Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.
Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.
– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.
Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:
1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.
De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.
Vad folk hörde mig säga igår?
– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.
Senast tågdumt är Lille Makens erfarenhet när han nyligen tog tåget till Skåne för att hälsa på sin storasyster som fyllde år. Han beställde plats i en tyst avdelning i första klass för att i frid och ro kunna läsa en god bok. Den tysta delen var som en liten glasbur. Två ytterligare personer hade plats där i buren och de pratade högt och oavbrutet sedan de slagit sej ned. Lille M hummade försynt och sa "förlåt, detta är en tyst avdelning". Då svarade dom: "Men tåget har inte börjat gå än." Heliga enfald; skulle behovet av tystnad vara begränsat till när tåget går?
I förra inlägget (grattis förresten!) skrev du att du twittrade (utan att avslöja vad). Men du har ju ingen länk till din twitterkanal? Hur ska vi då hitta dit?
@ökenråttan Åh nej, de måste ha gått fel och hamnat på tåget när de skulle på bio! Stackarna när de tror filmen är slut ligger utgången i Skåne!
¨Hej!
Jag har precis hittat hit via nån blogg och jag njuuuuter av dina inlägg. Det märks att du varit/är kåsör och jag kommer så gärna tillbaka.
Förresten "grattis" lite i efterskott!
"Väntandes"?
Nu vill jag ha en lärd historisk utläggning om varifrån det där s-et kommer.
Den prydliga damen utan trådar ur öronen kanske brukar leka att hon pratar i telefon för att få sitta för sig själv eftersom att prata högt för sig själv bland folk anses galet.
Sen var det ju tur att det var en glad SJ-anställd som väntade på taxi tillsammans med dig. Tänk så trist det varit annars!
Ser lite mysigt ut. Faktiskt.
Förlåt, Olsson, jag tycker inte att mitt twitrande är något att skryta med. (Än.) Men ok:
http://twitter.com/lotten
Snart ska jag utreda s-et på "väntandes"!
AB: Jag har fått detta påpekat för mig förut — särskilt när jag pratade i radio. Då gjorde jag en farlig massa saker "cyklandes". Sa jag, och då ringde en dam från Oxelösund och sa att jag minsann inte borde prata i radio som jag uppförde mig och förvanskade det svenska språket.
Det känns inte fel och låter inte fel i mina öron — men vi måste ju gå till husgudarna på Språkrådet och höra vad de säger:
"Det är en stilfråga. I mycket formell stil har man bara springande, gående, sittande o.s.v. I lite mer ledig stil kan man använda springandes, gåendes, sittandes.
Det heter förstås alltid färdandes, låtsandes, minnandes, eftersom dessa verbs grundform slutar på -s: färdas, låtsas, minnas."
Det där sista hade jag faktiskt inte reflekterat över tidigare!
Och vet ni vaaaa? Jag har tagit mig ända till Alvesta!
Plötsligt skrev du "twitrande". Varför inte "twittrandes" (med dubbel-t och i lite mer ledig stil alltså)?
Twitrande är bara fisförnämsformen av twittrande!
(Det är den där ämrans bokstavstjuven som är i farten.)
Det är gerundium. Väntandes. Säger en del, medan andra påstår att det alls inte finns, utan bara är en variant av presens particip.
Har en lingvistkompis som höll på och undersökte saken, men jag vet inte om han kom fram till något.
Men hur kommer det sig då att jag aldrig någonsin har några lustar åt "väntandes"-hållet? Har aldrig haft. Har aldrig sett denna form i litteratur heller – utom i just bloggar. Och möjligen hört i talspråk.
För mig är det språkfel av samma typ som "mena på" och "vara själv", men kanske finns det en intressant språkhistorisk bakgrund från fornsvenska?
Och vad ska du med twiter till när du konstant-bloggar?
t
Gerundium.
Ah, ljuvliga ord.
Gerundium.
*lyckliga suckar*
AB: Jag försöker lära mig Twitter.
Det är verkligen underligt ibland och fantastiskt lärorikt ibland. Och användbart ibland — jag efterlyste deltagare till en kurs en gång. Samt (har jag förstått nu) väldigt praktiskt när alla som är på väg till bloggprisgalan ska träffas i förväg och hämta upp varandra på diverse ställen och (tydligen) inte har koll på varandras telefonnummer.
Sittandes å min stol vid datorn, gluttandes i verk från Lottens forna arbetsplats gav detta:
»konverb
konverb (eng. converb), grammatisk term för en infinit verbform med adverbiell funktion (även för konstruktioner som innehåller sådana former). Konverb är vanliga i bl.a. uraliska, altaiska och kaukasiska språk. I vardaglig svenska skulle participformerna på -andes/-endes som i Han kom springandes kunna betraktas som konverb. Termen gerundium används ofta för verbformer med liknande funktion.«
»gerundium
geru´ndium (lat., till ge´ro 'utföra'), grammatisk term för en infinit verbform med substantivisk funktion och böjning. Gerundium används i latinet i stället för infinitiv när den syntaktiska funktionen kräver oblikt kasus, t.ex. (ars) amandi (genitiv) 'älskandet(s konst)', docendo (ablativ) 'genom att undervisa'. Också i andra språks grammatik (t.ex. engelska, ryska) används termen gerund(ium) om verbformer som till funktionen erinrar om den hos latinets gerundium.«
Förmodligen går det att finna något ytterligare i SAG, vars fyra band står i hylla intill. Dock tar det så jämrans lång tid att hitta i denna digra grammatik.
Och min SAG är kidnappad av Bagport, annars hade jag haft den här i väskan bredvid mig.
Jag har kommit till Norrköping nu! Men vi står stilla och inväntar personal …
Du, Ökenråttan, den där glasburen såg jag idag, men den var full av fotbollsspelare. De var inte tysta.
Å andra sidan kanske man kan beställa avskild skrålavdelning också?
Enligt Wiki finns inte gerundium på svenska. MEN om jag har förstått saken rätt är detta presens particip:
* Salongen var full av skrattande människor.
– medan detta är gerundium
* Det blev en massa skrattande i salongen.
Gerundium kan användas som ett substantiv.
Har jag rätt?
Snitsig förklaring på skillnad, ab!
Men det där med skrattandes tänker jag att det är något som är någon sorts infinit verbform som "går i bakgrunden" medans man gör något annat.
"Skrattandes cyklade jag iväg." eller
"Jag cyklade skrattande iväg." (Hm, det kändes helfel att hänga på ett s där.)
Ungefär som när man i franskan har ett imperfekt som pågår och så helt plötsligt sker ett passé composé. Då måste det ju ske i dåtid, men hur är det med skrattandes, kan man göra det i nutid med?
"Skrattandes cyklar jag iväg."
Nu får experterna ta över.
Experterna? Jag tycker att du tillhör expertskaran!
Nu blev jag blyg.
"något som är någon sorts infinit verbform som "går i bakgrunden" medans man gör något annat."
upptäckte jag att jag skrivit.
Där smög det sig in ett litet s igen!
"Finns" det s-et eller är det bara ett "talfel"? Kan det vara "samma" s som är ute och snubblar?
Nej, jag är ingen expert men jag är glatt fascinerad över att det finns krångliga ord som försöker förklara varför man tänjer på vanliga ord åt ena eller andra hållet.
Det enda språk som jag har några poäng i är bibelhebreiska. Och det är ju inte ens avpassat till våra grammatiska termer även om man försökt pressa in det.
Gerundium på japanska är en komplicerad konstruktion. FYI.