Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2020)

Gubben i lådan i lucka 5 var tydligen självklar nästan direkt till morgonkaffet. Det pratades i kommentatorsbåset om sabrering och WHO och Ångpanneföreningen samt allt annat mellan bubblor och jord!

Flygbengan:
”När jag luftade mitt förslag på HB för zkop fick jag tillbaka: det är inget att diskutera. Jag har rätt och du har fel.”

Béatrice Karjalainen:
”Är det ok om jag svarar med barnens gamla klossar istället?”

Pigga Kristina:
”När man kör in i Södra Sandby sitter där en skylt där det står ’Allt kommer att bli bra’. Lite så, fast med siffror.”

AuL:
Mel: Skånska slott och herresäten
En svärdslukare har lagt svärdet på hyllan.
En kväll när han uppträdde, var han på fyllan.
Han fumla’ med svärdet och nånting gick snett;
nu sjunger han snapsvisorna i falsett.

Aku:
”Min bror är namne med HB men det hjälper ju inte er som inte känner min bror. Så låt mig presentera honom: Uppsalabo, glasögonbärare och rosfantast.”

Skogsgurra kallade in Ninja i båset eftersom han visste att hon skulle gå i taket av lycka. Ninja (fordom busschaufför) förklarade snabbt:
”De flesta passagerare förblir ju en del av den stora massan, men det finns sådana man aldrig någonsin kommer glömma, trots att de bara åkte med en enda gång, och bara mellan två hållplatser. Man nickar mot varann, man byter några ord, man ses aldrig mer, men man glömmer aldrig.”

Då är vi inne på “jag mötte Lassie”, och där har KerstinB ett bidrag:
”Jag har minsann gått i samma klass som HB:s son, fast det säger kanske inte så mycket för den som inte har koll på min skoltid.”

Maplestream:
”Ohhlala KerstinB, då vet jag ditt födelseår.”

Och här kommer en Maplestream-bild på kungen av Konzo – ett av många kungadömen i Etiopien.

Men embryo fokuserade på det viktigaste:

embryos kompis sverkcers farras brors son ypsilon jobbrar exstra i julhandeln som svärdslukrare men det är förskräkceligt dåligt betalt okcså han kommrer hem varje dag med hemskct ont i maggen

för att inte tala om när dom ska ut igen allan dom där svärden

säjer han nu

yo

Så, hur gjorde HB det där svärdslukeriet nudå? Jo, man tar en svensk bajonett från 1815 och gapar stort …


(Klippet är inställt på rätt plats, klicka bara på play så ser ni.)

Hans Rosling (1948–2017) hade en helt normal läkarnördskarriär tills han en dag 1998 med hjälp av son och sonhustru (eller svärd-dotter) fick världen att dra efter andan. Och då handlade det inte om svärdet, utan om torr statistik. Att göra statistik intressant är inte lätt – utom när det är lätt, förstås. Och för Hans Rosling var det simpelt. Hade jag varit Hans Rosling hade bristerna i uttalet av engelskan hämmat mig såpass att jag aldrig i livet ens hade tänkt tanken att föreläsa på utrikiska. Och så hade jag förmodligen fått krav på mig att fixa frisyren och ta på mig läckrare kläder.

Det är alltså en evinnerlig tur att det inte är jag som är Hans Rosling.

Orsaken till att han kan sluka svärd står att läsa i hans bok ”Factfulness”, som älskas av alla ända upp till Bill Gates och Barack Obama. I korthet var det så att en professor under läkarubildningen visade en röntgenbild på en svärdslukare och berättade att ”om något fastnar i matstrupen, kan passagen rätas ut om käkbenet trycks framåt”. Hans Rosling hade i samma veva upptäckt att han hade ”dålig kräkreflex” och inte drabbades av kväljningar så lätt, så han började öva på att bli svärdslukare. Men med ett metspö. Det gick åt pepparn, så han sköt upp planerna tills han fick rådet att pröva med ”något platt” eftersom matstrupen ju är platt.

Heureka! Hans slukade med lite övning en platt soppslev, and the rest is history.

Hans Rosling 2014. (Foto: Jörgen Hildebrandt.)

Numera är det ju väldigt stort fokus på just föreläsningarna och TED-praten samt bubblorna, men Hans Rosling låg sannerligen inte på latsidan … I hans (ja, Hans’) Wikipediaartikel går det att läsa om när han upptäckte en paralyserande sjukdom (konzo, se Maplestrams bild), en doktorsavhandling, undervisning vid Uppsala universitet och Karolinska institutet, en professorstitel, att han var huvudansvarig för studie efter tsunamin 2004 och rådgivare åt bl.a. Sida och WHO, bekämpare på plats under ebolaepidemin i Västafrika, att han utnämndes till vice statsepidemiolog i Liberia och att Foreign Policy Magazine skrev att han “får våra tankar att svindla med banbrytande statistik”. Vidare blev han Årets svensk i världen “för sitt enträgna och innovativa folkbildande arbete med att sprida kunskap om världens och mänsklighetens utveckling”. Och så blev han förstås kritiserad av falanger som ansåg att han förenklade överbefolkningsproblemet.

Hans sa själv att han kom från en svensk “rednecks-släkt” och att han var den förste i familjen som gick mer än sex år i skolan. I en artikel i SvD berättade han varför han brann så vansinnigt för allmänbildningen och föreläste så intensivt som han gjorde:

– Jag vill att åhörarna ska ta med sig en ny världsbild från min föreläsning, och med det menar jag det ramverk som de sorterar detaljerad information om världen i. Världsbilden kan illustreras av två lådor. På ena står det i-land, och på andra står det u-land och så slänger vi information i lådorna. Men det blir väldigt rörigt i u-landslådan. Där ligger Kina och Somalia och Chile och Thailand och Afghanistan. Det är ju en soppa, och stor blir lådan också. Att ha den konceptuella indelningen av världen håller inte längre!

Men föreläsa fick han tyvärr inte göra längre än till 2017, när en aggressiv cancerform i bukspottkörteln satte stopp. (Samma sort som Steve Jobs’.)

Kolla här när Hans Rosling med hjälp av stenar illustrerar hur han ser framför sig att världens rikedomar kommer att fördelas jämnare i framtiden.

Och se sedan på den fina gravstenen:

Vill ni läsa mer om hur leg.läk. Hans Rosling blev The Hans Rosling, läs denna olåsta DN-artikel från 2014.

Det var det! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet – trots att tröjtryckeriet fortfarande funderar på hur man trycker tröjor. Åh, vad kul med nya namn och kommentatorer och gamla bekantingar som dyker upp! Så, nu rör jag om med en soppslev och … Jag draaaaaar … och upp kommer Ingela!

Vila er nu i form hela söndagen, för lucka 7 kommer ju i måndagsottan!

Share
36 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2020)

Lucka 3 (som ju borde heta 2) var sådär svår som ni inte vill att den ska vara. Men då blir det å andra sidan väldigt kul i kommentatorsbåset … Vi börjar med två höjdhoppare!

Rosman:
Själv hoppade jag dykstil vilket var en slags anomali redan då, typ 1972 och framåt, men någon sa tröstande att det såg trevligt ut, lyckades aldrig bemästra Fosbury flop, det var hela förklaringen. Men det stoppade mig på 1.60, medan HB nådde betydligt högre. På alla plan.

Niklas:
[…] min höjdhoppskarriär om jag hade haft någon tog ett hastigt slut när jag testade Fosbury flop men körde samma ansats som vid saxning. Efter att ha landat utanför mattan med ländryggen först ville inte höjdhoppsentusiasmen riktigt infinna sig igen. Jag sätter mig på läktaren och bölar lite.

Skogsgurra:
Kartbilden – nog är det väl en U-båt. Med ett par stora observationsfönster. Minns fönstren från en gammal ScFi-roman. Så gammal att den var illustrerad med träsnitt. Och där har HB också varit framme.

Flora:
Jag har googlat fram att Poe har skrivit en berättelse med titeln “The Pit and the Pendulum”, vilket stämmer med initialerna och dessutom med lite god vilja kan ses som en poetisk beskrivning av stavhopp.

PK:
[…] jag ser, likt James Bond, rött.

embryo (länken går till hela kommentaren):
[…] åh det var som vaneligt: palmedalen full av händer okcså druvor som flöt omkring okcså flög omkring i stora flokcrar […]

PSJ:
Bekentnisse eines intellektuellen Hochstapler, jedoch nicht Felix Krull.

Sedär, så fint! Det blev franska i lucka ett, tyska i lucka tre!

Ja just det. Hemlisbloggaren var ju P.O.!

P.O. Enquist på Bokmässan 2014. (CC-licens)

– Men! Men! Hallå! P.O. Enquist (1934–2020) har ju inte P.P. som initialer! ropade allmänheten, som förstod att just PP var något att hänga upp sig på i luckan. 

Nej, men den gode P.O. hamnade i fullt förklarligt blåsväder när han i Expressen i maj 1975 skrev den text som luckan bygger på – som handlade om Pol Pots tvångsevakuering av Pnomh Penh. 

– Ahaaaaa, sa allmänheten.

Förutom denna ledtråd, var några av hans verk instoppade i luckan, men inte t.ex. Kapten Nemos bibliotek, En triptyk och Kartritarna. Den f.d. höjdhopparen och kommentatören Niklasses ledtråd om att böla kommer sig av P.O.:s fantastiska födelseplats. Ni som inte vet, håll i er nu, för det här är ren poesi:

Han föddes i Sjön, Hjoggböle i Bureå församling.

Jag har letat i rullorna efter det personliga höjdhoppsrekordet på 197 cm (lika högt som han var lång), men har misslyckats. Däremot hittade jag en text om P.O. Enquist av Åke Stolt, som där nämner en bild som jag hade kunnat ge min vänsterarm för att få se:

”Det finns en bild på oss eftersom det gjordes en specialtidning för Upsala Nya Tidnings räkning om hur en tidning blir till. Sportens fältarbete skulle skildras. Vi är båda mycket magra. Han ligger horisiontellt, precis över ribban, jag är vertikalen i förgrunden med block och penna. Det ser både arrangerat och verkligt ut.”

I den artikeln får jag än en gång känna på fansens beundran inför detta författarskap – en beundran som jag inte begriper.

Men jag har försökt! De här fyra har jag läst till sidan 69, för det är så långt jag pallar när jag tvångsläser.
  • Jag har en kollega som i övrigt tycker som jag om det mesta – men han gillar verkligen P.O. Enquist.
  • Jag är med i två bokklubbar där man åtminstone en gång per år vill läsa ”en pee-oo”.
  • Jag borde ju som varande idrottstoka äta upp alla hans böcker och älska parallellerna mellan kärleken och idrotten och det faktum att han hittar orden och stavar dem korrekt.

Men nej. Expressen listar hans bästa citat, och jag försöker än en gång att uppskatta:

”De hade försökt röra vid honom, och han hade vetat att skräcken gjorde hans hud tjock. Han var rädd, eftersom han innerst inne visste hur tunn hans hud var, hur långt in i dem han skulle falla.”

Ur novellen Öknens alla blommor (1974)

Nej, det där är inget för mig, tyvärr.

Fast när han talar – DÅ blir jag intresserad! Dialekten är mild, knappt hörbar. Men så fin. Här kommer ett kort klipp från 1975 där P.O. pratar om sin pjäs Tribadernas natt – och stäng inte av innan ni har sett Ernst-Hugo Järegård och Lena Nyman repetera pjäsen i vardagskläder!


Kolla på det som de repeterar efter 1:19 i klippet ovan!

Och jämför sedan med tv-teaterns version från 1978 på SVTplay – spola fram till 1:19:59. (Ja, det råkade sammanfalla: samma scen visas upp efter 1,19 minuter i det svartvita klippet och efter 1,19 timmar i föreställningen på SVT.)

I korthet nu:

P.O. Enquist, föddes, hoppade högt, skrev länge på Expressen, agerade som höjdhopparen Kenneth Wittlock i filmen Höjdhoppar’n (1981), söp bort ett decennium, blev stående inslag på Bokmässan, skrev oerhört många megadunderjättepopulära böcker – tills han fick en stroke som tog död på kreativiteten och i våras även honom.

Inte alls P.O. Enquist.

Men vad tusan, jag uppskattar ju långa män som idrottar och kan formulera sig! Jag kanske ska försöka läsa en bok till?

Mmm. En annan dag.

Plommonstopet och jag är glada över att äntligen kunna presentera tischans utseende! Vår käre vän Pip-Petter har varit mig behjälplig, men nu ska ett tröjtryckeri jobba som i sirap trots att det ju borde gå geschwindt att trycka upp några enkla tröjor.

Jag drar först vinnaren förstås. Oh, jag måste stoppa in några extra namn i hatten nu! Plocketiplock, skriveliskriv och rafselirafs … här kommer … Höjdhopparn Niklas!

Femte luckan kommer i lördagsottan! Och här har vi tröjtrycket 2020!

Share
38 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2020)

TUT! Här kommer 2020 års första facit! Om en favorit! Och för säkerhets skull upprepar jag att jag – när jag här publicerar några kommentatorer – är både orättvis och ologisk samt inte alls alltid drar upp det första rätta svaret ens! Se bara:

Dina:
”Heter han Dan i förnamn?”

Ökenråttan:
“På Söder finns ett hak som heter Pom & Flora.”

Björn:
“Nämen … jag kan ju aldrig någon av de här frågorna. Snablar också!”

Zkop:
“Jag betar av ledtrådarna en efter en.”

Flora:
”Och vad har bilden på mig med saken att göra?”

Eva-L:
”Une histoire tror jag minsann!”

Smultronblomman:
”Jag tror jag har fattat vad det handlar om. Conan Rabarbern så klart!”

Agneta uti Lund:
Et maintenant je sais!

Vi har två specialkommentatörer idag – Ökenråttan och Niklas – men vi återkommer till dem lite senare.

”Father Brown” i första luckan är lite luddig i konturerna eftersom han kan vara både far och son. Eller rentav huvudkaraktären. Men strunt samma – ni kom ju fram till lösningen trots att dialogen hade klivit i kostymen från ”Det sjunde inseglet”. Kanske via elefanträddar-Cher, kanske via den döda mamman eller den svampförgiftade kungen?

Hemlisbloggaren var idag Jean de Brunhoff (1899–1937). De böcker som han hann skriva under sin korta levnad var:

  • Histoire de Babar, le petit éléphant [Sagan om Babar, den lilla elefanten] (1931)
  • Le voyage de Babar [Babars resa] (1932)
  • Le Roi Babar [Kung Babar] (1933)
  • L’ABC de Babar (1934)
  • Les vacances de Zéphir [Zéphir på sommarlov] (1936)
  • Babar en famille [Babar och hans familj] (1938)
  • Babar et le père Noël [Babar och jultomten] (1941)

Nu kommer en krånglig mening. När Jean (och så vansinnigt många andra) plötsligt dog i tuberkulos (som förresten är en zoonos, alltså en sjukdom som smittar mellan djur och människor), låg ”Babar och jultomten” i pipeline tills den unge sonen Laurent (f. 1925 and still going strong) lyckades färdigställa den.

SvD 24 april 1938.

Nu kommer en krånglig mening till. Historien om hur Babar uppfanns påminner lite om Pippi och Astrid Lindgrens eftersom det var Laurents mamma – pianisten Cécile de Brunhoff –som en kväll berättade för sina då två söner (en tredje son, Thierry, kom senare) en historia om en elefant som hamnade i Paris och stal pengar för att kunna handla kläder. När maken Jean hörde historien, ritade han snabbt ner den. (Och tog bort stölden.)

Cécile de Brunhoff (1903–2003) sägs ha insisterat på att hennes namn inte skulle vara med i boken, trots att hon ju hittade på storyn. Det låter knasigt blygsamt, men enligt alla källor var hon bestämd på den punkten och ville inte på några villkor ta fokus från musicerandet.

Annons i SvD 8 december 1946.

Så, Laurent [lårå] de Brunhoff tog på 1940-talet över producerandet genom att helt enkelt härma sin fars stil, och därför kan vi numera läsa i mer än 50 böcker bl.a. om hur Babar

  • yogar
  • turistar i det moderna Paris
  • spelar datorspel
  • besöker N.Y.
  • går på museum
  • undersöker hur det står till i Hollywood.

På biblioteken står de gamla Babar-böckerna numera nere i magasinen. De anses nämligen inte riktigt rumsrena av vuxenvärlden. (Barnen har inte något att säga till om.) På lilla mig gjorde ”Sagan om Babar” ett däremot ett mycket positivt intryck.

Den stoooooora boken med snirklig handskrift var underbar med elefanterna som håller med snabeln i svansen på den som går före, mamman som blir skjuten av en jävla jägare, Babar som gråhåååter, kungen som äter svamp och dör, de gamla elefanterna som är alldeles skrynkliga och den svartvita bakifrånbilden efter bröllopet.

Trallalala.
Pang!
Uhuuuuu!
Örk.
Mummel mummel.
– Snöar det? sa lilla Lotten 1968.

Men Babar är för mig även tv-serien från 60-talet, där alla skådespelare på Mumin-vis (den hemska där skådespelarna tar av sig huvudena som är fulla med hö, vilket kung Ekman är allergisk mot) har stora huvuden och rör sig lite som balettdansörer. Babars runda fötter fascinerade mig storligen. 

(Den här versionen är på engelska, dock.)

Men nu till specialkommentatörerna!

  1. Ökenråttan skickade en bild från när yngsta råttungen Ludvig var knappt tre år. Lille Maken står bakom honom där i köket.
”Tydligen var det nån bättre middag dagen innan, för våra stora kalasglas för bättre viner står där på bänken ser jag, liksom en vinflaska. Ludvig har väl kört upp sin pappa ur sängen för att få höra sagan om Babar; du ser gossens sömnrosiga kinder. Men först ska han förstås ha välling, så ut i köket med pappan.”

2. Niklas beordrade sin syster att rota fram och fotografera ”Kung Babar”, som har en censurerad och borttagen bild med bl.a. ”Olyckan”! Därav Niklasses referens till Ted Åström.

”Lillasyster var så oerhört rädd för den boken och särskilt det uppslaget. Senare har vi och mamma psykoanalytikern förstått att hon i Olyckan med de smala ögonen såg en arg mamma. Vi hade läst boken hos vår moster som hade kvar den sedan hon var liten. På 60-talet hade några vänner till föräldrarna köpt med sig en barnbok till oss barn, förmodligen utan större tanke, och råkat köpa den. Lillasyster brakade ihop av rädsla men då upptäckte vi att boken var censurerad och alla de läskiga bitarna var borta.”
Så här ser hela uppslaget ut på franska. När det inte är censurerat.

Det är bra, hörni! Ut och leta 45 år gamla bilder och engagera släkten när det vankas facit!

Och nuuuu är det dags för morfars plommonstop, som ju ser ut precis som Babars! Det är fortfarande trasigt och dammigt, men jag har skrivit nya lappar med era namn. Frasigt fräscha är de.

Men … säger ni … hur ser vinst-tischan ut? Jo, av hävd och gammal vana är den tyvärr osynlig ett par dagar till.

Och nu drar jag! Hokus pokus, så blir årets första vinnare … prassel prassel …Karin! Tjoho!

Lucka 3 kommer i ottan den 3 december!

Share
52 kommentarer

Den röda tråden i Julkalendern – DRT – 2019

(Ni som inte har hängt med i bloggen nu i december: rotera! Åk på mellandagsrea och koka palt! Detta med DRT går inte att förstå!)

Hemlisbloggarabstinens, anyone?

(Sade hon förhoppningsfullt.)

Här står jag som vanligt i min svärmors klänning från 1971 och försöker sno uppmärksamheten från granen.

Det här är svårt att skriva. Men inte på grund av något annat än att mellanslagstangenten gör dubbelslag som ett orienterarhjärta med twar, medan deletetangenten har lagt av helt.

Genom åren har DRT ibland blivit inbjuden med armbågen, kommit lite på sidan om eller bara hängt med som en blindtarm utan mål eller mening. Ett år glömde jag till och med bort att ordna en röd tråd, så när jag väl kom på det vid lucka 5, fick jag sätta mig och leta efter en vag, gemensam nämnare och sedan se till att just denna var med i resterande 19 luckor.

Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.

Förr om åren satt jag och stökade till med bokhögar överallt i hela huset. Barnen for vind för våg, mina redigeringsdeadlinear hängde på sköra trådar, pizzamiddagar stod som spön backen och glöggbjudningar fick klara sig utan mig.

Här (2007) hade jag den siste november skruvat loss fönsterbrädan, för den var ful. Inte förrän på annandag jul fick jag tid att ersätta den.
Att jobba i sängen är finemang, men väldigt bökigt vid läggdags. (2010)

Ett  år försökte jag till och med använda en liten handskanner för att snabbare få in stora textsjok i datorn. Numera är det dubbelgooglingar och massa Google books som gäller eftersom jag försöker se till att det är så svårgogglat som möjligt … Jag tror att mina lån på biblo nu i december bara uppgår till kanske 10–15 böcker, nästan alla upphämtade från magasinets kulvertar.

Men DRT, kom igen, DRT!?

Enkelt: DÖDEN.

Har ni någonsin sett så mycket död? Allas barn dog, allas föräldrar dog, alla sörjde och var olyckliga för att döden var så allestädes närvarande. Elände är bara förnamnet. När jag till slut kunde konstatera att glädjens och fnittrets budbärare Magnus & Brasse även de ju är döda, ja då satte jag ju  spiken i kistan.

Nästa år ska DRT vara förlossningar och barndop, tror jag.

Eftersom ni nu skakar på huvudet och är alldeles konfunderat besvikna över denna futtiga förklaring, återuppväcker jag den gamla traditionen att berätta om 2008 års teori från Översättarhelena!


Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

Det var alltså en ren slump att Weldon, Wolde och Wassmo inledde julkalendrandet 2008 …

Tack för alla rim, alla gissningar, alla kluringar och alla era släktingars tålamod 2019!

Ni som var vunnit tröja: mejla adress och storlek även om ni tror att jag har all info sedan tidigare år. För  det har jag inte!

[Här kommer snart en bild på tröjan. Jag ska bara  …]

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

 

Share
25 kommentarer

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2019)

Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?

Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”

Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”

Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”

Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”

LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”

Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”

embryo:

[…] det är saffran lucia

okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng

okcså pappraksgrubblarna

okcså tomtegisslarna […]

Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”

Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”

Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”

PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”

Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med  tusen länkar!

Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).

Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:

Ehrenmark 10 mars 1985 (65 år)
Gits 28 mars 1985 (59 år
Tage Danielsson 13 oktober 1985 (57 år)
Gösta Bernhard 4 januari 1986 (75 år)
Beppe 6 aug 1986 (57 år)

Magnus & Brasse ligger mig varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.

Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!

[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)

De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:

– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.

När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.

– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!

Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.

Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på “Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.

Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?
Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.
I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)
Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.

Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.

Och de är inte få.

Tidningarna, that is.

De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.

– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.

Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!

Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:

– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder?
– Därför att dom står ut.
Nämen allvarligt talat.
– Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hålla tand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!

(Ni kan  se den här efter 37  minuter.)

Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)

– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?

De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.

Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.

Brasse & Magnus i april 2013.

Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.

Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.

Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.

I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:

Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.

Sista intervjun med Brasse.
Nästan sista intervjun med Magnus.

Men nu!

PLOMMONSTOPET!

Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!

(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)

Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2019)

Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga “Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!

Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”

Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”

Godiva:

Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt

Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”

Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar “goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”

Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face,  Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”

hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”

Emma, Sol som sol är helt slut, men  får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”

hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:

Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste  midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.

Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.

Mysko? Nej, inte alls.

Susan Sontag och den nyfödda dottern 2001. (Foto: Annie Leibovitz.)

Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.

Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som fick en viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?

Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)

Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.

(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)

Susan Sontag 1994. (Målad av Juan Fernando Bastos.)

När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …

Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?

Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.

Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jag  var intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.

”Against Interpretation” (1966) finns även på svenska: “Konst och antikonst” (1969).
Det var nog den här versionen jag läste, för jag minns bara just ”camp”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser ut  så här:

Välformulerat. Och ganska många ord och skiljetecken. Jomen.

Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de  blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:

”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”

Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)

I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:

” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”

Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.

Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.

Och så hade hon bett om ursäkt för det.

PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!

Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!


Liten embryobonus!

EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU

nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen

men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu

yo

jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut

fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu

åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu

yo

vilkcen ordreda bland solstollarna

ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu

yo

Share
47 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2019)

Jag var ju ute och rullade hatt på herrmiddag under hela lucka 19, så båset fick vingla omkring på egna ben. Rosman drog av gitarriff (vilken kul stavning och snabb association det blev till giraff där!) och PK skaldade om sin frusna lekamen medan Jossilurens var så fåordig att det kändes alldeles tomt.

Men visst visste ni?

Niklas i Göteborg:
”Hmm, jag skulle nästan kunna skriva om några till citat jag känner igen.”

Rosman:
”We don’t need no/education (riff)”

Ardy:
”Langa horn, gillade inte skolan och inte Austen (där var hon igen).”

Zkop:
”Märk väl, idag är det två som är HB.”

Ökenråttan:
”En ålderdomlig tvåa och en annan stavning på kossan bara. Lämnade skolan 48. Men jag säljer inte vilket århundrade.”

Magganini:
”… hade hon ingen kompis som hette nånting 2362 också, hon på rymdfilmen?”

Babs:
”En Miss.”

hakke:
”Ett namn som ett tu tve blev en något bortklemad typ.”

Så har vi då en gigant i lucka 19! Mark Twain (1835–1910), som egentligen hette Samuel Langhorne Clemens, tog sin pseudonym 1863. ”Mark Twain” betyder ”märke nummer två” och är en fackterm inom sjöfart: det andra märket på verktyget som mäter floddjup. ”Märke två” är två famnar, som är tolv fot. (Innan han bestämde sig för det nicket, kallade han sig stundom för ”W. Epaminondas Adrastus Blab” eller ”Thomas Jefferson Snodgrass”.) 

Blab! Snodgrass! Alltså! Va! Så underbart! (Det finns en fopollspelare som heter Robert Snodgrass, fast på riktigt.)

Antingen undviker jag straffavgifter för mitt fuskiga tilltag med Twainbilder här, eller så kommer jag att ruinera mig pga. böter.

Mark Twain är som bekant en sann citatmaskin. Så poppis är han, att han fortfarande häver ur sig finurliga meningar; när man inte vet vem som har sagt nåt klurigt, säger man att det är Mark Twain eller Oscar Wilde. Det här har han till exempel inte sagt:

– Jag föddes, och sen gick allt åt helvete.

Men han kunde ha gjort det. Fyttisjuttsiken så mycket sorg och vemod!

Först föddes han två månader för tidigt, vilket på denna tid ju var samma sak som en klar dödsdom. Han överlevde, men inte förrän i sjuårsåldern kunde föräldrarna slappna av någorlunda eftersom han bara var sjuk, liten och krasslig hela tiden. Fast … de hade ju annat att tänka på också: av de sju barnen överlevde blott tre till vuxen ålder. Och när pappan dog i lunginflammation 1847, kom familjen på obestånd och då kan man ju inte gå i skolan och dra, så året efter fick unge Mark börja jobba.

Även om han redan i tioårsåldern kände att han var en hejare på att både skriva och berätta skrönor, jobbade han vidare med kroppsarbete på båt, i silvergruva och en sväng i inbördeskriget (bara två veckor) samt på tryckeri. Valkar i händerna, brunbrända armar och starka axlar. I den här svängen slutade han äta mat när han inte var hungrig; ibland kunde det gå hela dagar utan att han åt. Han bara tog sin pipa och stoppade den full och så sög han på tobaken istället. 

(Alla pipvänner: jag vet att man inte suger på tobaken. Men så suger man heller inte på ramarna.)

Tillbaka till eländet nu. Tre av hans syson var redan döda när en av hans kvarvarande bröder skadades vid en explosion på en ångbåt på Mississippi. Här skriver en sorgsen Mark Twain till sin svägerska Mollie om detta:

”… lost and ruined sinner as I am—I, even I, have humbled myself to the ground and prayed as never man prayed before, that the great God might let this cup pass from me,—that he would strike me to the earth, but spare my brother—that he would pour out the fulness of his just wrath upon my wicked head, but have mercy, mercy, mercy upon that unoffending boy. The horrors of three days have swept over me—they have blasted my youth and left me an old man before my time. Mollie, there are grey hairs in my head to-night. For forty-eight hours I labored at the bedside of my poor burned and bruised, but uncomplaining brother, and then the star of my hope went out and left me in the gloom of despair. Then poor wretched me, that was once so proud, was humbled to the very dust,—lower than the dust—for the vilest beggar in the streets of Saint Louis could never conceive of a humiliation like mine. Men take me by the hand and congratulate me, and call me “lucky” because I was not on the Pennsylvania when she blew up! My God forgive them, for they know not what they say.”

Mark var själv inte med när explosionen skedde, men kom till olycksplatsen och tog hand om brodern i sex dagar innan denne sorgeligen avled av sina skador. 

Men livet gick vidare, som det ju plägar göra. Samuel-Mark skrev mer och mer, publicerades av en ren slump på rätt ställe i rätt tidning och kom att uppmärksammas såpass att han plötsligt blev både rik och berömd. Som med andra digniteter genom alla tider, umgicks han i dignitetskretsar och blev kompis med både Tesla och Edison. Han gifte sig sedan med den välbärgade Olivia 1870, och de fick fyra barn tillsammans.

Mark Twain träffade förstås Helen Keller. Han ser inte så jätteroad ut.

På grund av massa stolliga investeringar i uppfinningar, blev Clemens-familjens ekonomi allt sämre. Mark Twain jobbade på, skrev och föreläste och fick ihop pengar – och investerade dem galet igen. Någon lurade av honom pengar och nån annan övertalade honom att investera i en tryckmaskin (eller sättningsmaskin) som liksom skulle kunna funka som moderna textbehandlare.

The Paige Compositor! (Ser ju för böveln ut som en stickmaskin.)

Maskinen funkade tydligen rätt bra, men gick hela tiden sönder. (Hejhej, modern teknik.) Men – och det är viktigt: han var inte helt fel ute med sina tekniktankar, den gode Clemens. Det finns de som påstår att han till och med förstod sig på att uppfinna internet och alla dess förgreningar.

Men ack. Inte ens Olivias pengar räckte längre til alla stolliga investeringar. År 1891 stängde Twain sitt stora hus och for till Europa för att … [ja, något]. Eftervärlden har analyserat flytten till Europa (till och med en sväng till Sverige hann de med) och funnit att den bland annat berodde på att hustrun Olivia var sjuklig och behövde europeisk värme. Olivia mådde strax bättre, men det halp inte ekonomin, så 1894 gick Mark Twain faktiskt i konkurs.

Och då ska man betänka att ”The Adventures of Tom Sawyer” kom 1876 och ”The Adventures of Huckleberry Finn” kom 1884. Var inte de inkomstbringande, så säg? Jo, men också ett himla besvär och trassel eftersom de ansågs ”olämpliga” och skulle censureras här och där. Även idag har man svårt för dessa fantastiska böcker eftersom de ju beskriver slaveriet på synnerligen ett omodernt sätt. (Inte så konstigt. De skrevs i en annan tid. En omodern tid.)

Jag har rotat lite i SvD:s ypperliga arkiv och kan meddela att Mark Twain var en superduperkändis. Det skrivs spaltkilometer om honom. Hela tiden. Alla ville känna honom, alla ville berätta om vad han hade sagt när de träffades, och alla skrönor som han själv berättade uppfattades som roligare än de roligaste.

SvD den 9 december 1885.

Barnens död och sedan även hustruns, samt alla penningbekymmer gjorde att Mark Twain tappade humöret och viljan att skriva, skratta, leva och föreläsa. Inte ens hans goda vänner och uppmuntrande fans kunde få honom på bättre tankar. Hade det hänt idag, hade man stämplat ”depression” på honom och försökt hjälpa honom på alla sätt och vis.

Den deppige Mark Twain på ett Lumiére-foto från 1908.

Här kommer en liten filmsnutt från 1909 som Thomas Edison tog av Mark Twain och de kaffedrickande döttrarna Jean (som dog på julafton 1909) och Clara – varav en av dem plötsligt tar på sig en uppdykande hatt, skymd av en blomvas. Jag tycker att det är fantastiskt.

Ja, barnen, ja. Suzy dog av hjärnhinneinflammation, Jean drunknade i badkaret under ett epileptiskt anfall och en liten son dog i difteri, knappt två år gammal. Den överlevande dottern Clara fick bara ett barn – Nina – som dog barnlös. Alltså finns det inga direkt nedstigande ättlingar till Mark Twain.

När han dog 1910, stod det i hans testamente att det gick utmärkt att ge ut det redan färdigskrivna, kvarlämnade GIGANTISKA självbiografimaterialet. ”Men inte förrän om 100 år, moahahaha.” (De tre delarna publicerades  2010, 2013 och 2015 och är tydligen fyllda av bitterhet och roliga historier.)

Luckan tillverkade jag genom att banalisera, förlänga och skriva om några av Mark Twains kända citat. Till exempel:

  • “Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to reform (or pause and reflect).”
  • “A lie can travel half way around the world while the truth is putting on its shoes.”
  • “The man who does not read has no advantage over the man who cannot read.”
  • “Sanity and happiness are an impossible combination.”
  • “Get your facts first, and then you can distort them as much as you please.”
  • “It is curious that physical courage should be so common in the world and moral courage so rare.”
  •   “The human race has only one really effective weapon and that is laughter.”
  • “Anger is an acid that can do more harm to the vessel in which it is stored than to anything on which it is poured.”
  • “Education: the path from cocky ignorance to miserable uncertainty.”
  • “Worrying is like paying a debt you don’t owe.”

Det verkar så enkelt, det där med att skapa odödliga citat …

PLOMMONSTOPET! VI HAR JU VARIT PÅ VIFT TILLSAMMANS!

(Fast bara på låtsas. Jag åkte till Stockholm iklädd en vikarierande hatt, medan morfars äkta vara fick stanna kvar med alla lapparna i.)

Jag drar … nej, den där skaldande stackaren får frysa vidare för här står det ju … Jossilurens!

Lucka 21 kommer i lördagsottan!


Ni vill läsa PK:s bekymrade frysdikt förstår jag?

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.

Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.

PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2019)

Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar!  (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?

Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”

hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”

Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”

Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras  och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”

Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”

Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”

Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?”
(Jag översatte liksom “Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)

Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.

John Kennedy Toole lär här spansktalande soldater engelska i Puerto Rico 1962. (Foto: Louisiana Research Collection)

I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:

When a true genius appears in the world,
you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.

Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva. 

Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …

John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:

”Dumskallarnas sammansvärjning” (1980; ‘A Confederacy of Dunces’), som jag skrattade mig halvt fördärvad åt 1983.

Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.

I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.

Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.

Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.

”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”

Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!

Thelma Toole, lite trött 1980.

Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.

N.Y. Times i augusti 1984. ”Mrs. Toole once told an interviewer that she had studied drama for 16 years and piano for 10.”

Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor, John Candy, Chris Farley och Divine.

Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.

Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?

“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”

Carl-Gustaf Lindstedt? Henrik Dorsin? Johan Rabeus?

Här står förresten Ignatius J. Reilly staty i New Orleans.

Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!

Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?

PLOMMONSTOPET!

VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)

Tjing!

Lucka 19 kommer i torsdagsottan!


Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för “dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.


Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:

En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!

Share
23 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2019)

Den femtonde luckan var så lätt, så lätt. Eller svår. Eller lite som en distraktion när man som Hannoia vill titta på vampyrserier. Eller hur det nu var. Ökenråttan är på hugget i år och hade inga problem med att associera som jag och många andra: ”Handsken är kastad!”

Nina:
”Ingen barnberättelse, men kanske ett förfärligt barn?”

Christer tLDPT upprepade med en dåres envishet:
”Får se om jag kommer på någon ledtråd under dagen.”

Örjan:
””Straffspark” heter Elfmeter i tyska fotbollssammanhang”

hakke på samma tema:

En dörrknackare ifrån Griffen
var med kungen vid apetirifen
sedan la han en straff
så en målvakt, helt paff,
kasta’ handsken och klarade biffen.

hakke var förresten så listig sååååå med sin tidiga ledtråd:
”Förlåt, men jag gillade nästan 2018 års kalenderlucka mer.”

Katt, nog med fokus på en viss akademi:
”Fick visst en roll i år i den ständiga dokusåpan i år.”

Vår egen båspoet embryos alster ska naturligtvis läsas i sin helhet, men här har ni det versala (som länkar till resten):
OKEJ LOTTEN PÅ A SVARAR VI LUSSELELLEBULLRAR EFTRERSOM BULLRERBRYN OKCSÅ PÅ B SVARAR VI RUDOLF MED RÖDRA MULNEN EFTRERSOM ASTRID STRINDBERG EFTRERSOM RÖDRA RUMMET EFTRERSOM DET LAKCRAR PÅ NU ORDENTELIGT DET SÄJER VI NU
YO”

Wikipedia skriver lite mossigt om dagens HB:

”Han sågs länge som provokativ, både i sina verk och i sin offentliga bild, bland annat genom sitt långa hår och emellanåt slitna läderkläder.”

Svenska Akademiens motivering för Peter Handkes (f. 1942) Nobelpris i litteratur 2019 lyder:

”För ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.”

Och det är kanske det snällaste som har skrivits om honom på senare tid? Den befogade frågan är väl direkt:

Ska man premiera människor som är kompletta idioter – men jädrigt duktiga på sitt yrke? 

[tankepaus]
[tankepaus]
[tankepaus]

Ja, så funderade jag: trippeltankemöda. Hmmm. På tyska Wikipedia listas hans verk inom prosa och teater så här. (Jag visar er för att det är så fasligt mycket.)

De priser som han har emottagit är inte få de heller. (Jag visar er för att det är ju fantastiskt vad många priser det finns.)

Så, om man fick Nobelpris för sin produktivitet, ja då …

Problemet med Peter Handke är att han på ett provokativt och aningslöst sätt hejar på ”fel sida” och hyllar ”fel person” i Jugoslavien-konflikten. Och att han är helt oresonlig i ämnet. N.Y. Times har en artikel som handlar om hur fel Nobelpriset (än en gång) hamnade 2019 – ”The Bob Dylan of Genocide Apologists” – och där förklarar den bosnisk-amerikanske journalisten Aleksandar Hemon att Peter Handke är fantastisk som författare, men att han faktiskt är fel val. Lika fel som Bob Dylan, fast på ett annat sätt.

Handke beundrar fortfarande den nu sedan länge döde Slobodan Milošević, och erkänner inte alls de monstrositeter som denne gjorde sig skyldig till. (Han påstår att bosnierna utövade massmord på sig själva för att kunna skylla allt på serberna.) I artikeln ovan beskrivs hur Peter Handke 1999 reagerade på en fråga om huruvida han var bekymrad över lidandet i Bosnien. Han svarade:

– Stick your concerns up your ass!

Längst ner i artikeln läser jag följande rättelse. (Som vanligt fokuserar jag på fel sak, men det är ofta rätt kul med rättelser.)

[här följde en kvarts misslyckat googlande efter originalsvaret på tyska]

Luckan andades (hoppas jag) en mysko männscha som går fram som en ångvält med en egen agenda och som vet var skåpet ska stå, även om det är till exempel framför ugnsluckan.

Några av hans citat samt bok- och pjästitlar nämndes i gåtan, liksom Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som ju har översatt några av de senaste verken. Att Schubert fick vara med på ett hörn beror på att han har tonsatt ”Winterreise” och en av Handkes böcker heter ”En vinterresa på floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien”. Ravelli fick symbolisera boken ”Målvaktens ängslan inför straffsparken”. (Som tydligen inte bör läsas av någon som behärskar fotboll eller psykologi.)

Handke och den förtjusande Olga Tokarczuk. (Jag fotograferade tv:n, sorry för kass kvalitet.) Min djefla man träffade förresten den uuuunderbara Olga på polska ambassaden i förra veckan, så nu äger vi en signerad bok.

Särskilt omtyckt för sitt agerande, sina intervjusvar, sina tal och sina åsikter är han inte, Handke. Tydligen är han en sjuhelsickes författare på ett sätt som är helt och komplett otydligt för mig, för jag tycker att det mest är vonobenbabbel.

(Med detta sagt ska jag meddetsamma erkänna att jag inte har orkat genom ett helt verk eller en hel pjäs, utan bara har gjort nedslag här och där.)

En liten rekapitulation från det Handkeiska hemmet nu. Peters pappa var länge okänd eftersom mamman Maria gifte sig med en annan när hon var i åttonde månaden: spårvagnsföraren och Wehrmacht-soldaten Bruno, som for fram som en ångvält och söp och slog sina barn (det känner vi ju igen). Att Peters riktiga far var bankmannen Erich Schönemann, erkände mamman först efter 18 år när Peter avkrävde svar. Mamman begick självmord när Peter Handke var 29 år, vilket (det känner vi också igen) tydligen triggade det författarskap som sedan följde.

Uppdatering! Handkes handstil! Han skriver (liksom Astrid Lindgren) allt för hand!

Det fanns en tid när jag var tvungen att först skriva allt – brev, artiklar, kåserier, skoluppgifter – för hand, sedan skriva in det på datorn. Nu är det precis tvärtom.

Slut på uppdatering!

Ni som vill öva upp er skoltyska kan läsa den här välskrivna artikeln om denna komplicerade karl. Eller den här artikeln, som nämner att fjäsk som att läsa Tomas Tranströmer på svenska faktiskt inte funkar. Tvärtom tycker man i GP och i den här artikeln i DN. Nä, nu lämnar jag Handke, hur fantastiskt väl han än må skriva. Suck.

PLOMMONSTOPET!

Vi har en vinnare in da house, nej, jag menar da hatt! Jag skakade plommonstopet så kraftigt att en enda liten hattlapp hoppade upp och lade sig på brättet (undersidan dårå, jag håller ju i hatten som ett durkslag liksom). Det är Béatrice! Och tröjorna är fortfarande osynliga, hurra!

På tisdagsmorgonen får ni lucka 17!


Eftersom Godiva önskade sig fler rim och rytm, tar vi väl en hakkelimerick till?

En versmakare bland poeter
han rimmar på lemerickmeter,
Är han dum eller vis?
Får han ta sig en pris?
Är det rim och reson vad han heter?

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2019)

Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.

Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”

Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”

Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”

Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”

Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:

A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?

Jossilurens pladdrade alldeles förträffligt:
”… För vi pratar ju givetvis om filmen med samma namn, som kom 2007 och där Kate Beckinsale spelar Annie Marchand. ”

Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”

Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:

Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.

– Fnys! fnös jag när jag  upptäckte det. 

Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?

Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.

Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)

Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.

Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.

– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.

Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)

När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.

De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.

Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)

Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som  en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.

Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.

Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:

Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!

Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.

En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:

– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.

Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:

– I saw something nasty in the woodshed.

När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:

– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.

Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.

Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …

Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:

”What oil, what poison lulls
Your wings and webs, my cormorants and gulls?”

Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).

 

Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”

Men ojojojojoj vad det är ont om Stella Gibbons på svenska bibliotek. Kan vi kanske göra en insats här?

 

PLOMMONSTOPET! HITÅT!

Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag  vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!

Lucka 15 kommer på söndag morgon!


Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:

En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”

 

Share
39 kommentarer