Hoppa till innehåll

Etikett: vinter

Materialspelare Bergman

Min pappa är pingis-materialspelare – om han har fel racket funkar inte spelet alls. Jag är däremot inte alls basket-materialspelare; jag spelar lika brutalt oavsett om jag har fel skor eller saknar knäskydd. Björn Borg var en så utpräglad tennis-materialspelare att han försökte göra comeback med träracketar när alla andra hade gått över till helt andra material. (Det gick förstås åt pepparn.) Alla längdskidåkare är sådana materialspelare att de inte ens kan valla, utan behöver specialister för detta moment.

Okej, kommen så långt tror jag att ni förstår vad jag menar.

Pappa lirar i Luleå ungefär 1977. Hans racket har olika beläggning och så snurrar han det för att lura motståndaren med spännande skruvar. Alla häpnar.

Och nu ska ni få höra om när jag idag blev den mest utpräglade materialspelaren någonsin – under en kort cykeltur till MDH.

Förutsättningarna var utmärkta i morse. Jag var till exempel vaken redan klockan 06, vilket tyder på framförhållning och en god natts sömn. Barmark och nån minusgrad hindrar mig inte från att cykla; det finns som bekant kläder för sånt väder.

Och det är nu materialspelaren kliver in i bilden, för den 10 mars 2021 var det inte bara ”nån minusgrad”. De fyra minusgraderna i kombination med fukt och motvind fick mig att känna att en snöstorm i Nordpolen hade varit en västanfläkt. Jag tog fram självklara saker som skor, överdragsbyxor, jacka och cykelnycklar. Och så fortsatte jag med

  1. den lilla ful-hjälmen (inköpt på loppis för 30 kr, vilket är dumt)
  2. den tunnaste mössan (gåva från Skogsgurra)
  3. det ulliga sadelskyddet (sitter jättedåligt)
  4. det tajta, vattentäta sadelskyddet (sitter som fastlimmat)
  5. de oerhört skitiga tumvantarna (har sett bättre dagar)
  6. den vackraste halsduken (som kommentatösen Ninja-Malin har gjort)
  7. de billigaste kemi-labb-brillorna som finns (annars rinner ögonen som Niagara).
Ryggsäcken längst till höger blev nu styvmoderligt behandlad och fick ingen siffra. Men den är bara en helt vanlig – om än väldigt bra – ryggsäck.

Visst längtar man vid sådana här tillfällen till juni? Det gjorde i alla fall jag efter blott 500 meter.

Överdragsbyxorna har en innerbyxa som är trasig, och den tvinnade sig som en boaorm runt högerbenet. Jag hade valt helt fel skor som inte alls var vinterbonade. Vantarna var luftiga som ett myggfönster. Jackan fastnade i nyckelbandet såpass brutalt att en liten reva med utpruttande fluff såg till att pryda vägen bakom mig med små vita tussar.

Efter 600 meter märkte jag att hjälmen klämde trots den tunna mössan. När jag rättade till hjälmen, åkte mössan ner på näsan på labbglasögonen – som därför tryckte jättehårt på näsroten. Och halsduken, som ju skulle värma mina kinder och haka, var så effektiv att all utandningsluft hamnade på insidan av brillorna.

Efter 700 meter började det ulliga sadelskyddet glida på sniskan och blotta det vattentäta sadelskyddet … SOM INTE ALLS VAR VATTENTÄTT PLÖTSLIGT!

Materialspelare Bergman svor så det osade och immade, knep med tår och fingrar så att blodcirkulationen skulle värma lite, sparkade med benet som hade boaorm, förbannade kylan som spred sig i rumptrakten, kämpade uppför en backe och längtade till nedförsrakan som väntade i fjärran.

Väl uppe på toppen visade det sig att växeln hade fyst fast. Jag kunde alltså bara cykla på ettan.

Men jag fick i alla fall upp värmen!
Share
53 kommentarer

Snöeufori

Jag är galet lycklig av snön och kylan! Nu är det förvisso så att jag är precis lika förtjust i 42-gradig värme (utomhus, inte feber), men vädervärdet har här i Mälardalen de senaste dagarna varit rent relischöööst.

Redan som tvååring insåg jag att snö var speciellt.
Och som femtioplussare kan man ta sig sådana här friheter.

Jag irrar runt i snön och tjoar mot snöhögar och vinkar åt plogbilar och köper goretexskor och broddar och kan helt inte låta bli att promenera med basketbollen varenda, varenda dag. Och så måste jag ta bilder som en turist i Venedig eller nåt. Snögranar, snögrenar och snöhögar samt snöhimlar! Allt måste dokumenteras!

Bollen ylar mot månen.
Om det hade sett ut såhär i en Hollywoodfilm, hade jag sagt nåt i stil med “äh, sådär ser inte snö ut, det där är fejk”.
Himlars makter! Himlen ser ut som ett påslakan!

Och hur det nu var idag med svinkyla och skymning, så gick jag ut jättevarmklädd med min djefla man. Och vi hamnade då mitt i himmelriket.

Vi vandrade vidare, och kom till en bäck. En isbäck!

Iskristallerna var gigantiska, men jag hade ingen tändsticksask med mig för jämförelse.

Jag tog några bilder och provade om bäcken skulle hålla mig. Knak, sa det lite kul och vi mindes när den nuvarande 18-åringen för jättemånga år sedan plurrade just precis på detta ställe. Traditionsenligt …

– KRAAAASK. PLASK!
– Ojojoj!
– Iiiih! sa jag när jag plurrade ända upp till knäna och sedan föll omkull.
– Oj, nu måste vi gå hem! sa min djefla man.
– Ja, men ta en bild först!

Kallt som fan, kan jag tala om att det var.

Så hastade vi hemåt – jag med plask i skorna (inte goretex idag) och solsken i blick. Det tog en kvart ungefär, och på den tiden hann allt blött frysa till is; det var gubevars –15 °C.

Som ett litet barn satte jag mig på bänken i hallen och ynkade litegrann medan den djefla mannen knöt upp isskorna med sina orienterarfingrar.

HURRA FÖR VINTERN! (I alla fall just nu. Man kan ju ändra sig.)

Share
57 kommentarer

Skottarn Lotten

  1. Jag skottar, så jag skottar.
  2. Plogbilen plogar – oj, vad den plogar.
  3. Snön, den bara faller.

Så då börjar vi om igen.

Favoritbild i repris.

Kampen mellan mig och snön å ena sidan, och min lilla fjantskyffel och plogbilens jättemonster till plog å andra sidan, är hård. Jag har försökt att springa ut och skotta samtidigt som plogbilen kommer. Jag har även försökt att glatt vinka till föraren. En gång lyckades jag muta honom med en hundring! En annan gång mejades vår brevlåda ner av en oerhört gammal och ångerfull plogbilsbonde som sa att han för all framtid skulle vara snäll mot just vår bilutfart.

Men han var som sagt väldigt gammal.

Inringad: plogbill.

Igår lade jag ut detta konstverk på Facebook för att visa hur duktiga vi hade varit.

Före … och 15 minuter senare.

Men det där var förstås en fis i rymden: där bortom soptunnan finns en infart för postbilen. Och 20 meter bort finns en utfart för vår bil. Och längs tomten finns 100 meter cykelväg som vi inte ansvarar för, men som anonyma brevlådelappsläggare anser att vi ska skotta. Så svetten lackade, musklerna spändes, rygg och knän samt axlar fick sig en rejäl genomkörare. Vi kände oss som kungar – tills plogbilen kom tillbaka, förstås.

På bussen i morse hörde jag två unga män samtala.

– Jag kom inte iväg till gymmet igår.
– Inte?
– Nä, bilen var helt igensnöad.
– Ah. Orka skotta.

Share
35 kommentarer

Lotten, skottar

Ja, kolla bara:

Lotten, flankerad av skottar. (Från VM-kvalet 2010.)

Här i Eskilstuna har vi en fullkomligt normal vinter med barhuvade tonåringar utomhus och mössklädda ungdomar inomhus. Det är lite för lite snö för mig som är norrbottning, men svinkallt med –13 °C (känns bra mycket kallare eftersom det blåser, särskilt för alla utan mössa).

Bergmanbarn med mössor.

Skåningen som jag är gift med, är ju inte så skottig av sig. Varmt i hjärtat bär vi detta minne. Han kom ut ur duschen – insvept i en handduk – och kom plötsligt på att han skulle skotta flytta lite snö. Och gick bara raka vägen ut och gjorde det. Iklädd handduk.

Från Stockholm berättar lillasyster Orangeluvan att hon jobbar idag hemifrån eftersom det är jättemycket snö på brevlådan.

Kan ju ingen männscha stå ut med det här!

Och i DN skräder man inte orden, bor man i Stockholm ska man inte gå ut över huvud taget!

Och nu måste jag upprepa mig, för det här har jag berättat förut för tusen år sedan.

En sen kväll 1974, när vi – familjen Stenson – var relativt nyinflyttade i vårt nya hus på Midsommarvägen i Luleå, ringde det på vår ytterdörr. Där stod tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantar. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Eh… hej …?
– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi vet ju att ni kom från Skåne, men. Vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… Hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Att pappa är infödd lulebo och att han kunde skotta som en hel karl trots ständiga ryggskott och konstant hösnuva, visste de ju inte. Hans dagars upphov i snö:

Snöbild från 1905: Josef, Sigrid, Berta, Lilly och Aline Olsson. (Lilly är min farmor.)

Uppdatering … för nu är säkerheten i Skottland i fara!

De där två människorna verkar också vara i fara och det där hästmonstret i bakgrunden måste vara orsaken.
Share
97 kommentarer

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
51 kommentarer

Kallt? Äh, bit ihop och chilla!

Det här är bland det roligaste internet har skådat. Så här hade det sett ut om ”ett lätt snöfall” hade haft ett eget Facebookkonto:svensk-vinter2-snofall

Jag kan tyvärr inte ange källa: hjälp mig om ni vet. 

Idag pratas det om vädret – eller rättare sagt om kylan. Alla berättar i radio, på tv, på Facebook och för vänner och bekanta som har flytt julen och bott i Thailand de senaste tre veckorna. Här kommer min rapport:

  • Gick upp kl 06:55. Frös inte. Konstaterade att det var –20 °C.
  • Åt en macka och drack te. Frös inte.
  • Tog på mig vinterkängor, tjockejacka, mössa och vantar och skrapade bilrutorna en stund. Lade märke till att näsan frös ihop när jag drog ner snoret i munnen.
  • Satte mig i bilen, tog av mig vantarna och skrapade bilrutans insida och började frysa om händerna. Längtade efter en rattmuff.
  • Tog på mig vantarna igen.
  • Körde till Sveriges Radio och pratade om plural-s.
  • Körde hem. Frös inte.

Nej, jag var inte illa klädd och nej, jag var verkligen inte ute under särskilt långa stunder. Jag hann liksom inte börja yra om hur kallt det var eftersom jag hann bli varm innan fryseriet attackerade.

lotten_bergman_66
Jag 1966, som tydligen var en av de allra, allra kallaste vintrarna.

Kommentatösen Ökenråttan berättade nu i eftermiddags att hon hade stött på en annan som inte heller frös, trots –9 °C i Stockholm:

”Noterade att brevbäraren i våra kvarter trots kylan cyklar omkring utan mössa, i kortärmad tröja, shorts,  sockor, jympadojor, punkt slut. Hur är sånt möjligt? Varför fryser han inte ihjäl?”

Först kan man ju konstatera att det var ena beskedliga minutgrader. Nio! Pffft! Men vem i hela friden står ut med nåt annat än nästippen naken när det är minusgrader? I Lund fanns en överliggare (ja, så kallade vi dem förr) som året runt gick med bara fötter i sandaler och i Luleå fanns en a-lagare (ja, så kallade vi dem förr) som hade samma slitna poplinrock året runt. Och vart jag mig i världen vänder, går folk omkring i snygga frisyrer istället för mössa.

Ibland tittar jag på mina barn (även de vuxna, ja) och säger att jag ju fryser om de inte tar på sig varmare kläder. Ibland tittar jag på helt främmande människor som visar upp hela dekolletaget trots att det regnar nollgradig småspik.

Nu har jag gjort efterforskningar eftersom jag är orolig för Ökenråttans brevbärare och andra som inte tar på sig kläder och smörjer kinderna med Nivea. Det kan kanske ha att göra med iskalla typer som

  1. helt enkelt inte känner kyla – de är födda sådana eller har bott i en frys och vant sig vid köld
  2. har varit med om värre, t.ex. bott i Skåne
  3. är fåfänga och gärna offrar en örsnibb eller två och som aldrig skulle nedsänka sig till att t.ex. ha hjälm om de så cyklade omkring uppe på Mount Everest
  4. är praktiskt lagda och vet att de är ute så kort tid att det är värt att frysa en stund för att sedan slippa bära omkring på eller ha på sig dunjacka och mamelucker inomhus
  5. personifierar ren och skär dumhet.

Jag vet inte i vilket fack brevbäraren i shorts hamnar, men han kanske egentligen är en pingvin?

lotten_snow_basket
Precis som jag!
Share
65 kommentarer

Tidspress och deadline samt lite snö

Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)
Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)

Alla verkar gå omkring och knorra över (och twittra och fejsboka och blogga om) att dygnet har för få timmar och att december har för få dagar samt att snön är ett tecken på världens undergång. Själv tycker jag precis tvärtom!

  • Dygnet har ju för många timmar; jag jobbar så himla bra under tidspress och slarvar bara bort timmarna däremellan med … med … jagvetinteallt. (Jag har verkligen ingen aning om vad jag gör med timmarna när jag inte måste göra dittendatten. De bara försvinner.)
  • December har för många dagar. Låtom oss hoppa från lucia direkt till julafton och sedan vila två dagar för att vips hamna på nyårsfest i glittriga tajts. Vad ska vi med alla skräpdagar däremellan?
  • Snön är underbar. Det blir ljust, man får muskler och röda kinder av skottningen och tågresorna blir ju så spännande.

(Orsaken till att jag hinner blogga här och nu just denna eftermiddag är att jag inte har någon deadline förrän kl. 18:15.)

Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja.)
Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja. Om man inte vill se moroten som en metafor förstås.)
Share
18 kommentarer

Lagerlöf meets Moberg

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

Share
22 kommentarer

Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem

Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).

Det här med att engagera kommentatorer att yvas över basket är inte lätt. Vips övergick gårdagens inlägg till att handla om skidbindningar. Allt är Ökenråttans fel, för hon berättade när hon och lille Maken häromdagen mitt i Stockholm grävde fram forna tiders skidutrustning i källaren. Men

  • Ökenråttans ena lagg bröts av
  • väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
  • Lille Makens ena sula lossnade
  • Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.

Hur tar man sig hem med en avbruten skida? Man går-åker som en curlingsopa.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.

Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.

Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:

Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.

Aha.

Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.

Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).
Share
57 kommentarer

Folk pratar

Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.

Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.

– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.

Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:

1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.

De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.

Vad folk hörde mig säga igår?

– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.

Och här stod jag i en dryg halvtimme och väntade på en förbeställd tågtaxi. Den glade mannen till vänster var en SJ-anställd som höll mig på gott humör – även han väntandes på en förbeställd taxi.
Share
26 kommentarer