Etikett: resa

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2025 06:26

Jädrar i vår lilla låda vad det kan regna i Skottland. Skotten har ju i generna att man faktiskt måste se till att klä sig som en tvååring ibland, så han går i vattentäta kängor och fullt regnställ. Kicki och jag gick i gympadojor, fjollstrumpor som bara når till fotknylarna, tajts och kjol samt regnjacka.

Vi är här i Arsaig Beatch för att Skotten ville visa oss en skotsk sandstrand. Det var som på Louvren.

Men först lite frukostrapport! ”Full Scottish Breakfast” är förmodligen precis lagom när man inte har ätit massa fish’n chips sent på kvällen före, men va fan. Klart man måste testa!

Nu går vi i en medsols spiral på bilden här nedan med början på HP-såsen:

HP-sås, även kallas brown sauce, som Skotten gärna häller på vilken mat som helst
vita bönor i en skål
tattie scones = potatis-scones, alltså potatismos med mjöl, format och stekt till något som ser ut som ett brunt kuvert
lös-stekt ägg
stekt svamp
en diskret, tjock baconskiva
lite mer vita bönor, fast utan skål
grillad black pudding – inte alls som svensk blodpudding utan som torrt, välkryddat och grovt bröd
en normal korv, liksom
grillad tomat.

Att det ligger kallt, rostat bröd där bortom den skotska tallriken är absurt eftersom det faktiskt inte finns någon som helst anledning att äta det.

The black pudding var så god att jag kallade in kocken för att tala om det. (Jag har sett att man gör så på tv.) Han blev så glad att han drog fram en stol och satte sig för att berätta om hela sitt liv medan vi lyssnade med häpnad. Han föddes i Rhodesia, flyttade till London, jobbade med IT här och där, hoppade in som bartender i Yorkshire på Storbritanniens högst belägna pub, flyttade till Saudiarabien och många, många andra ställen och fick ta över som kock helt utan erfarenhet på vårt hotell i Acharacle bara härom månaden fastän han inte ville och inte kunde och nu har han jobbat 18 dagar i sträck från morgon till kväll och förresten ska man tina fryst fisk genom att spola kalt vatten på den.

Smygtagen bild på kocken, vars namn vi tyvärr glömde att fråga om. Men om ni åker till Acharacle vill han gärna ha applåder om maten är bra.

Efter frukosten åkte vi genom spöregn på de smalaste vägar vår hyrbil har sett. Vi misslyckades med i tur och ordning att besöka

Mingarry Church – vi körde fel och ville inte vända
Mallaig – vi tröttnade på kuststräckan pga. vädret
Glenfinnan Monument – det fanns inte en enda parkeringsplats och det var fullständigt vansinnigt mycket folk överallt (trots det ihållande regnet).

Men jag tog i alla fall en bild på monumentet i Glenfinnan!

Och plötsligt regnade det lite mindre, så då tog vi en paus vid den smala vägrenen. Där hällde detta vattenfall vatten omkring sig som funnes det ingen morgondag.

När vi äntligen kom fram till samhället Fort William (efter Vilhelm III av Oranien), regnade det vågrätt och blåste halv kuling – så vi smet snabbt in på West Highland museum. Det var ett ypperligt litet gratismuseum med vapen, kläder, dokument och massa pryttlar.

Man undrar ju om hon ville vara anonym, den forna klättrerskan, eller om de glömde att fråga vad hon hette.

Rese-kanoner av läder – en ny uppfinning i början av 1600-talet. Man var så himla trött på att släpa på de vanliga järnkanonerna, men de här nya dödade mycket färre människor och skrotades därför.

Vilka pantalonger! Dessa tartanbyxor *kanske* tillhörde prins Charles Edward Stuart, men museiforskare vet inte om de är från 1740-talet eller om de är tillverkade som ett skämt på 1800-talet. (En färganalys pågår i detta nu!)

Den där prinsen – Charles Edward Stuart – kallas i folkmun ”Bonnie Prince Charlie” för att han alltid har uppfattats som ung, vacker och karismatisk. Dessutom anses han vara något av en romantisk symbol för skotsk nationalism.

Jodå. Prinsen ser lite ut som Björn Andrésen i Döden i Venedig, va?

Men nu till något helt orelaterat: kolla vilken rolig produkt som jag inte köpte idag!

I morgon ska vi nog åka till Aberdeen – men nu när jag tittar på kartan ser det ju jäääättelångt ut.

Avslutningsvis en kommentar från en toadörr som jag träffade idag.

8 kommentarer

Skottland dag 5: lutande slott, lutande rum och några skrev

Skottland dag 5: lutande slott, lutande rum och några skrev

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2025 06:56

Vi vaknade – helt olikt gårdagen – på Fyne Glamping till ett hällande regn, kalla tår och frusna örsnibbar samt en frukost bestående av marsmallowfluffigt bröd, ostskiva och en brun gegga som smakade förvånansvärt mycket som bostongurka.

Där ute i regnet på den lilla verandan ligger våra baddräkter – blötare än när vi klev upp ur sjön.

Första stoppet för dagen var slottet i Inveraray, där Skottens syster jobbar och har makt över fribiljetters utdelande. Slottets ytbeläggning, som på nära håll är obegripligt ful och skrovlig (som kass frigolit), heter harling och är grovt kalkbruk med småsten i. Jättefult – men det funkar perfekt i det skotska klimatet.

Så tokigt. Det ser för det första ut som ett Legoslott, för det andra som om det lutar.

I slottsentrén fanns fler gevär och huggvapen av olika slag än jag någonsin har sett på ett ställe samtidigt. Och detta är bara en av fyra behängda väggar! (Zooma gärna.)

Slottet påminde lite om Hallwylska palatset i Stockholm, men tavlorna var bra mycket mer fixerade på 1) manliga skrev 2) gevär utgående från skrev.

Min favoritdetalj var en lönndörr placerad i ett hörn. Sånt vill jag bygga hemma!

Sedan åkte vi fel och i regn och halkade ut på vägrenen och tog omvägar och irrade lite hit och dit (som vanligt med andra ord), tills vi befann oss i Glencoe Visitor Centre. Där byggde National Trust sommaren 2021 en rekonstruktion av ett hus – turf‑and‑creel – från 1600-talet. De reste bostaden med gamla verktyg, gamla material och uråldriga byggtekniker tillsammans med forskare och skolungdomar från trakten, och är helt fantastiskt!

Det spöregnade och var kallt, så vi fick nästan känna på hur det var att bo i norra Skottland för drygt 400 år sedan.

Vid samma tid byggdes slottet i Versailles. Ah well. [CC BY-SA 3.0]

Vi var ju på väg till Acharacle, vilket är lite som att åka från Jönköping till sydspetsen på Öland, fast på vägar som påminner om Norges värsta serpentinsträckor. Efter att ha fått åka ännu fler omvägar pga. en stor bilolycka, var vi framme vid en bilfärja som påminner om sådana som trafikerar Stockholms skärgård.

Och då drog ett ännu värre regnoväder in!

Vi tog till slut in på hotellet Loch Shiel i Acharacle, där tiden har stannat på ungefär 1975. Det är urmysigt om man jämför med alla opersonliga hotell som inte ger mig några som helst intryck annat än att kortnycklarna faktiskt inte är nycklar och jag ju vill ha en trekilosnyckel som man inte kan tappa bort. Heltäckningsmattorna här fyller nog 50 år, vilket kanske är mindre mysigt.

Spökar gör det visst också här. (Jag skulle verkligen bli glad om spöken fanns. Oj, vad jag skulle fråga dem om hur man stod ut med alla sorger och umbäranden förr.)

Här åt vi fish’n chips och fick så många bestick att det hade räckt till en femrättersmiddag.

När jag gick in i mitt hotellrum höll jag på att tappa balansen, och när jag ställde ner min rullväska flydde den raskt in i ett hörn. Jag tog fram mitt vattenpass och mätte upp 7°, vilket innebär att det skiljer ~~nästan~~ drygt en halvmeter i nivå om rummet är ca 5 meter långt. Jättekul!

Det sista vi gjorde denna långa dag var att traska upp till slottsruinen som en gång var Macdonaldklanens (Clanranald) hemvist: Castle Tioram. Skotten anade sina anfäders närvaro, Kicki fotograferade blommor och jag pratade med stenväggarna som har stått sedan slutet av 1200-talet.

Under Jakobitupproren 1715 brände Allan Macdonald of Clanranald ner slottet själv så att det inte skulle falla i händerna på fienden – alltså den brittiska kronan. Sedan dess står det så här! (Ja, det ser ju ut som om det fortfarande ryker.)

Men naturligtvis har vi även varit på puben och druckit öl (Tennant, för min favorit bland alla Doctor Who-skådespelare är David Tennant).

Jag såg fyra olika män med rejäla, brandgula gummistövlar i puben – här är två av dem. (Förmodligen var de fiskare, sa någon med kännarmin.)

Här kommer kartan som stämmer med dagens resa – förutom att vi även hann åka lite fel.

Vi åkte inte till Kinlochleven med flit, utan för att vi blev omdirigerade.

Imorron ska vi KANSKE ta oss an denna rutt:

Acharacle → Glenfinnan → Arisaig → Mallaig (färja) → Armadale (Skye)

6 kommentarer

Skottland dag 4: manet, mat och moln

Skottland dag 4: manet, mat och moln

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2025 13:58

Vi vaknade på Fyne Glamping till ett strålande solsken, feeling för morgondopp i Loch Fyne och en frukost bestående av hembakta scones i glaskupa, smör i glaskupa och sylt i små pytteburkar. Kaffet var utsökt, teet smakade damm såsom britter tycker att te ska smaka (de fnyser åt Earl Grey) och vi hade inget mer att önska.

Den lilla promenaden till stranden går via en smal bilväg där både galningar och lastbilar kör i 100 knyck. Vi kände oss som tioåringar där vi stod och försökte hitta ett lämpligt tillfälle att trippa över. Medan vi tittade åt vänster och höger och vänster och höger igen, rabblade vi:

– Ingen buss, ingen bil, ingen krokodil! SPRING!

Jag ska nog börja träna på ”20 meter sprint utan uppvärmning”.

Naturen äter upp trappan ner till stranden.

Eftersom det var ebb, låg maneterna som tyska turister utsmetade på betongbryggan.

Kicki hittade ett yxhuvud från anno dazumal, dvs. runt 2015.

Det är nåt med molnen här i trakterna; man kan liksom inte låta bli att fotografera dem.

Vi körde till Inveraray för att insupa atmosfären och fish ’n chips-ångor, och hittade där ett litet fängelsemuseum med skotskrutiga fängelsedräkter och bebiskläder med texten ”I just spent 9 months inside”.

Skotten i sällskapet är av Clan MacDonald (MacDonald of Clanranald), som av historiska skäl hyser djupt agg mot Clan Campbell. Det beror på att MacDonald länge var en av de mäktigaste högländska klanerna, men så kom Campbell (som hade fler och intensivare kontakter med hovet) och stökade till eftersom de knaprade in på MacDonalds områden. Bråk och tjafs dagarna i ända, men det kan man ju stå ut med.

Sedan hände det som är komplett oförlåtligt – massakern i Glencoe 1692.

Englands och Skottlands gemensamme kung William krävde på kungars vis att alla klaner skulle svära lojalitet till honom personligen före den 1 januari 1692. MacDonalds i Glencoe hamnade i trubbel eftersom byråkratiskt krångel försenade deras svärande.

Regeringen (som var synnerligen Cambell-vänlig och faktiskt orsakade byråkratiförseningen med flit) skickade då iväg regeringstrupper som inhystes hos Clan MacDonald of Glencoe. Enligt traditionen bjöds soldaterna på mat, sängplats, dryck och gästfrihet under nästan två veckor. Plötsligt kom ordern ”Put all to the sword under seventy”, vilket betydde att alla (stridsdugliga) män under 70 år skulle dödas. Sagt och gjort. Alla kvinnor och barn som stod i vägen mejades förstås också ner, och de som överlevde flydde ut i snöyran och frös ihjäl. Ett fåtal överlevde för att de hade gömt sig tillräckligt väl.

Därför kan man ana Skottens aversion när vi valde att intaga en liten lunch hääär …

Kvällen avslutades i det skotskaste av sammanhang: med hemgjord haggis och whisky därtill.

Haggisen var färdigköpt, men tillagad i ugn med en ”helvetes massa smör”. Vi svenskar insisterade på att potatismoset och rotmoset skulle förgyllas med rödbetor (grönsaker), vilket skottarna fann helt groteskt. Det var jättegott!

Nu ska vi ut på vägarna igen!

Kanske kör vi så här, kanske kör vi lite vilse och en helt annan väg – mitt mål är bara att komma helskinnad fram!

6 kommentarer

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2025 10:34

Om ni har läst om dag 1, så vet ni att vi är i Skottland, och att vi under dag 2 gick omkring och drack öl i Edinburgh.

Under denna den tredje dagen åt vi frukost hos det fortfarande så förtjusande läkar- och universitetsprofessorsparet och tog sedan taxi för att hämta hyrbilen inne i centrala Edinburgh. Att jag nämner denna till synes oviktiga detalj är för att det var en sån där stor, svart taxi som man bara ser i filmer.

Våra väskor är som synes alldeles för stora för en tolvdagarssemester, men vår tanke är att vi köper skotska skor, rutiga regnjackor och högar med haggis.

Efter att ha irrat runt i ett parkeringshus med enorma varningsskyltar om att man faktiskt inte fick irra runt i parkeringshuset precis som vi gjorde, installerade vi oss i en trevlig hyrbil och satte iväg.

Vi lyckades hålla oss till exakt denna rutt trots att bilens lyxiga gps ideligen försökte få oss att vända och köra österut istället.

Vi stannade till vid turistfällan Loch Lomond för att njuta av naturen och äta något litet. Det blev ”The ultimate scottish cheeseburger” för 7 pund, som verkligen var ”något litet”.

Men va faan, sånt här åt vi ju 1977 och det gick så bra så. (Vi lyckades inte få en definition på vad som var det ultimata med burgaren.)

Precis när vi skulle beundra Loch Lomonds skönhet och läsa på alla skyltar om historien, förirrade sig ett litet knott in i mitt vänstra öga. Väl där gick den på husesyn, väjde för mina ivrigt krafsande fingrar och slog sig till ro under ögonlocket som en husockupant.

Nu till ett kapitel som handlar om bilkörning på serpentinvägar. Jag har suttit i mången bil där hela min kropp skriker NEEEEEJ och TA DET LUUUUUUGNT samt BROMSA, men min mun bara piper ett litet ”oj”. För som passagerare styr man inte, som passagerare har man ingen ratt att hålla sig i och som passagerare känns det som om man nästan redan ligger i diket och lider med sprucken skalle och brutna ben. Så här lät det igår:

– Kör lite försiktigare …
– I’m an excellent driver.
– Oj, här kommer en hårnålskurva!
– Jag vet.
– Ta det lugnt!
– Jag tar det lugnt.
– Nu plånkar bilen för att du bryter mot hastighetsregl… begräns… iiiiih!
– Äsch, bara lite grann.

(Känner ni igen det?)

Vi stannade till för att pusta ut alldeles vid Kilchurn Castle [kilkhurn kasl], som är en slottsruin som är så vacker att man aldrig mer vill gå tillbaka till bilen och aldrig mer sitta i baksätet som är stort som ett vardagsrum, men som man åker omkring i som en liten vante så fort bilen knycker till eller ett stort ”pot hole” dyker upp.

Kilchurn Castle vid nordöstra änden av Loch Awe, i närheten av byn Lochawe. Det byggdes runt 1450 av Sir Colin Campbell, men har förfallit sedan 1700-talet. Vill man inte bara köpa det och ta hand om det till döddagar?

Underligt nog överlevde vi bilresan ändra till Fyne Glamping, där vi bor i en liggande trätunna, stor som en friggebod. (Den kallas ”pod”, så man kan säga att vi poddar.) Skotten (som är den som kör som en biltjuv) bor i det intilliggande huset som ägs av hans syster – men huset är kontaminerat av katt och därför olämpligt för mig.

Mobilens självutlösare var inställd på 10 sekunder, men jag hann inte ens sätta mig ner innan bilden togs.

Efter kvällsmaten satt skottarna och Kicki och kollade i fotoalbum medan jag hittade ett praktverk om första världskriget – på franska.

Skottens syster hade löst sättainfoto-prokrastineringen (alltså att insättandet aldrig blir av) genom att ta ALLA bilder och sätta in dem i vilken ordning som helst i tio olika album. Bara som ett tips till er andra: det funkar utmärkt!

Panoramabild med systerns hus och Loch Fyne, som frekventeras av militärbåtar och delfiner samt sälar.

Fotnot
Knottet grävdes ut en timme senare ur ett blodsprängt öga som inte förstod vad som egentligen hände. Ögat är okej, men knottet är stendött och har begravts under högtidliga former i en temugg.

7 kommentarer

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2025 08:38

Solen lyste på mina ögonlock och en slaghammare slog sönder något väldigt hårt alldeles i närheten. Det var med andra ord dags att vakna till vår första riktiga dag i Skottland.

Frukosten hos läkaren och universitetsprofessorn var storslagen; den innehöll allt som önskas kan, men eftersom man inte ska prata med mat i munnen hann jag knappt äta nåt.

Sedan följde en av de jobbigaste dagarna i mitt liv – och detta för att jag försökte smälta in och bete mig som en skotte. Jag inleder med en barbild från kl 14 en vanlig måndag så att ni kommer i stämning.

För det första kan vi konstatera att jag var på en pub kl 14, för det andra att det var dagens tredje pub och för det fjärde att det var sån jädra ruljans på drinkar och öl att personalen inte hade en chans att hinna diska ikapp. På blanka eftermiddagen!

Runt denna snygga öl haglade skämten om ”head”, vilket skumpokalen heter.(Pub nummer två.)

Mellan alla pubbesök lyckades jag hålla mobilen så rak och fokuserad att jag kunde dokumentera något av all historia som Edinburgh serverar. Det finns t.ex. slott, gamla hus, en stor park, roliga människor, säckpipespelande unga pojkar i varenda gathörn samt skotskrutiga turistfällor.

Vid Paisley Close kollapsade 1861 ett hus på High Street. Räddningsarbetare började snabbt gräva i spillrorna, och till allas förvåning hördes en ung pojkröst från rasmassorna:

– Fortsätt gräva, grabbar, jag är inte död än!

Det var Joseph McIver som grävdes fram (35 personer inklusive hans fästmö dog) – och hans ansikte och citat är därför avbildat i stenen ovanför porten till huset som sedan byggdes på samma plats.

Nu kommer en dörrsafari som jag hoppas får er att springa ut och köpa färg pronto! (Det sägs att dörrprakten beror på att majoriteten av byggnaderna i Edinburgh är så gråa och trista. Invånarna har helt enkelt tagit själva tagit på sig färgpyntsprojektet.)

Blåa dörren: St Andrew’s and St George’s West Church.

Puben Albanach har på skylten till höger om den gröna dörren regler för uteserveringen. Längst ner står ordet ”Slàinte!” [slansjuh], som om jag har fattat rätt, betyder ”hälsa”. (Alltså ”skål!”. Vilket verkligen passade med dagens aktiviteter.)

Saint John’s Episcopal Church har den gulaste dörren jag någonsin har sett!

The Hubs röda dörr finns längst upp på Royal Mile (affärsgatan som leder upp till slottet). Bakom dörren finns lokaler som används av Edinburgh International Festival.

”Craig’s Close ser faktiskt ut att vara minst lika smal som Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm”, sa jag med kännarmin.

Vi svenskar må vara stolta över den jättesmala Mårten Trotzigs gränd, men den är faktiskt 30 cm bredare än Craig’s Close! (John Craig var en framgångsrik snickare under 1700-talet – och det var han som ägde gränden. Den hade tidigare ägts av massa andra män och har därför hetat bl.a. Denniston’s Close, Burne’s Close och Cant’s Close.)

Så här ska en damtoalett på en normalstor pub se ut! (Pub nummer ett.)

Den här toan på pub nummer tre var däremot dimensionerad för vidjesmala italienskor med stl 34 i både kläder och skor.

Oerhört fascinerande: tre fungerande telefonkiosker bredvid varandra. (Alla var dock lediga.)

Slottet i Edinburgh ligger så obegripligt högt upp att det enligt mig måste ha varit pyramidkännare från Egypten som rekryterades för bygget. (Jag hade fel.) Det borde vara helt omöjligt.

– Men … är det en hel by däruppe?
– Nej, det är ett slott.
– Ålrajt.

Slottet är byggt på ”Castle Rock”, som är resterna av en utdöd vulkan (som var aktiv för bara 350 miljoner år sedan).

Avslutningsvis kommer här en gräslig fontän, som faktiskt ser ut som ett slott. Nåja, inte ska väl jag komma här och påstå att något är gräsligt bara för att färgerna turkos, svart och guld inte riktigt faller mig i smaken. Så nu ändrar jag mig: det är en jätte*host*fin fontän!

Tydligen var man under den victorianska eran upprörd över fontändamernas nakenhet. Jag tycker att de är synnerligen välklädda.

Ross Fountain fick Edinburgh som present 1869 av William Henry Ross (rik vapentillverkare) Den stod och förföll i många år så att man nästan inte kunde se de fyra välklädda kvinnorna som symboliserar vetenskap, konst, poesi och industri – men med nyfunna pengar renoverades den till ursprungsskick och invigdes 2018. (Kolla här om ni vill se hur den såg ut före renoveringen – den hade en smutsgul ton som påminner om ”guldbron” på Slussen.)

Nu kommer en annan ytterlighet: modern arkitektur i form av en bajsemoji. Det handlar om ett hotell (The W Hotel), som är pyntat på ett sätt som lokalbefolkningen fann så hiskeligt fult att de lanserade en kampanj för att hotellet skulle få det officiella namnet ”Golden Turd Hotel”. De roligaste esteterna ville pynta byggnaden med ”googly eyes” dessutom.

Jag var väldigt långt bort, men ni ser bajsemojin precis i mitten av bilden. Här kan ni läsa mer!

Nästa projekt: hyrbil och vänstervriden körning!

8 kommentarer

Mot Skottland!

Mot Skottland!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2025 01:37

Inte vet jag vilka resegudar som var inblandade i dagens buss-, tåg-, flyg- och spårvagnsresa med otalet rulltrappor instoppade här och där. För ALLT funkade.

[plats för hurrarop och fyrkerkerier]

Men om allt funkar, blir ju bloggrapporterna skittrista, så på sluttampen fick jag till ett rejält debacle både inledningsvis och nära målet. Min väska valdes nämligen ut efter röntgenkontrollen.

– Ja hejsan, du har en fällkniv i din ryggsäck, ser jag.
– Va? Har jag? Det kan inte stämma.
– Kolla här på bilden.
– Hm, det ser … det ser … ju ut som en fällkniv, sa jag.

Jag vet inte hur det gick till när jag på Arlanda försökte prångla med en fällkniv i handbagaget, men kontrollanten blev i alla fall väldigt, väldigt nöjd över fyndet. (Och jag bad om ursäkt. Många gånger.)

Insläppta efter alla kontroller skulle vi inta förplägnad.

– En caesarsallad och en öl! beställde jag.
– En sjuttifemma?
– Sjuttifemma? Ren sprit så här på blanka eftermiddagen, nej vet du vad!
– Nämen alltså en öl. En sjuttifemma.
– Jaha, jamen jatack, det låter gott.
– Det blir 399 kr.
– Gulp.

Ja, det visade sig ju att den där ölen alltså var på trekvarts liter och inte alls hette nåt med ”sjuttifem”.

Strax bakom mig satt en jätterödhårig man och två jätterödhåriga söner med varsin Ipad, och jag lyssnade med fladdrande öron eftersom

vi ju väntade på vårt plan till Edinburgh [eddinbra]
sönerna var jätteglada och pratade Texas-amerikanska
pappan var på jättedåligt humör, och talade grov skotska.

Tyvärr hann jag inte alls analysera situationen eller utröna varför pappan var så arg, för bakom mig satt även ett svenskt par och diskuterade varför planet som nyss var på väg att checka ut, hade återvänt till gaten och nu tömdes på väskor.

– Terrorhot va?
– Kanske nån som inte har kommit till gaten fastän väskorna är incheckade.
– Förmodligen en bomb i en väska, hehe.
– Sssssschhhhhhhh! Säg inte bomb!
– Ska du säga!
– Å nej, nu kommer väskor som ska in i planet!
– Jaha. Men då är det ju inte terrorhot.
– DINGDONG! sa högtalaren. Gomorron, f’låt, gokväll. Personligt meddelande till [namn som jag inte kunde urskilja] på väg till Antalya. Kontakta gate F62.
– Det måste vara den som inte har kommit!
– Terroristen!
– Sssschhhh! Säg inte terrorist!
– Ska du säga!
– Ska vi verkligen sitta kvar här?
– Ja, vi är ju inte terrorister.
– Höhö, nääää. Sssccchhhh.

När jag lyssnade på terrorteorierna, såg jag att på taket till Arlanda finns det simbassängsstegar som leder upp/ner till andra taknivåer. Jag tänkte att det hade Tom Cruise inte gillat – alldeles för enkla att passera i jakten på bovar, banditer och terrorister.

Flygresan var som vanligt för trång och för varm och för lång, men förutom att en man snett framför oss nös och snorade samt skrällhostade sig genom 2,5 timmar, var det lugnt. Utom när jag gick för att kissa. Det knastrade till i högtalaren:

– Ja hallå. Viktigt meddelande till alla passagerare. Vi upplever stark turbulens, så får vi be alla sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältena.

Förmodligen såg jag skräckslagen ut när jag då mötte en flygvärdinnas blick.

– Ojoj. Tror du att du kan hålla dig? sa hon, men var liksom ändå beredd att släppa fram mig, in på toa.
– Ja herregud! sa jag och småsprang bort till min plats, för jag var verkligen skräckslagen.

Efter turbulensen och en enligt kaptenen ”ovanligt guppig landningsbana”, tog vi spårvagn in till Edinburghs centrum. Det var enkelt att blippa biljett, men svårt med våra lite för stora väskor. Personalen och enorma skyltar upplyste gång på gång:

– DET ÄR VIKTIGT ATT NI BLIPPAR AV ER NÄR NI KOMMER FRAM!

Och det var då jag upptäckte att jag inte längre hade mitt betalkort. Mitt resesällskap Kicki & Skotten hjälpte mig att tömma alla fickor och väskfack och påpekade att jag ju hade hål i alla mina persedlar och väskor. Jag började om sökningen tre gånger, men fick till slut inse att det var dags att börja leta efter numret där man spärrar kort. Och samtidigt inse att det då var ett jävla sätt att inleda en tolvdagarsresa i Skottland.

– €!#/!¢‰\‰¢€°°°!!!!! svor jag.
– Du har faktiskt hål i väskorna och du går faktiskt omkring med facken öppna ibland, sa Kicki.
– Excuse me, is this yours? sa en ung skotte och pekade på mitt betalkort som helt klart hade varit på rymmen och nu krupit fram från under ett säte.
– DAAAARLING! vrålade jag som i Absolutely Fabulous. I love you! What’s your name?
– Murray …
– I love you Murrey!

Här syns unge Murrey längst till höger på en i smyg tagen bild.

Nu ska vi sova några timmar i en lägenhet där en svensk läkare och en amerikansk universitetsprofessor bor! Gonatt!

5 kommentarer

På vift igen – mest i England

På vift igen – mest i England

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2024 17:37

Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!

Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.

Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.

Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.

Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:

– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!

Då fick jag loss det som satt fast.

Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.

Men nu är köket **nästan** färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)

Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.

Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.

På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.

Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.

Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!

När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.

Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.

Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.

Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.

Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …

Cheers!

16 kommentarer

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2024 18:58

Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.

I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju

sönder
för sent
inte.

Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.

Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.

Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:

Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?

Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.

– HALLÅ DAMEN! ropade någon.

Jag tittade upp och såg detta.

Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?

Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?

En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.

– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!

Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.

Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.

Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.

– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.

Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.

Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.

Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.

33 kommentarer

Ting från förr: arbetsläger igen!

Ting från förr: arbetsläger igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2024 23:53

Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:

– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?

Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.

[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]

Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.

Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.

De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.

Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!

Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.

Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.

Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.

Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.

Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!

Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.

Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)

Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!

Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!

Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)

Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.

En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.

– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.

Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)

Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?

I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.

– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!

Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)

Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.

Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.

Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.

Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.

Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.

Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.

I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.

Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?

Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?

Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.

Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?

34 kommentarer

”Det är ju så jädra ljust”

”Det är ju så jädra ljust”

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2024 00:38

Vem i hela friden sa ”Det är ju så jädra ljust” här ovan, i rubriken?

Jag tänker mig att ni gissar på

lampägaren med en pittlampa som lyser som faan trots att de obegripliga siffrorna säger E27 när man vill läsa 60W
en reklammakare som söker inspiration om blekmedel
Trumpen under solförmörkelse
en grabb med de billiga solglasögonen från macken
den upplyste buddhisten.

Men nej, för det var ju jag alldeles nyss.

Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.

Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.

Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.

Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.

”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.

När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:

Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.

För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.

Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.

Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.

Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.

Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:

Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.

Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:

Fotonot:
Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.

23 kommentarer