Hoppa till innehåll

Etikett: resa

På biblioteket (och lite tågresa igen)

Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.

– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
K å s e r i e r.

Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.

– Vad är det? sa bibliotekarien.

Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.

– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?

Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.

– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?

Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:

– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.

”Viola” (gift med Kar de Mumma), bredvid ”Eld” – men vilka är månne de andra två? (Foto: Sture Ryman, SvD, Stockholms stadsmuseum)

Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.

Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.

– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?

Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …

– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.

Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.

Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.

 

Share
12 kommentarer

Svettigt värre

Sedan jag lärde mig skriva nån gång på 1970-talet har jag berättat om missöden på tåg. Förseningar, värme, kyla, galna människor, borttappade väskor, bortglömda väskor och även stulna väskor. En gång kräktes vi alla – fem barn och två vuxna – så brutalt (av matförgiftning) att tågvagnen säkert fick skrotas.

Ja, nu anar ni att ännu ett tåg-äventyr är på ingång.

Jag och Tjugoåttaåringen samt hennes dotter Lilla M (snart 10 månader gammal) inledde i morse en resa till Lund för att fira Trettioettåringens dotter Lilla F (ett år idag). Eftersom Snälltåget är billigare och ballare än SJ, valde vi att med god tidsmarginal ta Mälartåget till Stockholm.

Interiör från Mälartågets cykel- och barnavdelning. Oerhört opraktiskt och dumt planerad.

Vi gick en promenad till Kungsträdgården, stoppade fötterna i fontänen och sedan knallade vi mot Centralen i ugn och ro för att där kliva på just Snälltåget kl 12.30. Vi strosade på bakgator för att undvika trängseln på Hamngatan, vi filosoferade över kyrkogårdar och vad man egentligen får göra på dem (picknick?), pekade på Bellmans monument (inte grav), vinkade till Ferlins staty och tittade på härket till hotell som skymmer Klara kyrka. Solen sken och Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida.

En inte alldeles ovanlig syn.

Snälltåget skulle som sagt avgå från Centralen kl 12.30, men när vi klev in i den stora vänthallen fick vi en smärre chock. Replikerna gick så här, där vi stirrade på den obegripliga, gröna tavlan med avgående tåg:

– Men 12.30-tåget är ju SJ? sa jag förbryllad.
– Kolla, Snälltåget går ju 12.15, sa Tjugoåttaåringen.
– Men klockan är ju 12.15?!
– Ja …
– Vi springer! Spår 12!
– Men mamm…

Utan att ens fundera över vad jag gjorde, puttade jag vagn, dotter, barnbarn och mig själv till rulltrapporna, åkte ner, sprang med löjligt komplicerad packning uppför trapporna till spår 12.

Under tiden strosade den unga modern i lagom takt åt samma håll. ”Vi har ju missat tåget, men okej, mamma kan ju få springa om hon vill”, tänkte hon.

Uppe på perrongen såg jag

  1. Snälltåget
  2. att alla dörrar var stängda
  3. konduktören, som stod på perrongen och spanade längsmed tåget.

– Hinner vi kliva på?
– Va?
– Får vi kliva på?
– Ja, ta den närmaste dörren, sa han lugnt och pekade.
– JAG HAR EN BARNVAGN OCKSÅ! DEN KOMMER SNART! ropade jag samtidigt som jag öppnade dörren och hivade in massa väskor som landade på två skåningar som stod i kön till toan.

– Ah due!
– FÖRLÅT!

Nu var i alla fall väskorna på tåget. Jag kastade mig mot trapporna.

Den unga, strosande modern med barnvagnen hörde mig ropa från perrongen, och satte därför iväg i full fart och började släpa vagnen uppför trapporna som leder till spår 12. Där kom jag plötsligt flygande samtidigt som en främmande kvinna också uppfattade situationen och tillsammans lyfte vi vagnen. Vips var vi framme vid tågdörren.

– Halleå, sa skåningarna leende, vi har flöttat dina sakår till hörnet dänna.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa konduktören.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa jag som om Tjugoåttaåringen inte hade hört.
– Ta Lilla M, så tar jag isär vagnen, sa hon.

Klockan 12.17 rullade Snälltåget iväg med oss på insidan.

Detalj från Snälltåget – ett härligt handtag som alltid funkar.

Vi stod förstås i fel vagn, men efter att ha pratat med skåningarna och konduktören och konstaterat att jag helt enkelt hade hittat på avgångstiden 12.30, satte jag igång att släpa och baxa väskor och vagnsdelar.

Packningsröran. Ni ser rabarbern? Den har pallats hos grannen (fast vi bad om lov först) och ska ätas i Lund.

Jag klämde även ur mig spanska svordomar över de ickefungerande automatiska dörröppnarna mellan vagnarna, det ska erkännas. Vagnsunderreden äro av hävd icke smidiga.

Puh! Jag svettades här som efter ett 400-meterslopp.

Det fiffiga i kråksången är att på Snälltåget kan man för en inte alltför blodig kostnad boka en hel kupé! Helt perfekt! Där inne kunde vi utan att störa någon annan spela musik, sjunga vaggsånger, äta kladdig mat och lukta svett.

Heja fina Snälltåget och snälla Snälltågskonduktören! (Humor hade karln också, för han skrattade åt allt jag sa resten av resan.) Och tack, ni två skåningar som godmodigt accepterade att jag slängde saker på er!

Snälltåget känns på sina ställen dock lite … ofärdigt. Det här, t.ex., är bagagehyllan.

Nu ska de små kusinerna Lilla M och Lilla F få frottera sig med varandra på ett sällan skådat sätt – och vi ska äta rabarberpaj i långa banor.

Som ni ser är de redan lagda åt det intellektuella hållet.

Pssst!
Aha. Nu ser jag att tåget hemåt på torsdag går kl 12.30. Hm. Jag tror jag förstår.

Share
9 kommentarer

Tåg, ett förmodat korrfel & lite AI

I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.

Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.

Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.

– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.

Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.

Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.

Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.

Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.
Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.
Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.

På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.

Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)
På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.
Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”

När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.

I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:

1.
AI är jätteintressant, och går att förhindra lika lätt som någonsin Spinning Jenny eller explosionsmotorn. (Å andra sidan försvann ju elbilarna som var så populära i slutet av 1800-talet.)

2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar

reservdel handtag dammsugare ”Electrolux UltraSilencer dammsugare EUSC62-EB”

medan andra försöker googla

handtag trasig dammsugare svart

3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”

4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!

5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.

Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.

Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.

Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.

Share
25 kommentarer

Alla hjärtans dag-väska

Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …

  • På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
  • På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
  • På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
  • När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
  • På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.

Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.

Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.

Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.

Share
14 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

En av två pubar i Ditchling.
Typiskt smal gränd.
Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.
Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)
Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.
Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.
Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.
Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Nej, det här ser ju inte så läskigt ut.
Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.
Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

Nej, de har inte putsats sedan dess.

 

Share
15 kommentarer

Tapeterna trillar ner!

Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.

(Tapeterna satt sämre förr.)

När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.

Men nu till mitt egentliga tapetärende.

Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:

En garderob på en husvisning 2019.
Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)
Ett rum på Hotell Birger Jarl.
Ett annat rum på Hotell Birger Jarl.
En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.

Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)

”Strawberry thief” (William Morris).
”Golden lily” (William Morris).
”Willow boughs” (William Morris).
”Pimpernel bayleaf” (William Morris).
”Marigold” (William Morris.)

Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.

Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.

I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.

– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.

Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!

Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.

Våra kunskaper räcker inte till här.

  • Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
  • Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
  • Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
  • Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?

En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.

Källa: Teknisk tidskrift (1933).
Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.

Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan  var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.

När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.

Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.

Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.

Share
28 kommentarer

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.

Jag är som vanligt kapten Haddock.

Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.

Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er

  • en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
  • bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
  • tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.
Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …
Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.
Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.
Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.

Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.

Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.

Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:

– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.

Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.

Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.

Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.
Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.

Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!

Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!

Share
11 kommentarer

Mycket dålig mat och lite fopoll

Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.

– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.

Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.

”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.

En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.

– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.

Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).

Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.

– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.

Säger servitrisen och försvinner.

I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.

– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
*harkel* Den går ner. *svälj*

Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.

Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.

I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.

– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.

Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)

Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!

Äh.

Ät inte här. Men drick öl och kolla på sport!
Share
29 kommentarer

Billarm och arbetsläger

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

KNALLPULVER! AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!
GLANSPUTS!
BRANDSPRUTA FRÅN STENÅLDERN!

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Den här tapeten målades över.
Dessa spikar drogs ur golv och väggar.
Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.
I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Funkade perfekt.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

Ojoj, en stackare var sjuk!
Share
24 kommentarer

Dagens raggningsrepliker

Igår var en spännande dag med

  • föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
  • tågresa till Stockholm (allt gick bra)
  • fika med några vänner (allt gick bra)
  • rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.

När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att

  • det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
  • tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
  • mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
  • bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.

Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.

– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!

Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.

– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?

”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.

– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …

Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:

– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?

Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!

Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!

Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.

Share
45 kommentarer