Detta har hänt:
Jag blev tokig och började våren 2020 att läsa en universitetskurs i konsthistoria. Som följdes av en sommarkurs i dialektologi, som följdes av filmhistoria, som följdes av vårkursen som hette ungefär ”pedagogiska hjälpmedel inom studier i svenska”.
Detta händer just nu:
Jag tentar sommarkursen ”person- och ortnamnshistoria”. Det är uppåt 20 megafrågor som ska besvaras med hjälp av kurslitteraturen som består av 37 (trettiosju!) böcker och artiklar. Flera fick jag låna på biblo, men dessa finns online:
Sedan fyra dagar sitter jag på heltid och öser ur mig allt jag har i huvudet som inte handlar om knän, basketbollar eller utflugna barn. Det är jätteintressant med alla dessa namn, men jag har så inihelsickes svårt att hålla mig till den akademiska stilen. Istället för att redogöra noggrant för hur personnamn skiljer sig från appellativ och definiera de sex efternamnsskickens olika namntyper (patronymikon, adelsnamn, lärda namn, borgerliga släktnamn, soldatnamn och inflyttade efternamn) vill jag bara sitta och fnissa åt tokiga namn och hitta på egna. Qroqhztrömm, Skruff och Razafindrandriatsaimaniry samt Xenogiannakopoulidis!
Prosit!
För drygt hundra år sedan hade en gren av min pappas släkt soldatnamnet Harnesk, men de bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och ingen av dem ville byta till Olsson.)
Istället för att tenta vill jag utreda alla namnbyten – folk bytte förr namn som tokar innan vi i slutet av 1800-talet liksom bestämde oss för att ärva ett familjenamn (mannens, för det här handlar till stor del om patriarkat) och sedermera fylla på med namn som vi behagar.
Förresten är det ju inte bara människor som byter namn – Stora Helvete (Förlanda, Halland) heter numera Stora Hällevik och Kräkångerborna mådde så dåligt på 1950-talet att ortens namn byttes till Lövånger Lövsele. (Läs mer här.)
Detta händer i framtiden:
Ingenting! Jag fyller på med 7,5-poängskurser tills jag antingen trillar över en kappsäck med gullpenningar eller helt enkelt bara av pinn.
Plötslig insikt efter att ovanstående mening skrevs:
Jaså. Jag tror alltså att jag om jag blir förmögen inte längre kommer att vilja läsa kurser? Men det beror kanske på att jag i så fall kommer att hinka champagne och måla tånaglarna hela dagarna istället. Jaja. Jobbigt förstås.
Så mycket älsk på det här inlägget! 😍
Crrly is back! (Man måste tjoa lite när sällankommentatöserna dyker upp!)
Både på mammas och pappas sida byttes det namn men på lite olika sätt:
Farfar hette Bror Verner Johansson och ville i motsats till din pappas släktingar (Jag känner förresten en som heter Harnesk! Han [och hans son numera] har jobbat med specialeffekter i film: snö, regn, pyroteknik och enmassa andra konstigheter som bara ska finnas där när de behövs.) inte heta något så vanligt som Johansson. Han lekte med sina initialer och kom fram till Bejve som lyckligtvis visade sig vara upptaget(!). Han tog bort ”B” och kvar är Ejve.
Mammas farfar hette Olsson, William Olsson, och var en bitvis lyckad och förmögen affärsman. Han startade Lundsbergs skola och var gift med en kvinna som ingår i Hyttis släkt. (Det verkar svårt att reda ut hur men Hyttis och jag är alltså släkt; vi kan kalla os trasslingar.) Hans barn såg upp till sin far och tog sig efternamnet William-Olsson.
En av sönerna hette William William-Olsson och vid något tillfälle var han uppe på Tidens förlag när Moa Martinsson satt och signerade böcker. Hon frågade om han ville ha en men han tackade nej. Sedan frågade han någon vem kärringen som satt och signerade böcker var och när han fick veta att det var Moa ångrade han sig och bad om en bok. Dedikationen i boken löd: Till William William-Olsson Olsson med begränsad högaktning.
Lotten, jag är djupt imponerad! Akademiska är SVÅRT. Heja heja!
Niklas, det var en av de bästa historier jag hört på länge, och vilken fantastisk dedikation. Min mamma var ett stort Moa-fan men jag har aldrig läst henne (bara Harry) och bestämde mig bara häromdagen för att ändra på det. Nu vill jag det ännu mer!
Anna is also back! (Sällankommentatös!)
Pssst, Niklas. Jag brukar tjata på dig för att du ska komma igång och skriva en bok om dina filmäventyr. Nu ändrar jag mig: skriv en bok om dina filmäventyr med avstamp i dina släktingar!
Är Harnesk ett vanligt soldatnamn? I grannkommunen vimlar det av dem.
Ingela: Soldatnamnen är olika vanliga i olika delar av landet. Det kan bero på tillfälligheter eller att just Harnesk var ett osedvanligt trevligt namn att ha – eller bara att just Harneskarna var bra på att få många barn. Det kan jämföras med att Lundmark och Marklund är två väldigt vanliga namn uppåt landet, medan alla -sonnamn är vanligare söderut.
Om Sverige hade varit lika stort men geografiskt runt, hade vi haft en mycket tråkigare historia på alla plan. Men SMHI hade kanske haft ett lättare jobb.
Det finns 319 personer har Harnesk som efternamn i Sverige. Och de bor här! (Se bild, där Kiruna och Ystad är bortklippta för att de inte har några Harneskar.)
Min morfar hette Eriksson när han föddes 1883 men fick soldatnamnet Toss när han gjorde lumpen, för att hans släkt (några generationer tidigare) bodde på Tossebergsklätten i Sunne, Värmland. Sen kallade han sig Eriksson-Toss ett tag, och sen Toss-Eriksson, och sen bara Toss när han blev läkare och alla kallade honom för doktor Toss. En kul (?) sak med det är att toss betyder troll på värmländska.
Men Kräkånger heter idag Lövsele! Lövsele ligger strax söder om Lövånger. Sen hade jag för mig att byn hette Kräkångersnoret innan den bytte namn. Men det verkar vara Noret – strax söder om f.d. Kräkånger – som bytte namn några år innan.
Min mormors farfar och hans bröder bytte namn när de skulle in i det militära, var det väl. De bytte till minst fyra olika namn, vilket gör det intressantare med släktforskningen.
Alla böt inte namn på eget initiativ. Prästerskapet gjorde sitt till för att förvirra framtida släktforskare också. Min farfarsfar var fiskar på Ven och hette Jöns Veberg. Veberg är fortfarande ett vanligt efternamn på Ven. Men när han flyttade till Malmö, blev han plötsligt skriven som Wedberg.
Likaså min morfars familj, som hette Sevelin. Två av tre bröder blev folkbokförda som Sevelin, men den yngste fann sig plötsligt heta Säfvelin. Vilket är namnet på en helt annan släkt. Alla försök att ändra namnet tillbaka har varit förgäfves.
PV Pehrson Gälleråsen – syskon – Anna gift Bergman Karlskoga
Dotter Maria född 1876 – kusiner – dotter Maria född 1862
Dotter Karin – sysslingar – son Leslie William-Olsson
Dotter Karin/Hyttis – 4-männingar – dotter Birgitta gift Ejve
Dotter Anna-Karin – 5-männing – son Niklas
Släktskap är inte lätt att förklara, hoppas det gick fram något så när.
Hoppas ni ser strukturen. Jag hade en sån fin tabell klar och tydlig men så ”avade det sej”, som värmlänningen säger,
Med tanke på antalet personer per kvm verkar det vara en viss anhopning av Harneskar i Norr- och Västerbotten. I grannkommunen med knappa 4000 invånare finns det 19 personer med namnet.
Betong-Bess! Jag ändrar och lyder samt litar på dig!
Hyttis: jag förstår precis hur du menar. Men om du vill kan du mejla en bild på hur strukturen skulle ha sett ut, så kan jag lägga den den här i en kommentar!
Ninja & Brid: Om nån på det där sättet hade ändrat min namn hade jag blivit så förbannad, så jädra inihelsicke arg. (Men jag känner en Eva Severin – kanske var hon en gång en Sevelin?)
Ingela: Jag ville jag vore nära släkt med alla Harneskar.
På väggen ovanför matbordet i vardagsrummet hemma hos min morfar satt en liten tavla med en vacker handskriven lista över gårdens ägare sedan 1600-talet. Generation efter generation hette Anders Andersson (nej, Slott Anders Andersson hette de faktiskt, detta är i Dalarna) fram till, jag estimerar lite här, ungefär 1860-70 eller så. Då blir det ett annat efternamn, och förnamnen börjar också variera lite. Det var så att min mors farfars far blev soldat, och var tvungen att byta namn. Han fick välja mellan Sjöberg och Småsik.
Vilket tror ni han valde?
Lotten, jag tror inte du hade haft så mycket att sätta emot. Präster kunde också förfina vanliga bonnamn, så Kajsa blev Catharina, Petter blev Petrus osv, för prästen skämdes kanske över att behöva skriva in vanliga bonnungar som vanliga bonnungar. Det stänkte kanske lite på prästen också om sockenborna framstod som finare och förnämare än vad de egentligen var.
Om båsmor bara går in och sätter komma framför och efter släktskapsrelationen så blir Hyttis släktredogörelse en glasklar tabell.
Den där Säfvelinbrorsan gifte sig med Britta, fick tre barn som blev sysslingar med en god vän till mig på Brittas sida. Samtidigt var de ju kusiner med min mor. Vännen och jag kallade oss för förbryllingar.
SMÅSIK! JA! HURRA!
Alltså … soldatnamnen, va. De är underbara. Törner, Krögare, Bråttom, Flaggstång, Voltaire, Cupido och Bonjour. Mer: Bagge och Blank, Bäse, Kyckling, From och Stark. Och Modig, Trätdryg, Vänlig, Lejon, Falk och Geting. Några till: Hassel, Lilja och Ros, Klinga, Sabel och Stål.
Sanslös. Vitlock och Menlös, Vred, Bång och Bom. Hannibal och Frey, Castor och Pollux, Bard, Sill och Glad.
Vid Kronobergs regemente fanns på 1800-talet soldaten Trumf i sällskap med Hjärter, Spader, Ruter och Klöver. Tre bröder som tillhörde den adliga ätten Bongenhjelm gavs namnen Bong, En och Hjelm. Hm. Jag hade ju en skolkompis som hette Bongenhjelm som ville bli skådespelare – han gjorde reklam för Raider.
Nej, vi måste ta några till: Venus, Pardon, Spikuleribus , Altiglad, Odrucken och Pinkrus.
Nu måste jag fan vila.
Jaha, nu är Hyttis, Ninja och Niklas släkt med varann, visar det sej Mej skulle det inte förvåna om inte hela båset är släkt med varann, liksom. [Två negeringar … Va sa ja nu ejenklien?]
På senare 1800-talet dök naturnamnen upp: Lindberg, Sjöström, Marklund, Blomgren, what have you.
Sådärja, soldatnamnen, då fick man skratta en ganska lång stund.
Om vi, som ÖR förmodar, är släkt med varann hela bunten, då kan vi väl ta namnet Spikuleribus? Det lär väl inte vara upptaget längre. Eller Båsengäng kanske?
Tack Hyttis! Jag glömde packa med släktboken till Gotland men nu vet jag att det är trasslingar vi är.
ÖR, var hittar du att Ninja är med i släkten?
ÖR, jag har en alldeles egen släkt att trassla med, så Hyttis å Niklas får sköta sin alldeles själva. Dessutom harr vi också hederskusiner numera, folk som är så trevliga att vi gärna skulle haft dem som köttsliga kusiner, om nu bara om inte hade vurtit.
Men ett gemensamt båsefternamn tycker jag är en apselut lysande idé. Båsengäng eller varför inte Båsenhäng?
Lotten Båsenhäng
Magganini Båsenhäng
Niklas Båsenhäng
Ökenråttan Båsenhäng
Hyttis Båsenhäng
Ninja Båsenhäng i Klockrike
Det har en viss klang, eller hur?
Jamen var det inte nåt med Ninjas mormors kusin där, Niklas, eller hade jag bara fått en för stark GT i går?
Bååsenhaengh.
Naturligtvis, par bleu, heter vi Bååsenhaengh.
Visst var det olagligt förr i ti’n att ta sig ett skenbarligen adligt namn? Hur gärna man än ville så fick man inte heta von Fisenknopp? Eller Falkenstierna (om man nu, Gud föbjude, skulle vilja heta det).
PRV gav fordomdags ut listor på namn som till övertagande voro lediga, och det är oerhört dyster läsning. Krystade, fåniga och fasansfulla.
Ninja, jag hade en annan släkting, mormors bror, som hette Ekström i efternamn och bodde i Alby (inte det där förskräckliga Alby som byggts i mammas blåbärsskog utan det mycket finare ursprungliga). Han ville förfina sina söners namn så han gav dem förnamnet/mellannamnet Van vilket accepterades. För att förfina det ytterligare har de lagt till Ahlby och heter alltså Van Ekström-Ahlby.
Jojo, fin skit ska det vara!! Parveny, säger jag. Borde Van inte stavas van ejenklien? Det liksom avslöjar ens obildning så obarmhärtigt som de små, små detaljerna.
Jo, det borde det men gick väl inte att få godkänt.
Jag är trassling till dig Niklas om jag fattat det rätt! Visst är jag!?
Visst är ni trasslingar, Rödgråtna barn, du och Niklas.
Min morfar hade en bror, Karl Ericsson, som inte tyckte att hans namn var fint nog. som andra namn var han döpt till Cecil. Karl Cecil var äventyrligt lagd av sig och älskade resa runt i Europa innan världskrigen förstörde mycket av kulturen. Han charmade gamla, helst rika änkenåder och levde gott och kom på att han ju kunde presentera sig som Karl Cecil de Graal. Det gick hem hos somliga. Som minne av Karl Cecil har jag en stor och tung och mycket vacker resväska inredd med fack för allt vad en ungherre kunde tänkas behöva av toalettgrejer. En del av sakerna finns kvar i original och SG var mycket förtjust i resväskan inköpt i Budapest.
En tvättäkta sol-och vårare minsann! Den väskan måste jag titta i
Soldatnamnen gick ju i regel inte i arv utan följde med soldattorpet, för de indelta soldater som hade sådana. Sen måtte en del ha behållit sina när det började bli vanligt med efternamn, och antagligen har också en del ättlingar plockat upp ett namn som någon soldatanfader har haft. I båda fallen torde t ex Stål ha legat bättre till än t ex Kyckling.
Ortnamnsexperten Wahlberg i Lottens litteraturlista är för övrigt en gammal vän till oss.
Visst är vi trasslingar Ett rödgråtet barn! Välkommen till släkten!
Tusen tack trasslingen min ! Vi har varit släkt ganska länge utan att veta om det, sådär 52 år.
Var det ingen i forntiden (före 1998) som hade nåt att förtälja om person- och ortnamn?
Plötsligt känner jag att jag så innerligt vill heta Kyckling. Soldat Kyckling anmäler sig till tjänst!
Vad kul att trasslingarna har hittat varandra – och den där kofferten vill vi gärna höra mer om, Hyttis!
Kanske lite OT men ändå. Nu är SG frisläppt i minneslunden i Horndal och har kommit hem och vi har också firat hans syster Karin idag. (fast det är i morgon)
Och i morgon blir det frukost i nypörtet med hjortronmarmelad på rostat bröd. Det ni!
Vad fint att se det som att Skogsgurra är ”frisläppt”!
Av ingen anledning alls var jag i en minneslund idag. Det är fantastiska ställen: oftast vackra, lugna och fyllda av frisläppta själar.
Frisläppt är ett underbart sätt att se på gravsättning i alla dess former. Jag annekterar det omedelbart.
Ja, och vet ni, det är en bra kombo det där med minnesstund och födelsedagsfirande. Då inser man hur värdefullt det är med medmänniskor som finns. Och hur viktigt det är att minnas dem som inte finns.
Och när man ändå är samlade några stycken kan man ju passa på att fixa en terrass, eller något sådant.
Smart med terassen, jag menar, nåt ska man väl ha för att de får tårta?
Jaha, det var så det blev. Alla karlarna rusade iväg som på ett kommando från fru kommandoran själv (Karin) och började häva med nånting i sluttningen. Såg jag.
Det gäller att passa på när starka armar och, vill jag påstå, gott humör råder.
Tack än en gång för den fina dagen.
Ja, situationen påminde lite om den där historien om hur det gick till under förbudstiden. Det gick ju inte an att servera alkohol öppet, så värden instruerade någon tjänsteande att säga till lämpliga personer att de hade telefon i biblioteket. Varpå tjänsteanden gick in till festsällskapet och annonserade: ”Det är telefon till alla som önskar, i biblioteket.” Varpå karlarna tågade iväg dit.
Niklas
Jag är en Harnesk! Det är min Farbror Hans och min kusin som har Panoramafilm…som du nämnde!
Liselotte
Nämen vad kul, Liselotte … tänk om vi är JÄTTEAVLÄGSNA släktingar!
Ja, spännande!