Hur går det? Hur har ni det? Har ni övergått till att torka er med smörknivar för att toapapperet är slut?
Från vår horisont är allt nästan som förr. Vi skriver, översätter och redigerar – men alla föreläsningar är inställda. (Måtte det finnas en föreläsningsmarknad digitalt vad det lider …)
Jag kollar hur barnen har det. Hur föräldrarna har det. Sjuttonåringen får inte längre åka till skolan.
”Konferens, hm. Mattekonferens. Hm. Jag väntar på en konferens …” säger han, för hans gymnasieskola har på ett dygn sett till att alla lektioner förs via nätet.Tjugofemåringen får inte längre åka till kontoret.Tjugoåringen tentade i Lund i måndags, men tentan på fredag är inställd. Nu chillar hon i pyjamas som en proper frilansarbetare.
Till och med min distanskurs i konsthistoria via Uppsala universitet är pausad. Tjugoåttaåringen kör bil till jobbet istället för att ta buss, och jobbar dessutom hemifrån varannan dag.
Hans hustru håller på att lära sig allt om metoder att undervisa på webben.
Men spanjoren som är lärare undervisar för fullt i en högstadieskola med hälften av eleverna frånvarande. Detta beror på att föräldrarna håller dem hemma – inte på att de är sjuka. Fast det innebär ett himla trassel för lärarna eftersom skolplikten gör att personalen måste se till att de hemmavarande eleverna får samma chans till undervisning som alla som går i skolan.
På en toa.
Tjugotvååringen på Gotland meddelade glatt igår:
– Jag köpte gymkort idag! Det var bara jag och två till där!
Min djefla man har drabbats av en byggabovurm. Han kan inte sluta plantera blommor, prata om krukväxter och rota fram krukorna som hamnade i källaren för 20 år sedan. Sent igår kväll:
– Jag går över till grannen och frågar om de har planteringsjord!
– Ooooh, är det en knarkplanta? sa jag, men fick ett enkelt ”tyvärr nej” till svar.
Nu sitter han och fixar naglarna med en gitarrnagelprodukt som införskaffades när han såg en karriär som professionell gitarrist framför sig.
Snacka om att vi har livsnödvändiga ting i huset: jordbortskrapare.
En bieffekt som jag inte tänkte på förrän nu, är att allt tar så himla lång tid att göra. Jag ska översätta fem sidor, och då måste jag ju hela tiden avbryta mig med att läsa nyheter, kolla hur nån mår, svara på ett inte översättningsrelaterat mejl … Så ruskar jag på mig och fortsätter jobba.
– Hej, får vi låna jättemycket pengar till nytt duschrum eftersom det gamla är brunt och från 1978?
– Nej.
– Hej, får vi låna lite pengar till en begagnad bil?
– Nej.
– Hej, får vi byta bank?
– Hahahahaa.
Typisk bankbild. Fast från 20 år sedan, kanske.
På grund av lån och ohejdad vana, har vi Swedbank, så är det sagt. Och eftersom min gamla Iphone fick torrhosta och feber och sedan bara kraschade häromveckan, köpte jag en ny. Då måste man fräscha upp och ominstallera BankID. Men hur? Jag kunde ju inte logga in på internetbanken eftersom jag inte kunde identifiera mig. Jag ringde till supporten.
– Ta fram din dosa! sa banksupporten.
– Min vafförnåge?
– Dosa … bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Det har jag ingen. Har aldrig haft. Men jag har en lapp med massa koder – ett kodkort! Tadaaa!
– Duger inte. Då får du köpa en ny dosa för 250 kr.
Det ville jag verkligen inte, så nästa dag gick jag in på Sparbankens kontor eftersom vi inte har något Swedbankkontor här. De är liksom kompatibla.
– Ta fram din bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Jag har ingen.
– Då måste du köpa en ny dosa för 250 kr.
– Nääää …
Här kan man ju fundera över varur min aversion mot bankdosor har sprungit, men strunt samma.
Jag ringde till supporten igen och hamnade hos en annan människa som upprepade att säkerhetsdosan är ett måste. Och JÄTTEBRA när man är på resa och blir bestulen på mobilen.
– Men … varken jag eller andra människor ska resa särskilt mycket just nu.
– Då får du gå in på ett Swedbankkontor i närmaste stad. Men dom kommer att kräva att du har dosan med dig.
– Men jag har aldrig nånsin behövt en dosa förut, och i dessa digitala tider …
– Dosan kostar bara 250 kronor!
Den där supporten gillade nog inte mig. Men jag vill faktiskt inte äga en säkerhetsdosa.
Mitt i en tugga spagetti med köttfärssås kom jag igår på att jag ju lyckas så oerhört bra när jag chattar med SJ på Facebook, så jag testade att göra samma sak med Swedbank. Och fick tag på en Emma, som svarade raskt och fint att jag skulle ta fram min gamla mobil så skulle allt fixas.
Märk väl att till och med jag i chattsammanhang stundom klämmer dit en smiley.
Emma och jag försökte och försökte, och jag misslyckades med allt. Men Emma gav inte upp. Hon var på jättebra humör bad mig skicka bilder på hur telefonen såg ut.
Emma var ett under av tålamod, och eftersom hon plötsligt avslöjade att hon satt i Östersund, lyckades jag även slänga in lite basket eftersom mitt favorit-ligalag heter Jämtland och det ju är så sorgligt att säsongen är slut och …
PLÖTSLIGT hade jag ett nytt BankID fastän jag inte hade köpt den där säkerhetsdosan!
Sensmoral: man måste inte ha en säkerhetsdosa för att känna sig säker.
Vart jag mig i världen vänder, står det om Corona och efterföljande panik, katastrof, inställda basketmatcher, tvättråd – och tomma butikshyllor. Här i Eskilstuna märks ingenting.
Men tänk att allt rostebröd i Lund tog slut igår!
Idag drabbades jag av en underlig oroskänsla när jag läste om hur folk i Stockholm slogs om toapapper i Coronaspåren. Som handlade det om en diarré. Jag konstaterade att vi hade slut på toapapper hemma, och nöjd cyklade jag iväg och köpte ett paket. Plättlätt. Oron borta.
Men tänk att allt toapapper i Lund är slut!
Från Stockholm fick jag nyss jag oroliga meddelanden om att det är närapå slagsmål inne på Systemet när vissa lådviner börjar ta slut. (Vilka lådviner? undrar man ju då.) Som den undersökande bloggare jag är, begav jag mig ut i vimlet här i Eskilstuna för att
köpa en flaska bubbel på Systemet
köpa avokado, te, fänkål och kasjunötter på Coop
köpa tandtrådsbyglar på Apoteket
fixa nytt BankID till min nya mobil
köpa två paket jongleringsbollar på Teknikmagasinet.
Resultatet blev en nästan hundraprocentig succé för att
det inte ens var kö på Systemet
det var avokadorea inne på Coop
tandtrådshyllan var full
banken inte kunde ge mig nytt BankID utan ”dosan”, som jag mig veterligen aldrig har ägt
jag fick köpa Teknikmagasinets allra sista jongleringsbollar – måste därför ringa runt till andra butiker.
Jag frågade all personal jag mötte om de hade märkt av någon hamstring. De tittade på mig som om jag hade hostat lite torrt på dem.
– Va?
– Asså, säljer ni mer av nån vara just nu?
– Öh, näe. Hurså?
Vi vandrar vidare i Sverige.
Så här såg det ut på pastahyllan i Göteborg!Dock verkar inte gräddtopparna vara åtråvärda. Än.
Men köerna i Lund, hörni!
Och de tomma hyllorna!
Så, nu låter jag barnen rapportera!
Erik i Lund:
”Vi gick för att handla lite till de kommande dagarna men blev alldeles nervösa när vi såg att det var helt smockfullt av folk som sprang runt och ryckte åt sig det som fanns kvar. Så vi kom hem med massa mjöl, havregryn och ris.
Slut i butiken var 80 % av osten, 90 % av pastan, 80 % av riset, 100 % av köttfärsen, 90 % av smöret, 100 % av jästen och 100 % av toapappret. Ah. Kom just på att vi har 6 liter handsprit kvar sedan bröllopet.”
Moa i Lund:
”När jag handlade var allt bröd slut förutom hamburgerbröd och *trumvirvel* bröd med lång hållbarhet! Asså wtf? Kompakta rågbröd med bäst före i augusti, inplastade baguetter och knäckebröd ligger kvar på hyllorna. Ett par köpte 3 kg fullkornspasta fastän den tjejen sa ’fullkornspasta är det VÄRSTA jag vet, men all annan pasta är slut’.
Jag läste förresten en artikel om varför alla vill köpa toapapper. Det är för att alla andra vill köpa toapapper.”
”Strykande åtgång på tvål!””Plötsligt var alla väldigt förtjusta i vitkål och morötter.””Men inte ananas och päron.”
Oskar i Visby:
”Allt är precis som vanligt i affärerna! Men det snöar jättemycket, vilket ju är otroligt konstigt.”
Ida i Eskilstuna:
”Tydligen har folk börjat stjäla handspriten från köken och toaletterna på arbetsplatserna; nåt annat har jag inte märkt.”
Sigge i Eskilstuna:
”Gah. Mina pingismatcher imorrn är inställda.”
Såja. Luuugn nu. Låtom oss alla sansa oss. Och göra bättre grafik än det här som presenterades i Aktuellt igår.
Diarrén saknar dessutom fnutt.
Men det allra mest förvånande måste ju faktiskt vara att det är slut på jongleringsbollar i alla jongleringsbollsaffärer i hela Eskilstuna.
Det allra sista paketet.
Berätta gärna i kommentarerna om ni märker av hamstring! (Eller om det bara snöar kanske.)
Också en hamstring.
Uppdatering två dagar senare …
Hamstringen har nått Eskilstuna, där alla idag enligt rapport köpte 25 kg mjöl var.
Och till Gotland, där fullkornspastan ligger kvar på hyllorna i ensamt majestät.
Febertermometer har vi inte haft hemma sedan 1999 eller nåt. Och nu är de tydligen slut på alla apotek.
Däremot lider vi med alla våra till åldern komna föräldrar och kompisar samt våra polare med halva hjärtan, inplantererade släktnjurar, förkylningar som aldrig går över och bedrövliga nervsjukdomar. Men de är å andra sidan väluppfostrade och nyser på rätta ställen och hamstrar inte tvål som tokar. Nu ser vi fram emot ett lagarbete av sällan skådat slag! I kristallkulan:
TEAMWORK MED CORONATWIST!
Alla stödköper Coronaöl för pengarna som de fick när de sålde sina fonder.
De som kan, ser till att vara utomhus mycket mer än vanligt, vilket ger klädsamma rosor på kind och solsken i blick.
Grannar som inte umgås börjar dela med sig av konservburkar och barkbrödsrecept.
Ordet ”kaffesurr” stoppas in i SAOL igen eftersom bönimporten dröjernär flyget lägger ner och surrogaten står som spön i backen.
Och så funderar vi lite på vad man kan göra med T-spriten.
Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.
[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]
Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.
– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.
De skulle ju skjutas alldeles i närheten.
– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!
Officeren tvekade. Pappan envisades.
– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.
Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.
Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.
Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!
Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.
Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.
Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)
År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:
– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.
Under två dagar sa jag wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!
1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.
Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)
2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.
Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!
3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.
Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var ”Gula gången”.Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)
4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)
5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:
• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan
Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.
Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …
Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.
Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.
En bakelitknapp!Gasmätarställningar från 1910 och 1903!Mönstrad korkmatta från 1893!Stuckaturtomtar i herrummet!Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.Krustången och hans örngottskompisar.Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).
6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!
Förutom att alla artister som är med och tävlar i Melodifestivalen har jättekul, tycker de tydligen att det är jättejobbigt. Well.
Jättejobbigt.
När spanjoren häri familjen såg att Andra chansen skulle gå i Eskilstuna den 29 februari 2020, kastade han sig på alla knappar på datorn och fixade två biljetter till genrepet. En till sig själv, en till svärmor. (Hans fästmö – alltså Tjugofemåringen – är rysligt dåligt uppfostrad, för hon ville inte gå.)
Vi har surat och knorrat lite under veckan eftersom Melloarrangemanget har snott vår baskethall så att vi fick bängla väldeliga för att kunna träna på andra ställen, men tjohej. Det får man väl säga är rimligt: 100 000 i Eskilstuna har haft kul och sett Björn Skifs köpa skor på stan samt Måns Zelmerlöw besöka Leos lekland.
Här kommer en bildkavalkad så att ni också får uppleva Andra chansen. Ni som inte på några villkor vill uppleva Andra chansen, slipper förstås – men ni bara veta att Karin Falck, 88 år, var fräschare i skallen än alla andra. Hon pratade nämligen i flera minuter utan manus. Såja, rotera!
Vansinnigt coolt. Egentligen vill jag sitta här och säga ”kamera 6 NU” och ”3-2-1” å sånt. (Man kan zooma in balla grejer på bilden.)Här kommer en steadycam som tydligen väger 15 kilo. Alla som bar på en sådan här sprang omkring som små gaseller på lätta fjät.Här har jag försökt fånga hur de två killarna som lade ut och tog bort röda mattan 23 gånger gjorde det med världens schwung. En sparkade på mattan så att den rullades ut, en fångade röret som var innerst när det hoppade loss. (Lite jobbigt måste det ju ha varit.)En samlad Christer Björkman bär på priset som alla i den nyinstiftade Hall of Fame får. Det är ”den minsta beståndsdelen på en stjärna – en av spetsarna”.Coolaste bruden i stan: Karin Falck. Hon drack te och såg lite hurven ut, men var vältalig och kunde allt utantill … till skillnad från många andra. (På den riktiga sändningen hade hon på sig en vacker, blå stass.)Vi satt tydligen på ”skymd plats”, vilket inte var ett dugg negativt. Vi såg ju programledarnas slitsar OCH kameramännens slit och släp.Artisterna såg visserligen ut så här ibland, men det gjorde alls ingenting!Från vänster: Journalister, Linnéa Henriksson, Nanne Grönwall, Linda Bengtzing och Eskilstunasonen Christer Lindarw.
Programledarna och många av artisterna var helt osminkade och hade inte tagit på sig frisyrerna – vilket tydligen inte brukar vara fallet på genrepet. Här ovan ser ni Linnéa Henriksson, som förvånat säger till Christer Lindarw:
– Men va, jag trodde att vi hade kommit överens om att inte vara målade under genrepet, och här kommer du i full mundering!
– Ja, en lady är väl alltid redo med lite smink, svarade han.
JUST NU – MICHELANGELO! De väldigt fräscha Tomas Ledin (68 år) och Björn Skifs (72 år) hade aldrig sjungit tillsammans på scen förrän nu, även om de har varit polare sedan 1973.Apropå fräscha. De här glittriga damerna är 83, 75 respektive 83 år gamla. Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson & Eskilstunadottern Towa Carson sjöng inte själva, utan mimade. Jaja, de hade väl nån orsak antar jag.
Under genrepet när Lill Lindfors och Måns Zelmerlöw sjöng den förtjusande roliga ”Nygammal vals”, skulle Lills prinsesskrona hamna på Måns huvud och hon ska ta på sig hans slips. Men si det gick inte alls – hon fick hålla slipsen i handen för den gick inte att fästa.
Under den riktiga sändningen blev det fel igen: då fick Lill inte ens av Måns slipsen fastän hon slet och drog ett bra tagHur jag än njuter och roas av Melodifestivalgrejen, är det ändå allt det som sker bakom kulisserna som är bäst. Kolla på kameramännen!Bara en bild på min mobil när jag följde direktiven och satte på lampan. Mycket informativt.
Och nu undrar ni förstås hur man snabbt får bort all rök från scengolvet när en ny artist som är orökig är på ingång? Jo, en man kommer förstås in med en lövblås! Swoooooosch!
Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.
Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna
gungar som balansplattor på släta ytor
tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.
Billig skit, helt enkelt.
– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.
Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!
Den ena.Den andra.
Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.
– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.
Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.
Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som
cymbaler
frisbees
flugsmällor
hattar.
Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.
(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)
Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!
Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
Sedan 1992 har det skett kanske en eller tre gånger – att jag och min djefla man vid köksbordet förvånat stirrar på varandra och säger ”är bara du och jag hemma?”.
Sinnena rubbas, jag hör och ser mer och funkar helt annorlunda. När detta skedde i april år 2000, lyfte jag blicken och såg detta:
Stilleben. ”Potatis, lök, banan”.I morse såg jag plötsligt en logga som jag SVÄR inte har funnits förut. (Jag har förstås fel. Företaget är ju inte alls nytt.)
Nej, jag får fortfarande inte prata till punkt och nej, det är inte färre handdukar på golvet. Och nej, på något mystiskt sätt sätter barnen fortfarande inte in tallrikarna i diskmaskinen fastän de inte är här.
Just nu är tre av barnen i Lund, ett på Gotland och ett i sin egen lägenhet i Eskilstuna. Och så kommer det att vara i fyra dagar. Jag har därför börjat gå omkring oklädd, sitta med fötterna på bordet och skippa grönsakerna. Igår spillde jag bearnaise i soffan och drack ett glas vin redan kl 17:30. Just nu spelar jag Vivaldis Årstiderna på högsta volym. Jag planerar att strax byta till soundtracket till Grease. (Grease är ju barnförbjudet numera.)
”Did she put up a fight?”
Ikväll ska vi gå på restaurang och bio. (Hej alla tjuvar! Ni kommer inte att hitta ett enda någe värt att sno, för jag har stökat till jättemycket.)
Hur kommer det att gå på söndag, när köksbordet fylls av barn, respektive, kompisar och intrillande igen? Tänk om jag glömmer att ta på mig kläder på underkroppen och sitter och petar näsan eller bjuder på havregrynsgröt till kvällsmat. Tänk om jag inte ens stänger toadörren!
Pffft. Barnen klarar sig nog. De har inga problem med att ignorera oss vuxna numera.
Man får ju stapla tabascoflaskor på varandra när man är myndig.
Nej, jag föredrar inte alls att vara vuxet oberoende och barnfri. Jag vill ha barnen örlande runt benen, skrikande efter välling och trillande nerför trapporna samt jättesnoriga. Fly mig en bävernylonoverall!
Eller så får de och deras respektive här på bilden fortsätta att vara vuxna, för det är (nästan) okej det också.
Vår kompis David Sim kom från Skottland till Sverige 1986 för att plugga arkitektur. Sedan sa det liksom SCHWOPP, och så är det 2020 och han är i ropet över hela världen för att han faktiskt är den bästa och intelligentaste arkitekt planeten någonsin har sett.
(Jag hittar inte på. Och är inte partisk ett enda dugg, nähedå. Tala sex språk kan han också.)
David Sim vid vårt köksbord 1992.
David (som vi uttalar [dejvid]) är varm förespråkare för det som kallas ”soft city” och som inte alls handlar om fler skyskrapor, betongöknar och stängda caféer. Bara för att nämna några kriterier – som väl i vettiga människors öron låter som självklarheter.
”Soft city” handlar om lätthet, bekvämlighet och trivsel i vardagen. Det låter lite som en floskel, men ”man ska omfamna verkligheten snarare än att försöka fly från den”. Arkitekturen och stadsplaneringen ska koppla människor till varandra. Bäst sägs det att man mår om man bor på max tredje våningen, lätt kan komma utomhus och interagera med människor. (De introverta får interagera lagom mycket, förstås.)
Det här ger soft-city-feelings i Sigtuna Foto: Henrik Magnusson
Vi fortsätter på floskelspåret – men det tilltalar mig ju för en gångs skull! Istället för att leta efter ny teknik som löser urbana problem, mår vi människor bättre av enkla, småskaliga och skonsamma lösningar. Träd och buskar mitt i asfalten!
“Här finns snart ett träd” i Lille. Foto: David Sim.
Negativism:
Häromåret byggde man om vid Centralen i Stockholm. De rev ett fult hotell så att Klara kyrka plötsligt kikade fram och sa tittut till alla flanörer. Folk pekade och häpnade och sa kollakollakolla, vad fin den är, tog en bild och rusade vidare. Sedan byggde de ett nytt hotell och så försvann Klara kyrka igen.
JÄTTEFULT HOTELL – och där ser ni vackra Klara kyrka lite i skymundan. (Foto: Frankie Fouganthin)
Här kommer ett hus som har nominerats till Sveriges äldsta och mest prestigefyllda arkitekturpris: ”Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad”. (Här skulle man ju kunna diskutera ordet ”bästa”, men jag tror att ni förstår vad jag menar.)
Bostadskvarteret Brunstorp – ”här åstadkommer arkitekten attraktiva bostäder med pragmatism och stringens”. Priset delas ut till husarkitekter som ”bidrar till att göra människors vardag lite bättre”. Foto: Arrhov Frick
Positivism:
Tillbaka till trevligheter med David Sim. Han har skrivit en bok som heter Soft City, som är proppfull med hans egna bilder på hur små, små ting i stadsmiljön kan göra livet lite gladare. (Han tjänar inte en spänn på den eftersom det är arkitektfirman som ger ut den, så jag rekommenderar den bara för att den är bra, av ingen annan anledning.)
Rekommenderas!
Här är en liten soft city-nudge, som kan spara hjärtklappning hos stressade storstadsbor. Målarfärg i rulltrappan!
Gå på vänster sida. Stå stilla till höger. Klart som korvspad! (Men om jag hade gått med höger fot på trappstegen med målad vänsterfot, hade jag känt mig som en sann rebell.)
Att få ta med sig cykel på tåget och underlätta för dem som ska gå över en hårt trafikerad väg samt innergårdar är andra exempel. Gränsen mellan ute och inne bör vara suddig!
Men husen MÅSTE ju inte ha blott tre våningar förstås. Här är Charlottenburg där man med olika fönster, olika balkonger och klängväxter har softat till det! (Foto: David Sim.)
David säger på sin fina skotska: ”A city is not only just bricks and mortar. Cities are places of people’s stories and memories.” Och så säger han det på fem språk till för säkerhets skull.
