Allt var inte studentuppror och protestmarscher runt 1968.
– Hallå Lotten. Jag har hittat några gamla tidningar i vår sommarstuga. Vill du låna dem?
– LÅNA? Jag vill äga dem!
– Sakta i backarna, de ska ligga i vår sommarstuga. Du får låna.
Nu ligger de här framför mig. I en Hemmets Veckotidning från just 1968 kan man läsa att våra skidstjärnor Sture Grahn och Barbro Martinsson har gift sig. Med varandra. Å ja ba:
– Skidstjärnor? Barbro och Sture? What? Jag som trodde att jag visste allt om forna tiders skidstjärnor!
Men den här stjärnan känner jag i alla fall igen.
Genomgående kallas alla kändisar för ”stjärnor”. Ann-Louise Hansson är en sångstjärna och Arnold Palmer en golfstjärna. Fast kändisar som är lite mer adliga, är mest bara grevinnor och prinsar samt furstar. Och plötsligt slår jag handen för munnen och säger nääääää. För grevinnan Cecilia Lewenhaupt vill elda upp sitt slott!
Man kan inte bränna ner slott! De ska stå kvar så att jag kan besöka dem! Ägarna må ha ont om pengar eller frysa i de kalla rummen – här ska intet brännas! Men … inte blev det väl genomfört? Google, google, säg mig vad som hände med Sjöholm!
Oh noooo! Bränn bh:ar, bränn ljus i båda ändar eller rent av brännvin istället! Inte slottet! Vad sa då denna fasansfulla slottbrännare om sitt värv?
”Tänk-på-att-arna är de värsta, understryker grevinnan Lewenhaupt. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”
Men dumma människa! Framtiden vet ju hur man tar hand om kalla slott!
En vecka senare:
De ypperligt nyfikna kommentatorsbåshängarna Skogsgurra och Hyttfogden fick ingen ro i själen utan gav sig iväg från sitt trygga bo för att köra jähättelångt och inspektera Sjöholms nya byggnad. Jag (och många med mig) ville ju så innerligt gärna se schabraket som ersatte det kalla slottet. Jag läste någonstans att det bidde en 300 m3 stor enplans vinkelvilla i 70-talsstil istället, vilken i min fantasi även hade mexitegel.
Bloggen och alla läsare tackar för denna rapport! Om jag nu skriver om hur jag är nyfiken på hur Trumps Winter White House ser ut – kan någon åka dit och fotografera det? Och ni som bor granne med Johnny Depp – kan ni knacka på och fråga hur han har det eftersom han ser så ledsen ut, och sedan skicka en rapport? Tack!
Avslutningsvis kan berättas att Sjöholms-grannen hade förtjusande getter.
Meh … här tog det slut. Vi måste ju få se hur den moderna byggnaden i sin anpassade villa-stil ser ut.
Katrineholm är väl inte så långt från Eskilstuna, åk dit och fotografera vet ja’!
Jag ska be en som jag känner kolla om han kan göra det åt mig!
Skulle gärna göra det. Men just nu åker jag inte åt det hållet. Lite senare, kanske. Om det går bra?
Åh! Åh titta! Änkehertiginnan, det var ju hon som var ännu dummare än han! (Men gud i London, var har jag rätt så nyligen läst just det citatet av prins August som står i Wikipediaartikeln?) Lilla hoppitossan! (Tydligen stavad så. Vänta nu, är inte hoppetossa egentligen en groda? Jo, från början!)
Och ja, så synd att förstöra. Fast på sätt och vis får man väl ändå förstå slottsbrännerskan. Det är ju pittoreskt och trevligt med gamla ställen, men inte skulle jag heller vilja bo i ett hus vars ytterväggar består av två lager bräder utan isolering emellan.
Vilket härligt projekt: NÅGON åker och tar en bild på huset som byggdes på platsen där slottet stod. Det sägs vara en enplans vinkelvilla på 270 kvadrat.
Jo. Men å andra sidan. Å slottssidan. På bilden finns en annan fin byggnad. Där föddes jag och där växte jag upp. Men när mina föräldrar blev äldre undrade de hur de skulle klara av att bo i denna jättekåk utan centralvärme och andra bekvämligheter (ett palatsliknande utedass med minst 14 hål kan nog inte som en bekvämlighet, i alla fall inte på vintern). Till sist lyckades de få till stånd ett byte med kommunen så att de fick en hanterligare kåk (exibit 2) och kommunen bedömde vårt tidigare hem som ohjälpligt oreparabelt och eldade upp det på långfredagen 1974.
Våra föräldrar fick höra många: ”Hur kunde ni låta det ske?”
Men de hade ju inte mycket att säga till om och därför var det en stor lättnad för dem när en och annan i stället sa: ”Tänk att ni klarade av att bo där så länge!”
Exibit 2
Åh nej! Were are my manners! Jag har skickat jähättestora bilder!! F’låt!
Nämen det gööööör ju inget Karin! Luuugn! Kolla: de är små som tumnaglar på Jätten Jorm tills man klickar på dem!
Karin: om du har bloggat om det stora huset som dina föräldrar orkade bo kvar i så länge: länka här! Det är ju jättespännande!
Karin, det stora hart när obeboeliga huset — var det kvadratiskt eller finns det en vinkel på andra sidan? Eller ett atrium i mitten? Det ser så intressant ut!
På tal om slott sitter jag här och överslagsräknar — brittiska pundet står visst i 11:50 ungefär, så 369 miljoner pund blir närmare fyra miljarder spänn. Ä-hum. De ska renovera Buckingham Palace och det blir rätt dürt, det.
(Men nåja, just nu slog det mig att det ju faktiskt gäller att se till så att hela det världsberömda och turistmagnetiserande palatset står kvar i gott skick ett tag till, och för motsvarande summa pengar får man väl två eller högst tre Jas-plan, som sedan drullar ur skyn, så … Vad är dyrt?)
Apropå slott och herresäten, så ligger jag just nu i en himmelsäng på ett hotell som gav mig sviten!
Himmelssäng har jag nog aldrig luggit i nån. Fy va avenschuk ja blev. Är den bekväm också?
Jag har sovit i Kungen och Drottningens säng i filmen Sopor. Alltså den gigantiska himmelssäng som där besovs av Brasse Brännström och Grynet Mollvig. Men det var länge sedan.
Själv bor jag för tillfället i (på?) ett slott. Det verkar vara en trend i kretsarna.
FYI, Åkeshof. Obegripligt billigt för att vara i Stockholm. Och med gratis parkering.
Haha, jag har sovit i Carl Malmstens säng. Och Selma Lagerlöfs! Inga himmelssängar, visserligen, men andarna smög runt, det kändes tydligt.
De himmelssängar jag sovit i har inte imponerat. Mest känns de som ett fånigt sätt att kunna ta lite extra betalt för en övernattning. Opraktiska är de också – framför allt om man trasslar in sig i drapauerna när man diskret och utan att tända ljuset ska försöka sig på en nattlig utflykt.
Och de fantasigrottor som vissa folkslag tycker om att bygga av strandfynd är inte heller skoj. Som att krypa in i ett svartbygge av Wilks. Eller ännu ej påtuttad majbrasa. Bild finns nånstans. Men nu blire jobb hela dan.
Tänker ibland på Ivar Lo:s sovvanor. Ingen himmelssäng där inte. På Ivar Lo-museet här i närheten (Slussentrakterna) finns den mycket obekväma säng som han sov i trots att hade hade haft god råd att skaffa sig en bättre säng. Hans motivering var ett det är viktigt att inte skämma bort kroppen. Man måste kunna sova på ett loggolv, om det behövs.
Nej Lotten 21:34 i går) jag tror inte jag bloggar om jättesekrutthuset som sådant. Kanske vore en idé…
Och Annika (22:42), huset var kvadratisk, en f.d. skola. På bottenvåningen fanns fyra gigantiska skolsalar och på övervåningen fyra lägenheter för lärare. Stora vackra rum, svåra att hålla varma med bara kakelugnar. Vackrast var nog vinden, som såg ut som en katedral med de fyra murstockarna (rökgångarna?) som bildade valv och möttes i mitten till den enda skorstenen på taket.
Alltså jag tror inte jag BLOGGAT om huset. Men jag kanske gör det.
Skickar med en halv parentes också:
(
Ni anar inte vad som hände i morse! Jag fick frottera mig med brandmän kl halv sju!
Aj då, var det helt slut på handdukar?
Nej men allvarligt talat, jag hoppas att det inte var något allvarligt.
Jag skrev om en brand och sprang i Helsingborg på en f.d. NE-kollega som heter Lewenhaupt precis som slottstanten – och SEDAN gick brandlarmet!
Imorrn ska jag nog skriva om hur man kan bli rik och berömd och få göra Sommarprat.
Men oh — Torgny Lindgren är död.
Ingen dununge, så inget märkvärdigt med det, men jag tänkte passa på tillfället att nämna något intressant. Otaliga är de författare jag hört som inte är något vidare på högläsning. Men några är det. Och ingen har nog varit bättre på att högläsa sina egna texter än just Torgny Lindgren, för allt han skrev blev bättre när han talade det än när man läste det själv, innantill. Tycker åtminstone jag (och min mamma och andra hälft, som helt instämmer med mig i detta ämne).
Torgny Lindgrens Hummelhonung har vi nämnt förut – den absolut värsta hemskaste goda boken ävööör.
Han kunde skriva, han.
Torgny Lindgren. Big favourite, big favourite.
Mitt stoltaste ögonblick i livet var när jag prickade in Torgny Lindgren i Lottens julkalender!
(Såg ni vems stil jag härmade där i början?)
Jag dröjer mig kvar i sängen…
Flera tankar dyker upp – himmelsäng eller det elyseiska fältet. Men det känns inte så bra att fundera över.
Då letar jag istället fram bild på den himmelssäng utan himmel och draperier som jag bodde i för några år sedan. Det gällde verkligen att se sig för så att man inte blev hängande i detta sprötstativ av drivved och andra strandfynd. Men ganska praktiskt att kombinera sovmöbel med garderob var det ju faktiskt.
Änkehertiginnan … nu mins vi en översättning som vi såg på teve. ”Dowager duchess” översattes med ”hertiginnan Dowager”.
Torgny är borta, men berättelserna finns kvar, som väl är.
Somliga egenartade och egendomliga, och inte så lite heller. Andra återigen underfundiga och fulla av galen humor. Ingen likgiltig eller tråkig, alla fascinerande.
Min pappa kom från grannbyn (till TL:s alltså) och jag känner/har känt en hel del folk i trakten. Somliga av de personer som lever sina påhittade liv i de påhittade byarna med sina påhittade men alldeles trovärdiga namn och som kan verka helt osannolika är faktiskt inte det. Skruvade, jodå, men vissa av de där gubbarna och gummorna kan jag gott tänka mej kika ut genom farstudörren om man hade knackat på (vilket man sällan gör här, mer normalt är att man öppnar dörren, eventuellt knackar på insidan och ropar ”hej”.
Har även haft glädjen att se och höra TL berätta flera gånger, vilket har varit en upplevelse varje gång. Hans inläsningar är också helt underbara.
Ett stort författarskap är avslutat, nu blir det att läsa/lyssna om.
Väldigt OT: Ica har upprörts av att kaffeproducenterna har gjort sina förpackninagr mindre, alltså med mindre kaffemängd till samma pris. Här kan man tala om glashus. Ica har kommit med egna produkter som säjs vara prisvänligare, allt för oss konsumenter. Sånt bli ju jag misstänksam mot. Varför tänker Ica på mej, konsument? Men den där Ica-burken med ananas är lika stor som Delmontes och billigare. Läser man då på etiketterna ser man att mängden ananas är mindre i Icas burk. Billigare? Kanppast. Ni vet dom där plastremsorna med tre djupfrysta fiskbitar, där är Icas billigare än Finduses. Men – Findus-bitarna väger 150 g styck; Icas väger 140 g. Är Icas då billigare? Är det inte bara en självklarhet att 3×140 g kostar mindre än 3×150 g? Det finns många fler exempel; låter det räcka med dessa.
Lyssna till Torgny Lindgren
Inte eget material utan Rydbergs: Tomten.
Vilken uppläsartalang!
https://www.youtube.com/watch?v=832EH7HE1bw
SVT Öppet Arkiv alerta.
Tillkommet idag.
https://www.oppetarkiv.se/video/1138075/sju-pojkar-avsnitt-1-av-7
Eller det här, på riktig norsjöbondska. Så här pratade min farfar.
Det är alltså det här språket som Torgny gjorde om till nån slags skriftspråk men med dialektal meningsbyggnad. https://www.youtube.com/watch?v=-cXIlky23tM&feature=share
(Har dock ingen aning vad fotona har med saken att göra.)
On Topic: Ärkehertiginnan av dalarna hade en mycket begåvad hovdam, Lotten af Edholm. När hertiginnan ville ha ett musikstycke för att fira sitt bilåkande (man firade allt möjligt med musik som till exempel ett stycke för fyrhändigt piano som heter Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply av Valborg Lundberg) skickades Lotten till musikaffären för att skaffa noter till lämplig bilmusik, men hittade inga. Så vad ska en stackars flicka göra? Komponera ett stycke förstås!
Vi har just beställt fem paraplyer. Så det skulle sitta som en smäck med noter till paraplymarschen. Finns noterna på Joelssons missionsbokhandel?
Kan för övrigt hända att brunna slottet Sjöholm passeras i helgen. Hittar vi det så kommer bilder.
Lotten af Edholm. Åh – Skogsgurra, du skulle kanske utbe dig Lotten af Mesta att sjunga, tralla och/eller nynna marschen. Hennes make kan säkerligen ackompanjera.
Ja, ni skönandar ägnar er åt högläsning, sång och trallande. Att storfinansen gör sitt bästa för att skörta upp er tycks inte störa er det minsta. Ni lutar er tillbaka och njuter av Rydbergs Tomten medan kapitalisterna ger er allt mindre för pengarna ni betalar. Håhå.
Vi blundar för verklighetens fasor, ÖR. Du kanske fortfarande har lite penningar att vara orolig för. Men för oss är det kört. Så vi kan koppla av med trallande och verklighetsflykt.
Vi kunde inte låta bli att falla för EMI:s stora låda med 60 timmar med allt från Bach till obskyra polkor med titlar som Bahn frei, Im Krapfenwald (gökpolkan, känd från Orchesterverein) och Mit Vergnügen! Men någon paraplymarsch har vi inte hittat. Än.
Ökenråttan, störda av girighetens segertåg över världen är vi — eller jag — men är det ju mest hela tiden. Jag blir sällan förvånad eller upprörd längre. Jag ôrker inte …
Skogsgurra (och Hyttfogden som med stor sannolikhet kommer att tvingas med): vi här i kommentatorsbåset emotser bildleverans med stor spänning! (Min kontakt i Katrineholmstrakten kommer jag att under en basketmatch träffa IMORRN, så vi ska se om det kanske löser sig på den fronten.)
För övrigt: allt väl. Vi är nio i huset, varav endast min blivande svärson och min blivande svärdotter behagar svinga bägaren med mig. Med andra ord kommer alla att orka gå upp i ottan för att äta pannkakor.
Men jag måste för tusan hakar berätta om senaste hotellvistelsen först!
Frukostpannkakor.
Amerikanska, med lönnsirap?
OK, Lotten. Vi vacklar obeslutsamt och om du fixar bilderna från Sjöholm så finns det rakare spår att följa. En veet aaaldri.
SG: Hade jag några penningar så inte vore jag orolig för dom. Och Annika: Girigheten är inget jag heller längre förvånar mej över. Vad som tände mej i Ica-fallet var just att dom gnäller över att deras kaffeverantörer tagit till samma snålknep som Ica själva, dubbelmoralen alltså.