För nytillkomna tittare ska jag berätta att ni är är välkomna hit och att man här kan skriva kommentarer utan att riskera något. Oftast hälsas man välkommen av en kommentator som heter Örjan och ofta kommer tokar in och rimmar helt off topic medan andra delar ut musiksnuttar som inte heller har med ämnet att göra. Blogginläggen handlar om basket, bokstävlar, underliga fakta och humor samt sport. (Märk väl att jag inte låtsas om hotellmögel och borttappade persedlar samt baaaarnen.)
Nu ska jag tipsa om mitt senaste knark.
Många – men inte tillräckligt många, för då hade världen varit en roligare plats – ser liksom jag på QI, som är en brittisk BBC-frågeshow som har gått som smort sedan 2003. Egentligen skulle Michael Palin ha varit programledare, men han tvärvägrade när han insåg att han än en gång skulle tvingas vara ”the straight guy” som skulle sitta och vara normal och trist bland massa komiker. Ironiskt nog engagerades istället Stephen Fry, som verkligen inte är straight.
Det handlar om allmänbildning, fantastiska fakta, roliga skämt, ovidkommande trivialiteter och … och … förstår ni? Det är som kommentatorsbåset! Och jag är naturligtvis Stephen Fry där i mitten. Här kommer nu hela första programmet. (Resten finns på Youtube, men man kan förstås också köpa boxarna för då får man nog extramaterial.)
QI betyder ”quite interesting”, och det är för att dela med sig av lite intressant information som man får poäng i programmet. (Men det är inte viktigt.) Fry styr allt och leder gärna in diskussionen på snuskiga skämt medan Alan Davies som sitter på hans högra sida ska vara den som vågar ge de självklara svaren och spela lite ”daft”. De andra paneldeltagarna byts ut, men många återkommer många, många gånger. Publiken skrattar lite för högt för min smak, men man vänjer sig. Poängen delas ut lite på en höft, men tydligen sitter en redaktion med älvor –”QI elves” – och räknar och hjälper Fry och sufflerar i hans öra.

Det jag tycker bäst om är att man inte ska säga det uppenbara, för då går larmet och så får man minuspoäng. Likaså om man säger något som har visat sig vara en faktoid. Deltagarna (inte minst Fry) skämtar gärna om ”the gay community”, hur otroligt obegåvade människor är i vissa delar av Storbritannien, hur skottar sluddrar, hur fransmän de facto är galna och så härmar de dialekter så att jag varken hör vad de säger eller förstår skämten.
Och jag bara skrattar och skrattar. Jag har sett alla avsnitt i rätt ordning och har nu börjar på säsong 5, vilket betyder att det snart kommer att ta slut. Då måste jag nog gå i kloster eller åka jorden runt för att inte bli galen av saknad.
Eller så talar ni om för mig vad jag kan göra istället.
Säsong fem, sista? Nej då, det finns fler, till och med according to Wikipedia som visar att man hösten 2012 inledde säsong tio, bokstaven J.
(Jag har sett t.o.m. säsong H på YouTube, så jag måste beta ikapp snart — fast jag vet inte om det fortfarande går att hitta kompletta program i extended version, som det gjorde för ettåthalvt år sedan eller vad det var … då när jag led av ett extremt beroende och såg rubbet.)
För övrigt tycker jag att Alan Davies är så söt så jag skulle vilja ha honom i ett köksskåp och ta fram och gulla med ibland.
Samt är det synd att det svenska försöket med Johan Wester inte alls blev så bra som det borde ha blivit. Men vad hette det? *iväg till nätet* Intresseklubben, ja. Nä.
Tack för omnämnandet.
Annika: Jag känner att vi skulle kunna skämta internt om QI, du och jag. Jag testar:
– Blåval!
(Lotten och Annika fnittrar. Det är nämligen så att söte Alan [jättesöte Alan] ganska ofta svarar blåval, men det är alltid fel.)
Det svenska försöket blev inte som QI, men som en svensk variant … och tyvärr inte lika rolig. Men hur skulle vi kunna skämta om att folk i vissa delar av Sverige talar fult, är dumma i huvudet och har tatueringar på fel ställen utan att alla skulle skrika KRÄNKT? Kan vi skämta om rövhål (hej alla spamrobotar) utan att det uppfattas som plumpt?
En svensk version måste satsa mycket mer på allmänbildning och ha gäster som är intelligentare än den genomsnittlige ståupparen. (Se där, nu kränkte jag i ett slag halva komikeruppställningen på en gång samtidigt som jag antydde att det finns människor som är intelligentare än andra, och då måste jag nog för säkerhets skull tala om att jag inte menar något illa med det och att alla människor har lika värde oavsett var de har sina tatueringar.)
Kortversionen: Lotten har rätt. Alldeles.
Långversionen: Det jag mest tänkte på när jag såg Intresseklubben (ja, vi tittade på hela eller nästan hela serien i någon sorts allmän förhoppning — och den var ju inte urusel, bara inte tillnärmelsevis lika bra som förlagan) var att de flesta av gästerna inte verkade ha en aning om vad showen i själva verket gick ut på, vad poängen med tillställningen var. Som om de trodde att de satt i Parlamentet, eller nåt.
När det gäller Brittiska faktaprogram så är jag otroligt
förtjust i Time Team och BBC Coast.
Wiki om Time Team. Wiki om BBC Coast
QI är förstklassig underhållning. Kul att se ett riktigt tidigt avsnitt , har mest sett lite nyare. Det känns som om dom över tiden fokuserar mer på minuspoäng för uppenbara svar än på poäng för rätta svar. Vilken jag tycker är av godo ty det verkar främja humorisiteten.
Det är bara att krypa till korset och erkänna att även jag är svårt beroende av QI, dock har jag inte varit så metodisk att jag betat mig igenom säsong för säsong. Nästan lika beroende som jag varit av Top Gear men inte så beroende som jag är av Bones. Kanske för att QI påminner om båset i kalendertider.
Time team är också en stor favorit men tyvärr har jag inte lyckats hitta deras sändningar på sistone. Fast de finns väl på play förstås, känner mig lite dum nu.
Jag tyckte att problemet med ”Intresseklubben” var det putslustiga studentikosa Stellan Sundahlska tilltalet. Man försökte göra ett nytt ”Snacka om nyheter” vilket programmet inte ska vara. Möjligen klarar Johan Wester av programledarrollen med mycket hjälp och stram regi men jag tror inte han är mottaglig.
I övrigt håller jag med Lotten.
Får jag vara lite Mary på Tvären då och säga att jag tycker QI har sina fläckar. Ibland är det lite för mycket ”fnissa åt folk som inte har förstått”, och så saknar jag kvinnliga deltagare. Men kul för det mesta, absolut!
Jag knarkar också! Och mina favoriter är Jo Brand och David Mitchell, Jo för att hon kan bidra med ett kvinnligt perspektiv i den ganska grabbiga miljön och David för att han tänker ”varvet ut” och ger roliga bilder av hur det skulle kunna vara på andra sätt. Blåval på er!
P.S. Ronny Arcona är också ljuvlig när hon gör viktorianska tanter. Hon kommer nästan upp i Siân Philips-kaliber. (Hon som spelade Livia i den klassiska ”I Claudius”.)
Åhå, jaha, har sett första och det var helt okej. Någonstans mellan hyllningskörerna och Mary på tvären hamnar jag nog.
Låååång artikel om QI på Wikipedia.
http://en.wikipedia.org/wiki/QI
Reflektion från första serien. Där nämns tre frekventa engelska ord som knappt har några rimord
-orange
-purple
-silver
Likartade frekventa svenska ord med få rimord?
Silver på svenska?
Men oh, Anna, do tell us something quite interesting om Mary på Tvären!
”Mary, Mary, quite contrary” är ett engelskt barnkammarrim som man kan läsa i Mother Goose:
Mary, Mary, quite contrary
How does your garden grow?
With silver bells and cockleshells
And pretty maids all in a row.
Men tydligen är det inte så gulligt som det låter. Mary i rimmet är tydligen Mary Tudor, ”Bloody Mary”, den katolska drottningen som kastade meningsmotståndare på bål som hade de varit halmstrån (jag höll på att skriva marshmallows men nån måtta får det väl vara på hemskheten en sån här fin och solig söndag). Mer att läsa här: http://www.rhymes.org.uk/mary_mary_quite_contrary.htm och här: http://en.wikipedia.org/wiki/Mary,_Mary,_Quite_Contrary
PS Lotten! Det har utbrutit språkpolisstrid på min facebooksida!
Här sitter jag och läser och läser i flera år, och aldrig släpper jag ifrån mig en endaste kommentar, men nu måste jag ju!
QI! Knark är ordet, för det går ju bara inte att sluta titta.
Tips: sök på QI XL på Youtube, för då får man 45-minutersavsnitt. En kvart mer av QI kan ju bara vara bra.
ÄNTLIGEN, Marika! Välkommen!
(Jag känner inte Marika alls, men det kändes som om ett äntligen var på sin plats.)
Nu ska jag berätta vad det stod på Annas facebooksida och hur språkpolisigt det var eftersom alla här ju inte kan se vad det står där. Anna frågade:
”bilderna i fotoalbumet på de solbrända bröderna Stranne med blonda mustascher som bär plank”
nej va? hur skriver man för att det inte ska bli mustacherna som bär plank?
(Märk väl hur Anna slarvar med versalerna på ett fullständigt horribelt vis.)
Och så lär vi oss alla att Bloody Mary hade något att göra med marshmallows.
Även jag ser på QI fast baklänges och har sett D-säsongen. Ska nu komma i gång med C.
Varför? För att jag kan.
Förlåt! Inlägget var publikt men jag glömde att man inte ens kan se det om man inte har fejsbok själv. I vilket fall har det helt spårat ur nu, och dessutom visade sig bröderna vid ny koll i albumet ha polisonger och inte mustascher, så där föll alltihopa.
Jag glömmer versaler ibland när jag har bråttom. Det är inte så farligt tycker jag, värre att glömma nycklarna.
Idag är jag ju Stephen Fry, och han mår fysiskt illa om folk skriver fel eller glömmer s-ändelsen på ord. Därav mina hårda ord, Anna.
Preposterous! hade han nog sagt.
Just, ja, Mary, Mary! Den här snurrade dygnet runt i studentlyan:
http://www.youtube.com/watch?v=MmngKthW688
(VVFL står fortsatt enade.)
En av mina vänner är från den anglosaxiska delen av världen. Vi har konstaterat att barnramsor på engelska ofta handlar om hur alla dör i pest, mordiska drottningar och annat trevligt, medan de svenska handlar om små vita lam. Det värsta som kan hända är att man tappar tån.
Här är jag – hejdlöst beroende!
Välkommen Marika
”I second the motion.” Uttryck som jag lärde mig på elevrådsmöten på amerikansk high-school.
Det är onekligen mer action i brittiska barnkammarrim. I Sverige får man inte ens sjunga ”då så skjuter jägarn dig” längre. Nu ”tar jägarn dig” oklart var jägaren gör sedan. Är nackavvridning snällare än skott om man är hare?
Ang pålägg av skratt (och andra ljudeffekter). Skillnad i olika kulturer.
Har sett ”Dansar med vargar” flera gånger. Först på svensk bio, därefter på malaysisk TV och senast på svensk. Bakgrundsljudet (och musiken) var irriterande högt på den (icke-dubbade)malaysiska varianten
Tackar och bockar för välkomnandet. Nu ska jag bara fortsätta med kommenterandet och inte falla tillbaka i nån sorts intet…
Det är klart du inte gör, Marika.
Något helt annat: idag har jag varit på en förhandsvisning av Björn Gustafssons och Henrik Schyfferts vårturné. Och det ska jag tala om – Schyffert har kommit på hur man skämtar om sådant som man ”inte får skämta om”.
(Det är jätteenkelt.)
Lite sent inne men ville bara säga att jag älskar QI. Och Top Gear. Och Bones. Och Doctor Who. Alla andra tv-serier kan jag både ha och mista. Varje dag går det repriser av QI och Top Gear på BBC Entertainment och det funkar alltid som eftermiddagsunderhållning om man inte har något annat för sig. Vissa program av QI har jag aldrig sett, andra har jag sett massor av gånger. Jag har däremot sett alla avsnitt av Top Gear i sin nuvarande utformning minst en gång förutom avsnittet som gick igår kväll. Men jag kan se om dem nästan hur ofta som helst ändå.
Vad skönt att jag har Top Gear att se fram emot när jag har betat av alla QI!
Förvånar mig inte ett dyft att denna spirituella samling båsinvånare förenades av en gemensam vurm för detta utmärkta program! En av mina favoriter är Johnny Vegas (dialekten…! Och avsnittet när han berättar om konventet 1654 med bläckfisk-häxan och sjöjungfrurna!) Och Dara O´Briain! Och Bill Bailey! Och…osv (=jolmig dyrkan)
Marika, det går inte. För det här båset med tillhörande värdinna är också beroendeframkallande.
Lotten: Fast det bästa med blåvalen är ju att Alan missade den gången blåval var rätt svar.
För övrigt kan du få se programmet spelas in på plats om du anmäler dig här. http://www.applausestore.com/applausestore-reserve-form.php?id=147&bid=4
Kanske ett av de bästa klippen ur QI:
http://www.youtube.com/watch?v=HUVBXb4XIqE
Tack, Pelle Sten, nu är jag registrerad, men var tvungen att hitta på en andrarad i min gatuadress, annars gick det inte för sig. (Och det där favoritklippet visade jag här hemma för valda delar av familjen. Jag skrattade så att jag tappade andan, medan de knappt ens log. Det är förstås något allvarligt fel på dem.)
Lotten: Testa den här på familjen. http://www.youtube.com/watch?v=duqlZXiIZqA Funkar både för språknördar och de som gillar hån av idioter. 🙂
I see! (Sa en av dem så att jag frustskrattade.)
Nu finns det mer info om när årets säsong spelas in. http://qi.com/join-the-audience
Vad bra, Pelle Sten — du är liksom min IQ-hjälpreda!
[…] förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp […]
[…] Sedan dess har han skrivit böcker, gjort översättningar från tyska (som han pratar flytande), haft egna tv-serier, agerat i massa filmer (särskilt i Oscar Wilde-filmen – ”I was Born to be Wilde”, sa han). En gång var han med i en film som hette I.Q., vilket är quite interesting med tanke på succé-tv-serien som jag njuter så av: Q.I. […]