Hoppa till innehåll

Etikett: minnen

Internet eller internet? (uppdat.)

Förra inlägget handlade om mina släktingar och det gröndaskiga släktfotot. Helt logiskt kom då Stina med följande fråga i kommentarerna:

Jag skriver på min magisteruppsats och behöver en utredning angående det här att skriva “internet” med stor bokstav eller ej.

Jag svarade:

Internet skrevs förr alltid med versal eftersom det var ett namn – och var därför inte med i SAOL, eftersom SAOL inte har med namn. Annars hade ju Lotten varit ett givet uppslagsord.

Men nu är ju inte Internet längre endast ett namn på det internationella datanätet utan en företeelse som diskmaskin eller bananpaj: internet. I SAOL (2006) finns alltså både Internet och internet med. Så: skriv som ni vill – men var konsekventa!

Cruella lade till:

Den s.k. branschen skriver än så länge Internet med stor bokstav, så håll er till det är min insiderrekommendation. Däremot behövs inte längre bindestreck vid ord som Internetanslutning.

Men minns ni när ni stötte på internet för första gången? Minns ni när ni skickade ert livs första mejl? Det gör jag. Jag höll föreläsningar om ARPA och DARPA redan innan Google fanns och grälade några år senare med kursdeltagare som påstod att Altavista var bättre än Google. Jag skrev till Ikea och talade om att de nog behövde en sajt och att jag skulle ju kunna göra den åt dem.*) I mitten av 90-talet ringde jag till DN för att mejla in ett kåseri som de inte ville ha.

– Hej, jag skulle vilja ha mejladressen till DN.
– Mej? Adress? Adressen till mej?
– Nej, elektronisk post!
– Internt? Sådana bruna kuvert med hål i?
– Nej, määäjl, brev som skickas via datorer.
– Vänta ett tag. Jag kopplar.

Och så hamnade jag på avdelningen för utrikesnyheter, som inte heller hade någon mejladress utan hänvisade till ett faxnummer. (Naturligtvis skrev jag sedan ett kåseri om detta och skickade det till SvD. Som inte ville ha det.)

Under åren på Nationalencyklopedin hade vi datormeddelanden som vi kallade ”plong”. Det sade nämligen plong när de gröna bokstäverna dök upp på den svarta skärmen. Det gällde att läsa och svara omedelbart – att återvända till ”plonget” senare var mycket komplicerat. Tänk er att jag sitter och redigerar artikeln om t.ex. akvedukt.

bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening …

PLONG!
Vem har bestämt att vi ska ha uppslagsordet ”ficklock”? Glöm inte att det är du som ansvarar för matlaget imorrn. Har du sett Maggans strumpor idag? Är du färdig med ”autoklav”?

De var inte bra för koncentrationen, de där plongen. Nä, nu ska jag skriva några roliga mejl.

—–
*)
hybris, starkt överdriven uppskattning av det egna jaget och den egna förmågan.

——

Sju trasiga laptoppar, kassdisketter en masse, diskettläsare och en rullbandspelare tog tid att hitta eftersom de var placerade på ett ovanligt bra ställe i källaren.
Share
22 kommentarer

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

Share
30 kommentarer

Sommarlov

När jag var liten var båda mina föräldrar lärare. Visserligen var pappa tvungen att då och då vara på jobbet (Kemikum i Lund) som normalt folk, men mamma blev ledig när vi blev lediga och så var hon ledig tills vi började i skolan.

Ibland packade vi ihop oss i lilla Folkabubblan med påklistrad DHR-fjäder på bakrutan. (Eller vad stod fjädern för, någon som minns?) Vi gick i vita knästrumpor och träskor och åt Piggelin och humlorna surrade och vi sprang i solskenet och så trillade vi omkull, grät en skvätt och fick plåster på ett knä eller två. Sedan satte vi oss på våra cyklar och cyklade runt på hela Norra Fäladen utan att någon vaktade oss eller var det minsta orolig. När det var dags att äta, åkte alla hem till sig och sedan sammanstrålade vi igen lite senare.

(Åt jag någonsin mat hemma hos en kompis? Så underligt … jag minns inte. Brukar jag numera ha grannskapets alla barn hemma hos mig på mat? Ja.)

När vi skulle utomlands, bilade vi ner till södra Europa. Ja, även när vi bodde i Luleå bilade vi ner. Och bodde på hotell, vi bodde på hotell i Tyskland, Italien, Frankrike, oj vad vi bodde på hotell. På två ynka lärarlöner. (Det var … ehrrm … bättre förr?)

Våra barn får inte bo på hotell … men de får vara på orienteringläger! Och vi cyklar till badsjön varje dag! Och vi har matsäck med Gorbys piroger! Och vi ska tammetusan åka till Skansen endera dan! Och treåringen har två mammor och två pappor, sade han igår! (Mamma, pappa, Bästisgrannen och Skotten.) Och jag har köpt flera meter plåster!

Sanningen är att jag inte vill bila ner till södra Europa och bo på hotell. Jag vill vara hemma och cykla till badsjön och sitta på förstutrappen och dricka morgonte och vara tvungen att kisa med ögonen mot solljuset för att kunna läsa tidningen.
Den kurviga strandraggaren till höger är jag. Stranden är Pite havsbad. Karlen är min kusin Johan.

Share
26 kommentarer

Den 17 maj

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.

1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.
Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.

1982
Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas.
Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok.

Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?
Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?
Share
11 kommentarer

Den 17 maj

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Denna dag föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men när hon fyller år skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan? Hm.

1991
Denna dag sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De klädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

1982
Denna dag var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas. Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på Månskenskullen där han försökte kyssa mig. Jag ryckte till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning.

1976
Denna dag var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok. Lappskor? Lappskor?

Share
Lämna en kommentar

Starletbrudar och en popstjärna

Nu har jag hittat dokument från dåtiden igen. Denna gång 1981.
Starlet var alltså en tjejtidning (1966–1993, återuppstånden 2003). Att jag läste Buster och Fantomen minns jag med klar tydlighet, men detta ser på sin höjd lite bekant ut. Inte desto mindre är det fascinerande. Just detta exemplar innehåller som ni ser på omslaget åtta mysiga affischer (bl.a. Gyllene Tider, Fame, The Radio, Bob Marley). En muskelbyggerska utan namn är ett annat affischmotiv (sidor som man skulle riva ut längs den perforerade kanten) och hon har faktiskt inkräktat på killarnas revir:
Titta på bilden. Jag är ju inte någon bodybuildarexpert, men sådär brukar de inte se ut idag … väl?
När jag var liten fanns det på baksidan av Kalle Anka-tidningarna en man som gjorde reklam för sina muskelbyggarteorier. (Det var inte Arne Tammer, men vad hette han?) Min lillasyster frågade:

– Har farbrorn täckjacka på sig?

Åter till Starlet från 1981. Redaktören skriver inledningsvis till sin läsare han diggar dig och vill att du ska digga albumet. Han tycker att tidningens layout är fräsch och tipsar om hur man enkelt tillagar en pizza, som ju är de vuxnas hamburgare. I plugget kan man som elev faktiskt rösta bort böckerna ur undervisningen och det är bra att det är frivilligt att hämta omdömet när man har avslutat skolgången eftersom betygen också har röstats bort av eleverna. Per Gessle säger att Gyllene Tider vill ha en bredare publik, ligga på Svensktoppen och inte bli jämförda med Noice hela tiden.

Starlet var även fylld av serier med på alla sätt hysteriska tjejer. Det dansas, gråts, grälas mellan tankebubblor med många punkter (ellipsligaturer):

tänk om han ändå …
om jag bara hade …
livet är inte en dans på rosor …
han tror att jag …
han känner mig inte …
om jag visar upp mitt verkliga jag så kommer smärtan när den drabbar mig också att vara verklig …

När seriemänniskorna talar, gör de det med emfas och utropstecken:

– Gomorron, hur står det till?
– Jag fattar inte vad som står på!
– Nånting är fel, eller hur?
– Vilken tjej! Jag hänger inte med i svängarna!
– Nåt på tok?
– Jag vill aldrig se dig mer!
– Flicka lilla!
– Åh, Kathy!

Och så här uttrycker man sig när man är en popstjärna på scen.

Share
16 kommentarer

En röd måndag

Först en påminnelse: bloggöl på lördag.

Sedan en barnkommentar. Vi har ju tittat på film under påsklovet. (Lista kommer senare.) Igår var det ”Trollkarlen från Oz”, som alla sju i familjen såg, liggandes i Storasängenlandet (2,40 x 2,00 meter).

– Jag måste göra färdigt läxan, sa Fjortonåringen med påskprojekt i bild (ämnet som vi kallade teckning).
– Häxa! Häxa! Jag vill också göra en häxa! skrek Treåringen.
– Nej, läxa, han ska göra läxan, sa Olle.
– Häxan heter det! Han hade stor näsa och var grön som Hulken! förklarade Treåringen för oss, som ju inte begrep bättre.

Och så en insikt. Jag bad Sexåringen att hjälpa till med att få ordning efter frukosten.

– Kan du torka bordet?
– Varför det? Det är ju inte blött.

Hon är sex år och har tydligen aldrig förut blivit ombedd att torka bordet. Konstigt, vi som kladdar så förfärligt.

Idag är det annandag påsk. Jag har precis kokat sju ägg som vi ska måla och plockat fram färgglada fjädrar som vi ska sätta fast i en buske utomhus.

Share
6 kommentarer

Återträffar …

I vår lokaltidning kan man idag läsa om en tjej som varit på reunion och tio år efter nian mött sina vänner och fiender. Här kommer dagens mest störande uttalande:

Jag älskar återträffar.

Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.

Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.

År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)

Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet … där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.

Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)

Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över.

Jaaa, jag var jättecool.

Share
18 kommentarer

Varifrån kommer du?

Utan att bli andfådda nu … läs:

– Jomenasså jag föddes ju på Björnstigen i Solna, men när jag var två fick jag en bror så vi flyttade till Lund (Vildanden, Magistratsvägen, Mätaregränden) och när jag var nio flyttade vi med tillskottet lillasyster till Luleå men fick på i en lägenhet på Hertsön (Havsöringsgränd) eftersom huset på Björkskatan (Midsommarvägen) inte var färdigbyggt och när jag senare gick på high school i USA (Dallas, Texas) flyttade mina föräldrar till Täby (Arrendevägen) och där bodde jag tills jag flyttade hemifrån till Söder (Skånegatan), men se det varade inte länge eftersom jag hittade en Olle i Lund och flyttade dit (Hallands Nation, Michael Hansens Kollegium, Skolgatan, Karl XI-gatan, Järnåkravägen), fast vi ett kort tag irrade bort oss och bodde i Väggarp som egentligen hör till Eslöv där vi ju inte trivdes så bra så då tog vi vårt pick och pack och flyttade till Eskilstuna där vi inte kände en enda själ och detta är kungariket och här ska vi bo kvar tills vi döden dör.

De präglande, viktiga ungdomsåren 9–17 i Luleå och de sammanlagt 20 åren i Lund samt födelseorten Stockholm (städerna där solen går upp och ner i tv, ni vet, som avslutas med att solen gäspar och lägger sig att sova i ett moln) är nästan utsuddade. Jag är sörmlänning!

Ni andra 37 personer i stan som jag har fått att börja blogga, gå in här och anmäl er så att vi vinner … öh … eller nåt …

Share
17 kommentarer

Fuskblogg

Nej, inte fusk. Men lite crashing the party? Kulturbloggen utmanar (eller peppar) några andra bloggare att skriva om något av fyra i förväg bestämda ämnen. Jag är inte med på listan, men … eh, hrm. Äsch, jag svarar kort på alla fyra ändå!

1. Den bästa bok jag läst
De är nog fyra: Äventyrens ö, Jättehemligt, Hundra år av ensamhet och Birdman. Jag läser och läser och egentligen är fortfarande ingen läsupplevelse större än Äventyrens ö. Tag lärdom, vuxna Lotten: låten barnen läsa vad helst de vill. (Jag försöker prångla på dem Lisa Tetzner-serien och Tordyveln flyger i skymningen samt Det blåser på månen, men de vill bara läsa kusinerna Olsson och Kamratposten.)

2. Om man tog bort ordet ”men” i det svenska språket …
… skulle användningen av ”fast”, ”däremot”, ”emellertid ” och ”dock” öka markant. Samt ”skador”.

3. Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då?
Rapandet (som jag anser ska stavas rappandet på svenska) dominerar inte idag, men är förvånansvärt stort. Rapp-livsstilen påverkar förstås lyssnarna. Men rapp-lyssnarna kommer även de att växa upp och ingå i företagsstyrelser och ha fallskärm och skaffa barnvagnar med lufttryck i däcken och vilja flytta till radhus.

Anses 70- och 80-talens musikstil verkligen ha påverkat generationen? undrar jag nu. Oavsett vilken musikstil man fastnar för i ungdomen, sitter den som ett kletigt vällingpulver under strumpan resten av livet och man rycker till när man hör den bekanta melodin, släpper blicken från tv-spelet (90-talet) eller datorn (00-talet) eller teletransportören (10-talet) … Man njuter och tänker på den första kyssen, första stage-dajvandet, första borren som kan borra ett fyrkantigt hål. Och minns. Känner. Får lite ångest. Men är jag verkligen påverkad av en musikstil? Nej, men vem är väl jag … jag som anser att Äventyrens ö är den bästa bok jag har läst … och som gärna nynnar på ”Michelangelo” (Björn Skifs 1975).

4. Om jag var Gud för en dag …
Det är så lätt att raljera. Om jag var Gud för en dag skulle jag bli förvånad. Haha. Om jag var Gud för en dag skulle jag se till att jobba hårdare. Hihi. Om jag var Gud för en dag skulle jag göra dygnen längre. Hoho. Men på riktigt, om jag var Gud för en dag, skulle jag faktiskt precis som Sven Melander vill att jag ska säga, ha sett till att det blev fred på jorden. Jag förstår mig inte på nödvändigheten av lidandet. Jag vill bara att alla ska må bra.

Om ni också vill svara på en eller flera av frågorna på er blogg: tala gärna om det i kommentarerna. Ni som inte har en blogg kan ju reflektera här!

Share
28 kommentarer