På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det som fågelvägen är blott ett par meter, är ju via under- eller övergångar åtminstone ett par hundra.
Så nära och ändå …
Paret hann inte, förstås.
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Skulle jag ha rest mig upp, bänt upp dörrarna och ropat på konduktören?
Där jag nu sitter med en främmande dam halvvägs upp i mitt eget knä, hör jag hur en nypåstigen mamma pratar med sin kanske femårige son.
– Tyst! Sluta! Käft! Jag måste köpa biljetten innan tåget rullar.
– … mummel mummel mummel …
– Men sa jag inte att du skulle vara tyst? Du blir avslängd om vi inte har biljett! Vill du det? TYST!
– … mummel mummel mummel …
– Kissa kan du göra sen. TYST!
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte agera utan att riskera att den lille pojken får skulden för allt.
Jag fokuserar istället på de senaste dagarnas sms från SJ:s app. Jag har nämligen ”satt en bevakning” på alla tåg som går mellan Eskilstuna och Stockholm – oavsett om jag ska åka eller ej. Det är vansinnigt praktiskt. Det här tåget som ställdes in, fick jag t.ex. kännedom om långt innan de som satt på tåget visste något:
Problemet var bara att det inte alls ställdes in – den djefla mannen var nämligen med på tåget och kom fram till Stockholm som han skulle.
Ibland kommer sms som man måste deschiffrera:
Låt se nu. Den 20 november kl 07:20 får jag veta att Trafikverket har ”satt en prognos” till den 21/11 kl 21. Nästan två dygn ska det alltså ta innan tågen går som de ska? Eller … vad betyder det egentligen?
Och ibland får jag veta saker som jag faktiskt struntar blankt i: jag åker mycket sällan till Uppsala och vet inte om de två bortkopplade vagnarna kommer att orsaka panik. Någon måste ha tryckt på fel knapp och underrättat hela Sverige om Uppsalatåget.
Men här kan jag ju faktiskt göra en insats – de två som missade tåget och pojken med den elaka mamman hade kanske varit bättre att ta hand om ur en allmänmänsklig synvinkel. Men konstiga sms kan jag ju i alla fall blogga om! Yes!
(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)
Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara
extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).
Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?
(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)
Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:
Zzzzzzz.
Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.
Jag har hittat en finne bakom örat.
Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!
Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.
Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.
Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.
Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.
Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!
Uppdatering kl. 10:40 Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.
—-
Stoppa pressarna!
Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!
Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.
Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.
– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!
Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.
—–
Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.
– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.
Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.
– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!
Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!
Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.
Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.
Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.
Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:
Lapp på lapp, men ingen söm.På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)
Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!
Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.
Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!
Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)
Här i södra England har vi sedan sist hunnit
se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.
Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:
Varken särskilt spotted eller dick-lik.Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.
Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.
Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.
Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.
Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.
Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.
Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.
Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?
Vad i hela friden heter detta?
Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?
Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)
Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!
NESAOBWikipedia och SAOL.
Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.
Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?
Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.
Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.
Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!
Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …
… och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.
Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.
På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.
– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?
Och så gick hon och hämtade dem.
– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.
Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!
Ja just det, jag glömde:
Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):
– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?
Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:
– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!
Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.
Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)
Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.
– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.
Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.
Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.
Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.
Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.
Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:
sex dagar
6 kalsonger
3 par strumpor
3 T-shirts
2 par byxor
2 tandborstar
medicin
2 hoodie
1 bok
papper och penna
dagbok
1 jacka
1 par mysbrallor :):);))
– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.
Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!
Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.
Suck.
Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.
Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?
Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.
Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.
Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.
I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
Meditativt.
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?Delikat kvällsmat blev det.
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Ni ser att det blänker sådär gott?
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
Idag åkte jag till Stockholm med ett tåg som var fullt av jättesnoriga men förtjusande galonbyxebarn. Ibland tog de i så att trumhinnan min stod som en spinnaker – men jag tänkte mest på snoret eftersom jag inte har varit sjuk på alldeles för länge.
Jag åkte till ett möte på Kungliga Biblioteket, där alla böcker finns. Och alla tidningar. Och allt annat med bokstäver. Samt en bokhiss som kan förflytta böcker mellan våningarna lätt som en plätt. Så här ungefär:
Fast den såg ut så här – och tänk nu på att människor enligt de fastställda reglerna icke får medfölja:
Den där bardiskliknande hyllan är alltså i midjehöjd.
(Inte alls lika viktigt egentligen är att jag ska stå på scen med KB:are under Bokmässan för att berätta om hur de digitaliserar antika dagstidningar från första halvan av 1800-talet. Nåja. Titta nu på hissen igen.)
När jag kom fram till KB stod det brandbilar på korsan och tvärsan och folk vandrade omkring utanför byggnaden som om de inväntade t.ex. en överraskningskonsert med ABBA.
– Humdidum. Nä, jag bryr mig inte. Men snart händer det nog nåt. Visselvissel. Jag ställer mig här. Sedan går jag hit så ser jag bättre. Nej, jag bryr mig inte ett dugg om vad som händ… oj, nu händer det nåt!
Brandlarmet hade bara gått lite fel, så det gick bättre för böckerna inne på KB än för andra i t.ex. Alexandria, Linköping och Berlin.
På tåget på väg till Vimmerby hamnade jag bredvid en tjej med galopperande halsböldshosta med grönt snor och förmodade feberdimmor. Hon sa förlåt, jag är lite förkyld och hällde sedan alla sina baciller över mig under två timmar med hjälp av nys, host, snörvel och snyt. Jag kröp ihop, stängde alla slemhinnor, andades grunt och sög in luft från hållet som inte var hennes. (Och jag är inte rädd för förkylningar i vanliga fall.)
Lite senare, på en av mitt livs 563 ersättningsbussar lastade jag upp livets nödtorft (te och Mac) och konstaterade att det fanns eluttag.
Men kolla! Eluttag på bussen!Not. Det var hål efter borttagna askfat. Ack.
Bakom mig på bussen satt förstås två hostande tjejer. Och på vägen till mitt natthärbärge i Vimmerby gick jag fel och blev både kall och hungrig. Inget te har jag hittat. Fötterna är som isklampar och lampan inne på toa bara lyser och lyser och ingen knapp till den hittar jag.
Nu känner jag hur mina vita blodkroppar bereder sig på det som komma skall. Marsch! Attack!
När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).
– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.
Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.
Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –
försovning
tågtrubbel
jättepackning
obekväma skor
brist på egen bil
obefintlig lokaltrafik.
Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.
Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.
Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.
– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.
Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.
Taxikeps i Riga.
Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.
– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!
Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.
För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.
Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.
Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?
Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)
Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.
Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.
Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.
– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!
Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?
Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.
Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.
När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.
– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.
Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.
De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:
– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.
De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.
Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:
– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.
De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.
Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.
Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.
