Vi var fyra som gick ut på en skön promenad i den vårliga påsksolen. Det var Orangeluvan, grannen K. och lilla H. Stigarna var knotiga, lingonriset glittrade som snödroppar och fåglarna sjöng som tokiga. På de knoppande rapsfälten galopperade rådjur. Minsann klev inte herr och fru Gräsand omkring där. En gulfink gulsparv satt i ett dike och pratade med ett klementinskal medan 300 hundägare släpades runt av sina dreglande bestar. Videkissarna sträckte sig upp mot den klarblå himlen.
Plötsligt fick vi för oss att vi skulle springa en bit, K. och jag. Vi älgade iväg och efter kanske tio sekunder lät min mobil som en mistlur.
– DÖÖÖÖÖN! DÖÖÖÖÖN!!!
– Vad var det? sa K.
– Min mobil! Vad konstigt den lät! sa jag.
– Jättekonstigt, sa K.
Vi lufsade vidare. Mobilen surrade och burrade och darrade i min ficka. Eftersom basketbollen i vänsterhanden omöjliggjorde ficköppning under språng, lät jag det surra. När vi stannade, försökte jag intensivt öppna fickan, som helt hade gått i baklås.
– Pling pling surr surr, ringeliring, dingelidång, surr, tuuut! sa mobilen.
– Jag kan inte öppna fickan! fnittrade jag.
– Vänta, får jag testa sa K.
– Jag kan också försöka, sa lilla H.
– Gubbröra? sa Orangeluvan i sin mobil eftersom hon planerade kvällens meny.
Alla slet vi och drog i fickan och i blixtlåset, som åt upp mer och med av jackans tyg. När vi äntligen med gemensamma krafter lyckades riva upp blixtlåset, hade jag sju missade samtal och fem missade sms.
Men allra först … ett 20 sekunder långt samtal till … 112.
Av outgrundlig anledning (ja, det är ett slitet och alltför ofta använt uttryck – men synnerligen passande här och nu) hade min mobil, där den ju sedan nästan en halvtimme låg i inne i jackfickan, ringt till 112.
De missade samtalen var från alla som jag har listat som ”emergency contacts” i mobilen. Som alltså hade fått detta obehagliga sms med dingdång och tjut:
Eftersom jag inte hade svarat när mobilen fortfarande var inlåst i fickan, ringde alla igen och igen tills jag svarade och förklarade. Jag skrev även i vår gemensamma chattgrupp att jag var okej och att det var ett misstag och yada yada. Olle (den djefla mannen, aka DDM) fattade galoppen så snabbt att han omedelbart övergick till det tankespår som han före larmet ägnade sig åt: Kalle Moreus.
Detta fick Tjugoettåringen (Moa) att imponerande snabbt tillverka ett meme, som jag ska rama in och sätta upp nånstans.
Frågorna är tre:
- Varför ringde telefonen upp 112? Sprang jag månne skumpigare än nånsin förr – såpass att mobilen ansåg att jag nog hade trillat utför ett stup och tuppat av?
- Hur ofta händer detta stackarna på Larmcentralen? Väntar de med spänning och lyssnar på fickprassel och annat som tyder på feluppringning?
- Jag bör nog aldrig springa igen, va?
Om man trycker snabbt på avstängningsknappen fem gånger, så stänger tefelonen av sig!!
Jag har försökt testa det där – läste nyligen om det någon annanstans – men fick också bara resultatet att fonen stängde av.
Annars upprepar jag: Det är farligt att springa. Om man inte faller och bryter sig kan något annat otrevligt hända.
Man kan drabbas av lokomotorisk stress, det har jag läst i en bok, minsann.
För några dagar sedan hade jag med gott samvete kunnat berätta hur jag löst problemet. I dag kan jag fortfarande berätta hur jag gjort:
En lättlokaliserad, ganska väl tilltagen, knapp fästs med CA-lim på telefonen. Helst så att den inte stör ordinarie meddelanden och funktioner.
Knappen har QI-funktionalitet och kan kommunicera med telefonen och externa enheter. Via QIAPP i datorn programmerar jag den till de funktioner jag behöver och kan sedan med en kombinationer av korta och långa tryckningar få den att göra allt jag vill.
Knappen är ganska grov eftersom batteri, elektronik och antenn kräver lite utrymme. Det är bra eftersom den lätt kan lokaliseras genom tyg och skinn.
Moa är ett geni! Och Skogsgurra är ett geni! Hur det ligger till med Kalle Moreus överlåter jag till Olle att avgöra. Själv har jag bara en enda nödkontakt inlagd på mobilen, det kanske inte är så smart? Men det finns ju redan så många genier så det gör inget.
Jag har inga nödkontakter och har inte tänkt på att man kanske borde ha det.
Vad har hänt med lotten.se – allt har blivit så smått?
Jag tänker att det kanske var fel larm som gick på. Det borde ha varit ett automatlarm till ornitologerna när du siktade gulfinken, eftersom såna normalt bara förekommer i Sydamerika.
Blev den där gulfinken i Eskilstunatrakten verkligen godkänd av raritetskommitten?
Kanske var det en gulsparv!
Lät det så här:
Man kan till exempel höra den säga Fi-fi-fi-fi-fi fritt flyt, eller Biff-biff-biff-biff-biff med lök. Men oftast beskrivs lätet rätt och slätt som en räkneramsa: En-två-tre-fyr-fem sex sjuuu. Även om fågeln inte alltid ”räknar” till exakt sju lär man sig lätt att känna igen strofen.
Om jag minns rätt så är cirka 40 % av samtalen till SOS Alarm fick-och busringningar. Det kan vara fler, det är i alla fall inte färre.
Good catch, Ninja! Jag ska höra med ornitologen här i huset!
Antikvariat Rönnells trottoar-lådor med billiga böcker, där köpte jag en påse med blandad litteratur. Nu har jag läst en del. Milde tid! Först ut var ”Lady into Fox” av David Garnett. Den handlar om en dam som förvandlas till en räv, bara så där. Redan det är ju förbryllande MEN sen la jag märke till att en del ord hade en asterisk. Ingen hänvisning till fotnot eller nåt. Ungefär var tjugonde sida fanns ett ord med asterisk. Det verkade systematiskt på nåt vis. Vad kunde det betyda?
Detta var ju egendomligt, men egendomligare skulle det bli. Nästa bok var deckaren ”Syndare i sommarsol” av Sigurd Hoel. Tro mej eller ej men även i den dök det upp ord med asterisk, utan fotnot eller annan hänvisning. Jag trillade nästan ur sängen; två böcker som inte har nåt med varann att göra och så dessa asterisker! Igen!
En teori: Böckerna i lådan kommer från en galen bibliofils samling. Han var spion eller med i nåt obskyrt samfund eller liknande. Asteriskerna är hänvisningar till nån gåta, en gömd skatt, namnet på en mördare eller vadå? Nåt för Dan B. eller hur PK?
Nu ska jag läsa ”Sorgesång över död sopran” av Kay Nolte Smith och finns det asterisker även där, då …
Skriv alla ord med asterisk på ett papper så får du veta var skatten är?
ÖR, var asteriskerna tryckta eller ditritade?
Som en fotnot har jag varit på ön någonstans i södra Norge där Syndere i sommersol utspelar sig och även sovit i huset. En före detta flickväns pappa kände både Sigurd Hoel och den som ägde huset/ön på 80-talet. Jag har inget minne av asterisker därifrån.
Tryckta, Niklas, tryckta! (Och Syndare i sommarsol var ingen riktig deckare fast den var utgiven i en serie som specialiserade sej på deckare.)
Syndare i sommarsol låter mer eroootiskt.
Usch Ninja, vad har du för fantasi?
Norsk litterär synd på 1920-talet var kanske inte så erotisk.
30 år senare var det lite värre när Agnar Mykle ställdes inför rätta för osedligheterna i Sangen om den røde rubin.
ÖR, jag har en mycket livlig fantasi. Trodde jag du visste.
I natt, t ex, drömde jag om liksvamp. Goggla det, den som vågar.
Phallos impudicus, en härlig uppenbarelse.
Doften är mindre härlig, men en märklig skapelse är det likafullt.
Ah, Ninja, Phallus impudicus. Hade vi i växthuset för några år sen. Åsynen är förvisso inte konstigt om den ger erotiska associationer, men lukten… om den lockar till syndiga tankar är man nog inte riktigt frisk. Men du kanske drömmer luktfritt.
Oj, här var ni före.
Oj vad man lär sig på Lottens Blogg!
Som tioårigt valutasvin i Norge bodde jag på en folkhögskola av kristlig natur. Med familjen, ska kanske förtydligas. Utöver oss bodde mest missionärer och annat löst folk på det stället.
En rask missionärsdam från Madagaskar, i mycket mogen ålder, ville att jag skulle gå med henne på tur i bergen och utlovade att vi skulle bli välkomna av bujentene. Och att vi skulle få så mycket flöte vi kunde äta.
Jag förstod ingenting och traskade väl med gumman. Buvesendet var helt klart nedlagt och av bujenter eller flöter såg vi inte ett spår. På väg tillbaka menade hon att en kekk(?) gutt som jag burde puste. Det var nerförsbacke och jag såg inget skäl att pusta. Hon menade vissla. Det gjorde jag när jag cyklade omkring hemmavid och sålde Aftontidningen (numera nerlagd) så jag gjorde väl det då.
För att slippa vidare inviter uppsökte jag den lilla missionsbokhandeln – Joelsons filial, kanske – och försökte hitta något som höll mig upptagen när hon ville iväg nästa gång.
Jag hittade en bok med grällt omslag. Den hette ”Opiumsklavens sönn” och den skilde sig så pass mycket från övriga böcker och tryckalster så den fick det bli. Det hjälpte. Jag anmodades inte ens att ”puste”.
Vart leder nu allt detta? Vad har det med ÖR:s asterisker att göra? Eller liksvamp?
Jo, I Opiumsklavens sönn fanns det en massa asterisker, men inget som de hänvisade till. En av de tuffare, som jag uppfattade det, pensionatsgästerna förklarade att jag inte skulle läsa just dom orden. Varför förklarade hon inte.
OCH NU! Tror jag att jag förstår!
Ännu ett mångårigt mysterium utrett och förklarat och ännu ett uns lagt till min redan lätta kunskaps börda.
Gulfinken är fortfarande något av ett lottenskt mysterium. Återkommer!
GULSPARV för bövelen!
(Den var lite mystisk. Enligt ornitolog-svågern letade den efter ett ställe att bygga bo. Vid en åkerlapp, vid ett djupt dike. Vad dum hon är, sa vi, och tänkte på hur lite hon skulle få vara ifred med amningen å så. Jooo, sa ornitolog-svågern stilla. Fåglar är kanske inte sådär jättesmarta till mans.)
Aha, asterisk betyder alltså att man vid högläsning säger ’rabarber, rabarber, rabarber’ istället för det asteriskförsedda ordet. Låter utomordentligt logiskt, och SGs förtjusande historia kan användas till att ytterligare bestyrka folkhögskolornas fantastiska betydelse för folkbildningen.
Maggannini, jag drömmer luktfritt, och dessutom fanns den onämnbare i en ganska brant backe, så jag susade förbi den innan doften hann ge sig till känna. Är det någon son brukar drömma luktdrömmar?
Jag drömmer ofta sådana där drömmar som man kan påverka själva, problemet brukar mest vara att jag måste komma på medan jag drömmer att det är en sån dröm. Men då går det finfint. Jag drömmer också ofta drömmar som utspelar sig i ett landskap eller omgivning som jag redan drömt om, och som jag känner igen, och vet hur det hänger ihop. Ibland är det förankrat i verkligheten, som Gullmarsplan, eller Örby, ibland är det helt okänt och hopdiktat. Det blir lite spännande att se vart jag hamnar ibland.
Nattens svamp, till exempel, den stod i backen ut från gamla bussterminalen vid Liljeholmen. Men sen svängde jag höger istället för vänster, och då hamnade jag i ett landskap som mycket påminner om Länna, men inte är det. Fast de har ett rackarns bra konditori och bageri, jag har varit där förr. Bäst på wienerbröd, om ni har vägarna förbi.
Buss 15 går förbi.
Och jag som trodde SG:s bok var utgiven av det tämligen religiösa förlaget Det Norske Samlaget.
Jag har en bok från det förlaget, men frågan är om den kan kallas erooootisk. Visserligen handlar den om blommor, men bina saknas helt. Lite Lid-ande är det dock.
Den är skriven av Johannes Lid och heter Norsk og svensk flora. På nynorsk.
Det kan bero på att det är ett nynorskt förlag. Jag har hört talas om en ung biologistuderande som inte vågade gå in i den lokala bokhandeln och beställa Lids flora.
Jag har några böcker utgivna på förlaget av en författare som skulle kunna få Nobelpriset vilket år som helst.
Nu blev det rörigt igen. Hade Samvirkelaget ett halvreligiöst bokförlag med erottiska (Bröderna Östermanns huskors) undertoner men inget virke?
Och fanns det ett samröre med svenska KF? Alla minns väl de stora plakaten där vi uppmanades ”Kom med i det glada Konsumgänget!” Det ökade försäljningen. Av svarta permanent markers.
Den där Lid – var han något av en universalförfattare? Jag tror att han var med och jobbade på min tyska grammatik också. Tillsammans med en snubbe som hette Hjorth. Även känd för sina polykroma trägrejer. Står den där med det dansande paret kvar i Uppsala?
Och Jukkasjärvi. Hur dök den orten upp? Jag sa väl att det blev rörigt?
Samvirkerlaget är väl mer av en ormgrop, eller kanske en Konsumbutik. Samlaget är i Norge inte lika tvåsamt som i Sverige.
När jag bodde i Norge berättades en skröna om en resande försäljare från Det Norske Samlaget som varit på turné i Sverige. När han kom hem igen väckte det viss munterhet när han presenterade sig som representant för Det Norske Samleiet.
Nu börjar Lille Maken undra på allvar om ni här är ett lämpligt sällskap för mej. Han kan vara väldigt hård.
Han kan vara fullständigt lugn. Vi citerar historiska händelser. Och det får man väl fortfarande?
Förresten – en Ökenråtta är väl minst lika hård som en liten make?
Så fantastiskt erooootiska ni är allihop här i påskens sista skälvande timmar! Jag är storligen imponerad!
Gulsparv på eder alla!
Och vi har inte ens äggat upp oss!
Åh, ÖR, lugna Lille Maken med att till exempel Opiumslavens son var en mycket uppbygglig historia. Tror jag. (Med reservation för att jag missförstod innehållet som ju både var på ett främmande språk och asteriskförsett.)
Stämmer! Det handlade mest om att bruket av vallmosaft i små kulor inte var bra. De små kulorna stoppades i lerpipor och tändes på.
Interiörerna beskrevs ingående. Mörka hålor där människospillror låg på låga britsar medan en av sklavsönnerna kämpade för att få tillbaka dem till hederligt arbete. Vad det innebar lyckades jag aldrig lista ut. Men det var misstänkt likt det som bönder, skomakare och järnbruksarbetare hölls med.
Järnbruksarbetare? Har inte de blivit danspedagoger på ungdomsgården?
Nej, det var de som jobbade i valsverket.
Valsmästare Hammarström hade jag bra kontakt med. Han hade fin känsla för rytm och plastik. Det gällde att fånga hetan och sticka tillbaka den i paret innan den for iväg okontrollerat. Klent armeringsjärn krävde sina mannar.
Nu får det nog vara slut för idag.
Tack för idag!
Klockan slår midnatt och båset måste sova och ladda batterierna inför morgondagen!
Ja lill inte sova!!!
Groomens dåvarande svärfar skickade en gång ut familjen för att leta efter en död ekorre som uppenbarligen låg i en buske nånstans. Det var groomen som insåg att lukten inte var alldeles exakt dött djur och hittade stinksvampen. Så svärfar grävde upp den och gömde den i komposten, där den i varje fall inte kan ha startat någon större koloni för då hade det blivit fler kapitel i historien.
Idag har jag varit på ett nästan helt normalt (dvs precorona) nätverksmöte! Var så trevligt så.
Lotten! Fick du mitt mejl? Jag fick kalendertishan mm och vill göra rätt för mig.
Oj! Nej! Mejl som kommer på avvägar tycker vi inte om! Jag ska leta bland spammen!
(Jag minns det som igår, tiden när det var spännande att kolla vad det hade kommit för ny mejl. Nu är det mest ”hoppas det inte har kommit nåt obehagligt bland all reklam”.)
Är det ingen som tittar på det isländska vulkanutbrottet?
Det är ju helt sagolikt magnifikt fantastiskt!!
I går kväll öppnade sig en ny spricka i dalen bredvid, och där är det sprutt må jag säga.
Kolla här;
https://www.ruv.is/frett/2021/04/06/nyju-eldstodvarnar-bodudu-sig-i-myrkrinu
Jag kollar ! Och hyser stark och innerlig kärlek till det isländska språket!
”Nýju eldstöðvarnar böðuðu sig í myrkrinu!”
Jag har förresten sedan 1973 kunnat prata isländska på detta vis:
– Hæ!
– Þú er sæt.
– Bless!
Och lögreglun stoppar allmänhetens tillträde.
Det tar sig!
Min association är kanske lite svårbegriplig. Men när sturflakir tvärinstoppur lavaströmmur huge ej storskjippur och som stopp öknakanalur .
Min isländska är lite knagglig 🙁
För ett antal år sedan (cirka 25-40) var det rätt många islänningar som pluggade i Lund och framför allt då jag åkte buss till mitt jobb talades det ofta isländska på bussen. Det är ett rätt märkligt språk att lyssna till – en tredjedel begrep jag men alls inte resten.
Vaktavlösning i duvboet. En går av och den andra makar sej till rätta på pinnhögen. Och mittemot står vi med kikare och tittar på.
Det är inte många som så öppet står för sitt smygtittande som ÖR och Lille Maken. Bra att ni kommit ut ur garderoben- där ser man inte mycket.
Men nu verkar det som om båda två ligger och myser på sin lilla rishög!
Det känns inget vidare att stå där och glo; vi hoppas att det bara är duvorna som ser oss.
ÖR, vi är så glada att ni gör det här gemensamt. This could so easily be misunderstood.
Jaha! Nu är det ingen duva i boet. Men NÅNTING är det där, svårt att se vad: ägg eller en unge kanske?
Nu tittar vi från fönstret i Lille Makens ’ritkontor’/gästrummet; det blir en annan vinkel. Och då ser vi nåt RÖTT i duvboet. Vojne vojne, vad är väl detta?
Ack ack ack!
Ägget sprack?
Ujujuj, så rysligt spännande! Jag ser framför mig hur Ökenråttan och Lille M står med varsin teaterkikare och suckar bekymrat.