När jag började läsa, var jag alls inte sådär Mozartskt ung och försigkommen. Nej, jag fick Tintin läst för mig av pappa (med olika röster för alla rollfigurer) och fastnade inte för egenläsningen förrän karbonpappersförfattarinnan Enid Blyton skrev en och samma historia om och om igen i fjuttron böcker. (Jag köpte allihop och har dem kvar än idag.)
Men nu ska vi inte enbart prata om barn- och ungdomsböcker. Nu har jag en fråga till er: när gjorde bokstäver – i vilket sammanhang som helst – störst intryck på er?
[här lyfter ni alla blicken och försöker leta efter er lite intellektuella sida]
Jag blev själv storligen imponerad av detta mejl alldeles, alldeles nyss:
Denne basket-Örjan måste ha haft anglosaxiskt autokorr påkopplat, för i vanliga fall skriver han helt normal svenska. Så himla kul!
Well.
Jag ställde just denna fråga om bokstavsimponering till folk i min närhet och fick svar som handlade om allt från Biggles till Gudfadern och Bibeln till svar. Och fortsätter nu min jakt – för att även detta ju är imponerande i sin absurda korrekthet:
– Vad säger du, min djefla man? Imponerande bostäver? Eeeey?
– Jag kommer att tänka på slaget vid Megiddo, ca 1500 f.Kr. Det finns en text där man i hieroglyfter kan läsa att kung Totmes III diskuterar med sina generaler om de tre marschvägar de kan ta med den egyptiska armén. Faraon tycker att generalerna har fel, och väljer att gå den mest riskfyllda vägen – något som omsider ledde till att de vann slaget. I hieroglyferna zoomar man alltså in på en ordväxling som skedde under någon minut för 3 500 år sedan. Sedan dess har det gått över 700 miljoner minuter. Det tycker jag får tanken att svindla!
– Hm. Jåh.
– Fast Kalle Anka är också rätt häftig.
Jomen. En av mina bokstavsfavoriter är den här:
SvD förklarar:
”Hit ler (talspråk för hit leder) alla människor sina cyklar för lackering, renovering och rengöring”. I dag som sagt en helt omöjlig annons, men nazisterna Adolf Hitler och Hermann Göring var vid denna tid inte lika omöjliga att använda i reklamsyfte som det senare skulle bli. Hitler var nybliven rikskansler och hade ännu inte fått världsryktet som ondskan själv.”
Och då är språnget inte alls långt till dagens galenpanna och lite amerikanskt språklekande med ledning av godisnamn med Stephen Colbert:
Eller … så kan man ju läsa Dostojevski förstås.
Jag Örjan har tydligen dubbelkommantator Vill ej kännas vid ovanstående kommentar.
Örjan Hertzell
Nej, Örjan – han som skrev ovan i bilden är en basket-Örjan. Du är Örjan.
Sedan känner jag även
• en bil-Örjan
• en bok-Örjan
• en kusinbarnspojkväns-Örjan!
Oj, en ny lucka! Och jättesvår. När gjorde bokstäver störst intryck? Nu irrar jag med blicken och försöker fånga något i strömmen av jättestora bokstäver, underbara bokstäver, embryoismer, felstavningar, arga lappar, bisarra förkortningar, omkullvältande romaner, typsnitt, anagram, insikten om att MAMMA skrivet med grön vaxkrita betyder nåt med mamman, bokstavsballonger och annat bokstavligt som virvlar förbi. Får nog tänka lite till på det.
Basket-Örjan, även känd som Helsingörjan.
Man kan liksom inte se sig mätt på basket-Örjans mejl!
(Fortsättningsvis heter han nog Helsingörjan.)
Något som jag tycker om är att Europas folk använder samma princip för sina latinska alfabet som för sitt julfirande: same but different. Hurra för alla fnuttar och svansar som ger oväntade tillskott till raden av välkända bokstäver!
Här kan man sitta länge och njuta:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Diakritiskt_tecken
Vi kanske skulle starta Svenska Diakritakademin?
När jag var liten bodde min farmor hos oss. Hon tog hand om mig medan mamma pluggade. Lägenheten låg på tredje våningen, och farmor och jag brukade plugga bokstäver på namnskyltarna i trapphuset. Jag minns den plötsliga insikten en gång när jag satt i barnvagnen väg hem från stan och insåg: ”På den där skylten står det PÄLS!”.
Christer, det där känner man igen. Det pratades om Dagens Nyheter, har Dagens Nyheter kommit?, Har du läst Dagens Nyheter? och plötsligt en dag när jag var så där fem år SÅG jag att det STOD Dagens Nyheter på Dagens Nyheter. Och då gick det ju sedan lätt att läsa alla bokstäverna till ord; jag hade knäckt koden. The feeling, Louis, the feeling! (Vår dotter hade samma upplevelse. Men hennes första lästa ord stod på en vinflaska: Villa Antinori …)
Bortsett från den korrekta stavningen, fast fel när man associerar fritt, av lämmen. så är varningen på vetevagnen (kan förstås vara korn eller nåt annat) fantastisk.
Jag har en liknande bild från en maskin som jag hjälpte folk i egypten med. De hade försökt översätta och kommit fram till alldeles fel slutsats. När de dessutom googlade namnet på den undertecknade så blev det riktigt konstigt. De hade bland annat fått upp (sic) Pålkransfestival. Till slut tillfrågades jag, som i det sammanhanget ansågs vara Experten, om betydelsen. De verkade ännu mer skeptiska efter min förklaring. Jag kan bara turistarabiska.
Jag minns varken min egen eller sonens första läsning, men dottern läste KOMMUNKONTOR som det första ord jag var med om.
Men jag har en intressant läsupplevelse. Det var min andra termin jag läste hebreiska och Jehovas Vittnen kom till dörren. Vi pratade på och så bad de mig läsa ett ställe i 2Mos. Jag slog upp och hade inte en susning om var det var i berättelsen, men stavade på. (Tänk: ”i fjäran han drödjer…”)
Wajomer adonaj l’moshe …
(Okej: ”Och Herren sade till Mose.” Kan ju vara precis var som helst. Jag tragglade vidare …)
Många ljud kom ur min mun då jag bara läste ”krumelurerna” och ljudade utan att ha en aning om vad det var för ord.
Men så kom jag till Ehie asher ehie. Bingo! Jag visste var jag var!
Olle förstår säkert om han varit totalt vilse och karta och verklighet har sagt olika saker – och så plötsligt fattar han var han är!
Det är nog en av mina större avkodningsupplevelser.
Lotten, ta bort den första versionen, är du snäll.
När jag var barn och gick med mamma till stan för att handla passerade vi ett långt hus där man kunde läsa KONTOR på flera fönster åt gatan. På vägen hem läste jag ROTNOK för då gick vi ju åt andra hållet!
Det senaste bokstavstrassel jag har drabbats av finns i en bok som SG rekommenderade i somras. Ödmården av Nils Håkanson, en dystopi om hopplösheten efter Den Stora Kollapsen. Jag har inte läst klart än, lånetiderna på biblioteket medgav inte att jag tog den med på resan. Så riktigt vad den går ut på kan jag inte säga.
Men den är skriven på ett språk som är en hysterisk blandning av gammal och modern svenska, inlånad nederländska/holländska/flamländska mer eller mindre översatt och en massa andra influenser. Alltsammans blandat och felstavat och med fel grammatik och hopkokat till nåt som man inte kan läsa snabbt men ”godt förgripa”.
Bra tips, HK/Skogsgurra – det artar sig! Sicken en intressant blandning av allt mellan himmel och jord med blott en sak gemensam: bokstäver.
Jag minns inte när jag lärde mig läsa eller hur det var att inte kunna. Men sommaren när jag var fyra år och kanske fyra månader var vi i England och jag läste LEMON SURD på marmeladburken – det stavades med C men borde ju uttalas så. Vi säger så än.
Farmor berättade om när hon och min pappa, ännu yngre än jag ovan, gick genom staden och han plötsligt sa ”B, I, O – mamma, blir det bio?”
Men största bokstavsupplevelserna är nog när det är väldigt många bokstäver tillsammans, ordnade av t ex Ursula K LeGuin. Eller – nej, ska inte räkna upp fler favoritförfattare för då slutar jag aldrig.
Någonstans jag vet ej var, kanske platsen ej finns kvar … jag tänker på ett skrivhäfte med snedställda linjer för bokstavslutning. Ligger nog i källaren. Som femåring satt jag vid köksbordet och skrev krusidulliska versaler och goa gemener däri. Min mamma, som hade en mycket vacker handstil, hade skrivet förlagorna. En hel sida per bokstav plitade jag ned.
Vid denna tid fanns i hemmet National Geographic med otroliga bilder och ofta medföljde fantastiska kartor. Min lillebror och jag låg titt som tätt på golvet med någon av kartorna och fantiserade. Kartorna fick mig att vilja bli upptäcktsresande. I en hylla fanns också Sveriges alla Rikstelefonkataloger. Varje litet telefonområde däri hade en liten streckkarta med ortsnamnen som ingick i området. Det var genom dessa små kartor jag lärde mig läsa. Tänk att det kunde finnas en plats som hette Äppelbo!
Lite senare begrep jag att det inte längre fanns något landet Gosen, som flöt av mjölk och honung, att upptäcka. Det föreföll endast finnas öknar och isvidder kvar att utforska. Jag ändrade mina framtidsplaner.
Jag är vänsterhänt och bär därmed dinkan på högern, i likhet med den mestadels högerhänta kungafamiljen och även Putin, (vilket jag har sett förklarats av träningen från hans tid som KGB-agent då Revolverarmen alltid måste vara fri. Men det verkar lite krystat och ovidkomande).
Som liten pressades jag att skriva med högern, driven av en rabiat fader. Man fick ett masonitark med bokstäverna försänkta som man skulle följa efter och därmed lära sig att skriva ”som folk”. Stress, tårar och ångest.
Det gick ju förstås inte. Att jag sedan flyttade klockan till högern var baserad på uppfattningen att man är mer upptagen med vänsterkardan och därmed har tid(!) över till att kolla dinkan.
Gissningsvis är detta förklaringen till att min handstil är –och alltid har varit– en hart när oläslig katastrof.
Jag har inte något minne av att inte ha kunnat läsa, jag tror jag knäckte koden ganska tidigt. Den första bok jag läste själv hette ”Bisse Bi” och handlade om ett duktigt arbetsbi. Den hade jag fått av min mormorsmor (som blev 101 så småningom).
Däremot minns jag när jag insåg att min som kunde läsa. Vi flyttade när han var 2 1/2 ungefär och han lärde sig bokstäverna som fanns på flyttkartongerna och så småningom de andra bokstäverna också. Ungefär som andra ungar lär sig bilmärken eller något annat konstigt som man kan sortera. Trodde vi i alla fall tills han en dag kom med en pysselsida i en serietidning med en labyrint och texten ”Dra ett streck”. J hade dragit ett streck rakt ner över labyrinten och kom för att få en förklaring på vad som skulle hända när man gjort det …
Agneta: fin historia!
Lars: så urbota dumt. Jag blev också tvingad (av min fröken i ettan) att skriva med höger hand, jag är visserligen inte vänster- utan dubbelhänt men fick inte använda vänster. På vissa fläckar har utvecklingen gått framåt.
Niklaspunkt: Mitt barnbarns föräldrar tänkte köpa kylskåpsmagnetsbokstäver till sin tvååring men jag rådde dem att ta siffror i stället. Jag har en stark invändning mot att små barn ska börja läsa tidigt, av det skälet att det finns löpsedlar och nyheter överallt. Och det är så lagom kul att förklara löp och rubriker om barnamord, sexbrott och annat elände för tre- och fyraåringar (erfor jag bittert när min första var fyra). Jag vet att vissa tycker att det är en dum invändning men jag tänker att siffror är inte så dumt att kunna tidigt heller, och de flesta ungar lär sig ändå läsa före skolåldern idag.
En karl på jobbet är ”ambidextrous” som det heter på utrikiska. Han kunde briljera med att börja skriva med vänstern på Vita Tavlan och avsluta meningen med högerkardan på den andra halvan, men när han upptäckte att folk blev distraherade och tappade koncentrationen av detta så slutade han med det.
Budskapet försvann ju.
Anna, vi tyckte bara det var sött att han frågade vad bokstäverna hette. Efter den där läsningen vägrade han läsa någonting på minst ett år. I alla fall att läsa någonting vi bad honom läsa. Han var envis redan då.
Min mamma säger att jag läste ”E-lek-tro-he-li-os på spisen när jag var tre. Jag minns inte hur det var att inte kunna läsa. Minns däremot att jag fick ”uppträda” med att läsa ur Norran (lokalbladet) när vi hade gäster eller var bortbjudna.
Trots detta har jag jobbat med barn, ungdomar och en del vuxna med läs- och skrivsvårigheter nästan hela mitt yrkesliv. Är helt säker på att avkodning är en överskattad förmåga att ensam duga för en fungerande och effektiv läsning.
När jag var liten och kunde läsa och min bror precis höll på att lära sig bokstäverna, åkte vi förbi ett stort hus med neonskylt. Broder Jakob läste högt och tydligt samt ljudande:
– L-A-D-A.
Lite fel var det tyvärr: det stod Ica.
Niklaspunkt: Envishet är en dygd! I lagom doser i alla fall.
Förresten undrar jag vad båset tycker om folk som skriver ihop ”iallafall”, ”hursomhelst”, ”jomenvisst” och liknande. Jag gör det när jag inte försöker verka uppfostrad, kanske för att jag vistades en del i Åbolands skärgård när jag var liten? Eller bara för att det ser så hemtrevligt ut. Vad tycker ni? Okej till vardags? Aldrig? Alltid?
Anna – och ni andra – jag måste rekommendera svenska.se!
Där kan man slå upp i SAOL, SO och SAOB på en gång. Och finna att iallafall vissa av Annas sammanskrivna ord finns med i SAOL. Hursomhelst – detta är enligt mig helt okej så länge inte begripligheten minskar för att läsarna hakar upp sig och måste läsa om ordet för att fatta.
LarsW: en av mina föreläsare i matematik på härvarande universitet skrev på tavlan med båda händerna. Samtidigt. Olika saker. Det var aningen besvärligt att hinna med i antecknandet.
Jag tror att klara och rediga tankegångar underlättar förståelsen mycket mer än eventuella i hop skrivningar eller ickeihopskrivningar dvs särsk rivningar. Fast där kanske det borde finnas en gräns.
ICA-loggan såg jag första gången innan den var monterad på sin plats. Den stod uppställd mot en vägg, vertikalt och jag fattade inte vad det stod på den. En tvåa med tak? Och omotiverat streck mitt i?
Det kunde lika gärna ha stått L-A-D-A.
Vår lilla dotter skrev tidigt. TYTN R SNL. Ser ni vad det står? Tytten är snäll. (Hon kallades Tytten.) Ekonomiskt skrivsätt, sparade massor av bokstäver.
Min lilla dotter som inte var lika försigkommen som sin storebror när det gällde att läsa och skriva fick så småningom ihop sitt eget namn, eller i alla fall alla bokstäverna: SRII. Sin moders namn skrev hon också: ISSSI.
En mig närstående hustru frågade en gång sina föräldrar varför det stod FLADDERFIA på ett hus. Kan någon gissa vad det stod?
Filadelfia?
Jupp, SG.
Förlåt att jag förstörde nöjet. Jag hade tänkt att skriva Bludderfia, men då hade väl Fia blitt lessen. Och dessutom hade det avslöjat hur illa ställt det är bland vindlingarna. Ska aldrig göra om det. Lovar.
Men LarsW. Du som vänster skulle börja lära dej arabiska. När jag gick och skulle lära mej det, när vi bodde i Öknen, då var det ju ett elände att skriva. På väg ut åt vänster med texten la jag högerhanden i det jag nyss skrev och kunde alltså inte riktigt se vad där stod. Besvärligt!
Skriva var det. När jag gick i tvåan i början av 60-talet handlade välskrivning om att doppa stålpennor i bläckhorn och sedan skriva vackert. När jag för femtioelfte gången i praktiken hade raderat texten med handloven utverkade man ett tillstånd för mig att använda kulspetspenna.
Minns jag rätt var det en BIC av den klassiska raka modellen, men jag kan inte svära på det. Svor gjorde jag däremot över bläcket i den då ultra High Tech-pennan. Det både klimpade och smetade sig, men klasskamraterna var avis. Gott så.
Min storasyster frågade en gång då vi åkte bil till Landet:
Var ligger egentligen det där A-BONNE-RAD som det går så många bussar till?
…och vem är ”Tant Enstaka” dom pratar om på Radio? Hon skurar ju över hela landet.
I tidernas begynnelse fanns det en General Filur. Han brukade skriva på den hårda disken.
”Who is General Failure and why is he reading my disk”, heter det om man ska vara noggrann. DOS i kärt(?) minne.
Ökenråttandottern är helt normal. Så skriver de flesta barn när de börjar utforska skriftspråket. Särskilt om de har lärt sig bokstavsnamnen först och inte fonemet (ljudet).
Ingela: Helt normal, ja. Vi tvivlade aldrig.
Roliga bokstävlar på tyska …
”Var snäll och ät en mås!”
…till skillnad från: ”Snälla, mata inte måsarna. Tack!”
Länge sedan…
Detta bås handlar tydligen om när-lärde-du-dig-läsa m.m.
Jag lärde mig själv. Min mormor hade frisersalong med tillhörande damtidningar, bl.a Svensk Damtidning. Inte så intressant för en fyraåring men den innehöll ändå en serie. Jönssons katt. Eftersom ingen i salongen hade tid att läsa för ett barn var jag tvungen lära mig själv. Som för (antar jag) de flesta var det ett mirakulöst ögonblick när bokstäverna slutade vara bara tecken, hurra!
Detta måste ha varit på våren. För ett av mina tidigaste läsminnen frånsett Jönssons katt är att nån gång frampå sensommaren sitta på den solvarma trappstenen utanför vår port och läsa högt ur en av FIBs gyllene böcker för min vän Mariolis. (Jag kunde inte säga Marie-Louise).
Sen upptäckte jag biblioteket. Så många bokstäver, så många böcker…!
Zozzo: Nykomling i kommentatorsbåset, eller gammal uddakomenterare?
I vilket fall som helst. Välkommen!
Hoppas du snart återkommer.
STOPPA PRESSARNA!
Hotell Riddargatan i Stockholm har god äggröra!
ÖR: Alltså när det gäller skriftspråksutforskandet. Uttryckte mej lite otydligt och därmed förmätet.
Ssss, Ingela. Förstår väl ja hur’u menade.
Lotten: Va gör’u på Hotell Riddargatan? Det finns ju Hotell Råttboet, om du behöver vistas i dom häringa trakterna. Sjysst äggröra kan vi också göra.
Jag och Orangeluvan blev alldeles jättetvungna att bo på hotell efter en kusinträff, och råkade få till en finfin deal när Riddargatan plötsligt stod där med öppen famn. Men jag vet att jag har massa olika hotellställen i Sthlm, t.ex. Karins plejs invid Slussen – och nu även Råttboet.
Jag bugar och bockar! Och kommer en annan dag!
Här har vi tyvärr smockfullt! Till och med soffan är upptagen, pga en kombo av bostadsläget i Stockholm + brustna hjärtan etc.
Men apropå konstigt sammansatta bokstäver och sånt: den här skylten idag
… och den här beskrivningen av vegetarisk färs:
Underbar skylt, men det där receptet skulle jag skippa. Likaså den där färdiga mandelpotatisgratängen med präst ost och lök, som finns att köpa …
Här utanför Knivsta ska vi få en uttertrumma under E4:an, det genererar också roliga bokstäver.
Tack,Örjan!
Återfallsförbrytare; är numera sällanbesökare och ännu mera sällan kommenterare (kommentatös?)
Nu närmar sig december men det blir ju ingen kalender har jag sett. Inte för att jag någonsin lyckats klura ut rätt svar, har mest hållits på läktaren och njutit av båsisternas vittra svar och –förslag.
Trevlig Gustaf Adolfsdag! Trots att det är en måndag får man ta sig en GA-bakelse!