Hoppa till innehåll

Stackars jädra Mary Mallon!

Tyfus – och då särskilt tyfoidfeber – är en inte särskilt behaglig sjukdom. (Ganska behagliga sjukdomar tror jag är t.ex. lätt snuva, mask och eksem bakom öronen samt skorv.) Fläcktyfus är värre, men nu ska jag fokusera på den där tyfoidfebern.

När man drabbas av just tyfoidfeber får man (därav namnet) hög feber, men samtidigt låg puls. Dessutom dyker hosta och plötslig förvirring upp – samt små blekröda fläckar på magen. Under första sjukveckan kan man vara förstoppad, sedan följs denna trängande upplevelse av rännskita. (Ursäkta språkbruket.) Sedan kan det bli ännu värre – och så kan man dö.

Och nu till den irländska Mary Mallon (1869–1938) som kom till USA i 15-årsåldern. Hon tog ströjobb här och där, och det visade sig efter några år att hon var en hejare på att laga mat – och då särskilt persikor med glass. Hon blev därför kokerska.

Runt sekelskiftet 1900 insjuknade plötsligt flera New York-bor som hade ätit Marys mat. Ingen visste varför dessa personer blev sjuka, men hälsovårdsmyndigheten tog det hela på stort allvar och tillsatte en utredning som påminde om ett avsnitt av Columbo; alla visste vem som var smittkällan, men hälsovårdsinspektörerna kunde inget bevisa.

För Mary Mallon vägrade att låta sig undersökas.

De behövde nämligen kontrollera ett avföringsprov. Man kan kanske förstå stackars Mary som inte förstod vad hon hade gjort för ont; hon mådde ju toppen, visade inga symptom och tyckte att alla bara skulle låta henne vara och låta henne fortsätta att servera persikor med glass. En civilingenjör med stor vana av tyfusundersökningar anlitades: George Soper.

Mary vägrade fortfarande att låta sig infångas – istället för att lyssna och lugnt följa med den helt främmande mannen som pratade om tyfus, kiss, blod och bajs, högg hon tag i en stor gaffel och hotade att hacka ihjäl honom. George bad om ursäkt och slank iväg.

Mary lagade mer mat. Fler blev sjuka. En dog. Och Mary, hon lagade ännu mer mat. George Soper kom tillbaka – nu med förstärkning av fler män och en ambulans! Mary hötte med stora gafflar, skrek och slogs, spottade (!) och fräste och rymde över ett stängsel, sprang in till en granne och försvann till skogs.

Hon mådde ju bra!

– Varför ska han, den där George Soper, komma här och komma? sa den rädda Mary.

George gav inte upp jakten – och litade inte heller på att Mary hade sprungit till skogs. Efter fem timmars letande hittades hon, gömd i en garderob i huset där hon jobbade. Efter stort handgemäng lyckades de fånga henne, föra henne till sjukhus och äntligen ta massa prover. Som var positiva: hon var verkligen smittbärare utan att vara ett dugg sjuk.

Av myndigheterna fördes hon raskt till en isolerad stuga dit nästan ingen kunde ta sig. Det såg ut så här:

Ur filmen om Typhiod Mary.

Efter många överklaganden (förmodligen bekostade av tidningskungen William Randolph Hearst) och tre år i komplett isolering, blev Mary frisläppt – men hon fick lova att inte jobba med mat.

– Okej, lovade Mary och började jobba med mat under namnet Mrs. Brown.

Där stod hon och hackade och skar, rörde, kokade och smakade av. Och nästan alla som åt hennes mat blev sjuka. Två dog. Ingen kunde på ett vettigt sätt förklara för Mary hur det här med baciller funkar, så hon var helt övertygad om att hon var utsatt för en kompott. Förlåt, komplott.

Hon skrev:

”I am an innocent human being. I have committed no crime and I am treated like an outcast – a criminal. It is unjust, outrageous, uncivilized. It seems incredible that in a Christian community a defenseless woman can be treated in this manner.”

Men än en gång infångades hon (efter vilt slagsmål) och så förvisades ”Typhiod Mary” till den isolerade stugan igen, nu med blott en hund som sällskap. Där bodde hon tills hon dog 23 år senare – de fem sista åren sängbunden efter en stroke.

Så hade hon det, stackars – men även jädra – Mary Mallon. Det kan vi alla tänka på när vi tycker att det går lite motigt och november närmar sig, knät gör ont, håret är fult eller skorna skaver.

Inte ägg, men döskallar i stekpannan … 

Och så lite efterrätt på det!

Fotnot
Det fanns fler till synes friska smittbärare, men de lydde order och smittade inte fler när de väl upptäcktes.

Share
Publicerat iBloggen

70 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Det första jag kommer att tänka på när jag läser om hennes totala vägran att förstå bakterier och smittvägar är att hon mycket väl skulle kunna ha varit autist.
    Då kan det bli så att man fullkomligt struntar i vad andra tycker, man håller sig stenhårt till sin egen uppfattning.

    Frågan är om man försökte få Mary att tvätta händerna bättre? För det som smittade var ju de avföringsrester som fanns på hennes händer …

  2. Ja, de försökte få henne att lära sig hur bakterier funkar – men precis som du säger, kanske hon bara inte var förmögen att förstå.

    Sedan var det ju detta med hennes paradrätt: den var ju inte uppvärmd. Kanske allt hade varit annorlunda om hon bara hade serverad upphettad mat …?

  3. Smultronblomman

    Jag tänker på den livsfarliga sjukdom, som spreds snabbt över jorden i början av 2000-talet, SARS. En kanadensare hade åkt på samma flyg, som en drabbad och blev sätt i karantän hemma. Dock struntade den här personen i ordern, gick ut och rörde sig fritt i Montreal. Det tycker jag var ansvarslöst. I nutid, när vi känner till hur smitta sprids och att folk dog, även om de var starka och utan andra sjukdomar innan de smittats.

  4. Detta måste vara ett tidigt fall av #Metoo.

    “främmande man som pratade om kiss, blod och bajs” skulle till och med mig att börja undra.

  5. Ninja i Klockrike

    Ah-ah Sg, #metoo ska vi inte förringa för mycket, det är i grunden en djupt allvarlig rörelse som hoppeligen kommer leda till ökad förståelse och fördjupad insikt för hur vitt spridd sexuella övergrepp är.

    #metoo

  6. Tack för maten den var god,
    åtta spydde, resten dog!

  7. Och nu byter vi tvärt ämne.

    Detta måste sägas, och det måste sägas i båset och ingen annanstans trots att själva bloggämnet ju inte handlar om … jo, det gör det ju. Lite. Jag tror mig ana att Annika hade gillat att få hamna så här absurt i ett kommentatorsbås om en tyfös dam med allittererande namn.

    Vår kommentatös Annika finns inte mer och kan aldrig komma in här för att ens pipa och vinka.

    Annikas andra hälft (så skrev hon ju) heter Thomas, och han berättade att Annika gick bort natten mot idag.

    Ibland orkade hon sitta med datorn och läsa bloggen, och vi som kallar henne vår vän ska veta att hon slapp lida för mycket
    på slutet. Hon fick morfin och fick sova de sista två dagarna.

    Nu citerar jag henne:

    • Näe, jag tror inte man ska lägga mandarinklyftor på kanelbullar, det tror jag inte.

    • Ja, nåt ska en väl babbla om när alla andra tiger. En tiger, hjääälp!

    • Tre gigantiska nattfjärilar … jag ser dem för mig i nätstrumpor och fjäderboor. Boor. En boa, flera boor.

    • Det står i annonsen: “nyfångad torskrygg”. Oh vad jag fantiserar om fritt simmande ryggar! Undrar om resten av firrarna är hemma och sover under tiden.

    Och så här skrev Annika när hon klev in i båset i juli 2012:

    “Vad har jag gjort i dag? Smakat på krusbären, men de är fortfarande för sura för att göra någonting med. Läst dumma kvällstidningar och ätit glass. Glatt mig åt att mina frösådda dahlior har börjat blomma. Och utbytt prutt-skämt med min man, bestämt mig för att jag ska vara med i det här båset mer permanent (efter att ha tjyvläst då och då ända sedan julkalendern 2011, eller — som det heter på Internätiska — lurkat), samt rökt abborre och grävt upp nypotatis.”

    ——
    Vår Annika kommer att saknas så oerhört.

  8. Ökenråttan

    Annika lämnar verkligen ett stort tomrum efter sej. Minns ni hur vi kunde konstatera, sedan Översättar-Helena dragit sej tillbaka, att Annika tagit över rollen som Överlägset Bästa Lucklösare i Lottens kalender. Och inte bara var hon så suverän på att hitta hemlis-bloggaren; hon hade även finurliga kommentarer i vardagsbåset. Jag säjer det igen; det blir tomt efter Annika.

  9. Orangeluvan

    Ååååååh

  10. Lessen. Försöker skicka virtuella kramar (är det så det heter?) till alla som vill ha sådana.

  11. Vad tomt det blir. Enastående välformulerade, påhittiga, roliga och omtänksamma Annika. Svårt att förstå.

  12. Ninja i Klockrike

    Det sista Annika och jag skrev till varandra var hur märkligt det är att man kan träffas någon enstaka gång eller till och med inte alls i verkliga livet, men desto mer i cyberrymden och ändå känna sig som nära vänner.
    Nu ska jag tända ett ljus för Annika och gråta en skvätt.
    För en vän.

  13. Vad ledsamt det blev. Ja Annika, ordvrängaren med svart bälte i associationsförmåga lämnar sannerligen ett tomrum efter sig.
    Jag gör som jag brukar; plockar upp en kastanj på marken och bär i fickan.

  14. Sorgligt. Mina tankar går till de efterlevande

  15. När vår katt Konrad dog. Då blev jag så underligt sorgsen. Mer än jag trodde var möjligt. Jag kunde inte tro att vi var såna kompisar. Och ändå hade vi bott ihop i mer än tio år.
    Annika, som vi träffat en gång men ändå tycker att vi kände väl, gjorde oss lika ledsna.
    SG och Hyttis

  16. Örjan

    Sorgligt. Kommer att sakna hennes kommetarer.

  17. Så väldigt väldigt tråkigt! Jag träffade henne aldrig men pratade (pape)goja i telefon med henne en gång.
    Jag saknar henne.

  18. PS. Lotten, jag tror också att Annika hade gillat absurditeten med att hamna just här … efter tyfusen.

  19. Nina

    Nej så tråkigt. Annika hade så underbara kommentarer. Frid.

  20. Svart bälte i associationsförmåga. Indeed!
    Och så brukade hon komma med intressanta länkar från BBC.

    Jag har bara träffat henne en gång, i Bergmans gula hus och på tillhörande altan. Men många gånger i båset.

    Vila i frid, Annika.

  21. HK

    Tänk att man kan sörja en vän som man aldrig har träffat. Men det är som min pappa sa: Tänk vad många som aldrig träffas… (och som kunde blivit vänner.)
    Vink…
    En kastanj får det bli.

  22. zkop och flygbengan är också ledsna, fastän vi bara kände Annika som en medspelare i julkalenderns bås och aldrig har träffat henne.

  23. Oj oj och aj aj. Det gör ont i hjärtat och ögonen fylls av tårar. Just nu känns det som om allt jag skriver kommer att eka lite tomt här i båset, när en älskad båsvän har lämnat oss. För det var hon. Älskade Annika.

  24. Agneta uti Lund

    Så oerhört sorgesamt!

  25. Båthuspernilla

    Nej, men så sorgligt. Mina tankar går till alla som inte längre har glädjen att ha den kvicka tanken och, som det verkade här i båset, fantastiska personligheten i sin närhet längre.

  26. Vi hann med en liten brevväxling de sista veckorna, och pratade bland annat om ord som borde stavas annorlunda. “Gramofon, så det så!” slutade Annikas sista mail. Så hädanefter kommer jag alltid att stava det gramofon, till hennes ära.

  27. Christer, the Long Distance PT

    Fan vad tråkigt. Håller med om den konstiga känslan av att sakna någon man aldrig har träffat. Men det kändes alltid som att vi hade så mycket gemensamt, i referenser och associationer. Kondoleanser till alla efterlevande.

  28. Vi tände en brasa och drack en skvätt rött (fast ja inte fåret). Och småpratade om livet och Annika och andra saknade medmänniskor. Hon hade gärna fått vara med.

  29. Nu hade Annika nog kommit in här och skrivit nåt om “fåret” och hur associationsbanorna då ledde henne till att framför sig se hur Hyttfogden vid brasan sitter och dricker vin med ett får, som inte får dricka vin och därför är det ett stort kryss över vinglaset.

  30. Så rätt hon hade haft!
    Men jag vände glaset i stället för att korsa över det. Det är ju lite mindre definitivt.

  31. Ökenråttan

    Oj, “done his duty in bars” läste jag lite slarvigt som att han avtjänat straff bakom galler, varit inburad. De haru velan inte vare, SG?

  32. Agneta uti Lund

    Vilka regler gäller efter 2019?

  33. Agneta uti Lund

    Anna, år 1899 stavade man med ett m:

  34. Agneta uti Lund

    Förstora genom att klicka på bilden, då blir texten läsbar.

  35. Det var bättre förr helt enkelt!

  36. “Gramofon” är en passerad teknologi. AuL’s bild stavar med två m. Låt oss ändå minnas och hylla Annika med enkelstavningen när tillfälle gives.

  37. Jorå ÖR, suttit i fängelse har jag också. Det är en ganska lustig historia som slutade med att ASEAs representant i Tolouse och fängelsedirektören (båda var med i Rotary) träffades och bjöd mig på lunch som ursäkt för misstaget. Så det dygnet var det både gratis logi, frukost och lunch. En lång en.

    Beträffande odrickarkortet så fick jag tag på ett utkast med en massa dåliga formuleringar. Det nu gällande är rättat i många avseenden. Bland annat finns tillägget “Automatic prolongation (2024) if well behaved”. AuL ville gärna veta.

  38. Låtom oss höra allt om allas fängelsevistelser!

  39. Ninja i Klockrike

    Vinylskivan och dess spelare är på stor återgång bland musikälskare.
    Gramofon skall hädanefter bliva min musik.

  40. Agneta uti Lund

    Ingen fängelseerfarenhet här. Den mest spektalulära vistelsen jag någonsin gjort var att tillsammans med min svenska kompis Maria 1962 övernatta på en fransk officersmäss i tyska Karlsruhe. Vi hade liftat från Paris och skulle till Frankfurt men lyckades inte ta oss hela vägen på en dag utan hamnade i Karlsruhe där alla hotell och Jugendherbergen var fullbelagda p.g.a. av en större konferens i staden. När vi blev tillfrågade av en portier varifrån vi kom och vi svarade Paris, så menade han att då var det ju Frankrikes skyldighet att ta hand om oss. Det var sent på kvällen och vi var dödströtta men for till den franska kasernen – och där blev vi mycket väl omhändertagna! Vi fick mässens största rum helt inrett med barockmöbler och på morgonen blev vi skjutsade till en påfart till Autobahn och kunde fortsätta vår färd. För övrigt var det första och sista gången jag någonsin liftade. Paris-Frankfurt och tillbaka Frankfurt-Paris.

  41. Ninja i Klockrike

    Annikas sista inlägg;

    Skor har jag inte, men jag kan pipa och vinka.

    Det är i stort sett lika fantastiskt som hennes första.
    Och alla däremellan.

  42. En ny dag. Båset börjar hämta sig. Annika skulle nog också ha tyckt att the show must go on, fast på sitt sätt: Skon måste gå på.
    Och sedan skulle hon ha tänkt på Askungens systrar och deras fotmisshandel för att skon skulle gå på. Och kryddat med funderingar om askungen; vilken kung? vilka as? Systrarna? Eller fotresterna? Kanske hade det blivit en liten tankeväckande fundering om fotnötter? Om det möjligen kunde vara detsamma som liktornar? Och så vidare.

    Vi har nu en tradition att föra vidare; knasiga associationer. Inte göteborgsvitsar, kanske lite mera Povel Ramel med sin ordkynniga penna. Kryddat med närkeslättens tragiska optimism och glada pessimism.

    Tja, så känns det idag.

    PS LW, AuL påpekar faktiskt att det 1899 stavades med ett m. Och så står det i klippet. För övrigt kom ditt konstaterande att gramofon är en passerad teknologi som en välkommen förklaring till varför mina gamla favoritskivor, de där som snurrar så fort, inte längre kan köpas i Emil Jönsons Missions- Musik- och Bokhandel. Jag har undrat i mer än femtio år.

  43. För mig är en gramofon ett uppspelningsverk hopbyggt med högtalaren, antingen fristående eller i en radiogramofon. I dag har vi skivspelare, fristående uppspelningsverk som måste anslutas till förstärkare och högtalare. Därav min skrivning.

    NE skiljer inte på dessa, men Wikipedia gör det.

  44. Ökenråttan

    Får och vin. Då faller mej osökt en usel översättning i… i vadå? Vad faller översättningen mej i? I minnet …? Ur minnet? Nej, nu börjar jag om:
    Får och vin. I en roman, översatt från franskan, bad en person kyparen om “lite mer av rotschildfåret”. Översättaren var uppenbarligen nykterist och kände inte till det syperba vinet Mouton-Rotschild. Jag väsnades som vanligt när översättningarna slirar och familjen bad mej, som vanligt “amen läs den i original då”.

  45. Får i kål. Tupp i vin (coq au vin). Kombineras till vinstuvad kål med blandat kött. Om man har ett riktigt kraftigt vin och en rejäl tupp, inte en kyckling, kanske det blir bra.

    I varje fall torde det överträffa coq au must, som grabben hade fått hos sin moder en gång. Slöseri med julmust, tyckte han.

  46. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Med Annikas stavning blir det inte ett “m” över i Povel Ramels anagram “spermofoningalning”

  47. Nu börjar vi närma oss Gelatinsoppa med svölsterfärs. Tror att det var Yngve Gamling d.ä. som kokade ihop den.

  48. Ninja i Klockrike

    Rotschildfåret är ju lysande!
    Jag älskar sådana där direktöversättning som blir knas.
    Hundfodret Kungliga kaninen.
    Den underjordiska.
    m.m.

  49. “Rostat bröd till drottningen!”

  50. Det är ingen direkt felöversättning, men Bogarts “Here’s looking at you, kid” blev på de svenska textremsorna “Tjing på dig!” vilket får mig att vrida mig som en metmask på krok.

  51. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Men Anna, jag måste åtminstone säga att det var kreativt! Efter över tjugo års erfarenhet som (för all del teknisk) översättare hade då inte jag kommit på “Tjing på dig!”.

  52. Är inte uttrycket tidstypiskt?

  53. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle översätta “Here’s looking at you, kid” och få det att låta rimligt. Men “Tjing på dig”? Nej, nån måtta får det vara.

  54. Det kanske är tidstypiskt, det vet jag inte. För 40-talet menar du Lars?

  55. 40-talets uttryckssätt är nog okända för de flesta av oss här, men rullen premiärade 1942, i Sverige orkade jag inte slå fram. Kanske den svensk* översättaren använde den tidens idiom på ett för den tiden naturligt vis?

  56. Snyggt vidareförande av Annikas associationsfana där, Gurra!

  57. Here’s looking at Skogsgurra and tjing på dig, Annika!

  58. Magganini

    Apropå absurditeten med att hamna just här:
    Annika hade en storasyster, mig, samt en systerdotter som hon impregnerade med sin vurm för dunkla och mystiska världar.
    Systerdottern sade i tisdags: ”Typiskt Annika att gå och dö på Halloween. Det är som om hon väntade in det.”

  59. Magganini & dotter: <3 <3 <3

  60. Apropå Mary Mallon förresten, och alla andra märkliga kvinnor jag lärt mig om här hos dig Lotten:

    Idag skulle min mamma fyllt 92, och i morse hittade jag detta fantastiska porträtt av henne på instagramkontot Dagens dam https://www.instagram.com/dagensdam/

    Det är verkligen värt att besöka!

    Rekommenderar även varmt boken “En annan historia”, redakterad av Lina Thomsgård.

  61. Ååå hejsan Magganini! Välkommen in i båsets värme!

  62. Tjing på dig, Maggan!

  63. Ninja i Klockrike

    HEJ Magganini!

    Samma tanke som Annikas systerdotter uttryckte slog även mig.
    Det är så man startar en välförtjänt mytbildning om sig själv.
    Tjing, tjing.

  64. Hej Magganini! Beklagar förlusten och tackar för påhälsningen. Här är gött att vara, kom igen vettja!

  65. Magganini

    Väldigt tack för er värme och ert välkomnande.
    Den här platsen med sina innevånare var betydelsefull för Annika. Hon visade den för mig för några år sedan, och jag var här och tittade en del då, med stort nöje. Sen, av någon helt outgrundlig anledning, glömde jag bort er. (Skammens rodnad…)
    Jag äger inte en skärva av en bråkdel av Annikas beläsenhet, och kan inte på något sätt matcha henne här. Om nu någon skulle få en sådan tanke.
    Men läsa kan jag. Och DET ska jag inte glömma i fortsättningen.

  66. Du är så välkommen att bara läsa, Magganini! Men om andan faller på får du gärna som Annika bara pipa och vinka, även om du kanske istället krafsar, brölar, harklar och tutar!

  67. Magganini

    Bröl, tut, vink!

  68. mikaels

    Oj så tråkigt att sitta här och läsa ikapp gamla bås jag missat pga annat, och se denna outsägligt tråkiga nyhet.
    Märkligt hur en person man aldrig träffat eller talat med kan ha gjort ett sånt intryck, enbart genom sina fantastiskt formulerade inlägg här.
    Känns som jag mist en vän jag aldrig hade.
    Mina tankar och kondoleanser går till familj och vänner.

  69. Men, Mikaels, vad trevligt att du ramlade in igen – även om det var i efterskott. Och, som sagt, tänk vad Annika hade gillat att hon hamnde i detta dödligt inspirerande tyfusbås.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.