Hoppa till innehåll

fixafilm_Min splittrade fredagskväll och Skavlanfrustration

Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller  dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Uteliggartröja?
Uteliggartröja?

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:


Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

Share
Publicerat iBloggen

24 kommentarer

  1. När jag såg Morten i den grå tröjan så tänkte jag på en kommentar här.

    Jag vet inte riktigt hur en bra talk show skulle se ut, men jag mötte en tjej igår eftermiddag som jag tidigare haft långa intressanta samtal med och kände att jag saknade samtalen såå. Så jag funderar mer på hur man skulle kunna få till nån sorts lajvmingel med henne och andra intressanta kompisar/bekanta/vänner och få prata hål i huvudet på varandra alt få huvudet fyllt av varandra.

    Men Robbie hos Skavlan är alltid kul.

  2. Den som intervjuar ska vara påläst OCH KUNNA STÄLLA VETTIGA FÖLJDFRÅGOR. Den som blir intervjuad ska ha något att berätta som vi inte redan visste och en FÖRMÅGA att berätta på ett levande sätt.

    Det allra bästa “Här är ditt liv”-programmet nu senast var det med Lena Maria Klingvall som inte är/var så känd nuförtiden. Hon kunde gripa tag i tittaren med det hon berättade. Och hon hade vänner som också kunde säga något vettigt.

  3. Jag gillar inte intervjuprogram som genre, så jag kan inte uttala mig i frågan, men jag kan däremot tipsa om ett roligt Youtubeklipp med världens mest mellanstora saxofon … skojar!

  4. Man Grey

    Ett program som blivit en otippad favorit är “Inside Actors Studio”. Vid en första anblick kan den knastertorre intervjuaren James Lipton verka avskräckande, men ju längre programmen lider och ju fler man ser, inser man att han är ruggigt påläst och att intervjuoffren ärligt svarar på och uppskattar hans frågor. Programmen avslutas med att dramaelever får ställa egna, som jag uppfattar det, orepeterade frågor. Dessa kan dock bli lite väl insmickrande och “amerikanska” både på sätter de framställs men också vad de handlar om. Och sug på detta, hela programmet ägnas åt samma skådespelare! Inget flyttande runt, pussande på kinder och plötsliga försvinnanden. Man skäms ju ibland när Skavlan släpar en intressant person runt halva jordklotet för att ställa tio frågor, av vilka fem verkar vara formulerade av redaktionen för Lilla Aktuellt. Ingen skugga över det programmet, det är ett strålande sätt att få unga intresserade om vad som händer utanför den virtuella världen i datorn.

  5. Man Grey

    Sorry! “…intresserade för…” skall naturligtvis vara i sista meningen. I en sådan här välmeriterad skara vågar man inte släppa garden på det sättet.

  6. Parkinson (hinner inte skriva mer nu men måste prenumerera)

  7. Man Grey har alldeles rätt om det amerikanska programmet “Inside the actors studio”, som började sändas redan 1994 och nu sänds i 125 länder. Det är intressant, roligt och icke snuttefierat. James Lipton är en lysande intervjuare.
    Fredagar kl 18:55, Kanal 9. Repristiderna kan variera. Ett program som nästan är beroendeframkallande.

  8. Men hur ska man komma över själva Lipton? Han ser ju alldeles jättekonstig ut. Parkinson, jodå, men han påminner så mycket om min gamla chef att jag blir förvirrad.

    Sedan Skavlan blev sexism-anklagad har jag svårt att tänka på något annat. Men jag har ett helt relevant youtubeklipp!

    http://www.youtube.com/watch?v=ECIDJc6vj8k

  9. Oj vad jag har varit frånvarande — nu måste vi kolla på Reuter och Skoog!

    Min spaning när det gäller intervjufrågor är att man numera inte säger “hur känns det” utan t.ex.:

    1) … jaså, blåa — hur tänker du då?
    2) Om jag säger ”kofta”, vad tänker du då?
    3) Kan du utveckla dina känslor inför nästa säsong?

  10. Men det vore väl för väl om de lyckats evolutionera den frågan!

  11. PK

    Ingen bacon idag.

  12. Det ska inte kännas som en intervju, det ska verka vara ett vanligt samtal. “Offret” ska spontant berätta om spännande och intima detaljer, helst för första gången. DÅ är det lyckat! Eller?
    Jag läser helst självbiografier och igår gick det en bra film på TV baserad på Temple Grandins liv med diagnosen autism. Hellre det är TV-intervjuer, som nästan alltid känns för korta, vinklade eller störiga pga excentriska programledare!

  13. Det viktigaste är förstås att intervjuaren är påläst. När Skavlan hade Ken Robinson med i studion häromdagen hade han inte en susning om vad Robinson tänker och står för. Vad som hade kunnat bli en otroligt spännande intervju om skolan och barns behov blev bara pannkaka. Och förklara för mig poängen med att samtidigt intervjua en svensk statsminister, en norsk högerpolitiker, en engelsk pedagog och en norsk skidåkare? PA-NN-KA-KA. Den enda gången jag har sett Skavlan hyfsad (fast då ska jag erkänna att jag bara har sett tre-fyra avsnitt, varav inget med Robbie W tyvärr) är när han intervjuade Woody Allen. Men vem kan misslyckas med Allen?

    Jag har svårt för James Lipton för att han är så oerhört full av sig själv. En bra intervjuare ska inte vilja ha huvudrollen själv, tycker jag. Men jag håller med om att han ställer bra frågor. Det var samma sak med Krisitian Luuk: bra och intelligent, men lite för mycket personlighet.

    Ett alternativ är att intervjuaren är så rolig själv så att man bara vill titta på honom eller henne, som Conan till exempel.

    Men nej Parkinson är den bästa hittills. Jag kan inte komma på någon svensk som är/har varit lika bra. De i Babel kanske? Jag har inte sett det på jättelänge.

    Oj vad långt jag skrev! Jag sitter och väntar på att ett hus fullt med sovande människor ska vakna så att vi kan åka på utflykt. Eller inte på att huset ska vakna, men ni fattar.

  14. PS Jag är en timme efter er, så de är inte så trötta som man kan tro.

  15. Vitsen och charmen med Skavlan, enligt mej, är att han finner beröringspunkter och gemensamma intressen i en ganska brokig samling av gäster.

  16. Åh. Anna är ute och reser med familjen och sätter sig ändå och skriver en hel uppsats här. Så fint!

  17. Man Grey

    Jisses. Hur kunde jag glömma Parkinson?! Någon bättre än kan jag inte påminna mig, nu när jag redan en gång blivit påmind.

  18. Tack, Anna!

    “What you need to do, young Robert, is take your head firmly out of your arse.”

  19. Ullis

    Eftersom Arja är lesbisk, så är det märkligt att det alltid skall frågas om hennes ev. förhållanden med massa karlar.

  20. Tänk, precis den repliken fastnade jag också för.

  21. Irk, jag känner för första gången på länge att jag behöver be om ursäkt för frånvaron i bås och blogg: liiiifvet drar mig från datorn och sätter mig i situationer där jag inte får tillfälle att snegla ens på mobilen. I och för sig är det trevligt med ögonkontakt å så, men … tangenterna blir ju alldeles dammiga.

  22. Röstar också på Parkinson som har en förmåga att både vara påläst och intresserad OCH att få gästerna att prata själv, utan att behöva ledas av honom. Parkinson hade (för han har ju pensionerat sig tyvärr) lagom mycket personlighet, en diskret engelsk charm liksom, och var så otroligt intresserad av sina gäster. Såg Parkinson på BBC Prime i början av 90-talet och har sen dess aldrig sett någon bättre. Märkligt nog, för jag menar – det är inga konstigheter, han besitter inte egenskaper som är omöjliga för andra att besitta. Men visst är Luuk en liten bit på väg? Och Carina Berg i sina flyttar in-program, hon är inte så illa hon heller. Personlighet, men intresse av personen som ska intervjuas. Skavlan är jag kluven till. Ofta spännande gäster, men Skavlan själv… njaeee.

  23. Men! Tänk vilka fina intervjugener Luuk-Berg-avkomman har fått!

    Om man tittar på Parkinson och verkligen analyserar vad det är han säger, så är det underligt att svaren blir så himla bra. Bland annat:

    – Det här med spriten. Hur har du det med din alkoholism?

    Hade Skavlan sagt så hade svaret inte blivit uttömmande och roligt utan kanske:

    – Jag har inte längre några problem och vill inte prata om det längre med hänsyn till mina barn.

    *pinsam tystnad*

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.