Hoppa till innehåll

Etikett: namn

Vem var Gutzon Borglum?

Hm. Borglum låter ju som ett grundämne – en lantanoid. Supersällsynt och lite bortglömd precis som Gutzon ju är idag fastän han borde vara superkänd (om inte annat för sitt namn).

“To my dear Dr. Orlof M. Orlow, Sept. 22nd. Sincerely Yours, Gutzon Borglum 1919” – apropå konstiga namn … Orlof Orlow?

Här är hans mest kända verk:

Fast äsch, nu luras jag lite. Han är inte Eva Marie Saint (eller hennes i North by Northwest allestädes närvarande handväska) och inte heller Hitchcock, och han är inte Cary Grant. Han är den som designade de fyra presidenterna på det som sedermera kom att kallas Mount Rushmore.

Och som inte på långa vägar är ett färdigt monument. Kolla på grushögen nedanför huvudena; det är icke bortstädat skräp från tillblivelsen.

Gutzon Borglum var envis som en åsna, ilsken som ett bi och bedrövlig på att hantera pengar. Men han var bra på att hugga i sten och dessutom kompis med expresidenten Theodore Roosevelt, som var med och beviljade summorna som krävdes för jätteprojektet. Men så här var det tänkt att det skulle se ut: mer kropp och andra vinklar.

Skalenlig modell från 1925, inklusive hålrum för viktiga papper som skulle arkiveras i Lincolns huvud.

Att det bara blev fyra huvuden utan torsor, beror på att pengarna tog slut gång på gång, att depressionen på 1930-talet krävde fokus på överlevnad snarare än stenmonument och det faktum att Borglum 1941 dog utan förvarning. Grusskräpet på övre bilden har legat där sedan arbetarna drog, och idag går alla tillskjutna medel till att en gång per år skicka upp moderna stenhuggare som lagar alla presidenternas rynkor.

Om slitaget av väder och vind inte lagas årligen, kan vatten rinna in i fårorna och orsaka sprängskador som påminner om sådana som syns på levande åldringar.

Några gånger blev dynamitsprängningarna för kraftiga och kapade presidenternas pannor och näsor – men Borglum löste det genom att hugga djupare in i berget och ändra vinklarna lite här och där. Som mest jobbade 400 stenhuggare på berget samtidigt, men ingen föll ner och dog. Med tanke på hur arbetet gick till och de jämförelsevis omoderna säkerhetsanordningar och verktyg som de hade, är detta nästintill obegripligt.

– Ratata-tataaaa, ratatata-tataaa, skakade arbetarna i sina selar med de tunga verktygen i famnen.

Så hur valdes de fyra presidenterna ut?

  1. Washington (1789–97) var den första presidenten.
  2. Jefferson (1801–09) skrev den amerikanska självständighetsförklaringen.
  3. Lincoln (1861–65) avskaffade slaveriet.
  4. Roosevelt (1901–09) var kompis med Borglum.

Tillbaka till början nu: när Eva Marie Saint äntligen har tappat både skor och handväska uppe på presidenterna, gick allt bättre. Eller …?

Hitchcock fick skriva på ett kontakt där han dyrt och heligt lovade att inte filma ”lustiga scener” där Cary Grant t.ex. hänger i Lincolns näsa eller gömmer sig i Jeffersons öra. Och sedan fick filmteamet trots alla storslagna planer på att filma allt på plats till slut bygga monumentet i en studio för att inte riskera olyckor.

Nu återstår bara en fråga: vem var Dr. Orlof M. Orlow?

Share
56 kommentarer

Gatuadresser jag mött

Mitt livs konstigaste gatuadress är Mätaregränden i Lund. (Gäsp, liksom.)

Det är en helt vanlig gata och alls ingen gränd och gatorna i samma kvarter heter Ritaregränden, Bygglovsgränden och, eh, Planvägen. På samma tema bodde jag på Arrendevägen i Täby. Tråknormalt. Fast lite konstigt var ju vårt områdesnamn Björkskatan i Luleå, vilket alla trodde var Björksgatan. (Skata betyder udde.)

Väldigt onödigt information och bild: där i den svarta fyrkanten bodde jag 1973–1981.

Att jag tar upp detta beror på att kommentatorsbåset under de gångna dagarna inte alls snackade SJ-service utan det faktum att Kvicksund ligger någonstans, och att Ninja-Malin frankt påstod att hon ju visste var:

”Kvicksund ligger i Närke för Kvicksundsgatan ligger i Hagsätra och där har gatorna namn efter orter i Närke.”

Jag satt just då fast på ett tåg i nyss nämnda Kvicksund – och jag befann mig på inga som helst villkor i Närke, så det tillsattes utredningar i ämnet i olika bloggbesökande datorer. Ninja erkände snabbt sitt misstag och deklarerade:

”Den tillfälliga, men långvariga, sinnesförvirring som drabbat mig fick mig att glömma att Kvicksundsvägen ligger i Högdalens industriområde, och där är det Sörmland för hela slanten. Sörmlands orter återfinns i Örby, Flensvägen återfinns där, Ripsa, Aspö, Vansö, Turinge, Bälinge och Stavsjö.”

Men inte nog med detta. Jösses, vad vi fick lära oss:

”I Långsjö har gatorna insektsnamn, och kvarteren musikernamn. I Hammarbyhöjden är det upptäcktsresande och på sin egen plan står, eller snarare ligger ihjälfrusen, Finn Malmgren staty.”

Och det är då vi tar fram Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år och läser om stackars bussförare Hugo Berglund:

När vi så finner att Mannagrynstorget ligger på Kvarnholmen samt att Nättarövägen förkortas Nättaröv och Dalarövägen inte heller är helt rumsren som förkortning, är det inte långt till önskeadresserna Bakaxelgatan och Kardanknutskroken. Eller den här:

Jag hoppas nu att ni fullkomligen öööser ur er andra adresser än Skebokvarnsvägen och att vi sedan har som mål att resten av livet kämpa för att få en gata uppkallad efter våra idéer!

Uppdatering!
Se här vad jag (via Ninja-Malins hjärna) fann i DN:s arkiv från 28 september 1989!

Share
96 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

1.

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Bara en trevlig tågbild.

2.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Ännu en trevlig tågbild.

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

3.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)
Share
57 kommentarer

Cheers, O’Glögg!

Igår spreds i kommentatorsbåset nyheten att det är slut med glögg som innehåller whisky och rom. Å ja ba:

– Men är det inte vin i glöggen?

Jo, men det finns ju så många olika sorter.

gloggerliglogg
Nummer 4 är smaksatt med rom, nummer 13 med whisky.

Det är EU som krånglar. EU är lite som svenska staten på 70-talet; nya förbud och direktiv hit och dit och rättning i ledet alla, för nu ska det bli ordning på torpet och svenskarna ska inte komma här och tramsa och sabotera whisky och rom så att de smakar kanel och kardemumma som vore de kanelbullar eller nåt! Säger EU.

Men vad ska den där glöggen med whisky eller rom heta om den inte får heta glögg? (Själva drycken är inte förbjuden, men den får inte heta glögg. Och dagis ska heta förskola, kalhygge ska heta föryngringsyta och städare ska heta parkettkosmetolog.)

Förslag från kommentatorsbåset: den där f.d. glöggen kan heta glågg, glägg, glügg eller oglögg medan whiskeyn här i rubriken får heta O’Glögg. Men nu är frågan om EU ska nöja sig med detta?

• Får verkligen ett bord på Ikea heta Norden eftersom Ikea är från Sverige och inte från Danmark, Finland, Island eller Norge?

• Får diskmedlet Yes heta just så trots att Yoko Ono nästan äger det ordet och Yes ju inte ens är ett disk-ho-band?

ono_yes_lennon
Yes:et som fick John Lennon att falla för Yoko Ono.

• Får jag ens heta Lotten, jag som inte ens vinner när det är vinst varje gång?

sverigelotten_wow
Wow. Vilken väldigt ful bild. Wow.

Nu måste jag ut och leta efter kråkbärsglögg – om inte annat för att sedan höra vad kråkorna tycker om namnet.

javlasnyggbild
Hm. Sicken snygg bild. Hm.

This just in! EU:s regler misstolkades! Livsmedelsverket och alla jurister tolkade reglerna som att ”starkvinsglögg inte får förstärkas med annat än druvbaserat destillat”. Jag citerar (men har passat på att korrigera meningen lite enligt svenska skrivregler):

Men detta stämmer alltså inte; spriten ska vara gjord på jordbruksbaserade råvaror – och dit hör även sockerrör, korn och äpplen som ger rom, whisky och calvados.

Read all about it!

Share
54 kommentarer

Prisa cmd+C! Konstiga namn varehär!

– Nä … men om man skulle ta en sväng över till Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu till jul.
– I Nya Zeeland? Men om du är på det humöret, ligger ju Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch i Wales lite närmre till.
– Nej, nu vet jag! Westward Ho!
– Du kan vara ho.

Kommentatörerna Skogsgurra och Hyttfogden, som är ute och åker för att undersöka parkeringsbestämmelserna i andra länder, hamnade igår på den enda platsen i Storbritannien som har ett utropstecken i namnet. Stadens namngivare tänkte att de skulle ta ett namn som lockar turister och skapar allmänt hallå, och snodde helt enkelt titeln från bestsellern ”Westward Ho!” (1855). På svenska heter boken ”Vesterut! eller riddaren sir Amyas Leighas resor och äfventyr under drottning Elisabets regering”, vilket ju hade varit ett lämpligt namn på en ort som vill vara i samma klass som Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu och Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.

Men vänta nu. Skrev jag ”enda platsen i Storbritannien”? Hm. Ett utropstecken?

Japp – det finns en liten rar ort i Canada som har två. Den heter Saint-Louis-du-Ha! Ha! med ett utropstecken sist (och nu var jag tvungen att skriva ”med ett utropstecken sist” eftersom jag inte vet hur man avslutar en mening som har ett ortnamn med utropstecken allra sist). Det är inte alls konstigt eftersom ”haha” på gammalfranska betydde ”plötsligt uppdykande hinder”. (Nu känner jag plötsligt att det har gått inflation i detta inläggs användande av citattecken; som ett plötsligt uppdykande hinder försvårar det läsarnas framfart.)

Fniss.
Fniss.

Men det finns städer men ännu konstigare namn. Dock kan jag inte lista dem rakt upp och ner här eftersom de låter precis som mina fantastiskt skabrösa spamkommentarer som fastnar i det automatiska filtret. (För övrigt tillsammans med allt som Fru Decibel skriver, eftersom spamfiltret verkar tro att ”decibel” är något falloidt.) För att inte spammarna ska drabbas av spunk nu, kommer de mindre lämpliga här i lätt maskering.

Boring (Oregon … och den hade ju bara hamnat i humorfiltret), DiId0 (Canada), Fart (Virginia), F*ck*ng (Österrike), Acme (West Virginia), Po0p0o (Hawaii), Needmore (Texas), Disappointment (Kentucky), Ho0ker (Oklahoma), No Name (Colorado) och Hot Coffee (Mississippi).

Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.
Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.

Och här i Eskilstuna har vi i snart ett år fnissat åt att buss nummer 6 går ut till bostadsområdet som heter Sn0pptorp.

Norje i närheten av Sölvesborg.
Norje i närheten av Sölvesborg.

Och vart vill jag komma med detta? Jo att det finns fler namn att förundras över – men om man tar sig besväret att kontrollera etymologin finner man ofta att det inte alls är så himla konstigt utan att det förstås är logik och bygdehistoria som har stått bakom finurligheterna. Wikipedia har en hel avdelning med namn som man inte visste fanns, och det säger jag eder: råd barnen att bli språkforskare, för där anar jag en lukrativ bransch.

(Det gör jag inte alls. Egentligen. Men jag tror att språkforskare har ett ganska roligt yrke. Vet ni att Idiotville finns på riktigt, förresten?)

Möllenöh, liksom.
Möllenöh, liksom.
Share
63 kommentarer

Golgatavandringen för tredje gången!

Jag sitter på tåget mot Lund (får snart skaffa mig en övernattningslägenhet där). Tåget är fullt av arga människor. Det är inte för att vi är sena – nja, det är vi så vana vid nu. Nej, det beror på att internetet har tagit slut.

– Halleå halleå. Vi har fel på en hårdvara, så idag blir det inget trådlöst internet på detta tåget. Det är någon apparat … eller maskin … som har gåtti söndår.

Jag har ju andra resurser – men det är långsamma modemresurser. Jag klickar någonstans och tar sedan upp en bok och läser 4–5 sidor tills klicket har gett effekt. Sedan klickar jag igen och läser igen och tänker på telefonledningarna i Inre Mongoliet år 1923.

Nu är det dags att bestämma sig. Två gånger har jag bett om hjälp med min lilla underrubrik som jag ville ändra. (Del 1 och del 2.)

Golgatavandringen sker ju alltmer sällan på legobitar – oftare på obetalda räkningar och stulna cyklar. Fast som Bengt helt korrekt skrev:

”Jag ser legobitarna som en metafor. Legobitar kommer alltid att finnas i livet.”

Några (jag har valt på måfå, inte valt ut med hjärnan) av era fantastiska förslag var dessa:

  • En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
  • Eklektiska och elektriska epistlar
  • Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
  • Dribbelbabbel och babbelbubbel
  • Dråp- och språkligt
  • Tänkt & tyckt i mångt & myckt
  • En pyttipanna med basket och mögel
  • En språklig och mänsklig fatabur
  • En golgatavandring på basketbollar
  • I skuggan av ett plommonstop
  • Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt.
  • En golgatavandring på väderkvarnar?
  • En daglig pendang till kommentatorsbåset
  • En golgatavandring med och utan plommonstop
  • En räkmackesurf i en champagnefontän
  • Bättre ett plommonstop i handen än nudelsoppa i skogen.
  • När Lotten är borta dansar kommentarerna i hatten
  • Lotten är tjockare än vatten
  • Lifvet och fest i perfekt, presens och futurum.
  • Lotten och hennes pittoreska bås
  • Din lysande pitt i språkmörkret.
  • Golgatatåg utan ströv men med pitt i plommonstop mot väderkvarnarna

(Förklaringen till det myckna pittandet ligger i detta inlägg om energisparlampor.)

Men nu. Jag har fattat ett beslut. Jag har till och med beställt en jacka med nya texten på. Bannern (heter vad på svenska?) ska göras om, jag ska ta ett djupt andetag och försöka vara lite mer proffsig och yrkesinriktad så att jobben bara faller över mig och jag belönas med … lön … och därför kommer det att stå:

LOTTEN
– de
n skrattande språkpolisen

Men det står sannerligen inte skrivet i sten. Dyker det upp något bättre, så ändrar jag, trallala.

Share
38 kommentarer

Den stora namnbytardagen

– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).

Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!

Skatteverkets namnbytesblankett.
Skatteverkets namnbytesblankett.

För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.

Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)

Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?

Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?

Hej kära Skatteverket! Jag skulle vilja ...
Hej kära Skatteverket! Jag skulle vilja …

Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.

Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.

Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag  i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.

Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?

Kom igen nu då!

Länk till namnbytesblanketten.

Länk till Skatteverkets funderingar om vilka namn som är lämpliga.

Länk till skattekontorens adresser.

Share
45 kommentarer

Dagen E – som i efternamn

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

Share
63 kommentarer

Konst… nej … ovanliga namn (uppdat.)

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.

(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.)

Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.

Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:

– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.

(Visst vill man få veta lite mer om detta?)

Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?

Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så … Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!

Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.

Vivien Leigh. 

Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James – uttalat på värmländska: [steve å james].

I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli… f’låt … ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.

Klosetta! Har du varit på toa?
Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!

Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?

Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.

Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till …

Cary! Eller Grant! Eller …
… Gary! Eller Cooper!

Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.

Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.

Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!

Share
105 kommentarer

Namnrabbel

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

  • pratar med Nioåringen
  • är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
  • bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

  • en Inger som borde heta Kerstin
  • en Kerstin som borde heta Inger
  • en Stefan som borde heta Gunnar
  • en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

Share
41 kommentarer