Hoppa till innehåll

Kategori: Bloggen

We all shout like band ’o pirates this day!

Jomen. Så är det. Ni vet. Hänna piratdagen idag, jå.

Och fantamig om inte norrbottniskan (såsom jag känner den) är vårt piratspråk! Ni vet, korthugget, mörkröstat och gärna brutalärligt samt enbent? Så:

poul_stroyer

 

heathermills
Ceci n’est pas une pirate. Det är Heather Mills.

En gång för länge sedan blev Julius Caesar tillfångatagen av dåtidens pirater. Han svor och domderade (sägs det) och var inte alls rädd eller respektfull (sägs det) utan hötte med näven och krävde att få bli ilandsatt.

– Och när ni har befriat mig kommer jag att korsfästa er hela bunten! ryade han, vilket man väl måste säga var dumdristigt eftersom piraterna kanske då inte skulle vilja frige honom.

Det måste ha varit den lite förvirrade Johnny Depp-sortens pirater.

errol-flynn-captain-blood_10x6
Eller kanske var de glada som Errol Flynn?

För de släppte Caesar, som höll sitt löfte och på några dagar letade upp piraterna och korsfäste dem hela bunten. (Sägs det.) Om Robert Louis Stevenson hade antecknat vad de sa till Caesar där de hängde, hade det förmodligen sett ut så här:

– Now, look you here, bloody Caesar, we’re within half a plank of death, and, what’s a long sight worse, of torture! Aaaarr!

Vårt rövarspråk har ju inte mycket med ”prata som en engelskspråkig pirat-språket”att göra, utan var mer som Kalle Blomkvists rövarspråk. Om Caesars pirater på ett anakronistiskt sätt hade varit vikingar som talade (sjö)rövarspråket, hade de sagt:

– Ohohoy hohelollol cocaesosaror! Sosloläpoppop noneror osossos sosnonälollola rorarora kokejojsosarorenon! Vovi hoharor onontot i sospopikokhohålolenon!

Men nu till sjörövarflaggan as we all know it:

jolly-roger
Jolly Roger!

Nu skulle man ju kunna tro att den kallas för ”Jolly Roger” eftersom det är ett välkänt faktum att franska pirater ju hade en röd flagga som de kallade ”jolie rogue” (fin och röd liksom).

redpirateflag
Den här flaggan betyder ”vi ska slåss till sista blodsdroppen”.

Men si … det är bara en skröna. Scientific American skriver inte kort, men korrekt om hur allt står till egentligen. Ni som istället vill fokusera på att under hela dagen skriva Arrr och matey samt ’tis, kan leka här i rövarspråksöversättningsavdelningen.

piratkvinna
Själv ska jag leta efter vettiga bilder på tjejpirater eftersom alla som jag hittills har hittat har för små kläder och inte särskilt foträta skor.
Share
33 kommentarer

Ryggskottet from heaven

Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.

Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?

Till mig och min djefla man!

Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)

Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!

Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …

hair1
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.
hair2
Exhibit 2.

Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.

– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!

bed1
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …
bed2
… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.

Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.

vilsepizza
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.
arki1
Stadshuset drunknade i modern arkitektur.
arki2
Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)

När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.

14408833_10153728117596644_1831665772_n
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)

Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.

grop
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)

Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.

inga nummer
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?
radnummer2
– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?
radnummerx
– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …

Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)

Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.

– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!

mugg_kopp
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.
temugg
Lösningen heter ”fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!

Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!

Share
51 kommentarer

bilderNytt skolämne: allmänbildning!

Nu ska vi fantisera och hjärnstorma lite.

Jag och alla läsare här samt det nippriga kommentatorsbåset har härmed befordrats till utbildningsminister.

Vi får då  63 000 kr i månaden, vilket glädjer oss. Det är fantastiskt mycket pengar, anser vi, och vi ska nu göra ett hästjobb och förändra skolan till det bättre. Och snabbt ska det gå! Ingen jädra tillsättning av utredningsgrupp; nu kör vi så det ryker!

Det första vi gör är att fokusera på det nya skolämnet allmänbildning. Vi frångår det nuvarande systemet med entimmeslektioner (som gäller på de flesta skolor) och testar 50-minuterslektioner eftersom vi har läst den här vetenskapliga undersökningen och tror att det med tanke på mångas koncentrationssvårigheter blir bra med

  • 20 minuters katederundervisning
  • 10 minuters hopp och skutt
  • 20 minuters katederundervisning.

Men vad ska ämnet allmänbildning innehålla? Vad tycker ni? Vi börjar med två förslag och anar att vi bara har kommit en liten, liten bit på väg mot skolreformationen …

1. Vuxenkunskap

  • Varför har vi personnummer och vad händer om man inte har ett?
  • Hur köper man en bostad?
  • Varför ska man gå på vänster sida om vägen och cykla på höger?
  • Vad kostar maten?

Gäsp. Ganska trista, men viktiga saker att kunna. Men vi kan göra det roligare genom att berätta om den här låten!

Listan kan göras en kilometer längre med deklaration, första hjälpen, gåbortpresenter, cykelpunka och överlevnadstips. Och nu kommer vi till det riktigt roliga!

2. Svenskt populärkulturvetande under 1900-talet!
Uppdelat i decennier och i underrubriker som t.ex.

  • kläd- och möbelmode (samarbete med slöjdlärarna)
  • slagdängor och barnvisor (samarbete med musikläraren)
  • kärlek och flirt (hur umgicks man?)
  • modeuttryck samt tal- och skriftspråk (hur pratade man, vad läste man?)
  • uppfinningar som främjar social samvaro (när började man gå på bio, när hade alla en telefon?)
  • typiska klagomål på ”den yngre generationen”.

Oooooh så roligt! Jag vill skriva läroböckerna!

De olika decennierna nu – med förslag till frågor på proven.

1900–10 (00-talet)

mercedes_1902
Varför såg bilarna t.ex. 1902 inte alls ut som dagens bilar?

1910-talet

1912_summer_olympics_poster
Jämför användningen av vimplar som klädesplagg 1912 och 2016.

1920-talet

charleston-1920s-dance-couple
Är detta en illustration av sjukdomen polio? Motivera ditt svar.

1930-talet

funkis1930
När byggdes (förmodligen) detta hus och vad heter stilen?

1940-talet

swing
Varför är detta en kontroversiell film och vem är sångerskan inte släkt med – trots namnet?

1950-talet

snoddas-med-keps-och-klubba
Vem är detta? Vad är utomhusbandy? Vad är en folkpark?

1960-talet

peacesignwv
Berätta varför VW-märket ser så konstigt ut.

1970-talet

beppe_wolgers_gonatt-1
Är detta en Beppemössa?
beppe-wolgers-als-efraim-langstrumpf
Är detta en Beppemössa?
beppemossa
Är detta en Beppemössa?
bruch_mossa
Är detta Beppe och hans mössa?

1980-talet

brevfilm
Vilka är det här och vad är en brevfilm?

1990-talet

nokia_3210_3
Vad är det här?

Neeeej, nu måste nog utbildningsministern ta igen sig med en golfrunda.

Share
61 kommentarer

Galenskap i hus och danssteg i film

Jag kom på en bra idé, som jag sedan förkastade när timmarna försvann i ett slukhål bestående av spackel, bits, Lidl, Ica, kycklingfiléer och en obegriplig läxa samt en lampskärm. (Jag hade tänkt fotografera och blogga om galenskapen i vårt hus och som den sista delen i ”sju 80-talslåtar på sju dagar” då associera till Our House med (tadaa) Madness.)

Men den sjunde låten på sju dagar blir faktiskt en helt annan eftersom att lyssna på en låt med Madness är som att äta ett chips, en pepparkaka eller bara se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Det går inte. Bara en till. Och en till. En halv till?

Slukhålet blev större och större och Madnesslåtarna bara fler och fler. Trallala och humdidum, nynnelinynn. När jag hade sett och lyssnat på ”One Step Beyond” (videon finns lite längre ner här), tappade jag totalt fokus och började som en vansinnig associationsgoogla hur spretigt som helst på

  1. John Hughes
  2. The Brat Pack (Emilio Estevez, Anthony Michael Hall, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Molly Ringwald och Ally Sheedy)
  3. The Rat Pack
  4. The Brit Pack
  5. The Young Ones.

För titta vad som dyker upp här!


Det är ju ”the nutty dance”! Som ni alla (väl?) har sett i en av världens allra bästa filmer. I alla fall en av de bästa som hade premiär på 1980-talet. Eller i alla fall 1985.

breakfastclub

Alltså: sista låten blir en av ljuvliga minnen full låt – ”Don’t You Forget About Me” med Simple Minds – här illustrerad med klipp från filmen. Och kolla: med Madness-killarnas danssteg!


(Dansen kommer vid 4:45.)

Den pågående galenskapen i vårt hus får vi helt enkelt ta en annan gång; kanske när jag är färdig med den nya lampskärmen som egentligen är en idrottspokal från 1930-talet. Eller när de målade mattorna är ommålade. Eller kanske när vi hittar den försvunna, mögliga smokingen.

Share
50 kommentarer

Jag hade kunnat ge min vänstra arm för att … ♬

… få resa i tiden. Men utan att stöka till i universums ordning eller påverka framtiden, störa Michael J. Fox eller för den delen rubba Einsteins cirklar. Jag skulle bara gå omkring och registrera och anteckna lite.

1930s-hat-fashion-timeline-1930-to-1940

På riktigt – jag skulle verkligen kuna offra en arm för att få

  • känna hur det luktade i London 1848
  • prata lite med Claudius år 50 e.Kr.
  • köpa en vårhatt 1935
  • ta studenten 1953
  • ockupera Mullvaden 1978
  • se Michael Jordan spela basket live när som helst
  • känna på folkskolans undervisningspedagogik ungefär 1950
  • gå på fest 1922
  • smuggla danskar till Sverige ungefär 1943 (inbillar mig förstås att jag hade varit en hjälte)
  • ockupera Kårhuset 1968
  • klafsa omkring i leran under Woodstock 1969
  • delta i tillblivelsen av Njáls saga i slutet av 1200-talet.

woodstock

Vart min vänsterarm skulle ta vägen om jag fick chansen att ge bort den, vet jag inte riktigt. Den väger tydligen förvånansvärt mycket (fast mindre än min högerarm), så förmodligen skulle jag gå snett och få ont i ryggen och börja gnälla över det också. Kanske skulle jag kunna ge den till Rick Allen?

Vilket för oss till den sjätte av sju utlovade 80-talslåtar: Def Lepards ”Animal”. Videon är en underlig röra av musiker i cirkusmiljö, men framför allt sitter den enarmade trummisen och spelar alldeles ensam i en … djurtransport?

(Han syns tydligt efter 1,13.)

Share
29 kommentarer

Den bästa låten i de värsta jeansen 1981

”I want to travel and take a trip on a journey” skrev jag i min ansökan om stipendium för att få åka till USA och gå på high school i ett år. Sedan satte jag igång att i min ansökan förklara att jag var fascinerad av synonymer, och att travel, trip och journey ju var just det och … bla bla bla bla. Men inte fick jag något stipendium för det, inte.

Som jag grät. Jag grät och grät i 48 timmar och trodde att livet var slut – och förmodligen hade jag gråtit än i dag om stipendiemänniskorna inte hade ringt och berättat att de hade ändrat sig.

– Hej, vi ber om ursäkt att vi stör, men vi har bestämt att du trots allt ska få ett stipendium för vi har hittat en familj som tar emot kattallergiker.

Så då började jag gråta ännu mer – av pur skräck och vild glädje om vartannat.

Efter en månad i Dallas (där jag naturligtvis hamnade i en familj med katt) hösten 1981, var jag

  • darrig av allergipiller som nog hade utprovats på genmodifierade tjurar
  • arg som ett bi för att jag inte fick spela basket med det bästa laget på skolan
  • fylld av hemlängtan
  • förvirrad av kyrkaktiviteterna som fyllde större delen av söndagarna.

Jag ville nämligen inte alls gå i kyrkan. Jag ville sova. Men en sak var positiv: en av söndagarna hade ägnats åt kyrklig biltvätt, och då hade det varit tillåtet att lyssna på musik. Jäääääättebra musik!

usa_car_wash_lotten
Där står jag mitt i bilden med en biltvättartrasa i handen.

Och därmed är vi framme vid dagens 80-talslåt (nummer fem av utlovade sju) – men med en liten omväg via ”We are the World” – välgörenhetslåten som USA snabbt kontrade med när britterna hade gjort ”Do They Know it’s Christmas?”. (Det är mycket intressant läsning om tillblivelsen: klicka på länken om ni inte har annat för er.)

Jag har förmodligen sett We are the World-videon 100 gånger sedan 1985. Det som fascinerar mig är … ptja … allt. Men en av alla artister som syns i videon är en för mig obekant sångare. Jag tänkte inte mer på honom när han svischade förbi, utan längtade istället till när Cyndi Lauper tjoar, när Bruce Springsteen kraxar och Michael Jacksons knäppaste syrra oooar.

Men se nu här när filmen sätter igång vid 2:25 – vem är han med det långa, svarta håret och örnnäsan?

Ni känner inte heller igen honom, eller hur? Eller så ser ni omedelbart att det ju är guldstrupen, mannen med den klockrena sångrösten – portugisamerikanen Steve Perry i gruppen Journey som vi lyssnade på under den där biltvättssöndagen utanför kyrkan! Och detta insåg jag igår

På temat ”resa & troende” sjöng han dessutom i min favoritlåt från 1981, så den passar perfekt just nu. Så det så.

(Pssst. Jeansmodet var inte särskilt smickrande just detta år.)

Share
17 kommentarer

Jag var sjukvårdsbiträde jag, trallala

Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer

  • dela ut medicin
  • byta kläder på patienterna
  • hjälpa patienterna på toa
  • sjunga 30-talsörhängen på kommando
  • hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
  • mata
  • gå ut och gå
  • sitta på sängkanten och bara prata
  • sätta på ismössan på cancerpatienterna.

Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:

yale
Lotten, nästan inte torr bakom öronen.

Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)

På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.

Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som

  • advokaten Linnéa
  • ledsna Rut utan ögonmuskler
  • den berömda läkaren Nanna Svartz
  • skådespelaren Sigge Fürst
  • skådespelerskan Gunn Wållgren
  • sportjournalisten R:et Eklöw
  • knasiga Klara på sängkanten
  • filmregissören Ragnar Frisk
  • Sundbybergsmannen med afasi
  • den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.
gunn_1984
Gunn Wållgren i ”Fanny & Alexander” (1984).

Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.

Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.

Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)

Share
19 kommentarer

Modersmålsundervisning och trallala

Jag lyssnade på Språket i P1 (för si ja e så intellektäll) och fick höra en gymnasieelevs oro för att skriftspråket kanske håller på att försvinna.

– Nejnejnej, säger expertisen, det gör det inte.

Men så sa gymnasieeleven något som  jag ju själv mässar, vart jag mig i världen vänder. Hon sa:

– Jag har inte lärt mig att skriva svenska i skolan. Det har jag lärt mig hemma.

Vilket stämmer med mina empiriska undersökningar och är ohyggligt orättvist.

Experten Henrik Rosenkvist sa också – som en rekommendation:

”Köp Svenska skrivregler och följ den så blir det rätt.”

Sedan hörde jag inte riktigt vad som hände i radioprogrammet eftersom jag dansade en heurekadans på köksbordet och joddlade av glädje. För detta betyder att jag ju behövs. Alla som nu undrar hur de ska få tag i en föreläsare, värdens främsta skrivregelsexpert eller den snabbaste och korrektaste korrläsare i universum, behöver ju bara vända sig till fru språkpolis. Alltså till mig.

Bara för att jag är så oerhört glad av insikten att jag är behövd, ska ni nu få se vilka ord som är de näst svåraste att stava.

svarstavat

Det allra, allra svåraste ordet är nämligen dubblett.

Och hur knyter man nu ihop denna säck? Jo, med den tredje av sju planerade 80-talslåtar – en som ju handlar om

  1. ord
  2. skolan.



Supertramp: The Logical Song

(Om man ska vara alldeles korrekt kom den ut sent på hösten 1979, men jag avrundar lite uppåt.)

Share
44 kommentarer

Lund Comedy Festival: det ljusnar!

Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som

  1. var teoretisk
  2. gav pedagogiska exempel
  3. fick mig att skratta.

Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)

hahahaha
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.

Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.

Men sedan dök det upp fribiljetter (tack, oh du okände Jacob) till ”Det är väl bara att skärpa sig lite”, och då blev det stenkul.

lundia
Skärp er, va?

När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)

Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.

Felicity_Johan
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)

Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …

italienarna
… ta en öl med tre skrattande italienare?
cykeltrill
För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*
bortforsling_noooot
Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)

När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.

amenassavafan
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.

Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.

mysko896
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?

Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken:mikepowell Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:

mikepowell
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?

Och nu till dagens avslutande bildgåta.

avrinning
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?

*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.

Share
43 kommentarer

Lund Comedy Festival: mörker

År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.

År 2013 såg jag bl.a. på Bill Bailey och 2014 drack jag till och med öl med alla brittiska humorkändisar och tappade bort min telefon och kunde inte sluta skriva om mina skrattattacker.

Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.

bhoy_slut

Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!

– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.

dark

Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.

En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!

– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.

Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.

– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.

Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!

darket
Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.
Lundinthedark
Och Lund är en vacker stad även i mörker.
Share
34 kommentarer