Etikett: resa

Vad man gör på den engelska landsbygden

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2012 23:59

Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?

Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.

Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.

Kolla, inga blyinfattade fönster! — Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!

Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …

… och skrek ”It's a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.) — … och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)

Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.

Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.

På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.

– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?

Och så gick hon och hämtade dem.

– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.

pauls_brillor — Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!

Ja just det, jag glömde:

Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):

– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?

79 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2012 23:59

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!) — På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)

Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

55 kommentarer

Packlista?

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2012 19:58

I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.

Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.

Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:

sex dagar

6 kalsonger

3 par strumpor

3 T-shirts

2 par byxor

2 tandborstar

medicin

2 hoodie

1 bok

papper och penna

dagbok

1 jacka

1 par mysbrallor :):);))

– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.

Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!

Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.

Suck.

Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.

Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?

64 kommentarer

En inte särskilt uppbygglig dag på väg mot och i Hyltebruk

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2012 22:53

Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.

Idag har jag åkt så här med tåg och buss:

Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.

Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull. — Det enda intressanta på tåget var att jag fick ~~drack~~ kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.

I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”

I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.

Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.

– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.

Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.

– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!

Grrrr.

Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.

Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.

Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:

Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.

Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.

Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.

I Jesu namn. Amen.

Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.

På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:

En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.

Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.

Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.

När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?

Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.

Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!

Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.

När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.

Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.

– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.

En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.

Eh. Nej tack.

Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.

Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)

Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor eftersom köket vetter mot gatan? — Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?

Delikat kvällsmat. — Delikat kvällsmat blev det.

Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!

Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.

Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)

Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!

Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)

63 kommentarer

Atjo, nys, host!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2012 21:56

Idag åkte jag till Stockholm med ett tåg som var fullt av jättesnoriga men förtjusande galonbyxebarn. Ibland tog de i så att trumhinnan min stod som en spinnaker – men jag tänkte mest på snoret eftersom jag inte har varit sjuk på alldeles för länge.

Jag åkte till ett möte på Kungliga Biblioteket, där alla böcker finns. Och alla tidningar. Och allt annat med bokstäver. Samt en bokhiss som kan förflytta böcker mellan våningarna lätt som en plätt. Så här ungefär:

Fast den såg ut så här – och tänk nu på att människor enligt de fastställda reglerna icke får medfölja:

Den där bardiskliknande hyllan är alltså i midjehöjd.

(Inte alls lika viktigt egentligen är att jag ska stå på scen med KB:are under Bokmässan för att berätta om hur de digitaliserar antika dagstidningar från första halvan av 1800-talet. Nåja. Titta nu på hissen igen.)

När jag kom fram till KB stod det brandbilar på korsan och tvärsan och folk vandrade omkring utanför byggnaden som om de inväntade t.ex. en överraskningskonsert med ABBA.

– Humdidum. Nä, jag bryr mig inte. Men snart händer det nog nåt. Visselvissel. Jag ställer mig här. Sedan går jag hit så ser jag bättre. Nej, jag bryr mig inte ett dugg om vad som händ… oj, nu händer det nåt!

Brandlarmet hade bara gått lite fel, så det gick bättre för böckerna inne på KB än för andra i t.ex. Alexandria, Linköping och Berlin.

På tåget på väg till Vimmerby hamnade jag bredvid en tjej med galopperande halsböldshosta med grönt snor och förmodade feberdimmor. Hon sa förlåt, jag är lite förkyld och hällde sedan alla sina baciller över mig under två timmar med hjälp av nys, host, snörvel och snyt. Jag kröp ihop, stängde alla slemhinnor, andades grunt och sög in luft från hållet som inte var hennes. (Och jag är inte rädd för förkylningar i vanliga fall.)

Lite senare, på en av mitt livs 563 ersättningsbussar lastade jag upp livets nödtorft (te och Mac) och konstaterade att det fanns eluttag.

Not. Det var hål efter borttagna askfat. Ack.

Bakom mig på bussen satt förstås två hostande tjejer. Och på vägen till mitt natthärbärge i Vimmerby gick jag fel och blev både kall och hungrig. Inget te har jag hittat. Fötterna är som isklampar och lampan inne på toa bara lyser och lyser och ingen knapp till den hittar jag.

Nu känner jag hur mina vita blodkroppar bereder sig på det som komma skall. Marsch! Attack!

(prosit)

35 kommentarer

Den arge taxichauffören i Riga

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2012 12:07

När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).

– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.

Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.

Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –

försovning
tågtrubbel
jättepackning
obekväma skor
brist på egen bil
obefintlig lokaltrafik.

Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.

Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.

Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.

– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.

Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.

Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.

– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!

Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.

För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.

Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.

Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?

44 kommentarer

Mannen utan fötter

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2012 09:14

Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)

Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.

Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.

Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.

– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!

Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?

Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.

Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.

– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.

När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.

– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.

Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.

De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:

– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.

De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.

Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:

– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.

De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.

Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.

Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.

12 kommentarer

Dagen i Riga

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2012 19:22

Visserligen gör jag och Artonåringen den lettiska huvudstaden osäker på alla sätt och vis (vi går till exempel över gatorna på alldeles fel ställen), men hon har en basketrelaterad lårkaka och jag två basketknän, så emellanåt lägger vi oss ner och funderar på vad vi skulle kunna göra istället, här i Riga.

Och så gör vi det.

Nu ska vi gå på bio, trots att vi inte är i Brasilien.

14 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2012 21:59

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga. — Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

12 kommentarer

På väg mot Riga funderar jag på sädesslag och okunskap

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2012 14:35

Häromdagen lyckades jag äntligen ha fyra rätt av fyra när det gäller våra fyra vanligaste sädesslag. För precis som att min pappa inte kan skilja på dill och persilja samt kjol och klänning, har jag länge dragit med skammen att sädesslagen liksom flyter ihop i ett suddigt blurr som får mig att börja flacka med blicken eller i ren panik kasta mig ner i sädesfältet framför mig och kravla omkring där för att omgivningen ska skratta åt mina krumbukter istället för åt min okunskap.

För om man promenerar i blott 25 minuter i omgivningarna runt vårt hus (som alls inte ligger på landet) hittar man dem alla.

Vete – tjock, utan smala borst som distraherar.
Havre – fladdriga, stökiga och väldigt olik de andra eftersom de små vipporna faktiskt är blommor.
Korn – jättelånga borst (som syns dåligt på bilden). Kornfälten ser lite ut som en ryamatta på håll.
Råg – borst, men inte jättelånga.

Uppdat.: Örjan rättade mig – jag hade skrivit ”strån” istället för ”borst”, men strået är själva skaftet medan det där spretiga är borst. Slut på uppdat.

Korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre strån. Havre är ett stökigt ord och vete(bröd) har inga distraherande fibrer. Och detta kunde ni redan? Jahaja. Då ställer jag mig i skamvrån här borta på Centralens lounge, där jag sitter just nu. (Under sommaren kan man åka första klass billigare än andra klass och när man väl har en förstaklassbiljett, så släpps man in i loungen där man kan hinka te och äta digestive tills man spricker. Rap.)

Men nu till något lika hemskt: jag kan inte hålla ordning på de baltiska ländernas huvudstäder! Jag ska till Riga, men var ligger det? “Estland. Lettland och Litauen” säger man ju alltid, och det är från norr till söder. Lätt. Men var finns då mönstret i Tallinn, Riga och Vilnius?

Tallinn påminner om en tall som har barren högst upp i norr, alltså i Estland.
Riga är Lettast att stava.
Vilnius låter som en pizza och dem kan man Lita på.

Ack, det där var svårt. Men nu mot båten som ska ta mig och Artonåringen till Riga. Hon har klätt sig i kortkort, kängor och plommonstop, vilket ju gjorde att jag raskt blev tvungen att byta från min kortkorta, mina kängor och mitt plommonstop för att vi inte skulle se ut som ~~systrar~~ ett resande teatersällskap. (Jag har nu rutig skjorta, shorts och foträta sandaler och ska slå mig i slang med alla andra på båten som går klädda i exakt denna uniform.)

Uppdatering på grund av cool länk från LupusLupus99: kolla här!

Det hade varit himla lätt att vara terrorist eller James Bond. Pang, bara, titta på kartan var Silja Festival glider fram och sikta lite. (Men jag har ju foträta skor, och hjältinnor i foträta skor klarar sig alltid.)

Min båt är mitt i bilden och ska strax väja för Värmdö. Tänk att ingen någonsin har propagerat för att spränga en båtfåra (kanal kanske vi kan kalla en sådan) rakt igenom.

33 kommentarer