(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4.)
Den här rutten hade som film hetat ”Den vilda kampen för att slippa Strasbourg”, för ditt ville inte vi – men alla vägbeskrivningar ledde till just Strasbourg. Att vi inte ville in i Strasbourg berodde mest på att vi faktiskt som dieselbilskörare skulle vara tvungna att manglas genom ett betalsystem och tvingas till gatlopp och under folkets spott och spe.
Ungefär.
Därför körde vi en galen snirkelisnurrväg som tog evigheter – men som var underbart vacker.
Vi körde genom byar som inte var dimensionerade för husbilar, vi vinglade omkring på minimala broar och vi såg människor som gick omkring! (I byarna har vi dittills bara sett hundägare på promenad och en och annan … nej, det var nog allt.) Dessutom korsade vi fransk-tyska gränsen fem gånger, vilket var intressant eftersom vi fann att de franska byarna hade
- bättre vägar
- tydligare skyltar
- fler människor utomhus
- vackrare hus.
Men kartan fortsatte envist att be oss vända om för att åka till Strasbourg.
Plötsligt blev vi tvungna att äta mat. Vi var alla tre beredda att skjuta en älg och flå den om så skulle krävas. Så vi stannade vid en vägkrog.
När grillmadamen lade upp schnitzeln och pommes friten, såg Lisa plötsligt hur damen högg tag i ett stort salladsblad. Lisa tänkte förvånat ”vaaaa, ska jag få sallad, så underbart, tyskar brukar ju inte …” – men nej. Resolut rev damen det stora salladsbladet i mindre bitar och gav Lisa en liten snutt.
Ju närmre vårt mål vi kom, desto fler Jesusmonument iklädda gigantiska, rosa rosetter dök upp bland ännu fler Jungfru Maria-statyer. Och! Kan ni tänka er! Vi hamnade i en liten basketby vid namn Voegtlinshoffen!
Vi tog en liten kryckpromenad i byn, tittade på en stängd kyrka, ett stängt bageri, en stängd post, minnesmärken över byns stupade män och pojkar och några stängda vingårdar och inte en levande själ. (Ja, klockan var gubevars halv tre.)
Plötsligt dök Googlebilen upp! Vi stod stilla och log. Sedan passerade den oss två gånger till, så om några geografiska uppdateringar kan man se mig och de vackra kryckorna på huvudgatan i Voegtlinshoffen i Alsace.
Sedan provade vi viner på en jättetrevlig vingård (Denis Meyer et filles) som sa ”smaka en till, en till, en till”, och sedan provade vi några andra viner på en oerhört flådig vingård som jag kände mig helt bortkommen i.
Lisa lyckades under våra provningar charma vinbönderna såpass att de gav henne både extraflaskor och champagnestoppar – användbara om man av någon konstig anledning skulle råka ha kvar bubbel i flaskan när kvällen är slut.
I kvällningen lullade vi in i husbilen och åt nudelsoppa och potatismos!
Den underliga skylten betyder ”obemannad fartkontroll om 1 100 meter”. Såklart …?
Aha, så dom HAR bemannade fartkontroller?! Jag blev inte ett dugg klokare.
Kul att åka kors och tvärs över gränsen. Om ni lyckades pressa in husbilen genom stadsmuren till en liten stad som heter Zell am Harmersbach på tyska sidan hade du sett en rad med svenska kanoner i entrévalvet. Så pittoreskt.
(Där skulle jag jobba var planen, som gick i stöpet.)
Åh vilken gullig dinosaurie! Köpte ni den?
Jättecharmiga trakter det där! Vad synd att det inte gick att åka till Strasbourg, som är en av mina favvostäder i Europa. Jag skulle ha kunnat tipsa om bra hotell … äsch, nejvisstnej. Man har ju husbil! Några bra restaurangtips har jag inte i den stan, för när jag var på jobbmöten där åt vi mest kantin-mat. Ibland blev det ett restaurangbesök, nämligen när en norsk kollega med generöst representationskonto bjöd oss på middag på ställen som var så dyra att bara värden fick en matsedel med priserna. Vi andra beställde glatt det vi ville ha utan att ha en aning om vad det kostade.
Pysse, varför blev det inget jobb i Zell am Hammersbach?
Ja, Pysse, vad hände med jobbet i Zell am Hammersbach?
Vi köpte inte den lilla dinosaurien trots att den nästan var gratis eftersom … hm. Jag vet inte varför! Jösses, jag kunde ju ha köpt den till mina Lundaboende barn! (Min packning är mager och besvärlig på en gång: kryckorna omöjliggör allt annat utom ryggsäck.)