Hoppa till innehåll

Etikett: skidor

Ingemar Stenmark: 60 jädra år gammal

För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.

Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.

lotten_slalom_78
Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.

Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.

En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.

Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.

Share
39 kommentarer

Varföre åkte jag inte Vasaloppet eller Tjejvasan eller vad det nu var jag skulle åka?

Idag ska ni egentligen inte hänga här, utan hemma hos Pysseliten. Men förra årets intensiva skryt om skidåkningens fasor och ljuvligheter slutade ju dels med att jag drabbades av hybris eftersom jag åkte Stafettvasan i basketmatchställ så jävla snabbt, dels med att jag bestämde mig för att åka skidor resten av livet. Jag må ha trillat var hundrade meter och lika mycket på platten som i backen, men däremellan for jag fram som en gasell. Sägs det.

vasaloppet_pah
Alldeles för stolt över min insats 2015 är jag här.
tjejvasan_anm
Anmälan till Tjejvasan 2016.

Jag anmälde mig och betalade och skulle definitivt åka Tjejvasan 2016. Dessutom drog jag med mig minst tre andra i fallet, varav Pysseliten var en.

Snövita vidder, ljuvligheters ljuvlighet och de knastrande knäna som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt från gummiband till tortyrinstrument från medeltiden och lite mer hokus pokus hjälpte inte. Den 5 januari kom domen:

vasaloppsintygnej2

Men skidåkningen – som kostade mig ett par fantastiska stövlar som stals, en axel som gick sönder i en nedförsbacke och en helvetisk massa tid och fokus som försvann från mitt basketspel – finns ju kvar.

stolenboots
De ack så stulna stövlarna.

Jag måste bara bli miljardär och forska fram konstgjorda hälkuddar och skidstödhjul först.

Men! Hur gick det för Pysseliten? Bröt hon i Evertsberg? Körde hon i mål? Kolla.

Share
60 kommentarer

Från Evertsberg till Oxberg är det faktiskt bara 14 km

Man skulle kunna tro att en rapport om 14 kilometers skidåkning ser ut så här:

  1. Tog på mig skidorna.
  2. Började åka.
  3. Kom i mål.

But nooooooo.

voltaren
Förberedelser igår: blogg, Sveriges Radio-mössa, extrabatteri, karta över Mora, smärtplåster.
krangelbilen
Skidåkningens baksida: bängel, material, lastning, krångel och urlastning samt klistervalla i hela bilen.
chipfot
Fotboja: kardborrband med elektroniskt chip som gjorde att alla visste vad jag gjorde ute i spåret. Eller nej, alla såg bara hur fo… långsamt jag åkte.
warminguplotten
Här värmer jag i gryningen (eller om fotografen/kulturchefen kanske la på ett filter?) utanför tävlingsspåren medan vallar-Sven inspekterar i bakgrunden. Men … vad har jag på mig?
matschstall_EB
Det är en självklarhet att man har basketmatchställ när man åker skidor.
cillainge-vaxel
Slägg-Cilla Nilsson växlar lyckligt till skid-Inge Blomberg i finkläder.

I fyra timmar stod jag och tre av mina andra lagkamrater samt vallaren Sven i Evertsberg och irriterade oss på att klockan gick så infernaliskt långsamt. Svens dotter Cilla var ute och saxade i backarna strax efter start och växlade sedan till coachen Inge som flög fram som Sixten Jernberg innan det skulle bli min tur.

Väntan påminde mycket om min friidrottskarriär i Dallas (kort och intensiv men inte särskilt framgångsrik), där man står eller ligger på innerplan och ser cool ut medan man väntar på sin tur och alla runtomkring befinner sig i sin egen lilla bubbla med nervositet, prestationsångest och förväntan. (Jag sprang sträckan ”2 miles” och kom tvåa i skolmästerskapen, men led alla helvetes kval och saknade bollar precis hela tiden.)

I Evertsberg hade de ett snillrikt system med bildskärmar som förvarnar när ens lag är 700 meter från växlingen.

evertsberg
Problemet var bara att det var stört omöjligt att 1) tränga sig fram till dem 2) se nåt.

Därför skickade vi fram radio-Jonas, som inte drar sig för att med pondus tränga sig fram som ett mediedrev. Han fick order att ringa till mig när det var dags, varför jag ställde mig att prata med folk, peta näsan och fråga ut Cilla, som var nöjd med att redan ha åkt sin sträcka. Inte hörde jag att Jonas ringde då, inte!

poserar
Dessutom var jag faktiskt upptagen med att posera för idolfoton.

Den fjärde uppringen hörde jag, men då fastnade vantarna i blixtlåset så jag hann inte svara den gången heller. I detta läge kunde jag ha tänkt:

– Skit, Jonas har ringt fyra gånger, det är dags! Jag måste rusa till min växlingsplats!

Istället tänkte jag:

– Hoppsan, fyra samtal från Jonas. Bäst att jag ringer upp honom och frågar vad han vill.
– Inge väntar på dig i växlingsfållan!!! skrek Jonas i mitt öra när jag väl fick kontakt.

Så då reagerade jag som en blixt och snubblade in i fel fålla två gånger innan jag fick på mig skidorna och på strakben kunde glida fram till den frustrerade Inge som för att snabba på processen klappade till mig med sin stav i min rygg, medan jag gled iväg och febrilt försökte få på mig mina stavar.

– Nejnejnej, stopp, det duger inte! INTE MED STAVEN! skrek en funktionär.

Jag stannade pronto, Inge slog till mig på (rätt) axel, and off I went. (Om ni nu tror att jag överdriver situationen, så finns filmbevis hääär.)

Efter en liten, liten stund for jag så snabbt nerför att jag av pur skräck lade mig i skogen bredvid spåren.

Efter 1 km föll jag precis nedanför en brant backe och alldeles före en brant uppförsbacke. Väldigt illa planerat.

Efter 3 km föll en liten, liten japanska (flagga på mössan) framför mig i en nedförsbacke. Jag hade hört talas om skidåkare som när detta händer helt enkelt bara hoppar över hindret, så jag tänkte att jag skulle göra det. Att tänka är stort, att agera rätt är större – så jag tvärbromsade medelst plogning och körde rakt in i japanskan och spetsade henne lite på skidorna. Fnittrande och med snoret rinnande hjälpte vi varandra upp och saxade uppför nästa backe.

Efter 3,5 km föll jag på platt mark när jag stod helt stilla och försökte ta fram telefonen och ta en bild, men fastnade i blixtlåset med vantarna igen.

Efter 4 km föll jag min vana trogen i en uppförsbacke. När den lilla japanskan då saxade förbi mig, ropade hon med svag röst:

– Do you want me to stop and help?
– NO! Go-go-go! ropade jag och tänkte att det var då själva fan att det är förbjudet att ta av sig skidorna och gå upp.

Efter 6 km stannade jag och ringde till Jonas.

– VAD ÄÄÄÄR DET? ropade han eftersom han och radio-Jenny trodde att jag hade trillat och brutit benet.
– Hej! Kan ni säga till Sven att han kollar Dawods vallning? Jag har inget som helst fäste, och det är jättesvårt att göra något annat än att staka. Men glidet är underbart!
– Men går det bra?
– Javisst! Men kolla nu med Sven om Dawods vallning fortfarande är okej!
– Va? Jajajajaaaa, Sven, skidor, Dawod, valla, fäste.

Efter 7 km gled nr 418 förbi mig – sjungande.

– Trallalaaaa, tralla, traraaaajdiraaaaaa. Lalalaaaaa.
– Så trevligt du sjunger för mig! skrek jag.
– Hellre än bra, trallalallaaaaaa! trallade nr 418 och gled ifrån mig.

Efter 8 km och väldigt mycket uppför, stod lokalbefolkningen plötsligt och hejade på oss. Jag stannade och tackade dem och frågade om de stod där hela dagen. De tyckte inte att jag skulle konversera utan faktiskt åka vidare.

sportdryck
Mannen med saltgurka och sportdryck!

Efter 9 km dök en vätskestation med varm sportdryck upp som en skänk från ovan. Jag var visserligen varken trött eller törstig, men stannade för att berömma initiativet. Då fick jag saltgurka som belöning!

Efter 10 km var det ismos uppför och i alla svängar och stenhård rodelbana nedför. Då filmade jag en saxning uppför – kameran sitter fast i en ställning på magen. (Ber om ursäkt för att det inte alls syns att det är uppför.)

Efter 13,9 km stannade jag och satte på kameran och filmade de sista 100 meterna med nedförsbacke, sväng och uppför till växlingen – men nummerlappen trillade ner så hela filmen visar bara nummerlappens baksida. När det var 500 meter kvar, sattes dessutom ett tjoande flyglarm igång i telefonen som betyder ”påminn Tolvåringen om gitarrlektion!”.

lottentilldawod
– Dawod! (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) Var är du? (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) DAWOD!

Efter att ha växlat till Dawod kom coach Inge och sa att jag hade åkt så otroligt snabbt och att alla var alldeles chockade och att de inte hade varit beredda utan stått i kaffekö när förvarningen kom samt att det ju var alldeles fantastiskt alltihop. Jag trodde inte mina öron.

forvanadlotten
– Va fan säger du? SNABBT? Du skojar! Jag är inte snabb! Quatsch!

Intervjun som gjordes i radion strax efter målgång kan man fortfarande lyssna på – jag låter som en glad, berusad talk show-gäst som inte har några som helst hämningar eller formuleringsförmåga. (Den finns långt ner på den här sidan och heter ”Jag måste ha genat nånstans”.)

dawod_chr
Växlingsstudie: Dawod ligger före Christer …

En liten stund senare växlade Dawod till Christer medan vi andra satt i bilkö och mitt ombyte låg i fel bil så att jag till mångas förundran och glädje huttrande och stapplande fick irra omkring i Mora iklädd skid- & basketställ i en timme. När ombytet väl anlände, var det som att krypa ner i en uppvärmd säng.

kallaskor
Skidsko och blöt socka byts mot gåsko och torr socka. Bättre än all blåbärssoppa i världen.
storbild
När vi väntade på vår femteman, kulturtjifen Christer, blev vi plötsligt filmade så att vi hamnade på storbildsskärmen. Mogna Lotten tar då bild på situationen och mogne Inge sätter kaninöron bakom mitt huvud.
chr4
Och så kom kulturtjifen på upploppet! Vår tid blev 8 timmar och 44 sekunder – och man får definitivt skylla på mig för att vi inte klarade åttatimmarsgränsen.
vasaloppet_pah
Pfffffft. Det här var väl ingenting.

Så … så här var det alltså:

  1. Tog på mig skidorna.
  2. Började åka.
  3. Kom i mål.
Share
78 kommentarer

På väg till Mora!

Idag klev jag med svårigheter på bussen med två par skidor, tillhörande stavar, pjäxor och en basketväska med sånt som man har när man åker iväg på tävling. Men inte alls basketskor, shorts, linne, bomullsstrumpor och pannband.

Jag stoppade istället ner underställ, tajts, yllestrumpor, mössa, vantar och andra underligheter … (Men jag stoppade för säkerhets skull ner ett matchställ ändå.)

STOPPA PRESSARNA! DET BRINNER I MORA!

Skärmavbild 2015-03-05 kl. 10.55.16

Om jag i början av februari hade känt till att det skulle börja brinna i Mora dagen före min premiär i Stafettvasan, hade jag tackat försynen. Nu känner jag bara ”jag ska åka genom eld och snö – inget kan stoppa mig”!

radiobilen
Radiofolket kör radiobilen. Strax är vi till Sala komna.

Uppdatering
Vad kan man tro att bilden här föreställer?

IMG_7285
1. Filminspelning av svenskt tv-drama. 2. Kyrkkaffe. 3. Stafettvasans deltagare.

Fikarna från vänster: Cilla Nilsson (friidrottare), Cillas pappa (vallatjifen), Dawod (datortekniker och syrier som bara har bott i Sverige i ett år), Christer Hermansson (Strängnäs kulturchef), servitör iklädd medeltida kläder. Och det är alltså Cilla, Dawod, Christer och jag som är 4/5 stafettåkare.

gruvtunna
Karl XI:s tunna som tog honom ner till gruvan i Sala. (Den som bryter lite mot reglerna är inte jag.)
radiobilenlotten
Nu åker vi vidare mot Borlänge, där vi ska äta pasta inför morgondagens stordåd. (Pffffft, det är bara 14 kilometer!)

Uppdatering
Nu har vi ätit lunch på Kupolen i Borlänge.

pytt
Cilla (som ät tyngdlyftare numera) och jag (som bara äter och äter) åt varsin pytt med extra ägg.

Dawod beställde pizzan ”Dalkurd” eftersom han är en kurd som befinner sig i Dalarna. När han kom till kassan, rynkade kassören pannan och ögonbrynen samt överläppen och sa:

– Arab eller kurd?
– Kurd, svarade Dawod.
– Då blir det 15 % rabatt, sa kassören medan han lyste som en sol.

En liten stund senare skulle Dawod köpa en ”ormsalva” och vi andra okunniga spekulerade i om det handlade om något som skulle skrämma bort ormar eller om han kanske var ormägare. Vi såg på avstånd hur han i kassan diskuterade valet noggrant och hur kassörskan log brett.

– Jag fick 15 % rabatt av henne också!
– Va? Var hon också kurd?
– Nej! Alla bara ger mig rabatt!

Nu passerar vi Gagnef och börjar fundera på klädseln och sminket till det där kvällsminglet som vi är bjudna på av skidåkarinstruktören Mattias Svahn (populärt namn i skidåkarkretsar, om än felstavat).

ski-skirt-vintage
Jag har ju bara med mig skidåkarkläder och kommer att skämma ut mig  totalt.

Uppdatering
Sådärja. Lite öl och vin och apelsiner samt klistervalla så sover man gott dagen före loppet!

Skärmavbild 2015-03-05 kl. 21.51.43

Share
47 kommentarer

Det mest osannolika: jag är på skidläger

barroskitskida
Barr i klister.
  1. I maj ska jag segla jorden runt på åtta timmar.
  2. Jag anser att stortån på höger fot är helt onödig.
  3. Hollywood har köpt rättigheterna till storyn om mitt liv.

Se där tre komplett osannolika meningar. De kan helt inte komma från mitt tangentbord. De är lika osannolika som den här meningen var för en månad sedan:

Jag är just nu på ett fyra dagar långt skidläger.

Och ändå är detta helt sant. Jag har två par (lånade) skidor, tre par stavar, två par skidpjäxor och underställ och yllesockor (hej Cecilia N.) och åker flera mil om dagen. Här kommer ännu en helt osannolik mening som icke desto mindre är helt sann:

– Lotten flög ju fram i spåret! sa Strängnäs’ kulturchef Christer Hermansson nyss till vår tränare Inge Blomberg.

Om detta osannolika verkligen händer, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till så oerhört löjligt jätteliten att jag inte begriper hur Stafettvasaloppet ska genomföras med mig som deltagare.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar, sa Tage Danielsson om Harrisburg – och jag säger likadant om detta stolleprov. Snön är ljuvligt vit, skidspåren är (enligt kännarna) fantastiska och solen lyser så snällt på oss medan takdroppet droppar som om det inte funnes en morgondag eller skidåkare som vill ha minusgrader.

ingeklister
Inge och Christer har gemensam klädkod.

– Böj på benen! Ta i! Stavarna längre fram! Stavarna längre bak! Bra!
– Öööööh.
– Diagonalåk nu! vrålade Inge till mig där han for fram bredvid mig ute i spåret.

Hmm. ”Åka på diagonalen.” Nu? Var? Snett över spåret eller vad menar karln?

– När du blir trött i armarna byter du till stakning.
– Vad tusan säger du – skulle det var lättare?
– Omväxling förnöjer, vet du.
– Vaff…?
– Sedan kan du byta till stakning med frånskjut.
– Du kan vara stakning med frånskjut!

Inge är med andra ord inte riktigt klok.

stugan orsa
Typisk skidlägermiljö, va?
klister_valla
Mystiska lådan. Kan liknas vid dopning i kombination med handbollsklister.

Men lyssna nu, alla belackare – det här ska jag klara av. Jag har en överjordisk träningsvärk i stakningsarmarna och en fullständigt bedrövlig koordinationsförmåga. Men trött är jag inte. Utom kanske ibland.

Share
65 kommentarer

Jag är Gunde på så många olika plan

Jag ber om ursäkt, alla ni föreläsare som lägger ner så mycket tid på era presentationer och manus men har dålig mickteknik och bara står stilla bakom talarstolen och läser innantill från skärm eller manus: nu tar jag fram datorn och bloggar lite istället.

(Heldagsseminariet som jag är på handlar om läsning och språk. De som talar är till största delen läsare som läser men som inte är talare. Förlåt.)

trist

Vi går direkt till en skidrapport! (Bakgrund. Radiointervju.)

Igår träffade jag min coach Inge Blomberg och en av mina stafettkamrater – släggkastaren Cilla Nilsson – för att få lite beröm. Cilla (som numera är tyngdlyftare) satte iväg uppför backarna som en liten ekorre upp i en tall. Schwopp, så var hon på toppen. Bromsklossen Bergman umgicks med Bosse Bakhalt och Svenne Snubbel samt Hans Halka.

Efter 2,5 km sa Cilla hejdå (hon orkade säkert inte mer, eller hur?), medan Inge sa att ”vi åker väl ut och njuter av ett varv på femman?”.

Njuta av 5 km på skidor? Well. Vi åkte och åkte och när jag slappnade av i en nedförsbacke, kom plötsligt en sväng och störde. Så jag föll. Rumpan är bäst att landa på, men det gjorde jag inte; jag tog emot mig med häger höger axel. Krask. Kras. Fan. Aj.

– Är du okej? skrek Inge.
– Du måste ta en bild! ropade jag tillbaka.

trill-lotten

Om man gör illa sig i basket, ropar man på byte och sätter sig på avbytarbänken. Om man gör illa sig under en skidtur, förvandlas man till Gunde 1989.

Sedan körde vi lite vilse, så de fem kilometrarna blev jättemånga fler. Inge bara ryckte på sina fungerande axlar och gled helt obekymrat på. Jag stånkade, frustade, snorade och kämpade på darriga ben och en arm tills jag kom fram och fick en tröstsemla.

Så. Axeln är öm, jag knaprar randiga piller och smörjer med lite tigerbalsamliknande sörjor som luktar omklädningsrum. Det är inte synd om mig. Allt ska inte gå som på räls skidspår. Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Man måste våga misslyckas för att lyckas. Om man inte chansar och ger … bla bla bla.

Gunde_Svan_enstav
Gundes enstaviga protest mot luddiga tävlingsregler 1985. (Foto: Bengt Kjellin)

Faaan.

Share
69 kommentarer

Utskällning

Inte nog med att jag den senaste tiden har blivit utskälld av till synes helt normala människor här och där; jag blev idag jätteutskälld även i skidspåret. Fastän jag höll till vänster!

isspaar
Is, skare, fotspår, djurspår och lite mer is.

Jag halkade omkring i dagens isspår i en fart som förmodligen heter ”1 km i timmen”. Plötsligt dök en vacker, nästan vit hund upp i full fart – springande rakt mot mig i kollisionskurs som i ett chicken race.

(Fotnot Informativ parentes! Jag kan egentligen bara känna igen två hundraser: golden retriever och tax. Det här var inte en tax.)

Hunden var jähättearg på mig. Nästan som människorna som jag har retat upp. Den stannade en meter framför mig och skällde som om det inte fanns en morgondag, när man ju kanske också behöver ha lite röst kvar för att skälla.

bild 2
Det var lite glest med snö ibland.

Jag stannade (ingen bromssträcka att snacka om) och stod blickstilla och tittade ner mot skidspetsarna eftersom jag har för mig att man inte ska titta rovdjur i ögonen. (Som pälsallergiker är man inte särskilt hunderfaren.Hunden började hoppa omkring, runt mig – tokskällande – och jag tänkte ”nu dör jag av ett rabiesbett, så himla trist med tanke på all träning”.

Skallet var på helt klart skadlig dB-nivå som inte hade tolererats i t.ex. ett kontor eller en baskethall. Jag stod där blickstilla och andades genom näsan, när jag plötsligt hörde ett svagt knarr uppe i backen framför mig. Hunden fortsatte att hoppa och skälla och jag lyfte blicken.

Hurra! Där kom en tjej med en svart-vit hund som varken var en golden eller en tax! Jag försökte möta hennes blick och i mötet uttrycka ”gör jag rätt som står stilla och ursäkta men om det är din hund kanske du kan säga fot eller nåt annat som gör att hunden även om den inte är din kanske slutar skälla mig och hoppa runt som en tok”.

Men nej, inte det. Fast hon tittade stint på mig. Och så sa hon:

– Jajaja, han är precis lika rädd för dig som du är för han.

Huh? Va? Jag kom mig inte ens för att säga ”det heter honom”, så rädd jag var. Hon försvann med sina två hundar och jag hasade vidare på darriga ben.

bild 3
Inte särskilt njutbart.

Jag var inte hundrädd, men nu vette tusan: jag kanske blev det?

Share
82 kommentarer

Det här med högertrafikomläggningen

Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på morgonen.

Kungsgatan_1967

Men vad jag inte har förstått förrän nu, är att övergången skedde under 10 minuter. Klockan 04:50 skulle alla stanna till. Klockan 04:55 skulle alla byta vägsida – även cyklister, mopedister och andra nyfikna som hade gett sig ut i svinottan.

Vidare kunde man utnyttja tiden 04:55–05:00 till att springa ut och ta bort maskeringtejpen på framlyktorna, om man hade någon sådan. För att:

”Alla bilar som inregistrerades eller typbesiktigades efter den 1 juli 1966 skulle vara försedda med högerasymmetriska strålkastare. Dessa måste dock vara försedda med en särskild maskeringstejp fram till dagen H.”

Dagen_H_Headlamp

Och klockan 05:00 var det då fritt fram att köra på höger sida. Lååååångsamt och försiktigt. Och klokt. Det visade sig att det långsamma och försiktiga höll i sig i ett halvår och att mycket färre gångtrafikanter skadades efter omläggningen och att trafiken flöt ”lugnare och smidigare och att det var högertrafikens förtjänst” eftersom flera vägbyggen och motorvägsuppfräschningar hade blivit klara precis till den 3 september 1967. Och så hade ju alla bilar utrustats med backspeglar – i alla fall på höger sida.

En underlig sak var att tydligen all privat biltrafik var förbjuden hela natten när omläggningen skedde. Det var då ytterst konstigt att det ser ut som om det var fullt med privatbilar överallt i så fall. I Göteborg var trafiken tydligen alldeles livsfarlig, för där tog de i med råge: inga privatbilar på 24 timmar!

hst.begrupphEfter omläggningen blev den här gula vägskylten obsolet. Den betydde ”hastighetsbegränsning upphör” men kallades i folkmun ”kines med sorgband” (kränkande idag?) och tillät alla att på landsvägar köra som på Autobahn. Praktiskt.

Före omläggningen hittade uppfinnaren Martin Qvistberg på en apparat som blinkade och tjöt om man som förare plötsligt bytte vägsida. Den hette Giro-H och monterades lätt på instrumentbrädan.

Det var en kvicksilverströmbrytare, ett relä, en tutare (eller bzzz:are) och en röd lampa slog till om föraren plötsligt svängde över till vänster sida av vägen. Man kunde också ställa in den så att den var olika känslig beroende på föraren.

Den varnade också om man glömde bort blinkern, vilket man väl får säga skulle behövas i dagens moderna monsterbilar som kan nästan allt utom att just blinka.http://miljoaktuellt.idg.se/2.8229/1.243952/livraddaren-infor-hogertrafikomlaggningen

Naturligtvis fanns det många som var helt och komplett emot högertrafikomläggningen eftersom

  • det skulle vara helt omöjligt att organisera
  • alla bilar med ratten på höger sida ju var helt fel
  • man i länder med högertrafik krockade mycket mer
  • våra hjärnor ju är inställda på vänstertrafik sedan cromagnon.

Och nu kan jag meddela jag idag har blivit varse att dessa envisa vänsterivrare finns kvar i samhället som helt vanliga medborgare. De kämpar för att det ska vara som det alltid har varit, vill inte vara med om förändringar och har en sak de gemensamt: de är skidåkare.

skidor_leeeft
Det växlades hårda ord, det gjorde det. Sedan växlade jag spår.
Share
67 kommentarer

Träningen har inletts!

Om man tackar ja till att åka stafettvasan den 6 mars, måste man träna. Säger de. Min skidcoach Inge Blomberg fixade utrustning, så nu ser jag ut som en skofetischist på alla bilder.

lottensnyaskor
För säkerhets skull är det basketpokaler i bakgrunden så att jag inte ska känna mig helt bortkommen.

För att skidorna ska passa med pjäxorna krävs IQ 200 eller spett och yxa. Det är ett pussel som inbegriper pinnar, spår och compeed-plåster samt en liten härligt luddig, gosedjusliknande kant i pjäxans skaft.

Pjäxa förresten? Hette det inte ”skidsko” på 1970-talet, vilket krävde fokuserad artikulation för att inte låta som ”skridsko”?

skidsko
Just det! Skidpjäxa & skidsko!

Idag vandrade jag iväg 100 meter från huset för att åka för första gången. Eftersom jag visste att jag bara skulle åka i 20 minuter (man måste inleda försiktigt, Lotten, hör du det?), lade jag inte särskilt stor tankemöda vid klädseln, men fick mig då en skopa orienteringsovett från min djefla man.

– Du kan inte ha bomull närmast kroppen!
– Men det är varmt ute.
– Du kan inte ha täckbyxor!
– För att det är varmt ute?
– För att det ser fel ut. Nej, inte dom vantarna!
– För att det är så varmt?
– För att de är opraktis… men vad har du på fötterna?
– JAG HAR MINA FINASTE ALLRA NYASTE GUMMISTÖVLAR FÖR ATT INTE RISKERA SKAVSÅR!
– Jahaja. Det var ju bra.

ombyte
Ombyte förnöjer. Här har jag precis satt på mig skidpjäxor. De fina gummistövlarna står och väntar på mig. Bara en liten stund!

Så halkade jag omkring lite i snön. Ibland åkte jag i gamla skidspår, men det var roligare att plöja ner egna. Bakåt gled jag jättebra; framåt fick jag trycka ifrån för att komma. Min djefla man tog bilder och filmade så att jag om sex veckor kan titta och tjoa ”hahahaaa vad mycket duktigare jag har blivit”.

Jättebra intervallövning:


(Ja, det är min djefla man som dränker alla knarrljud och lottenkommentarer.)

Så … hur ska man egentligen göra? Jag tycker mig ana att jag ser ut lite som Sven-Åke Lundbeck, som Per Elofsson härmar i det här klippet (efter ungefär 3:30 minuter).

Och vad är det för skillnad på elit och vältränad motionär? (Särskilt vid 4:28 minuter anar man vartåt det barkar för mig, som inte ens är ”vältränad motionär” utan snarare ”clown till pajas på hal snö”.)

Dagens lärdom och sensmoral!
”Ställ inte ifrån dig ett par nya, snygga, välsittande och obevakade stövlar i snön, för då stjäls de obönhörligen efter blott ett par minuter.”

Share
91 kommentarer

fixafilm_Vart 22:a år vinner vi stafetten

Här kommer mitt favoritminne från OS. Det är 1988 och Torgny Mogren kör sistasträckan. Gunde Svan kan inte hålla sig i målområdet utan åker ut i spåret för att heja fram Mogren inne i skogen.

”Du får vila sen!” hojtar Gunde. ”Neeeeej, nu blir vi säkert diskade” skrek jag framför tv:n. (Det som jag älskar kommer inte förrän efter 4,05, men jag kan inte få tricket med filmklipp som startar efter en stund att funka. Om man klickar här ser man favoritbiten, fast ute i Åväbbla: Youtube.)

Uppdatering:
Ser att Mogren här berättar att inte bara jag var rädd för diskning:

”Man får inte åka och matcha på skidor i spåret. Vi kunde varit av med den guldmedaljen om någon lämnat in protest. En protest ska lämnas in direkt efter, det var en jäkla tur att ingen gjorde det, ingen tänkte tanken att det var förbjudet utan bara att det var kul att Gunde var ute”, säger Mogren.

Inte lika spännande, men det charmigaste ögonblicket i målgånghistorien kanske är när Gunde vinner tre femmilen samma år. (Skrev tremilen först. Helt uppåt väggarna, det är ju inte förrän efter fyra mil som mössan vandrar uppåt.)

Eller så är det bara jag som gläds åt att andra än jag ser ut som Dumle.

Igår var det dags för minnesvärda ögonblick igen. Tur att det inte sker så ofta, man kan ju bli blasé annars. (På fullt allvar sa jag någon gång under 1990-talet att det var ju trist när Sverige var så himla överlägset i ishockey. Det har jag fått äta upp varje gång Tre kronor har förlorat sedan dess – senast nu i morse.)

Jag sparkade i kakelugnen, jag spillde te, jag trampade sönder ett vilset örhänge. Jag försökte sätta mig ner, vilket var lika bekvämt som att sitta på glas i ett skruvstäd. Jag led, helt enkelt. (Och den djefla mannen som fotograferar mig kan inte sluta skratta.)

När det väl var dags för Hellner  att gå i mål med en flagga som det stod ”Sunne” på, hade jag lugnat mig såpass att kameran åkte fram.

Så här i efterskott begriper jag inte vad det var som var så upphetsande egentligen. Sverige var med i tätklungan eller borrade sig framåt längst fram, den enda som grisade var norrmannen Northug och i just detta lopp var det inte tal om att få en liten meter utan snarare att grabbarna gled ifrån de andra med sjumilaskär. (Borra, grisa och liten meter är skidspråk.)

Stafettvinnarna var Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.

_____________
Jädra hockeylirare till att förstöra dagen för mig.

Share
32 kommentarer