”Raindrops” som Robban sålde till Cliff Richard var inte ”Raindrops Keep Falling on my Head”. Robbans ”Raindrops” och de andra tre låtarna finns ingenstans. Ingenstans.

Ack, inget scoop den här gången heller. Nu ska jag lyssna på ”Upp igen” – plattan från 1983 där jag skrålar och vrålar till ”Likbil”, ”Bredaschlade tanter” och ”Här i min skrivmaskin”.

Med denna sång
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
Adressboken har kommit bort å
jag har inget porto

Nu ska vi dra en … nej TVÅ vinnare! Tröjorna kommer att skickas imorrn, så redan den här veckan har några vinnare ett kuvert i postlådan. Som vanligt måste ni mejla adress och storlek till mig eftersom jag inte har sparat sånt från förr om åren och ni ju kan ha flyttat och blivit både större och mindre än ni var nyss. Och nu drar jag … Haha! Vad passande: Ingela! Och … PK!

Bra jobb – jättekul läsning – i kommentatorsbåset allihop!

Ny lucka kommer på torsdag morgon!

---

Dagens embryo!
(Jag tror att Robban Broberg hade gillat detta.)

det är ingen sko på spisen
när räven överraskrar grisen
i rimstruvan sitter embryo
okcså dikctrar till jul ånyo
okcså dikctrar till jul å nyår
endast tomten vet hur det grår

32 kommentarer

Fruktsallad på er alla! Lika lätt som ni fann att gåtan i första luckan var, lika lätta tror jag faktiskt att alla luckorna är när jag skapar dem. Men äsch, vi hoppar väl rakt in i några av gissningarna – där jag måste påpeka att jag inte försöker vara rättvis med omnämnanden, inte är säker på vem som gav första korrekta lettråden och inte ens förstår alla eftersom HB ju har fler än 500 titlar på sitt samvete.

Aha! får inleda med rim:

Har ingen nyckel till tankeverksamhetens lås
trots alla klurigheter från förnämligt bås
Sätter mig på läktar’n och väntar
tills båsmor på facitluckan gläntar

Christer, the Long Distance Personal Trainer var inte först, fast listig:
– God morgon! Har tagit lite sovmorgon, men nu är jag vaken.

Brid har en liten lettråd:
– Antingen är det här lika enkelt som det först verkar, eller också ligger en liten häst begraven någonstans.

Zkop gör mig fasligt nyfiken:
– En släkting till de där som snackar i luckan blev räddaren i nöden när det var en vecka kvar tills jag och min dotter skulle flytta och börja Författarskolan resp. sista året på gymnasiet och inte hade någonstans att bo. Släktingen hade två små hus på backarna och vi fick hyra det ena. Faktiskt förekommer släktingen i HB:s verk (men inte i detta).

Ingela hade helt rätt:
– Kan vara vilken mellanchef i offentlig verksamhet som helst. Eller nån tant. Tut på er, båset!

Även Karin rimmade!

Här kommer en sång
från läktarn’s övre balkong:

Hejhå, hejhå,
nu står kalendern på,
men varför ska det vara så
svårt att rätt förstå
att detta tjat
om en apparat
gör allting uppenbart!

Och så har vi tre som gnisslar tänder eftersom HB tydligen väckte all­män harm:

Ardy:
– Äckelkäck som alltid.

Niklas (el primo):
– Hemska besvikelser från unga år bubblar i blodet. Man tror att dagen har en höjdpunkt och så visar det sig att det är HB … Gu så hemskt!

Hyttfogden:
– Det var då en förskräcklig männisch te å fråga ut en stackers pôjk.

Jag brukar ju bryta ut embryo och placera honom i en egen avdelning sist, men idag får han ta plats här:

jag gisslar på julkrisen eftrersom dom har det knivigt dessa dagrar
eftrersom vem vill bli slakctad äggentligen det säjer jag nu yo
få den vassa äggen instukcen mellan rävbenen
men man skal ju inte göran en höna av en fjädrer
ellrer sättra korven på en kris
farran vill ha sina ägg löskokcta okcså morran vill ha sina hårdkokcta
det är vekcans cornflikct varje helgmorgnon det säjer jag nu
det slutrar alltid i en enda äggröra
yo

Men nu till själva HB!

Gullan Bornemark hette 1927 som alldeles nyfödd Gunhild Bohlin, och kunde med andra ord använda alla sina med monogram prydda servetter och örngott även som gift. Som alldeles nyss fyllda 96 år är hon idag nybliven pristagare, aktuell som hedersdoktor, ämne för dokumentärer och faktiskt på allas trallande läppar.

Och kanske är det dags för alla Gullans snillrikt skapade sånger att sjungas extra mycket nu. Inte för att barnen inte borstar tänderna och tvättar händerna, vill ha små hästar eller ens felanmäler kaffeapparaten, utan för att barn och ungdomar far fram som vettvillingar i trafiken.

(Paus. Stilla kontemplerar jag mitt öde som vorden gnällkärring.)

Gullan Bornemark, Anita och Televinken samt Trafik-Trolle lärde mig och mina barn i olika perioder hur man cyklar på höger sida, går på vänster, håller ut handen, tittar bilisterna i ögonen och tar hänsyn samt … sscchhh.

(Tyst min mun, stopp min penna, bort med mina tangentfingrar. Di unga gör säkert så gott de kan.)

Hur som helst, tillbaka till Gullans karriär! Musiken kom till henne via en tramporgel som fanns i släkten Bohlins sommarstuga och pianospel både hemma och hos pianofröken. Hon fann att om man spärrade ut ett visst orgelreglage med knäna samtidigt som man trampade, gav orgeln från sig ett mycket starkt ljud – och sedan var hon fast och spelade så mycket hon kunde, så liten hon var.

På 1930-talet fick hon gå i någon slags ”förskola” (Gullans ord), vilket jag antar var en barnkrubba eftersom det var före Alva Myrdals utredning i barnafrågan.

När Gullan var 15 år fick hon vara med om något alldeles speciellt: en vårdag kom Alice Tegnér och höll sin allra sista konsert i skolans aula. Hon var då 78 år och hade blott någon månad kvar att leva, men sjöng så det skallrade i lamporna och fick hela skolan att skråla med i barnvisorna. ”Detta var helt avgörande för mina vägval i livet” säger Gullan idag.

Sedermera gick Gullan Bornemark på musikhögskola och utbildade sig till musikdirektör (ergo musiklärare), men redan efter ett år sa hon upp sig från flickskolan i Malmö för att föda barn och starta eget företag med målgruppen 4–6-åringar: ”Musikleken Blåklockan”. Där lärde hon barn att leka musik medan hennes man Valter höll slöjdlektioner i samma lokaler. (Det var för övrigt Valter som kom på namnet ”Herr Gårman”.)

I en radiodokumentär (som ni inte inte alls behöver lyssna på), beskriver Gullan Bornemark sitt skapande så här:

– Man ska vara noggrann med rimmen – om man ens har några. Och stavelserna! Betonade ord ska hamna på betonade taktdelar och satsmelodin får inte skilja sig så mycket från sångmelodin. Pusselbitarna måste passa ihop! Ibland kunde jag mittinatten sitta och ändra ordföljd och stavelser i sängen – men inte musiken. Sedan vaknade jag på morgonen och kollade på mina anteckningar och tänkte, jahaja, där står nya ord som jag tydligen skrev inatt.

Gullans pedagogiska idé var att tänka på vad barnen gillar, hur de lär sig saker, hur de kommunicerar och att dessutom hitta brytpunkten mellan pedagogik och musik. Hennes fyra egna barn deltog i trallandet när hon via Lennart Hellsings skivbolag Snurrskivan fick börja spela in sångerna och ge ut plattor. (Här har jag korrat ett rysligt skrivfel. Puh. Borta nu.)

Om ni vill resa i tiden och inte har svaga nerver, men däremot tid att ägna 22 minuter åt något just idag (det är ju ändå lördag), rekommenderar jag ett besök hos Gullan och hennes dotter i Lillskolan 1962. En försmak:

– Vi bor i Sverige. Kan ni nämna några andra länder? frågar Gullan skolbarnen.
– Kina!
– Där är dom gula!
– Indien!
– Danmark!
– Jag har varit i fjällen och Stockholm!

Intressant kuriosa är att Gullan Bornemarks absoluta gehör har hamnat fel sedan 15 år tillbaka – och det fortsätter att förändras. ”Om hundra år är jag på rätt spår igen, för då har gehöret hoppat en hel oktav!” konstaterar hon obekymrat och trallar vidare i livet.

Lucktexten skapades med hjälp av ”E du vaken Lars?”, som man kan lyssna på här (om man står ut med Youtube-reklam). Gullan artikulerar så att det fladdrar i gardinerna och sonen Sven sjunger som funnes det varken mick eller högtalare.

Och nu! Plommonstopet har dammats av och fått lite silvertejp på insidan där kullen har spruckit och fodret lossnat. Jag har tillverkat några nya namnlappar, medan andra faktiskt har hängt med sedan 2005. Jag rör om och draaaar en t-shirtvinnare som heter … Jossilurens! (Ni ska alla vad det lider få se hur tröjan ser ut.)

Tredje luckan kommer på söndag morgon!

37 kommentarer