Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:
– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?
Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”
Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:
PANG – KRASCH – BOM!!!
”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.
”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”
Och så fortsatte hon:
”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”
Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.
Vid tillagningen av jullunchen i hemkunskapen i nian skulle jag ta hand om efterrätten, ris a la Malta.
Jag lyckades med konststycket att ha salt istället för socker. Det var vidrigt.
Naturligtvis kom läraren till vårt kök för att äta efterrätt.
Total panik utväxlades i tystnad mellan oss.
Vi bestämde att vi inte skulle låtsas om att den var salt.
Vår fröken var inte medlem i Mensa om vi så säger, och eftersom vi försäkrade att vi tyckte det maltesiska riset var utsökt trodde hon på tillfällig kollaps av sina smaklökar och vi fick femma.
Ryamattor har jag aldrig ätit, men väl taxen. Det vurte dyrt, om man så säger, förutom att mattan såg underlig ut med två kvadratdecimeter borta i ena hörnet.
Här ligger en födelsedagstårta …
Nu kommer här en braskande applåd – ja till och med stående ovationer – till Ami.
Du hade vett och förstånd att ta en bild på förödelsen! Hurra!
Det tog en stund innan jag fattade att Ninja inte hade ätit vare sig ryamatta eller tax, även om det verkade troligt.
Vi hade också en tax som tuggade textilier.
30 år senare hade vi (ett annat vi, dock med mig i) en valp som älskade skor, i synnerhet innersulor. Han formligen slukade dem, men nöjde sig alltid med ena skon i ett par.
I Hyttfogderiet fanns en liten del som innebar visst ansvar för den kolmila som varje år brändes av (fel uttryck, det handlade mera om torrdestillation) på hyttblecket och kolet levererades i 50 liters säckar.
Den estetiskt lagda damen i bekantskapskretsen fyllde jämna år och inför anstormningen hade hon renoverat huset. Bland annat lagt in en ljus, mycket ljus, heltäckande krullmatta som täckte hela undervåningen.
När jag kånkade in kolsäcken (det skulle verkligen bli stort grilleri senare på dagen) så såg alla mycket bestörta ut. Damerna spärrade upp ögonen och höll sina händer för munnarna. Precis som i de bästa/sämsta pilsnerfilmer när Modéen ställer till det.
Visst var det en storslagen gåva, 50 liter grillkol är ju häftigt, men att alla skulle tycka att det var SÅ fantastiskt tyckte jag var att ta i. Jag förstod att något var fel och vände mig om. Där, på den ljusa, nästan vita, krullmattan kunde man följa ett svart spår av kolpulver som läckt ur säcken.
Det löste sig. På bästa sätt. Vilket är svårt att förstå.
Sås som i himmelen…
Vill ni ha receptet?
En av de sista middagarna i mitt föräldrahem (men det visste vi förstås inte då) samlades hela familjen, som med tiden vuxit sig ganska stor, kring det runda bordet som dragits ut för att alla skulle få plats. Bordet hade tjänat väl sedan 1958 när det köptes och hade väl all anledning att börja känna sig lite trött ett femtiotal år senare men att det skulle vika sig på mitten var det ingen som hade räknat med. Precis när alla skulle sätta sig brakade det till och i bordsvecket samlades porslin, glas (hela och krossade), strömming, lingonsylt, gräddfil, öl, läsk och bordsduken som la sig lite skyddande kring röran. Runt bordet stod 12 personer som hade väldigt svårt att förstå vad som hänt.
Och vår gemensamma mor balanserade sig ner för en brant, heltäckningsmattebeklädd trappa i ett hus i London, med en karott förtjusande köttförssås i famnen, snubblade, slungade köttfärssåsen mot väggen vid trappans slut, där den skvätte till och rann ner, tjusigt, för att tas emot med öppna armar av heltäckningsmattan.
Niklas: Svårslaget! – Det var förstås inte ett Malmsten-bord.
Vi har inte haft något bord som vek sig, men väl en utdragsskiva som inte riktigt satt på plats, så det blev ett alldeles litet trappsteg, väl dolt av duken, där någon ställde ett vinglas. Det ryms väldigt mycket vin i ett glas, även om det är till stor del uppdrucket. Det mesta sögs väl upp av duken, men vi hittade vinfläckar på de mest egendomliga ställen kring bordet veckovis efteråt.
Orangeluvan: Jag tror minsann att den där köttfärssåsen som matade heltäckningsmattan också finns på bild.
Niklas vikande bord är ju en finfin filmscen.
Och vad tror det charmerande snabbtänkta kommentatorsbåset händer om man tappar en burk aprikosmarmelad på golvet?
Ja OM nu aprikosmarmeladburken har en studskoefficient som närmar sig ett så studsar den förstås rätt upp igen, men nåt säger mig att den istället spred sig duktigt.
Kanske det var marmeladen som studsade?
Karin, det refeftet låter gudomligt. Ungefär som sås som i en spegel.
Marmelad på golvet innebär ju helt olika saker 1) om man har hund eller ohämmat småbarn och 2) om man inte har det.
Om man har nystädat innan kanske man kan plocka upp marmeladen själv? Jag vet inte. Vi har nästan aldrig nystädat.
Eruption! Eruption är förmodligen den rätta termen. Helt fascinerande att en burk man släpper ner kan explodera mycket högre än själva fallet! Jag fick skrapa marmelad i taket!! Det bör kanske tilläggas att inget lock satt på burken…
Välkommen tillbaka Bokbusscattis!
(Gamla namn är Cattis och Catarina, men det nya är ju klart mycket bättre!)
Marmeladen betedde sig som en gas!
Den försökte uppfylla allt tillgängligt utrymme.
Den godaste Lasagnan jag någonsin ätit skrapades upp från köksgolvet efter ett misslyckat ugnsuttag. Men min gäst bet ihop, höll masken och stannade kvar.
Hon är i dag min sambo sedan arton år. Dock har jag inte försökt med det knepet igen.
Ooooh, jag har ju även forslat en gigantisk fiskgratäng i bakluckan på en vinglig bil på väg mot Nationalencyklopedins redaktion i Höganäs.
När vi kom fram, såg fiskgratängen ut som om den hade varit en kidnappad politiker på 1970-talet, körd i kringelikrokar på småländska grusvägar.
Shit vilken koll du har Lotten! Och tack! Jag är imponerad.
SG påminde mig nyss om den gången då jag skulle ta ut en fiskgratäng ur ugnen och forsla den till matbordet. Gratängen var av en typ (fransk) där man istället för potatismos
lägger smulat vitt bröd överst och klickar smör därpå. Nästan hunnen fram till bordet tappade jag av någon anledning taget om formen och den for i golvet och kanade in under bordet . Innehållet skvätte ut runt omkring och fastnade också (hur det nu gick till) uppe under själva bordsskivan. Det mesta gick att skrapa loss men vi såg inte så noga efter om allt kom med men det märkte vi efter ett tag då vi om nätterna, då allt var tyst, hörde hur torra brödsmulor föll ner på golvet.
Vi är nu, som ni förstår av hyttis kommentar, tillbaka i pörtet efter att tillsammans med ungefär två skolklasser i varierande ålder ha tagit farväl av vår kära Annika.
Vid kaffet efter minnesstunden träffade vi många människor som i likhet med oss var ganska blankögda. Annika var omtyckt. Inte bara här i bäset utan av många människor som hon haft kontakt med.
Vi blev sittande med grannarna i Lerbäck och av dem lärde vi oss att:
1. Annika var en överdängare i olika spel, typ TP, fast något annat som vi inte riktigt uppfattade namnet på.
2. Att hon förklarade det med att hon hade ”klibbhjärna” – allt fastnade. Från vem som slagit ut Jack Dempsey till hur man gör tvål av gamla vedträn.
3. Att hon var vokalist i bandet Buckliga Boots. Där andra hälften spelade banjo.
4. En massa annat som också var att vänta av en så mångsidig person.
Under minnesstunden gick himlen sakta över från eftermiddags rosa till grått i det stora fönstret som täcker hela gaveln i Mäster Olofs kapell och under den fina You’re gonna make me lonsome when you go flög en fågel nerifrån högra hörnet av fönstret upp mot vänstra hörnet. Givetvis helt oplanerat men symboliskt på ett sätt som gjorde att det hördes en kollektiv inandning från vännerna.
Hyttis hälsade från båset och små leenden syntes bland tårarna när hon berättade om Annikas tankar och associationer..
Ja. Så fint var det. Jag överdriver inte. Den andra hälften uppskattade båsets roll under Annikas sista veckor och tackar alla.
Tack Skogsgurra, för den fina rapporten från Annikas begravning.
Det känns fint att i någon pytteliten mån ha medverkat till att göra Annikas sista tid lite lättare.
Vila i frid, kära medbåsist, och gläd er, ni änglar i himlen över alla spetsfundiga och roliga funderingar ni nu får ta del av.
”Klibbhjärna” – aaaaaah.
Så oerhört sympatiskt.
Stort tack, SG och Hyttis, för att ni var där. Och för rapporten.
Fin rapport SG, tack!
Jag hade tänkt skriva om hur man gör sås som i himmelen, men det känns liksom inte riktigt lämpligt. Eller, förresten, det kanske rentav går för sig?
Jo, man tar de vanliga ingredienserna, som fond, sky eller föralldel, buljongtärningar, rödvin, madeira, grädde, lite mosad kycklinglever, mesost och mycket grädde. Behövs lite mer sursötma funkar lingonsylt bra. Man låter det koka tills det blir dags att dra iväg på evenemang (som till exempel på pappas 90-årsdag, som lyckligt sammanföll med en presentation av hans favvoförfattare på Skansens Högloft). När evenemanget drar ut på tiden börjar man undra om man stängde av spisen. Vid återfärden spanar man oroligt efter rökutveckling över hemtrakterna. Hemkommen hittar man en knäckliknande smet i botten på kastrullen. Den ser inte helt omöjlig ut. Man tillsätter mer rödvin och grädde och får beröm för såsen. Någon undrar om det finns något knep. Jag svarar sanningsenligt att den ska koka rätt länge.
Annika hade inte förlåtit oss om vi plötsligt i hennes namn pratade om vad som var lämpligt och ej! Så bring on alla såser!
Sås, skareva!
Den såsen måtte ha varit rent himmelsk!
Men hur i hela krösamoset kommer man på att haq kycklinglever och messmör i samma sås?
Men klart den blir himmelsk om man har sky i den?
Precis Ninja, hemligheten med såser är att man ska ha sky i botten för att nå himmelska höjder.
Att forsla öppna kärl med skvimlande födoämnen per bil är inget för klena nerver. Jag minns en midsommar när jag hade börjat grava strömming hemma i stan, i en ganska låg skål. Under bilfärden ut till landet höll jag den öppna skålen i knät; korkat. Detta var innan motorvägen till Värmdö hade byggts; bilkö med stopp och start, stopp och start och varje gång gick det vågor i skålen. Puh.
En annan gång hade vi varit på middag hos snälla vänner. Vid vår hemfärd tyckte värden plötsligt synd om Lille Maken som inte hade fått dricka p g a chaufförsplikten, störtade in, letade fram en plastmugg och fyllde den med god cognac. ”Här får du att dricka när du kommer hem.” Under hemresan fick jag hålla den fulla muggen. Inte ville jag spilla de dyrbara dropparna. Jag kunde ju ha druckit en rejäl skvätt för att minska skvimmelrisken, men jag var gravid och rejäla skvättar cognac kändes inte lämpligt. Jag spall inte en droppe! Anlita ’Råttans Frakt’ för ömtåliga transportuppdrag.
Bra gjort, ÖR. Jag ska transportera ett par liter kombucha ungefär fyra mil så där, men om Råttans Frakt inte kan så sätter jag nog på locket.
Så det inte skvimlar över.
Nu säger jag upp bekantskapen med döden för nu räcker det.
Rikard Wolff, varför det nu då?
Nej!
*letar på internätet*
Jo, tydligen. Ogillar skarpt.
Han har varit sjuk ett bra tag, Wolff. Men han kommer att dyka upp i julkalendern (på tv dårå) nu i december och tydligen är han även med i ”Fångarna på fortet”.
Döden, döden, döden. Som sagt.
Ninja, är det inte enklare att transportera teet i torr form och brygga det efter framkomsten?
Nä, man måste transportera startvätskan, för den kan man inte förfärdiga själv. Men sen brygger man nytt te och matar sin lilla scoby med.
Jösses vad dagarna springer fram! Redan fredag?
Och vet vi nåt annat som springer? JAG! I onsdags sprang jag på basketplanen – och detta flera meter i taget! Knävlarna är fortfarande knävlar, men det ljusnar i smärtfjärran!
Djupt känt Tack, O Bås, för alla ord och gåvor och även närvarorepresentation för att visa ert deltagande i förlusten av allas vår Annika.
Nu får vi försöka trampa vidare bäst det går utan henne.
Hon som är Annikas systerdotter dväljs nu i vårt uthus bland tusentals fantasy- och skräckböcker som har forslats hit, samt en del filmer. Dessa flyttar hon hit och dit och lägger i olika högar och försöker sortera dem efter sitt huvud.
Det mesta i den vägen kommer således att få ett nytt hem inom släkten.
Hej Magganini! Uthuset kan bli ett Annika-utbildningshus. Man går dit när man känner att man behöver hjärngympa eller fnitter. Och så heter huset utiversitetet?
Ja! Men utivesitetet blir nog inte så långvarigt… Det lilla livet kommer med det snaraste att komplettera sitt hem med så många hyllor från Det Stora Möbelvaruhuset som hon någonsin kan klämma in, och så får vi lov att forsla den del som hon har klassat som prio ett ca 23 mil österut. Då kommer det hela (eller ungefär halva blir det nog i praktiken, tills hon har skaffat ett större hem) att förvandlas till ett universitensta i stället.
Halloj Magganini, ordet ”universitensta” bådar gott: stanna kvar i båsgemenskapen!
Ah. Man tycks ha bestått nå’t prov. Känns ändå bra mitt i bedrövelsen. Jag lurkar nog kvar i krokarna, här känns rätt trivsamt.
Jag, systerdottern, lurkar och hälsar från universitenstas filial på Närkeslätten. Jag hittade nämligen denna fina kommentar i marginalen på en bok som min moster har recenserat och något säger mig att båset kan ha nöje av den. Eep!
Åh! Annikas korr i boken! Heeeej Hannoia!
Swede Hollow premiären nu gjord!
Till Annikas minne så sätts nu in 10 000:-
på Nyckelfonden.USÖ.
Nu sätter jag in 10 000:- på Nyckelfonden USÖ
Allt till min Älskade Annikas Minne!!!
/BIlly