Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.
Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.
Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)
Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)
Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.Pittoreskt!Förtjusande!Intressant!
Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.
Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)
Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.
Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?
Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.
Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.
Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.
– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!
På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)
Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.
Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)
Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.
Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.
Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:
– Je veux commander … – L’addition s’il vous plaît.
Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.
Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?
– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?
Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.
I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!
Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.
– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]
Morgon-vinprovning!
Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.
– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.
Visst ser det ut som en massaker?
På samma plats tog jag en selfie dagen innan.
– Je suis Cary Grant i North by Northwest, säger jag kunnigt när jag står i majsen.
Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.
Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.
Blubb, blubb, sa vinet.
Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.
Lägret var bara igång 1933–34 och de internerade var politiska fångar, homosexuella och förstås judar. Hitler gav order om dessa tidiga läger bara några veckor efter att han kom till makten 1933:”Rauchen verboten” … man undrar ju hur det kommer sig att denna väldigt permanenta skylt behövdes.
Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.
Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.
Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.
Men oooh, vilken fin gammal klenod husbilsfabriken hade.
Och oj, vad vi höll humöret uppe!
Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.
– Allez, allez! ropar vi fyndigt femton gånger per mil eftersom vi är språkgenier.
Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.
– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.
Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)
Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.
Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …
Här prioriteras inte hygien! Ge Lotten krubb!
När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.
Vinbonden Dieter kunde ingen engelska, så Lisa och jag slängde oss med tyska som vore vi flytande.– Men fatta vad det här är sanslöst underbart! säger jag här till Jesper.Kvällsmat!Plötsligt tittade baguetten med kryddig camembert på mig med ilskna ögon.
Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!
Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.
Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.
Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)
– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?
– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)
Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.
Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.
Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.
Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.
Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.
När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:
– OJOJ vad det snurrar!
Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:
– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?
Sedan skrattade vi åt detta i två mil.
I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.
En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.
Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!
Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!
(Dag 1)
Nu ser det i rubriken förstås ut som om det handlar om en fotbollsmatch. (Mitt intresse för landslaget har svalnat betänkligt på senare tid eftersom jag tydligen bara är med dem i medgång, inte i motgång.)
Men nej – jag är ute på ett stolleprov som heter duga: nio dagar i husbil med barnens kusin Lisa, som sprider glädje på jorden med glada tillrop, fantastiska språkkunskaper och helklockade klänningar. Med på resan är även sjuksköterskan Jesper. (Inte för att utöva sitt yrke på oss, utan för att han är Lisas kompis.)
Igår verkade det dock som om en högre makt försökte tala om för mig att stanna hemma eftersom jag
sedan två veckor måste ta mig fram med kryckor för att vänsterknät gav upp livet
plötsligt upptäckte att de tågbiljetter Eskilstuna–Lund som jag ju hade köpt inte alls var köpta
vaknade en timme för sent och blott hade en kvart på mig innan bussen gick hemifrån
trots allt lyckades fixa biljetter, och hinna med bussen – men då hamnade på ett tåg som stod stilla pga. obehöriga i spåret i Katrineholm.
I Lund plockade vi upp vår husbil hos en stressad polska – men medan hon sprang omkring och försökte hitta wi-fi för att jag skulle kunna skriva under det digitala protokollet, hittade jag en annan bil. Som färgmatchade mina kryckor, ryggsäck och tröja.
De stolta ägarna till höger berättade att den var ”lite ombyggd” och från 1932!
Efter noggranna förberedelser och kontrollerande av bilen, gav vi oss iväg. Jag hade övat på en 3,5-tonnare med Tjugofemåringens svärfar, så det var plättlätt.
Men vilket jävla oljud det var inne i bilen – det tjöt i fönstren, ven om öronen, mullrade av däcken och swooooschade genom en ranglig liten dörr. Som saknade isoleringslist längs långsidan.
Tror ni att man kan köpa en sån här nånstans i Tyskland?
Dessutom är handbromsen lynnig som en treåring och kräver ett mycket ömt handlag för att inte surna till.
Vi stannade vid ett gigantiskt shoppingcenter i Burlöv för att köpa mat samt täcken & kuddar eftersom det inte ingick i husbilshyran. Dessa täcken & kuddar ägde vi i ungefär 27 minuter, för när vi kom tillbaka till husbilen hittade vi både täcken & kuddar och returnerade de nyinköpta pronto.
Sedan körde vi förbi punkterade bilar, två ambulanser, några Teslor och en familj som satt längsmed motorvägen och fikade som vore det 1955.
Det punkterade däcket såg ut såhär, som i en Kalle Anka eller nåt.
Båtresan Rødby–Travemünde gick i en rasande fart, så vi hann bara slänga i oss currywurst och gulaschsuppe samt känna sjöbrisen fläkta i håret en liten stund, innan det var dags att på mörka, tyska vägar skumpa fram i den tjutande husbilen ända till Süsel. Där – på en bondgård – ställde vi husbilen för natten.
Bonden André var en franskfödd tjomme från Martinique som nu hade blivit tysk. Han bäste vän är skogshuggaren ”Bosse aus Schweden”, så honom fick vi prata med via mobil ett bra tag också.
Språksörjan som yrde inne i husbilen var som en delikat pyttipanna av franska sniglar, tysk Spätzle, engelsk HP-sås och svensk lök.Andrés vilstol.
Nu på morgonen har vi pysslat med toan i husbilen, misslyckats med att få igång en kaffemaskin och stått på näsan pga. en dum hallmatta. Idag är planen att köra 6–7 timmar ner till Weinstraße och sedan ta oss in i Frankrike. Vi har inga tider att passa, och de två ungdomarna som tar hand om tant Lotten har inga som helst bekymmer i livet!
Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.
Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …
1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.
Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.
2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.
Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll?
3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?
Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)
4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.
Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.
5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.
Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.
Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.
6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.
För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.
7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.
Sista heldagen i Skottland vaknade vi utsövda och glada i läkarens & professorns lägenhet. Skotten var snorig, hostig och hes, men bestämde sig för att på skottars vis att tatuera sig, träffa sina polare på puben, träffa sina föräldrar på puben och köpa massa whisky – för så tar man naturligtvis död på en förkylning.
Kicki och jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, gammal stad som Edinburgh.
Kolla, gardinerna på utsidan! Vilken piffig idé! (Det är förstås en affär för skotskrutiga tyger.)
Vi åkte och åkte och fattade plötsligt beslutet att kliva av i Dean Village, som skulle vara vackert. Och ja, jösses. Det var kullerstensgator, massa grön växtlighet, och arkitektur som andades ”förr i tiden”. (Jag har alls inte glömt det jag lärde mig när jag läste en arkitekturkurs, men jag är bra mycket bättre på att datera 1800- och 1900-talshus.)
Genom hela stadsdelen flyter Water of Leith, som förr drev byns alla mjölkvarnar.
Vi gick först nerför en brant väg, där jag hittade en fiffigt konstruerad bänk! (Det syns inte, men det är jättebrant neråt här.)
Det är nästan som en synvilla: den hitersta bänkens nedersta sittbräda övergår till att vara den bortre bänkens nedersta ryggstödsbräda!De verkar ha kul i Dean Village.
Vad vi inte alls hade förstått var att det här förr var ett stort industriområde, som förföll när majoriteten av industrierna gick i konkurs runt år 1900: kvarnar, garverier och väverier försvann på löpande band. De boende i området blev oerhört fattiga och det var nedgånget och skräpigt överallt.
På flera olika sajter som handlar om misären i Dean Village (ca 1900–1965) hittade jag denna bild:
”Här ser det inte så förfallet ut”, tänkte jag – men gillade tvätthängningen. [CC]Hmmmm, sa jag sedan med den gamla bilden framför mig. Motivet kändes bekant. Och så kollade genom mina foton – för jag tog ju faktiskt en bild på upphängd tvätt någonstans i det numera oerhört uppsnofsade området.
Och se på tusan!
Det är ju samma innergård! Med tvätt! (Jag kunde inte gå in även om jag ville – det är privata bostäder och tillträde förbjudet.)
Därefter åkte vi lite mer, och sedan klev jag av långtbortitok för att uppfylla några kompisars önskemål: kolla på Britannia och gå på destillerivisning.
Området heter Leith, och är ett hamnområde med urban känsla – tvära kast alltså!
Eftersom frukosten på ett mystiskt sätt brann inne, gick jag till ett café och beställde en enkel panini och en kopp kaffe.
”Enkel panini? Nähedå! DU SKA HA POMMES!”
Britannia är en yacht som användes av Queen Elizabeth 1954–97, men som efter pensionen har blivit ett oerhört intressant museum. Tiden har stått stilla sedan 1997, men viss inredning och maskiner är orörda sedan 1950-talet.
Alla besökare går omkring med varsin ganska klumpig, telefonliknande mojäng som agerar guide. Därför är det väldigt tyst inne i skeppet; alla är koncentrerade på vad som sägs i luren.
Här stod de kungliga och vinkade åt sina undersåtar. Någon gång på 1970-talet byggdes det svängda furustaketet lite längre in på däck eftersom den lilla drottningen flera gånger höll på att blåsa omkull.
Jag rekommenderar verkligen alla Skottlandsturister ett besök så att ni får se hur relativt enkla de kungligas arbets- och sovrum samt sällskapsrum såg ut – eftersom jag själv mest fotograferade apparater, grejer och mojänger.
Åh, den som ändå fick använda denna!Eller den här! Taktil teknik med knaster, klick, knarr och krask!
Plötsligt stod det på en skylt att jag befann mig i Brianniat tea room, men inte som i ett museum, utan som i verkligheten! Kom och köp! Sitt ner och vila fötterna!
– Te och scones! sa min inte alls hungriga pommes frites-hjärna.
– Champagne och glass! sa min mun till servitrisen.
Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, och här satt jag och lekte lyxliv!
I terummet var jag och uteslutande amerikanska turister. Blålila hår (fortfarande!), keps som bara är skärm & ett pannband liksom, shorts och lite för hög ljudvolym.
Ett gäng yngre amerikaner beställde drinkar och vin, och servitrisen bad därför om legitimation. Amerikanerna knorrade och propsade på att de faktiskt visst var 21 år och fick köpa alkohol.
– Very well, sa servitrisen, but I need to see if you are 18.
– I’m not 18, I’m 21!
– Still need to see ID.
Japp, legitimationerna halades fram och de inledningsvis slokörade ungdomarna var helt klart 19 och 20 år. De blev strax förundrade av Skottlands generösa lagar som tillåter alkoholintag för så unga människor som 18-åringar.
Detta bord rymmer 35 personer och tar tre timmar att duka med hjälp av linjal. Menyerna fick alla gäster ta med sig hem som minne.
Jag konstaterade att jag hade dragit benen efter mig eftersom klockan var strax efter tre, samtidigt som guiden i örat förklarade att alla klockor sedan 1997 stod stilla på 15.01, för det var det klockan var sista gången som drottningen klev iland från Britannia.
Det konstiga var att just då VAR klockan verkligen 15.01.Här är en helt annan klocka – men tiden står som sagt still både vad gäller klockor och datorer.Här är slafarna från 1950-talet fortfarande kvar. Just här sov båtbandet – alltså musikerna som trumpetade och marscherade och hade sig.
När jag närmade mig slutet på denna trevliga båtvandring, började jag leta efter ett destilleri som skulle finnas i krokarna. Aha!
Kolla! Destilleriet på krypavstånd från Britannia!
Det där krypavståndet visade sig i verkligen vara nästan 1,5 km eftersom kajen höll på att byggas om, så jag halvsprang i en vid båge för att hinna fram till rundvandringen kl 16. Jag kom fram till översta våningen kl 15.55, frågade om jag skulle hinna springa på toa, fick beskedet att ja, det är bara att gå ner i trappan bakom den däääär dörren. Jag småsprang till dörren, och sprang ner. Ingen toa. Sprang ännu längre ner. Kom fram till bottenvåningen. Sprang upp sex trappor igen, och kom fram för sent för att hinna gå på visningen!
– I couldn’t … find … the … toilets, flåsade jag och fladdrade lite med ögonfransarna för att blidka den stenhårda destilleripersonalen.
– It’s just upstairs! sa den stenhårda och vände sig till nästa kund i kön.
Då köpte jag lite pryttlar (”merch”) och tre avsmakningsflaskor, gick på toa, gick ner en trappa och tog en särkert jätteförbjuden destilleribild, gick ut och 1,5 km i en vid båge igen – och satte mig sedan på bussen mot centrala Edinburgh.
Förmodligen förbjudet foto.
Jag skulle sammanstråla med Kicki och Skotten, men vi hade trassel med wi-fi och roaming, så vi gick förbi varandra ett tag. Då gick jag in i en butik som hade trevliga, kritstrecksrandiga sladderbrallor och tog tag i ett par för att prova.
PLINGELING! ”Är på Marks & Spencer, här finns wi-fi” skrev Kicki. Då blev jag alldeles till mig och gick raka vägen ut ur kritstrecksbutiken så att larmet tjöt över nejden eftersom jag fortfarande bar på brallorna.
– TUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUT!
– Oh, I’m soooo sorry, sa jag, sprang in, betalade utan att prova, och blev stoppad i entrén.
– RECEIPT!!! röt en dörrvakt.
Sedan kontrollerade vakten kvittot, skrev upp mitt namn, klockslag, nationalitet och brallornas pris. Han rynkade pannan och bad mig förklara, vilket jag gjorde samtidigt som jag svettades som en tok och jag förmodligen var knallröd om öronen.
Allt ordnade sig och korven den har två. Vi hittade varandra på M&S och kunde som små trallande jäntor vandra hemåt och fotografera ännu fler färgglada dörrar.
Man vill ju bara äta upp denna port!I en liten butik köpte vi en flaska vin, och konstaterade att vi blev övervakade i en ovanligt smickrande liten tv-bild.
Edinburgh är ett ypperligt resmål och hela Skottland är ljuvligt och fotogeniskt. Men om sanningen ska fram såg vi ju även helt normala stadsmiljöer.
En normal gata med en helt normal DeLorean, om än iögonenfallande gul.
Sista motivet får bli ännu en fin historisk gest – lite som att man renoverade Dean Village och såg till att forna tiders Edinburgh får stå kvar.
En bild från 1920, när Edinburgh Meat Market sedan 1883 hade dominerat i just denna stadsdel.
Köttmarknaden avvecklades, och blev på 1960-talet en nattklubb (en annan köttmarknad?) och senare en restaurang. År 2007 revs hela klabbet utom just den stora entrén, som sparades för säkerhets skull.
Och 2009 fick någon snilleblixten att renovera porten och ställa upp den där den en gång stod!
Det var det hele! Här kommer länkar till alla elva dagsrapporterna!
Dagen inleddes som vanligt med nys, attjo, snyt och lite allergimedikamenter. Men eftersom jag av någon mysko anledning redan då hade läsglasögonen på mig, såg jag på ett morgonovanligt sätt vad jag gjorde – och tyckte att Bricanylen (som hjälper mot astma) såg lite väl smutsig och konstig ut.
Jag hade under en vecka sugit i mig medicin ur en jättegammal inhalerare – som förmodligen har legat i ryggsäcken ända sedan den gick ut år 2013. (Zooma inte. Den är läbbig. Men funkade finfint på alla sätt och vis, inklusive på placebovis.)
Sedan knackade det på dörren:
– Gomorron, är du färd… (det var helt tydligt att jag inte var färdig) … vi är redo att åka … nu.
– Huh? Men klockan är bara halv åtta? Vi sa åtta igår?
(I det här sällskapet slipper man vänta – man får istället vara beredd att stå redo tidigare än vad som sagts.)
Efter initialchocken slängde jag alla pryttlar huller om buller i min jättestora resväska, samlade ihop tre armband, klocka, örhängen, hårsnoddar och en vilsen, helt onödig tub med solkräm och fann att jag ju hade packat ner en snygg, prickig klänning som jag verkligen inte alls har behövt.
And off we went!
(Tidspressen berodde på att vi skulle lämna tillbaka hyrbilen kl 10.00, vilket sedan visade sig betyda 10-ish. Naturligtvis anlände vi kl 10.00 prickprick.)
Väl framme i Edinburgh tog vi in på läkar-professors-plejset där vi bodde inledningsvis under denna tripp. Vi kände oss som hemma, vattnade och klippte blommor, kokade te, sa hej till våra gamla lakan och stålsatte oss inför allt som man ju måste hinna med under nästan två hela dagar i Edinburgh. (Spolier: vi hann med en bråkdel.)
Innan jag börjar med turistupplevelserna, måste jag dela med mig av diverse sladdar, staket och rör.
Gamla staket möter nya staket.Trasselsuddar till sladdnystan som vajar i vinden!Vaaaaaad ska hända med sladdvindan som hänger bredvid den vackra skylten vid i vårt tycke Edinburghs bästa pub?Vi sätter rören utanpå husen och lindar sedan in dem i elledningar, sa skottarna. Häpp!Och här går jag omkring hemma i Sverige och är lite bekymrad över att ett stuprör har lagats med silvertejp av en civilingenjör 2019.
Att gå omkring i Edinburgh är att uppleva säckpipor på nära håll, bli sugen på öl, vilja köpa rutiga handväskor, bli lite sugen på en öl till, titta på fler rutiga pryttlar och att tappa andan av allt som nog finns men som man inte hinner uppleva. Kicki och jag fattade ännu ett snabbt beslut (efter att jag plötsligt och till allas vår stora förvåning hade köpt en rutig handväska) och investerade i en turistbussbiljett som räcker i 48 timmar.
OJOJOJOJOJOJOJ vad det var värt investeringen! Om man ser till vad turistbyråerna anser att man bör uppleva i Edinburgh, handlar det om:
Edinburgh Castle
The Royal Mile
Holyrood Palace
Arthur’s Seat
National Museum of Scotland
Scottish National Gallery
The Real Mary King’s Close
Dean Village
Calton Hill
Princess Street Gardens
Pubar och whiskyprovning
Haggis, neeps and tatties
Jag har fetmarkerat det som vi hann med – men vi hade ju förmånen att via Skotten få umgås med skottar, vilket tar en jävla massa tid.
Just denna dag betade vi av whiskyprovning, National Museum of Scotland, pubar, New Calton Burial Ground, Old Town och ännu en promenad på The Royal Mile.
Heja Gamla stan i Stockholm, men det här (som är lika gammalt) i ”Old Town” är minst lika imponerade.Victoria Street i Old Town lär ha inspirerat J.K. Rowling till ”Diagon Alley” i Harry Potter. Å ja ba: Varför målar vi inte ALLA hus i glada färger?Skotten blev hungrig och krängde en meat pie with chips and brown sauce på gatan.Dagens i-landsproblem var att jag fick grava skavsår av mina coola, men trasiga solglasögon som grävde stora hål i näsryggen.
National Museum of Scotland är faktiskt som många andra (underbara) museum som:
är gratis
har fina montrar
har förnuftiga och kunniga guider
har neutrala och välformulerade informationstexter som inte gör mig förbannad.
Men så ini helskotta fullt med folk det var!
Jag inledde med att trava upp på museets tak via en jätteskranglig spiraltrappa som enligt min kännarmin hade slitna nitar.Väl uppe på taket kunde jag se hela slottet och nästan ända till Mariannelund.
Jag tog 714 andra bilder från takterassen – men alla är komplett ointressanta eftersom de bara föreställer minst 714 italienska skolungdomar som står i vägen för Edinburgh-byggnader. Så jag gick ner till de olika utställningarna.
Kolla, ett gammalt tygregister!En botgöringssärk (penitential gown eller repentance shirt) som Joneth Gothskirk den 29 juli 1677 dömdes att bära inför församlingen eftersom hon hade begått äktenskapsbrott med William Murdoch. Hon bar den rakryggat utan att erkänna någon som helst skuld tills hon inte längre kunde eftersom det var dags att föda Williams barn. (Det finns i rullorna ingen information om att William Murdoch bestraffades.)Utställningen som handlade om ”Skottland under kalla kriget” var värd hela inträdesbiljetten (eeh, 0 kr) och här ser ni en underbar apparat.
Vi irrade runt lite här och där och hamnade på konstiga bakgator där bilarna envisades med att utan förvarning dyka upp från fel håll (jag har inte vant mig vid vänstertrafiken), så vi slank in på en pub, nej, jag menar gravplats. (Vi slank in på pubar så ofta att jag liksom skrev pub av bara farten.)
Här ser New Calton Burial Ground nästan normal ut.Men här är en mer med verkligheten korrekt bild. Det är så stökigt och slitet och galet oskött att man blir alldeles lycklig.The burying place of Thomas Calder, ironmonger, Edinburgh. Here rest: his daughter Mary, who fell asleep 15th March 1838, aged 22 years. His father Thomas, who died 19th September 1839, aged 87 years. His son George, who died 1st April 1842, aged 14 years. Also the above Thomas Calder, whose active and useful life … may … 71 years … the Lord. Jane Dinnie Calder, … of Elizabeth Lindsay (daughter of …), born 18–, died 1904, and of Thomas’ son, born 1833, died 1904.
New Calton Burial Ground finns inte med i turistlistorna, men oooooh vad jag rekommenderar ett besök. Vi var törstiga och trötta och lite vilsna, men hade svårt att slita oss från alla dessa underbara, gamla livsöden.
Och apropå gravar. Det finns en historia om en hund som hette Greyfriars Bobby, och hans grav måste man tydligen se. (Men inte enligt mig … även om historien är hjärtskärande.)
Bobbys husse dog när de två bara hade känt varandra i två år. Därefter sägs Bobby ha suttit vid husses grav i 14 år, tills hans själv dog. (Men som nutida legend är det väl okej – även om ingen väl tror att en hund skulle sitta ensam på en och samma plats i 14 år. Jag ber förresten redan nu om ursäkt för konkretiseringen.)
Men ojojojoj, hur gick det med frukosten efter chocköppningen och snabbpackningen?
Jodå, en grov macka med massa gött – och plötsligt uppdykande chips som slank ner hur lätt som helst fastän klockan blott var 10 på förmiddagen.På en pub klockan halv två sa Skotten att jag ju inte hade druckit nationaldrycken Irn Bru med vodka.Jag testar ju allt som han pekar på, så jag sa inte nej. (Det var jähättegott.)– Testa den här! sa både Skotten och personalen i whiskybutiken. Jag svepte då en Berry Bros. & Rudd, som smakade runt och fint och utmärkt. Personalen skrattade åt mig för att jag bara pratade strunt och inte tog whiskyn på allvar, som brukligt är.
När jag kollade i mobilen om bilden här ovan var okej, föll blicken på något bekant i övre vänstra hörnet, strax till höger om mig från ert håll sett.
Glenfarclas! Som jag blev förtjust i när jag översatte det stora whiskyopuset 2012!
– Men fyttisjuttsicken så dyrt! sa jag som en surprutt och gick ut ur butiken.
(Kanske man kan beställa på Systemet …?)
Det sista som hände under denna soliga promenad var att vi stannade till vid en svärslukare och svärdjonglör, som ropade att han skulle bli tvungen att lyfta på benet och kilten, och att alla som eventuellt skulle råka se nåt olämpligt ”please close your eyes”.
Morgondagen är sistadagen – och jag ska klättra ombord på en båt!
När vi sent omsider, proppmätta och ölglada lade oss hemma hos Skottens gamla polare Tam & Leonie, anade vi inte att vi bara några timmar senare glatt skulle glufsa i oss en hemgjord variant av full Scottish breakfast. Jag somnade på två sekunder och var helt övertygad om att jag inte skulle vilja äta något på tre–fyra dagar.
Men kolla! Black pudding igen! (Brödet är skotskt ”butter bread” och det som ser ut som lite bedagad, rå köttfärs är en delikat ”square sausage”. Ägget är bara ett perfekt ägg.)
Vi gav oss på förmiddagen iväg på en lång promenad (med kaffepaus) till Scone Palace, där man inte får fotografera av hänsyn till familjen som bor där. Promenaden var jättespännande för vi mötte så många människor, så många hundar och så många olika träd. Dessutom hann vi gå in i ett kafé och köpa kaffe, läsk, glass, en handväska, en blus samt en blockflöjt.
Folket i Scone använder allmänningar till att hänga upp tvätt på. ”Ja, så gör alla”, sa Tams son Tommy, som var vår guide.Vi gick längs en bäck, och plötsligt stod en bukett med snittblommor ute på en sten. Ingen visste varför.Framme vid palatset! Nånstans där inne står en någorlunda adlig familj och tittar på oss.
Eftersom det var fotoförbud, tog jag bara ett par konstiga bilder på sådant som faktiskt skrek av längtan att få bli dokumenterat. (Felåt.)
En äkta vävtapet (med tryckt mönster) från början av 1800-talet – bevarad som den är av antikvariska orsaker och anledningar.
År 1842 tog den dåvarande palatsherren emot drottning Victoria på en övernattning. Han fick besked om detta två år i förväg så att han hann förbereda sig genom att
bygga om en hel avdelning med tre jätterum så att de var ståndsmässiga och hade åtminstone en lönndörr till ett badrum
låta tillverka ett ohyggligt långt ekbord med gott om plats för uppåt 30 sittande gäster
få 30 stolar i ek specialtillverkade till bordet
fixa ett handmålat porslin med olika motiv på varje tallrik
köpa in fyra olika sorters dryckesglas i en mindre storlek än vanligt eftersom alla i Skottland av naturen dricker som törstiga vikingar kanske drack en gång i tiden, och drottningen uppskattade inte berusade människor.
Materialet till ekmöblerna tog han i sin egen park, där ohyggligt stora (ergo gamla) ekar står idag.
På bilden här till vänster står jag och försöker mäta omkretsen. Min vingbredd är 173 cm och jag fick byta grepp fem gånger, vilket ger 865 cm i omkrets 150 cm från marken. Enligt olika källor lägger ekar på sig ungefär 1,6 centimeter i omkrets varje år, så om jag tar 865 och delar med 1,6 får jag en ungefärlig ålder på [räkna räkna räkna] … Aha! Denna ek började växa någon gång i mitten på 1400-talet!
Inne i palatset fastnade jag i rummet som drottningen sov i den där septembernatten 1842, för där fanns
svart- och rödrandiga tapeter
en himmelssäng
massa fåtöljer
ett sminkbord
två speglar
en bokhylla.
Och si!
Drottning Victoria hade en telefon med nummer 9!Bokhyllan är lönndörren till toan. Om ni tittar på nedre delen, är det fejkböcker där eftersom den delen är själva dörren. Kisa med ögonen eller ta fram en lupp så kan ni även se att dörren är pyttelite öppen.
Vi tog efter rundvandringen i Scone Palace igen oss med en sopplunch och scones med massa olika marmelader.
En scone i Scone.
Därefter begav vi oss mot en mystisk sten som alla skottar pratar om: The Stone of Scone. (Som alltså inte alls rimmar på skotska. Den kallas även ”Stone of Destiny”. Som inte heller rimmar.)
I korthet (fast det inte alls går att förkorta denna komplicerade och absurda historia) hände detta:
Runt 840–900: Enligt en legend fördes stenen från Irland till Skottland av kung Kenneth MacAlpin för att kröna de första kungarna av Skottland. För det var ju naturligtvis samma sten som patriarken Jakob (1 Mosebok) vilade sitt huvud på när han drömde om en stege till himlen! Nu undrar man om Irland även sitter på Jakobs stege.
Ungefär 1050–1296: Stenen förvarades i Scone Abbey, där skotska kungar kröntes, sittande på stenen.
År 1296: Kung Edward I av England invaderade Skottland – och tog helt fräckt stenen utan att fråga någon. Den placerades i Westminster Abbey.
Från 1300-talet till1600-talet: Stenen låg under Edward the Confessor’s coronation chair, och det var viktigt att den låg där vid alla engelska (och senare brittiska) kröningar.
Den 11 juni 1914 försökte brittiska suffragetter (för att uppmärksamma kvinnors rättigheter) att spränga stenen inne i Westminster Abbey. Bara själva stolen skadades, och regeringen tystade ner allt eftersom det var lite pinsamt. (Stenen skadades inte, även om vissa källor påstår det.)
Den 25 december 1950: Fyra skotska studenter stal stenen från Westminster Abbey och åkte hem till Skottland med den. (En sann bedrift. Den väger 150 kg.) Stenen skadades i ett hörn, studenterna gav sig till känna, alla älskade studenttjuvarna och ingen straffade dem på något sätt. Men … så kom engelsmännen och tog tillbaka stenskrället och förde tillbaka den så att den fick ligga under stolen igen.
Men 1996! Då beslutade den brittiska regeringen att stenen skulle återföras till Skottland. Den placerades i Edinburgh Castle, vilket väl var okej – men inte helt korrekt.
År 2023: Stenen åkte på besök till London för att ligga under den viktiga stolen när Charles III kröntes.
Sedan 2024 bor stenen permanent på Perths museum – som ligger på gångavstånd från palatset i Scone!
Så då förstår ni att vi traskade iväg på ännu en promenad. På vägen dit såg jag ett roligt företagsnamn.
Plastic Surgeon – we repair any hard surface.Vi fick även en glimt av det senaste i modeväg: en brun kroppsstrumpa.
Inne på Perths stadsmuseum möttes vi i entrén av en gigantisk trälåda.
Där inne ligger stenen!
Vi fördes in i ett litet rum där vi presenterades för stenen. Spänningen var olidlig. Historien drogs än en gång. En dum fläkt blåste kyla på benen och en spotlight lyste skarpt i ögonen och jag tänkte ”men ro hit med stenskrället nån gång!” och njöt sisådär lagom. Sedan öppnades en dörr och så fick vi gå in i ett annat rum – och där i en gigantisk glasmonter låg STENEN. Vi såg hur det avslagna hörnet hade lagats och vi förstod hur man 1950 kanske kunde bära den med hjälp av två järnringar (”handtag”) och kanske lägga den på en skottkärra eller nåt.
Men eftersom jag inte fick ta bilder, får ni se här hur stenen ligger under kröningsstolen nån gång på 1800-talet. Allt ser så imponerande sjavigt och smutsigt ut … men det kanske är fotokvaliteten?
När vi var på väg ut, passade vi på att titta på de övriga utställningarna som var fulla av spännande, tusenåriga skelett.
Tydligen måste man numera varna för skelettförekomster eftersom det kan trigga obehagliga känslor.
Denna dag bjöd även på andra förträffliga upplevelser.
Ett helt vanligt och bebott hus som det växte massa grönt ur!Två förtjusande gatulyktor som jag vill ta med mig hem på flyget. Men eftersom min fickkniv inte gick genom kontrollen får de här säkert inte heller passera gränsen.Nästan Beatles!Nästan USA!Jättepromenaden – till palatset i rött och till museet i grönt!
Morgondagen är förhoppningsvis lugn med purrning kl 07.20 och avfärd mot Edinburgh kl 08 – hyrbilen ska tillbaka och vi ska än en gång installera oss hemma hos läkaren och universitetsprofessorn, som har dragit till Sverige på semester!
(Bilden högst upp i inlägget är en halvmeterlång, helt fantastisk ”fish platter” på puben Brown & Blacks i Scone.)
Efter gårdagens galna skogspromenad och sena kvällsmat vaknade vi till regn och slask samt slut på toapapper. Så Kicki och jag travade iväg till närbelägna Asda, som är en sån där rolig affär som t.ex. Ica Ma*i skulle kunna vara. Där ska allt från balklänningar till inlagda citronskivor finnas!
Men först åt vi lite frukost och drack snabbkaffe i duggregnet medan Chizz och Skotten fortfarande sov.
På staketet sitter en skylt från Chizz’ hemstad. Förvånade konstaterade vi där vi satt att det var ju dit vi skulle senare under dagen.
Vår plan var att åka till just detta Arbroath för att hälsa på ”Mad Dogs dotter”. På vår resa åker vi nämligen inte bara mellan slott och hotell eller museer, utan vi söker upp Skottens alla gamla polare som är utspridda i hela Skottland. Det som förenar dem är att de har åkt land och rike runt för att kolla på Skottlands fotbollslandslag – som förlorar nästan alla matcher och nästan aldrig tar sig till VM eller EM.
Några av dem ses här på en bild som jag tog redan 2004. Man kan liksom ana att de har kul.
Mad Dog själv dog för några år sedan – men då ser detta galna killgäng förstås till att hålla lite koll på dottern Megs. (Ingen minns idag varför Mad Dog egentligen kallades just det.) Vi sammanstrålade med denna dotter på en pub i Arbroath, inrymd i en lokal som 1980 respektive 1981 såg ut så här:
Och just idag så här:
Här inne åt vi en ”smokie”, som är en fantastiskt god fiskrätt, och en speciell ”cullen skink” som jag skulle kalla en fiskgryta.En smokie, några tattisar och 70-talsgrönsaker samt Irn-Bru som färgmatchar morötterna.Hela Arbroath är fylld av olika sorters fiskar-mojänger som dessa tinor och den fuktiga luften luktar fisk, fisk och åter fisk.
Under hela vår resa har Skotten kört bilen, även om jag har ”co-driver’s licence”, som hyrbilsfirman uttryckte det. Jag sitter bara i baksätet och smular kex, dricker te, kommenterar saker som vi inte ser och roliga ortnamn som jag uttalar fel; jag är på det hela taget som ett oansvarigt barn.
För inte är jag väl mogen att köra omkring på dessa vägar?
Sista målet var idag det lilla samhället Scone [sgyn], där vi omedelbart kastades in i ett kompisgäng som ses på söndagar i bowlingklubbens lokaler. Eftersom ingen av dem spelar bowling men alla är högljudda och envisas med att komma varje söndag, har det tydligen blivit så att bowlarna själva håller sig undan just på söndagar …
– Vabaha? sa vi när vi såg var bowlingen spelas.
Bowling, förresten? Jo, det som alla i gruppen skrattade mest åt var när vi undrade hur i hela friden käglorna kunde stå på gräset. Men det var ju inte bowling, utan bowls – som spelas med asymmetriska klot som inte kan rulla rakt! Det låter helt sanslöst, så i morgon kanske vi kan hitta några av de där bowlarna som håller sig undan på söndagar.
Dagen avslutades på en chippy-shop, där vi beställde sånt där som de äter i brittiska filmer: friterade saker som är mjuka, superkladdiga och insvepta i papper.
Min portion bestod av tre gigantiska vårrullar och minst ett kilo sladdriga pommes frites. Mums!Så här såg resan ut: Aberdeen (där vi mest gick omkring i skogar och inte ens sneglade på centrum) –> Arbroath –> Scone.
Liten varning: detta inlägg är långt som ett ösregn!
Gårdagen bjöd på ännu en full Scottish breakfast – nästan likadan, men fortfarande var the black pudding godast på tallriken.
Tattis-sconesen (den som även denna morgon ser ut som ett brunt kuvert) var däremot helt annorlunda: krispig och ihålig och jättegod!
Hotellet som vi hittade vid foten av Ben Nevis efter en minuts letande utan att ens snegla på Booking eller eventuella recensioner var alldeles utmärkt, så här kommer en rekommendation: The Imperial Hotel i Fort William. När det inte spöregnar kan man från vissa rum se hela Ben Nevis, men där hade vi otur.
Ben Nevis är där nånstans.Och där nånstans.Så jag fotograferade heltäckningsmattan inomhus istället.
Resan var lång och omständlig och kanske även lite dumt planerad (se gårdagens inlägg), men äsch, sa vi. Här kommer en liten bildoddyssé!
Terrängen i Skottland är knölig som en obäddad säng i jätteformat eftersom de pusselbitar som är land idag en gång i tiden krockade med varandra och skrynklades till. Sedan gled inlandsisen fram och tillbaka och stökade till landskapet ännu lite mer. (Tänk er att jag förklarar Skottland för en mig närstående treåring.)
Och så kom människor och behövde elektricitet, och de lyckades helt otroligt faktiskt fylla dessa bergsmassiv med elstolpar – backe upp och backe ner!
Men så åkte vi iväg mot Loch Ness och andra vatten. I Fort Augustus fastnade vi länge vid slussarna, där tre segelbåtar kämpade sig fram i Caledonian Canal, som kan liknas vid Göta kanal eftersom de båda byggdes i början av 1800-talet. Men Göta kanal är väldigt mycket längre. (Vi svenskar är dessutom noga med att betona att vi grävde vår kanal för hand, så det så.)
Här är det en tysk båt som kämpar. De två båtägarna kommunicerade snillrikt med varandra med headset. Jag stod och lyssnade som en spion och hörde dem säga i helt vanlig samtalston ”släpper du efter lite nu”, ”ja, men kolla på den andra så att den inte ger efter” och ”det här kommer att gå bra”.
Vi körde längsmed hela Loch Ness utan att se ett enda monster, men det är väl inte säsong kantänka. Slottsruinen Urquhart Castle var imponerande både vad gäller läge och storlek samt oerhört välplanerad som varande turistattraktion.
Jag kan verkligen se charmen med ruiner, men saknar förstås dunbolster och tunga gardiner.
I Inverness promenerade vi omkring, hittade en sopplunch (soppor är perfekt mat på resa) och köpte lite roligt skräp på Tesco. Sedan fick vi för oss att vi måste köpa varsin skotskrutig handväska, så vi fastnade i en rutig butik hur länge som helst innan vi kom på bättre tankar och drog oss vidare mot nästa slott.
Så pampigt, men så slitet bibliotek i Inverness. Kolla hur det växer grönska uppe vid taket!Det första som mötte oss i ett stort shoppingcenter var överfulla, stinkande soptunnor som inte på några villkor hade accepterats inne i t.ex. Gallerian i Stockholm.Hootenanny …… Singers!
Cawdor Castle var en spännande upplevelse på många olika sätt med en spännande bakgrund, kidnappning av en nyfödd Muriel, nyupptäckta lönnrum och träd som är så gamla att de riskerar välta en stenmur.
Snart välter muren in i trädgården bakom!
I trädgården fanns så många vackra blommor att Kicki blev alldeles yr av lycka eftersom hon har gröna fingrar. Själv fingrade jag bara på mobilen och tog massa foton som syns i allra översta bilden i detta inlägg.
Slottet bebos halvårsvis av en konstintresserad slottsfru, så mitt bland alla antika möbler står helt vanliga, pösiga soffor och tv-apparater – fast de är gömda inne i gamla möbler. Det jag saknar i slottsruiner fanns det hur mycket som helst av här.Alla tavlor föreställer förstås slottsfruns anfäder.Är det månne Ville Vessla där bakom?Guiden berättade att allt i detta rum är snett och vint och fel samt att färgerna är alldeles tokiga – men att alla gillar det. (I hörnet står en tv-möbel.)Nämen så stilrent.En manlig och en kvinnlig gästsäng – i olika storlekar.I ”det gamla köket i källaren” fanns så mycket att se. Det användes i 300 år (ända till 1980-talet), och forskarna är mycket förbryllade eftersom slottet verkar ha stått helt utan kök i flera hundra år.
När vi kom ut i den överraskade solen, hade Skotten satt sig att vila på en gräsmatta. Men han var inte den ende.
Skotte nummer 1 är en helt främmande skotte som bara låg utspilld där. (Han skrattar för att jag frågade om jag fick ta en bild på honom eftersom jag är så förtjust i vågräta män i kilt.) Skotte nummer 2 är Skotten.
Men den största, omvälvande händelsen skedde redan i entrén till detta slottsmuseum: vi fick pensionärsrabatt! Alla som har fyllt 60 år räknas som gamlingar och vi blev så glada över detta absurda faktum att vi inte kunde sluta skratta.
– Do you need proof? sa jag och grävde lite efter legitimationen.
– Oh noooooooooooo! sa spärrvakten med emfas och bad sedan om ursäkt när han insåg att det nog var en förolämpning.
I kvällningen kom vi fram till Aberdeen och Skottens gamle vän Chizz, som bodde i ett litet trerumshus med gröna väggar, gröna golv, gröna möbler och gröna gardiner.
– Kom så går vi en promenad till närmaste pub och äter mat! sa han.
– Ja! ropade vi i korus eftersom vi var hungriga, törstiga och trötta.
Sedan vidtog den underligaste jakten på mat sedan grottmänniskorna inte kunde hitta en älg att göra biffar av. Chizz ledde oss över gator, in i en skog, på smala stigar, upp och ner, in på en pub utan folk och utan mat, men med några hundar och väldigt mönstrade golv.
Hundarna ville inte vara med på bild.
– Här tar vi en öl! sa Chizz.
Efter den drogs vi ut på ännu en skogspromenad på okända stigar mot okända mål. Mitt i skogen stod en skylt som pekade mot nästa vattenhål: ännu en pub.
Chizz tyckte inte alls att det var underligt att man sätter ut pubskyltar ute i en skog.
När vi kom fram, fanns det massa folk och möbler, hundar och rutig heltäckningsmatta. Men ingen mat.
– Här tar vi en öl! sa Chizz.
Efter den konstaterade vi att även om öl mättar bra, var det nog så att vi ville vandra till den närliggande matbutiken ESDA för att köpa mackor. När Kicki och jag kom ut med en liten påse nödproviant, stod Skotten med en stor kartong med skotsk kina-mat i famnen.
– Nu går vi hem och äter! sa han.
Vi åt tills vi somnade och mackorna fick vänta till frukost!Den långa, omständliga rutten som gav oss en miljard upplevelser.
Imorrn åker vi mot okända mål i Scone! (Som uttalas ”sgynn”.)
