Hoppa till innehåll

Månad: maj 2009

När snubblade du första gången över den där mystiska nyheten “internet” ?

Hos Charlie hittade jag detta sanslöst ålderdomliga klipp:

”So you put out a general question, and you wait.” (Strax efter en minut får vi veta att Oslo ligger i Sverige.)

Själv skådade jag internet första gången 1995. Wow! Det rörde sig – i färg – på skärmen! (Gränssnittet på skärmen i klippet ovan stötte jag dock inte på någon gång.)

Sedan brydde jag mig inte så mycket mer just då eftersom jag mest av allt bara ville hitta någon att skicka mejl till.

Allmänbildningsakuten:

Share
46 kommentarer

Att vara ett år yngre, är det lagom … ibland?

När jag var 6 år sa mina föräldrar att jag borde börja ettan istället för att gå på lekis ett år till. Min mormor sa bestämt NEJ, och mina föräldrar lydde henne. Varför minns ingen. Och jag har inte ”lidit” av det ett enda dugg.

Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.

Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.

Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)

Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.

Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)

Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):

– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!

Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.

Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!

Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.

Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.

Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!

Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:

”Det är så många illa underbyggda åsikter som cirkulerar. Klart att barn som ligger före i den intellektuella utvecklingen ska få hoppa framåt – precis lika självklart som att de som inte hinner med ska få ta om ett år i lugn och ro. B-a-r-n ä-r o-l-i-k-a !

Visst har jag fått höra att jag en ’64:a’, men det gjorde bara att mina klasskompisar hade något att hänga upp min eljesthet på; jag är övertygad om att jag hade framstått som precis lika udda bland mina jämnåriga. Det var en slags frizon att vara auktoriserat annorlunda.”

Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:

– Vaddå? Skulle det vara negativt att jag är yngre? NÄE! Tänk om jag var tvungen att gå i ettan på gymnasiet nu! När jag gick i lilla ettan till fyran tyckte alla att det var jättecoolt att jag var ett år yngre, men sedan dess är det ingen som har brytt sig. Självklart ska man hoppa över en klass om man kan och får! De som säger att man inte ska det … har inte hoppat över en klass, så är det väl helt enkelt.

Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:

– What? Vad menar du? Vaddå speciell? Hurså? Varför skulle jag vara annorlunda? Va? Vem säger det? Alltså det finns inget som är negativt eller dumt med att vara ett år yngre. Alltså det är ju tur att jag har fått vara med dom som är ett år äldre för alla andra är ju jättebarnsliga. Alltså tänk om jag skulle gå i åttan nu! Eeeew!

Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad … men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.

Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna

– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?

Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.

– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!

Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.

Share
34 kommentarer

Elaka kommentarer eller bara konstiga

Jag får allt oftare frågor om hur man hanterar konstiga eller elaka kommentarer. Tyvärr måste jag allt oftare vara luddig i mina svar, eftersom det beror så mycket på vem bloggaren är, vad det är för blogg och hur hårdhudad bloggaren är. För alternativen är ju egentligen bara

  • att svara tillbaka på samma sätt och var beredd på den snöboll som sätts i rullning
  • att inte svara alls, men låta kommentaren stå kvar som ett brännsår
  • att radera kommentaren medan man visslar och tittar i taket
  • leta reda på IP-nummer, dator, adress och ta första bästa tåg till elakingen för att sedan ta på sig arga ögonbryn och höja ett varnande pekfinger samt knacka på dennes dörr.

Ibland rycker kollektivet i kommentatorsbåset in och agerar sköldar och försvarare. Det tycker jag mycket om, men det kan gå överstyr det också.

Jag skulle vilja samla länkar till tips och peppande svar här – hjälp mig att hjälpa alla som famlar efter hjälp!

(Det här är inte på förekommen anledning – det råder stiltje i denna bloggs kommentatorsbås.)
__________
Uppdatering
Mymlan påpekar att det saknas en punkt här ovan: ”Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga – att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt [—].”

Lisa håller med och försöker leva efter dessa kloka ord: ”Love your enemies, it will drive them crazy.”

Att jag själv glömde bort den varianten, är kanske för att jag har lite svårt att lyckas med den. Jag tenderar att låta både cynisk och ironisk. Så här kan det se ut (men nu hittar jag bara på):

Anonym kommentar:
”Din idiotiska besserwisser. Du är inte bara dum och ful, du är dessutom obegåvad. Jag vet var du bor.”

Mitt trevliga svar som tar kommentatören på allvar:
”Det var trist att höra att du anser det. Kan jag på något sätt göra din läsning av mina texter lättare att stå ut med, så ska jag gärna försöka.”

Ni ser, jag låter som den gamle Henrik Schyffert.

Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Mymlan och Lisa har fel – deras förslag är ju det trevligaste, det mänskligaste och förmodligen det allra bästa. (Särskilt om man – som Pärlbesatt påpekar – har missuppfattat och den som låter elak och dum faktiskt bara hade en annan åsikt än man själv …)

Share
26 kommentarer

Bytes-komik på datornivå?

En mig närstående släkting, född på 1930-talet, mejlar ofta om datorhjälp. Ibland konstaterar hon bara tingens beskaffenhet. Jag ska här och nu (med benäget tillstånd) citera lite ur min kommande uppgörelse med min barndom, bestsellern ”Datorn är ett djävulens påfund”. (Citaten är oförvanskade.)

Kapitel 1
”Datorn är smart, har en egen vilja och gör allt för att sabotera mitt liv”

– Jag har glömt hur man gör när man skickar bilder! Jag slutade med det, när datorn inte ville.
– Jag provade att stoppa in skivan, som verkar vara en PC-version i min Macdator och den funkade förstås inte. Den vill inte komma ut, och jag vågar inte dra symbolen till soptunnan.

Kapitel 2
”Datorn är dum och lat och
saboterar mitt liv
– Det händer ingenting, när jag klickar på rutan. Är det datorns fel?
– Vad är det min dator har för sig, som inte orkar öppna bilder?
– Råkade skicka samma meil två gånger till dig. Jäkla dator!
– Nu har jag fått bredband. En underbar finlandsvensk kille var här och installerade. Han sa att min dator är för gammal och trög, den är historia, fast den bara är sex, sju år gammal!!!

Kapitel 3
”Det kan inte vara mitt fel”

– Ljudet på min dator är borta.
– Det finns ingenting som heter ”tömma brevlådan” hos mig. Jag klickar på ”skicka och ta emot” och så rullar två runda pilar runt en stund. De biter varandra i svansen liksom. När de försvinner kommer ev. meil.

Kapitel 4
”Ok, ibland är det mitt fel”

– Datorn är kirrad nu. Jag hade kastat allt i papperskorgen, tyckte att det var så mycket skräp på skrivbordet.

Kapitel 5
”Nu ger jag upp”

– Jag har en massa bilder. Vi får se om min granne kan skicka dem till dig genom sin dator.
– Internet funkar inte! Hur ska jag skicka mail? (Ja, det stod i ett inkommande mejl.)

Kapitel 6
”Jag är listigare än datorn och vet hur jag ska besegra den!”
– Det går inte att skicka New Mail på min dator så jag använder ett gammalt mail och gör Forward.

Ni ser att vi är förbi de glada dagarna när hon tittade under bordet när jag sa något om papperskorgen, när hon var tvungen att titta på musen när hon skulle flytta pekaren och när hon raderade ”prickar” som råkade vara lösenord. Det går framåt!

Och jaaaa, jag vet att jag

  • är helt väck och borta om man stoppar ner mig i en bilmotor
  • inte kan sätta ihop en AK4 på två minuter ens under pistolhot
  • inte minns hur man broderar stjälkstygn i motljus.

So sue me.

Share
10 kommentarer

Bloggtr… nej, digitala medier-träff

Stellans fina skylt och fina frus fina frisyr.

En helt annorlunda träff fick vi uppleva idag, eftersom frågan ”vad heter din blogg?” inte funkar på twittrare. Vi testade den här istället.

– Vad twittrar du om?
– Öh. Du vet. Livet. Inte så mycket. Det som händer.

Alla digitalisar. Eller vad vi nu är.

Men precis som vanligt satt vi och fnissade i gröngräset och stod i toakö, stod i kaffekö och köade till allt som man kan köa till på Rosendal. Men att jag inte hade med mig champagne var inte som vanligt, att Anna Toss cyklade omkull på väg till träffen (se blodbild) var annorlunda och att Stationsvakt inte dök upp alls, var väldigt ovanligt.

Vi talade alls inte om skillnaden mellan Bloggy och Twitter, vi nämnde inte ens Facebook och sa bara ”blogg” när jag försökte berätta om något roligt som hade hänt mig.

– Du behöver inte berätta, det där skrev du ju om på bloggen.

Jag har inget att prata om!

Närvarokontroll:

Bloggservetten blev en digitalavänner-kartong.

 

Anna Toss
Annika Bryn
Lotten
Ökenråttan
Gnestapelle med Åsa
Therese
Rektorn som bloggar
Joachim /kimme100
Staffan Huss (som jag gång på gång kallade ”Gunnar Hall”)
Mira
Anna Fridlund (annasan?)
Suzannes /suzannes
Raz
Malin Östbring (malinkristina)
weconverse (Richard Gatarski)
Salte Stellan salt.se/stellan.me
Freddegredde
Kicki (IT-mamman)

(Hjälp mig gärna att fylla på det jag inte kan läsa eller bara missat.)

Extra röd om kinderna och faktiskt lite upphetsad blev jag när en fotbollsspelare dök upp, bredaxlad och hjulbent. Mattias Jonson!

Det var han som gjorde det oerhört viktiga 2-2-målet mot Danmark, vilket gjorde att vi gick vidare från gruppspelet i EM 2004. I kvalspelet till samma EM gjorde han dessutom ett hat-trick (tre mål i en och samma match) borta mot San Marino.

Jag är inte så bra som efterhängset fan som inte kastade mig fram eller bad om autograf och en krambild. Istället var jag diskretionen personifierad – och fick en bakhuvudsbild. (Måste ju tänka på hans känslor, det kan inte vara sådär jättelattjo i Djurgården i dessa dagar.)

Share
11 kommentarer

Elefantkvinnan återvänder

Det var bättre förr. (Tyskland 1946.)

Jag läser i SvD att det är synd om ungdomen av idag och att det var bättre förr när alla fick jobb och kunde ta sabbatsår på löpande band. När man frågar ungdomar vad de tänker göra efter gymnasiet, upplevs den frågan som ”ganska pressande”.

Tulledutt, då.

Jag rekommenderar en läsning av artikeln, men jag vet banne mig inte om jag är upprörd över ungdomarnas naivitet eller deras curlande föräldrar eller den stilla iakttagande Anna Asker som har skrivit stycket. Efter snart ett halvår på SR har jag ju lärt mig att det gäller att vinkla nyheter så att de upprör på något sätt. Positivism är a big no-no. Ni som inte orkar läsa, ska få en snabb rekapitulering här:

Tre gymnasielever talar om framtid, skola och press:

  • En av dem fick 500 kr för varje höjt betyg och en annan några hundralappar för varje VG och MVG.
  • Det är himla svårt att få jobb (men de har förstås under skoltiden jobbat extra i t.ex. affär och som vaktmästare).
  • Deras föräldrars yrkesval var mycket lättare, konkurrensen har ju hårdnat.
  • Man kan inte ta sabbatsår (men de ska göra det).
  • De har ibland fått ägna hela helger till plugg (men det har varit himla många studentskivor).
  • Det är viktigt att ha hemmet som en frizon (men föräldrarna ska lägga sig i utan att tjata).
  • Att hålla sig i fysisk trim är pressande och skapar ”en stressad situation”.
  • Det är också pressande att känna att man ska kunna ge samma stöd till sina barn som man har fått av sina föräldrar.

Ok, kanske är det meningen att Anna Asker bara ska rapportera och inte reflektera. Och här faller jag i den grävda gropen när jag bloggar om det. Well, grattis i så fall.

Mig är det i alla fall jättesynd om. Att jag fortfarande har lock för öronen och ett svidande brännsår känns pressande. Å andra sidan är jag på väg till en föreläsning på Krismyndigheten Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (smidigt), och de om någon borde ju kunna hjälpa mig i min ohyggligt stressade situation när åhörarna ställer krav på mig och jag känner att jag måste prestera något.

Visst ser det ut som om jag har blivit torterad med en cigarrett? (Elefantskinnet är ju riktigt konstnärligt fårat.)

Uppdatering om det här med elefantskinn
År 1968 for jag som skjuten ur en kanon ur en barnflickas famn och slog sönder vänster ögonbryn mot ett köksskåp.

År 2003 föll jag på en basketplan och blödde plötsligt ymnigt ur höger ögonbryn, men blev på akuten ihopklistrad som en Humpty Dumpty. På bilden nedan ses såret – klisterfritt. Det spretiga ögonbrynshåret hade däremot fortfarande en stor klisterblobb kvar.

Ögonbrynsklister och elefantskinn anno 2003.
Share
12 kommentarer

Skall-, skåll- och nu skjulskada

Jag måste löpa linan ut.

Pärlbesatt påpekade att jag i mina två senaste inlägg har behandlat den presumtiva skallskadan och den faktiskta skållskadan och att hon nu förväntar sig ”skäll-, skills-, skulls- eller skyllskador”.

Men jag kör på skjulskadan.

Se på bilden här nere. Jag är nämligen 15 år och har druckit 33 cl folköl och en matsked maskrosvin. Billig i drift, javisst!

Jag. Och de andra, som kallades Maggan, Vogelpitt, Aggis, Pulan, Pekkari, Kricko, Sune och Karlsson.

Vi gick i nian och cyklade med sovsäckar och tandborstar och skyhöga förhoppningar om kysskalas till någons sommarstuga i Persön norr om Luleå. Killarna som hade moppar (Puch Dakota allihop), körde förstås moppe dit. Och det var det som var grejen: att köra moppe. Vilket jag inte någonsin hade gjort eftersom jag helt enkelt inte gjorde så mycket annat än att spela basket.

Yr i mössan av dessa ohyggliga mängder alkohol, satte jag mig – uppmuntrad av ägaren – på en av mopparna och förhörde mig om eventuella kapade kolvar och filade kuggar eller om det kanske var tvärt om. Sedan sparkade jag på en pedal och vred på ett handtag och körde rakt ut på en mosse, skrikandes på hjälp. Moppens styre skakade och for omkring som en ödla i en flottpanna i mina ovana händer och inte förrän vi mötte det norrländska skjulet ute på mossen, stannade vi.

Ergo skjulskada.

Share
14 kommentarer

Kaffehanden och ESC

Serbisk herrsko.

Den andra semifinalen till ESC pågår på tv:n bakom datorn, men jag är väldigt ofokuserad. Det är nämligen extremt synd om mig.

(Hjälp vad jag förstår alla med melodifestvalaversion. Det är mystisk musik, konstiga näbbstövlar, blont afro, prinsessklänningar och allmänt bedrövligt. Men i alla fall.)

Jag skulle föreläsa för ett par dagar sedan. Deltagarna skulle serveras kaffe för att hålla sig vakna, så jag kokade vatten och blandade pulver och stod i så det stänkte. Som tedrickare blir man faktiskt väldigt nervös när det gäller kaffetillverkning. Kaffedrickare drar sig ju nämligen inte för spontana recensioner.

– Nä fy, vilket kaffe!
– Oj, jisses! Har du någon mjölk?
– Nja, jag tror att jag stoppar ner en tepåse i kaffet så att det smakar något.

När tillverkningen av det skållheta kaffet var färdig, hällde jag allt i två pumptermosar. Men satte fel pump i fel termos. Som på en given signal började båda termosarna att kräkas kaffe på mig och framför allt min högra hand.

(Nu sjunger Polen falskt på tv:n. Ja, hela Polen. Och Norge har körakrobater. Men i alla fall.)

Med kaffe precis överallt, och ingen is i sikte, klev jag in i föreläsningslokalen med en kall öl på den ondaste handen. Sedan kletade jag handkräm på handen eftersom det 1) var logiskt 2) lindrande. Sedan bet jag ihop som aldrig förut. Jag tänkte på skottsår i buken, svältkatastrofer och liggsår samt en och annan förlossning. Och stod ut.

Men nu gör det så här ont:

Men äsch, det syns ju inte! Jag skulle ha photoshoppat fram det blåröda.

I radion berättade jag om mitt onda, vilket brukar reta upp lyssnarna i Oxelösund. Men istället ringde en Rune som tyckte synd om mig – och han rekommenderade aloe vera som man ska bryta av och kleta på brännsår med.

– Jahaja, då beställer jag en sådan med ilfart in i studion tack, suckade jag och så satte vi på musik.

En halvtimme senare kom ett blombud … med en aloe vera.

(Nu ylar Slovakien. Men allra värst är ändå programledarna som inte kan stå utan stöd av varandra. Dessutom tror de att de inte har mikrofon, så de ylar de också. Oj, nu kommer en hjulbent dansk och sjunger ganska ok, vad hände?)

Har det hjälpt med aloe vera då? Nej, inte det minsta. Det känns bara bra om jag tar xylocain samtidigt. Men ändå: jag har fått en blomma! Av en lyssnare! Av en Anders har jag tidigare fått ett fälgkors och av en Gisela en skiftnyckel. Nu får lyssnarna hosta upp, imorrn tänker jag berätta att jag aldrig har varit i New York.

(Näe. Sloveniens sångare står bakom en vägg och har på sig en hudfärgad klänning. Så nyskapande. Osynliga kvinnan, liksom. Nu kommer Ungern i snygga kläder – som de tyvärr sliter av sig.)

Fotnot
Ni som tycker att det här var ett splittrat inlägg, ska bara veta att ni har helt rätt. Man har väl simultanförmåga.

Uppdatering
Men hjälp, vad fort det går: redan ute på Youtube!

Serbien. Representativt?
Share
29 kommentarer

Hjälm i bilen

Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.

Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.

Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma … ensamma i fem timmar.

Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?

Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)

Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.

Två bilder från just denna resa:

Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)

Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)

Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.

Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?

Share
27 kommentarer

Besvikelser

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)

  • Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
  • Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
  • Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
  • Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
  • Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
  • Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
  • Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.

Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:

Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. Så här såg det ut 2008:


Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!

Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)

Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.

Share
27 kommentarer