Man skulle kunna tro att en rapport om 14 kilometers skidåkning ser ut så här:
- Tog på mig skidorna.
- Började åka.
- Kom i mål.
But nooooooo.
I fyra timmar stod jag och tre av mina andra lagkamrater samt vallaren Sven i Evertsberg och irriterade oss på att klockan gick så infernaliskt långsamt. Svens dotter Cilla var ute och saxade i backarna strax efter start och växlade sedan till coachen Inge som flög fram som Sixten Jernberg innan det skulle bli min tur.
Väntan påminde mycket om min friidrottskarriär i Dallas (kort och intensiv men inte särskilt framgångsrik), där man står eller ligger på innerplan och ser cool ut medan man väntar på sin tur och alla runtomkring befinner sig i sin egen lilla bubbla med nervositet, prestationsångest och förväntan. (Jag sprang sträckan ”2 miles” och kom tvåa i skolmästerskapen, men led alla helvetes kval och saknade bollar precis hela tiden.)
I Evertsberg hade de ett snillrikt system med bildskärmar som förvarnar när ens lag är 700 meter från växlingen.
Därför skickade vi fram radio-Jonas, som inte drar sig för att med pondus tränga sig fram som ett mediedrev. Han fick order att ringa till mig när det var dags, varför jag ställde mig att prata med folk, peta näsan och fråga ut Cilla, som var så nöjd med att redan ha åkt sin sträcka. Inte hörde jag att Jonas ringde då, inte!
Den fjärde uppringen hörde jag, men då fastnade vantarna i blixtlåset så jag hann inte svara den gången heller. I detta läge kunde jag ha tänkt:
– Skit, Jonas har ringt fyra gånger, det är dags! Jag måste rusa till min växlingsplats!
Istället tänkte jag:
– Hoppsan, fyra samtal från Jonas. Bäst att jag ringer upp honom och frågar vad han vill.
– Inge väntar på dig i växlingsfållan!!! skrek Jonas i mitt öra när jag väl fick kontakt.
Så då reagerade jag som en blixt och snubblade in i fel fålla två gånger innan jag fick på mig skidorna och på strakben kunde glida fram till den frustrerade Inge som för att snabba på processen klappade till mig med sin stav i min rygg, medan jag gled iväg och febrilt försökte få på mig mina stavar.
– Nejnejnej, stopp, det duger inte! INTE MED STAVEN! skrek en funktionär.
Jag stannade pronto, Inge slog till mig på (rätt) axel, and off I went. (Om ni nu tror att jag överdriver situationen, så finns filmbevis hääär.)
Efter en liten, liten stund for jag så snabbt nerför att jag av pur skräck lade mig i skogen bredvid spåren.
Efter 1 km föll jag precis nedanför en brant backe och alldeles före en brant uppförsbacke. Väldigt illa planerat.
Efter 3 km föll en liten, liten japanska (flagga på mössan) framför mig i en nedförsbacke. Jag hade hört talas om skidåkare som när detta händer helt enkelt bara hoppar över hindret, så jag tänkte att jag skulle göra det. Att tänka är stort, att agera rätt är större – så jag tvärbromsade medelst plogning och körde rakt in i japanskan och spetsade henne lite på skidorna. Fnittrande och med snoret rinnande hjälpte vi varandra upp och saxade uppför nästa backe.
Efter 3,5 km föll jag på platt mark när jag stod helt stilla och försökte ta fram telefonen och ta en bild, men fastnade i blixtlåset med vantarna igen.
Efter 4 km föll jag min vana trogen i en uppförsbacke. När den lilla japanskan då saxade förbi mig, ropade hon med svag röst:
– Do you want me to stop and help?
– NO! Go-go-go! ropade jag och tänkte att det var då själva fan att det är förbjudet att ta av sig skidorna och gå upp.
Efter 6 km stannade jag och ringde till Jonas.
– VAD ÄÄÄÄR DET? ropade han eftersom han och radio-Jenny trodde att jag hade trillat och brutit benet.
– Hej! Kan ni säga till Sven att han kollar Dawods vallning? Jag har inget som helst fäste, och det är jättesvårt att göra något annat än att staka. Men glidet är underbart!
– Men går det bra?
– Javisst! Men kolla nu med Sven om Dawods vallning fortfarande är okej!
– Va? Jajajajaaaa, Sven, skidor, Dawod, valla, fäste.
Efter 7 km gled nr 418 förbi mig – sjungande.
– Trallalaaaa, tralla, traraaaajdiraaaaaa. Lalalaaaaa.
– Så trevligt du sjunger för mig! skrek jag.
– Hellre än bra, trallalallaaaaaa! trallade nr 418 och gled ifrån mig.
Efter 8 km och väldigt mycket uppför, stod lokalbefolkningen plötsligt och hejade på oss. Jag stannade och tackade dem och frågade om de stod där hela dagen. De tyckte inte att jag skulle konversera utan faktiskt åka vidare.
Efter 9 km dök en vätskestation med varm sportdryck upp som en skänk från ovan. Jag var visserligen varken trött eller törstig, men stannade för att berömma initiativet. Då fick jag saltgurka som belöning!
Efter 10 km var det ismos uppför och i alla svängar och stenhård rodelbana nedför. Då filmade jag en saxning uppför – kameran sitter fast i en ställning på magen. (Ber om ursäkt för att det inte alls syns att det är uppför.)
Efter 13,9 km stannade jag och satte på kameran och filmade de sista 100 meterna med nedförsbacke, sväng och uppför till växlingen – men nummerlappen trillade ner så hela filmen visar bara nummerlappens baksida. När det var 500 meter kvar, sattes dessutom ett tjoande flyglarm igång i telefonen som betyder ”påminn Tolvåringen om gitarrlektion!”.
Efter att ha växlat till Dawod kom coach Inge och sa att jag hade åkt så otroligt snabbt och att alla var alldeles chockade och att de inte hade varit beredda utan stått i kaffekö när förvarningen kom samt att det ju var alldeles fantastiskt alltihop. Jag trodde inte mina öron.
Intervjun som gjordes i radion strax efter målgång kan man fortfarande lyssna på – jag låter som en glad, berusad talk show-gäst som inte har några som helst hämningar eller formuleringsförmåga. (Den finns långt ner på den här sidan och heter ”Jag måste ha genat nånstans”.)
En liten stund senare växlade Dawod till Christer medan vi andra satt i bilkö och mitt ombyte låg i fel bil så att jag till mångas förundran och glädje huttrande och stapplande fick irra omkring i Mora iklädd skid- & basketställ i en timme. När ombytet väl anlände, var det som att krypa ner i en uppvärmd säng.
Så … så här var det alltså:
- Tog på mig skidorna.
- Började åka.
- Kom i mål.
Säg, hur har du det med musklerna idag?
Smärtar hela kroppen?
I din ensamhet, så säg du som det är
Var det värt att plågas så här?
Klagar du så säger folk, jaha
Vad var det vi sa, va?
Är det bara ånger som du har idag?
Och i så fall, vad tänkte du på?
Kan sjungas på en fin gammal melodirefräng, och har NATURLIGTVIS ingenting med gårdagen att göra.
Kunde inte låta bli att lägga in detta epos även här…..f’låt.
Nu rå?
Ja, det tycker jag var ett bra initiativ, Ninja: rim ska publiceras överallt och många gånger!
Nu ska jag känna efter igen. Nej, jag har bara ont i vänster knä. Radiofolket är fullt och fast övertygat om att jag inte tog ut mig som jag borde ha. Jag är beredd att hålla med: ska man inte i alla fall ha ont i ljumskarna?
Härligt!! Skidåkning ÄR kul.
Så olika rapporter kan vara!
Jag har just avslutat en rapport om hastighetsvariationer på PM8 Yankee. Den höll på att bli lite i lottenkort stil:
1. Kom dit.
2. Såg att det svänger.
3. Undrar varför?
4. Åkte hem.
Men, nu har jag sett vad som verkligen hände – och nu blir den nästan lika ”glad, berusad talk show-gäst-aktig utan hämningar eller formuleringsförmåga” som skidrapporten här ovan.
Att skriva korta rapporter är svårt. De långa och blomstrande är lättskrivna. Men ingen vill betala för dem…
Man får ju intrycket att du gjorde väldigt mycket annat än åkte skidor. Så ja, det var nog ditt fel. Men bra gjort i vilket fall som helst!
Underbart, Ninja. Jag tog omedelbart fram min gamla EP med Karl Kulle där han pratsjunger den dängan. Som den romantiska 14-åring jag då var (tror jag var 14, men det kan vara fel)brukade jag lyssna åtminstone tre gånger på låten. Så den sitter stadigt fast men behövde din kommentar för att väckas. Tack.
Och tack för beskrivningen Huru åka stafettvasesträcka. Inte för att jag nånsin skulle komma på tanken. Men gott att veta hur man kan göra när det ramlas eller spetsas japanskor.
Karl Kulle, äsch. Jarl Julle förstås.
Var det inte Shaw som sa ”ursäkta att brevet är så långt men jag jade inte tid att skriva ett kortare”?
Lotten och Pysse till Öppet Spår nästa år?
Bara det blir snövinter, så! (Man MÅSTE träna upp balansen. Man MÅSTE träna upp balansen. Det MÅSTE man.)
Men, vad hette han? Han som spelade professorn ihop med Sulla Allert? Var det Kulle? Låter främmande.
Hette han inte Karl Julle? (Nästan en spoonerism, som jag faktiskt har sagt en gång ”på riktigt”, av misstag.)
Tänk att skidåkning kan vara så intressant och omväxlande!
Julle hette väl Karl, men trakterade inte han bonnorgel?
Lotten, du ska åka utan stavar, då kommer balansen!! Garanterat.
Klart du ska åka nästa år igen! Jag ska åka varje år, men har hittills inte kommit till skott ett enda. Nästa kanske …
Underligt att du inte har ens lite träningsvärk någonstans, men den kanske kommer. Annars körde du helt klart för sakta! Men träningsvärk i ljumskarna av att staka? Snarare mage, triceps och stora bakmuskeln (gluteus maximus, eller vad den kan heta?)
Seså, nu tränar vi balansen!
Båsvasa nästa år?
Mot Mora jag tvings?
Ninja, jag tänkte mer att familjen Bergman kunde ha ett
eget stafettlag nästa år. Ni är ju 8 personer så om alla kan
vara med så är det en sträcka per person förutom för en
person som får åka två sträckor.
Utan stakar! Ja!!
Då kan man gå riskfritt i spåren utan att få en skidstake i ryggen.
Vi kan väl ha ett eget båslag och klå Bergmans??
Nej, dom verkar svårklådda. Bättre att ha dem i båslaget.
Ninja, absolut.
Har StafettWasan undre åldersgräns? Då faller ju 3 barn ifrån.
Örjan,det finns en åldersgräns men den är på 12 år så det innebär att samtliga Bergmän och Bergkvinnor har rätt att ställa upp.
Dock såg jag nu att det bara är max 5 åkare per lag.
Nu blire jobbigt; inte bara båset fantiserar om nästa år. Äfven damer B (mitt basketlag) och annat folk i omgivningen har fått för sig att det här verkar kul.
Jag har skapat ett monster.
Men Lotten, du kanske kan köra för flera lag?
T.ex. sträcka två för Lag Bergman, sträcka tre
för basketlaget och sträcka 5 för bekantskapslaget?
Vi varje växling så byter du helt enkelt chip.
Så plätt lätt löst. 🙂
Jag har skapat ett monster.
Hä hä. Count me out
Hahahaaaa! Jag vill ju nästan inte ens åka en sträcka!
(Jag tror att det finns nån regel mot detta, men senast i torsdags kväll träffade vi en karl som bröt mot den och skulle åka tre sträckor under fredagen. Han hällde tre lager klister på sina skidor.)
Bhåslaghet har väl första tjing på Båsbossens medverkan. B damer och annat löst folk får väl jaga deltagare på andra jaktmarker.
Japp. Så är’e. Vi har första tjng.
Lotten skapat monster eller mönster?
Monster jag skräms.
Mönster jag följs.
Lotten, kan du fixa min länk i inlägget kl. 15:38!?
Gefixt!
Äntligen har jag hittat en biverkning efter gårdagens äventyr: jag är jähättesömnig. Sådär som vanligt folk plägar vara. Sitter och klipper med ögonen medan de unga gästerna här (dels några basketspelare, dels några klasskompisar) tjoar med resten av familjen. Sjunger dagissånger och klappar händerna i brist på gemensam musikkanon gör de också.
Det kan man kalla långhåriga slynglar med dunkadunkamusik!
Man blir trött av riktig idrott.
Det blir man i sanning, PK. Men den enda gången som jag somnat vid kontrollbordet under sändning var faktiskt inte under ett komplett ointressant idrottsevenemang, utan mot slutet av ett P4 Extra häromåret. Ibland tog man slut, om man säger.
Jag tror att Lotten föll över tangentbordet 22:01 och fick bäras i säng. Skönt att det kom en liten biverkning i alla fall, man kan ju inte bara vara glad och euforisk när ett lopp är kört!
En mycket rimlig tanke. Och dessutom en alldeles ny innebörd av att loppet är kört. Vi låter Lotten vila ut ett tag.
Lotten, spritter det inte lite i benen när du ser åkarna i Vasaloppet? 😉
Vasaloppet på tv har aldrig varit så intressant! Just nu har jag elitåkarna på tv och Rickard Olsson på svtplay i datorn.
Jag har faktiskt problem att koda av meddelandet. Menar du att:
1. Vasaloppet har aldrig varit så intressant? Dvs att detta var det intressantaste Vasaloppet någonsin.
eller
2. Vasaloppet har aldrig varit så intressant? Dvs att du aldrig egentligen har intresserat dig för Vasaloppet.
Kör hon Vasaloppet i stereomedia sådär så borde första tolkningen stämma bäst.
I brist på svenskar med vinstchans blev vi tvungna att heja på mannen i tigerbyxor (Petter Eliassen, heter han) — tigerbyxor måste man ju beundra! — så vi hejade rätt, åtminstone.
När jag såg tigerdräkterna hajade jag till. De var ju Hodori upp i dagen.
Jag satt som klistrad (tänk tallbarr under skidan) i två timmar. Sedan skrek solen och grannarna åt oss att komma ut. Hur gick det?
(Nu skriker en deg, en opackad ryggsäck och en helvetes massa jobb som jag planerat att göra under helgen, att jag måste staka vidare.)
Haha, LarsW, jag som trodde att ALLA tänkte på Tiger!
En hatt alternativt öron borde alltså kunna förtydliga vem dom har klätt ut sig till!
Pysse: Min koppling förklaras av att jag var på plats (med Radiosporten) och att jag tog hem en Hodori, som sedan dess pryder granen varje jul.
Jag hejade på den lille hjälten från Tokumo Island. Men tror att hen försvann någonstans i Månkarbodarna.
Om ni kollar NU och kanske några kilometer till (fram till Oxberg), så ser ni när Rickard Olsson är ute på min sträcka.
Åkte du också på det där glashala utan spår?
Och DÄR slog jag Rickard Olsson på min sträcka. Han är låååångt ifrån Oxberg!
Lotten, fast Rickard har åkt hela vägen från Sälen. 😉
NU, ja! Men Lotten ska åka hela vägen från Mora till Sälen. Och SEDAN tillbaka till Mora!
Och när hon kommer till Mora igen så gör hon det med ett leende.
Och dessutom hade han ett lååångt vallauppehåll i Evertsberg. Och så har han en fantastisk kamerasnubbe som lyckas både åka skidor och kånka på en kamera och styra så det blir bra bilder i den!
Jag räknade antalet snöskotrar vid, och i, spåren och tappade räkningen vid en Gogool. (Vem trodde för övrigt att Google hade något med goggles att göra?)
Sannolikt hade någon av dem både kamera och etablerad förbindelse med SVT.
Cecilia N: Ja, vi hade också glashalt utan spår bitvis – men de där vattenpölarna hade vi inte. Det som verkar vara värst med det riktiga Vasaloppet är ju att det är tjockt med folk. Om man trillar där, sabbar man ju totalt för alla andra!
Vi hörde en bit om Vasaloppet i bilradion – i väntan på lokala nyheter som aldrig kom – och inhämtade att en norrman vunnit och att en svensk kommit på åttonde plats. Om plats 2 till 7 också togs av norrmän framgick inte riktigt tydligt, men vi har det som arbetshypotes.
Det var väl en till vinnare? I tjejklassen.
Eller, åhh. Det kanske inte var klart när ni hörde blänkaren på radio. Men det var säkert en norska. (Jag har falktiskt inte tagit reda på det.)
I herrklassen så var det en tjeck som kom trea.
Damklassen vanns av Justyna Kowalchuk där Britta Johansson-
Norgren tog han dom andraplatsen och jag tror det var en Schweiziska
som var trea.
Herr: Nor, Nor, CZE, NOR, NOR, NOR; NOR, SWE
Dam: POL, SWE, SUI, NOR, SWE, JPN, AUT, SWE.
Resultat finns här.
Könskampen igen: Nu, när det faktiskt är den där dagen som alla har glömt att nämna att det faktiskt är, så borde tjejerna ha fått starta ungefär 45 minuter före killarna. Det skulle:
1. Vara en fin markering att det inte ska vara någon skillnad.
2. Ge en publikvänligare målgång.
3. Låta tjejerna få samma chans till (relativt) oförstörda spår.
4. Göra trängseln i startfältet mindre.
Om golfen kan ha ett handikappsystem så ska väl Vasaloppet kunna ha ett jämlikhetssystem?
Hörde en diskussion om saken i TV-sändningen, SG. Detta förekommer i andra långlopp. Kanske det kommer till Vasan.
Annars är det här datumet är en internationell bemärkelsedag, med all rätt. Dock icke för mig sen 2007. Det var nämligen den dagen jag opererades för en cancer i innanmätet och mitt mag-tarmsystem kortades med nästan två decimeter med allt vad det innebär. Det gick då inte att påstå att jag skulle vara vid liv tre år senare, men nu är det alltså åtta år sen. (En kritisk gräns är två år, fick jag lära mig, guskelov fyra år efteråt).
Sorry, ladies. Det är alltså inte er jag firar med något extra i kväll.
Gurra+LarsW. Absolut men dock så har ju tjejerna också en helt
egen tävling där det blir lika förutsättningar med fräscha spår och så.
Aldrig kan man vara först!
Jo, jag tror att jag är först med en fyrkantig Variac. Dvs en Squariac. Fullständigt störningsfri, nästan förlustfri, effektfaktor ett. Med USB-styrning.
Det vore väl smaskens för studios där man behöver variera/stabilisera växelspänning utan att störa? LW?
Vet inte vad du pratar om, SG. Bara glad över att jag än så länge förefaller att vara canceröverlevare så här inne på det åttonde året och allstå firar det.
Om inte du vet så är det nog en nyhet. Snygg flaska, förresten. Tråkigt att jag inte kan delta. Inte ens på distans. Celebrate responsibly!
Tomt?
Har BAS (Big Ass Spider) utplånat Eskilstuna?
Nej, Eskilstuna står kvar! Men tiden är knapp!
1. radioprata
2. sjukgymnastisera i bassäng
3. köra bil till Örebro
4. föreläsa till halv fem
5. köra bil till Eskilstuna
6. laga mat
7. träna basket
@Lars W Jag vet vad du pratar om. Jag firar inte den 8 utan dagens datum 9 mars = min bröllopsdag sedan 1957. Sedan levde vi lyckliga till 2009. Den gamle som är hans nom de guerre här i bloggsfären fick en cancerdiagnos 1997
MEN
den överlevde han. Det var cirkulationen som sade stopp 2/7-09.=12 BONUSår.
RÄKNA DE LYCKLIGA…
Man förstår att ta vara på tiden när Klockan har klämtat…
@den blyga: Det finns nog inte mycket som sätter ens tillvaro i fokus som ett cancerbesked. I går hade jag ett långt samtal med en gammal arbetskamrat som just hade fått ett besked liknande mitt för åtta år sen. Vederbörandes tillvaro var ställd på ända och h*n behövde lika mycket dra på mina erfarenheter, som tröst och råd. Mina råd?
* Gå ner i arbetstid om du kan. (H*n blir 61 nästa år. Då kan man ta ut den ”statliga” pensionen. Privata från 55). Utnyttja livet.
* Hymla inte med det som drabbat dig. Det är vare sig skamligt eller smittar. (Jag gick ut på Facebook med mitt och två av mina 123 vänner där tackade och gick sedan själva ut med sitt).
* Och, det viktigaste: Gör alltid vad läkarna säger. En magnetröntgen eller en rektoskopi är inte så lite obehaglig, men den kan rädda ditt liv.
Att samtalet ägde rum på en årsdag av min operation kändes faktiskt lite ödesmättat, som att lämna över en stafett i livet.
Min käre gamle man var ju gammal idrottsman (=Svensk mästare i simning) Vi var/är båda läkare och hade ju under de första åren viss glädje av det under processen.
Först när han efter fem år blev friskförklarad avslöjade han för mig att han hanterat situationen liksom en simningstävling – bestämt sig för att han skulle gå segrande in i kaklet.
Post eller propter som vi säger (= Efter eller på grund av…) så lyckades han. Vetenskapen har ju utrett om de som BESTÄMMER sig för att överleva gör det i större utsträckning – OCH – kommit fram till att de INTE gör det
MEN
åtminstone i de fallen där Guds nåd är dem bevågen så blir ju tillvaron betydligt behagligare.
För mig som hustru blev det ju en påminnelse om hur lycklig jag varit i denna egenskap – OCH – förstod att ta vara på ”de sista åren” vilka ju blev till 12, sammanlagt 55.
Så jag är den Glada änkan då jag blickar ut över Öresund
Själv är jag inte friskförklarad, men har fått lära mig att cancer är som rost i bilen: Den finns där och man blir ejengkligen blir aldrig av med den. Den går i bästa fall att hålla undan, men blommar ut förr eller senare. Det här med andens makt över biologien må låta vackert, men säg det till de galopperande cellerna. Det köper jag bara inte.
Det här med andens makt över biologien må låta vackert, men säg det till de galopperande cellerna. Det köper jag bara inte.
var ju inte vad jag sa´
UTAN
Vetenskapen har ju utrett om de som BESTÄMMER sig för att överleva gör det i större utsträckning – OCH – kommit fram till att de INTE gör det
EN tröst är ju att även cancerceller drabbas av ålderdom, dvs ju äldre man är när de uppträder desto långsammare växer de t.ex anser man att alla gubbar över 95 har prostatacancer – men den växer så långsamt att de (dvs gubbarna) inte dör av cancern utan av andra sjukdomar .
Till syvende och sist är det ju viktigt ta vara på ÖGONBLICKET när man har det…
Kalla mig defiatist, javisst, men min cancerläkares tillrop om att ”kämpa” handlade nog mer om att inte sätta sig i ett hörn och lägga sig ner att dö snyftandes en klagosång, än om att tron försätter märg.
Jaha, man ska passa på att leva när man har chansen. Här har vi råkat ut för diverse och kan till och med relatera till livet utan tarm. Man kan väl säga att vardagen blir vacker när lifvet passerat svåra prövningar? Och visst har det blivit ännu lättare att påminnas om hur skört livet är tack vare facebook – och hur trevligt det också kan vara! Tacksamhet och ödmjukhet är något jag ofta känner.
Pysse: *Like*
Visst är det skört – och visst är det skönt.
Tarmvred på landet i snöstorm som gjorde ambulansfärd riktigt svår. Påkörd av två spårvagnar samtidigt. Hjärtinfarkter och bypassoperation. Levercirros med blodkräkningar. Plus ett antal Minor Accidents (min första bil var en Morris Minor -57) gått av vägen in bland träden utanför Katrineholm, nära kvävning via limpmacka på Helsingborgs redd, grov istapp rasar och träffar axeln, suttit fast på 500 V i Finspång. Allt det här har gjort mig tämligen fatalistiskt lagd och redan efter bypassoperationen insåg jag att jag egentligen hade levt mitt liv och att jag inte hade rätt att vänta mig så mycket mer. Men sluta leva? Nej. Inte förrän jag tvingas av omständigheter som jag inte rår på.
Ingen cancer än, men på Hyttis har dom monterat ner en del drabbade organ. Det var rätt länge sedan och vi hoppas och tror att det var allt.
Den svenska offentliga sjukvården har fungerat mycket bra för oss.