Hoppa till innehåll

Ett minne från Lund

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

  1. lättklädd person i bakgrunden
  2. medlem i sexmästeriet
  3. allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

Share
Publicerat iBloggen

11 kommentarer

  1. Glöm inte att lära honom Elvavrålet.

  2. Jag läste också en massa saker och studielån. Det oroar vi oss för senare… Sen kom senare och livet blev inte som jag hade tänkt att det skulle bli och ja. Men jag hade förbannat kul medan jag pluggade!!
    Grattis till 17-åringen för ett utmärkt beslut! Själv gick jag på två universitet (plus ett i Japan), Linköping och Stockholm.

  3. Elvavrålet fick jag aldrig uppleva. Jag bodde på Hallands och på Michael Hansen och där vrålade man inte som på Delphi.

    Men en gång när jag var på fest på Delphi vrålade jag för att min cykel blev stulen under kvällens gång. Den första av sju stulna lundacyklar.

    – Lesson number one, dear son: lås cykeln med sju lås.
    – Ja, mamma.

  4. Hur hamnar man i Japan, Jessika? (Jag vill också dit.)

  5. Jag fick ett cykelhjul upphissat i flaggstången vid konserthuset 1972.

  6. Jag fick inte EN ENDA cykel stulen i Linköping. Eller Stockholm. När jag sedan efter många år flyttade tillbaka till Västerås, där cykeltjuvar verkar äta cyklar som andra äter kex, tre månader och så stal de min NYA cykel utanför tingsrätten av alla ställen. Det är väl det som kallas poetisk rättvisa.
    I Västerås har de också stulit hjul. Jomenvisst. De stal ett helt och sedan tre veckor nyreparerat hjul och lamnade framgaffeln helt utan hjul. Som plåster på såren lämnade de kvar ett punkat däck. Det kostade 780 spänn för ett nytt däck. Sedan dess låser jag cykeln med tre lås. Det vanliga låset, ett vajerlås genom bakhjulet och ett annat i framhjulet. Det var framhjulet de snodde.

  7. Åh I japan hamnar man genom att söka ett kulturstipendium och när man får det hoppar man runt i en timme av glädje tills man trillar omkull och stukar foten. Sen reser man till Kyoto och läser introduction to japanese fine arts och en fortsättningskurs i samma ämne.

  8. Ehhh. Jag försökte mig Wallraffa mig in i sektionspexet på V-KTH som redaktör för vår tidning. Det gick inte bra.

  9. När jag var "liten" och gick i Umeå var det bara medicinarna som spexade. Och eftersom jag inte var medicinare så tittade jag bara.

    Nu lär det visst finnas två spex enligt Vertex: ett medicinarspex och ett annat.

    Men spexandet lämnar jag åt andra. T ex dottern på sitt campus, hon ska söka in. Tydligen hade hennes noll-grupp imponerat stort på "di store".

  10. pipopp

    Det här roar mig, efterom jag på slutet av åttitalet kände de flesta i Kårspexet. Menar du att de var så dryga? Hehe, jag ska nämna det när vi ses nästa gång.

  11. Lotten – du måste ha varit för kort tid i Lund. Antal lås på cykeln är sekundärt hur ful den är 🙂 Men dock, även den fulaste cykeln måste låsas väl.

    Kul o läsa om dina Lundaupplevelser. Gärna mer sånt.

    Mvh en bloggåterupptäckare (vet inte vad som hände i mellantiden)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.