Redan 2014 anade jag att världens roligaste komedienne skulle komma att dö nån gång, så då hyllade jag Birgitta Andersson så mycket jag kunde i ett sedan dess borttaget inlägg. (Jag äger ju inte bilderna.)
Här har jag fulfilmat skärmen för att få visa detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)
Den allra roligaste sketchen har jag bett SVT:s Öppet arkiv att återpublicera ungefär tio gånger (senast idag), och ni vet nog vilken jag menar eftersom jag bara inte kaaaan sluta påminna om den:
Det är en svartvit 60-talssketch där Birgitta blir uppbjuden till dans av en massa karlar: Lasse Ekborg, Hasse & Tage och Svante Thuresson samt Carl-Gustaf Lindstedt.
Birgitta är då Milda-Münning, som inte på några villkor vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex. min favorit:
– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!
Ursnygg var hon också.
Vilket man kanske inte kan ana här i ”Teskedsgumman” (1967).
En gång ”träffade” jag henne på Filmhuset i Stockholm. Efter en timmes cirklande runt underverket – med en inre monolog som handlade om att hon inte alls skulle bli arg om jag sa något – tog jag ett par trippande steg mot den då väldigt spensliga figuren med barn och barnbarn i släptåg.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt … aaahhh…
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Jag knixade och bockade på en gång och backade långt bort in i en reklamskylt, oförmögen att fortsätta berömma henne.
Här kommer jag med några länkar så att ni liksom jag kan njuta av henne – även om humorn har åldrats och inspelningskvaliteten inte alltid är den bästa:
Birgitta Anderssons begåvning var en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att dra ut på en paus – och den fantastiska tajmingen. Jösses, milda pannkakor, vilket komiskt geni!
När nu statstelevisionen äntligen kan visa OS igen, tror jag att BNP går ner lite som i Julkalendertider. Oj, vad spännande det är med allt från fingerduttar på curlingstenar och kullerbyttor i skidspåren!
Jag såg en lustiger liten snutt (så anger jag källa när jag inte har den blekaste aning om var jag såg det) som hävdade att man har samlat alla farliga sporter till vinter-OS. Alla snälla sporter sparades till sommar-OS: man springer kort eller mycket längre samt hoppar & kastar både högt och långt.
I vinter-OS är det sylvassa skridskor – ibland i kombination med brutala tacklingar – och stålkantade skidor i 150 km/h som gäller. Till yttermera visso lägger fantastiska atleter nästan all sin vakna tid på att kasta sig utför branta backar eller isrännor på absurda kälkar.
(Lite osolidarisk mot NE är jag nog; jag har länkat till Wikipediaartiklar.)
Vilka är ofarligast? Curling eller längdskidor? Nu kommer en helt ovetenskaplig men djupt seriös genomgång vad gäller topp fyra i farlighet! Tre kriterier har jag: hur
illa det kan gå
från vettet man är som ställer upp
ont det gör att se på.
1. Rodel – stackarna! [CC] Källa.2. Skeleton – kälken är i alla fall lite vadderad så att det ska vara bekvämt att fara huvudstupa nedåt snabbare än jag någonsin har kört bil. [CC] Källa.3. Bob – där åkarna i alla fall har kofångare? [CC] Källa.4. Störtlopp – det här är den gamle Franz Klammer någon gång på 1980-talet. [CC] Källa.Är det short track som är femma på denna dopaminkickslista? (Här kan ni se massa bilder på när skridskoskenor är farligt nära kroppsdelar.)
Jag njuter storligen och intensivt av alla svenska framgångar under detta vinter-OS. Ibland blir det så nervöst att jag måste blunda eller i alla fall titta mellan fingrarna med kisande ögon. När det går dåligt för oss, beter jag mig mycket illa och svär och hötter med näven mot skärmen och tv:n.
Jag är med andra ord inget att ha i motgång …
År 1910 åkte man kanske bob lite långsammare? [CC] Källa.Avslutningsvis undrar jag om vi tillsammans kan komma på fler av salig Bengt Grives färgbeskrivningar från när han kommenterade konståkning för massorna som inte ägde färg-tv. De som är bekräftade är
mörkvitt
bordellrött
spaljégrönt
sängkammarrosa
blåbärsrisgrönt.
Uppdatering på kvällen den 17/2, när jag utan problem kan kolla på tre OS-sändningar på en och samma skärm!
Sverige–Norge i curling, Sverige–Lettland i hockey och så Big Air-final.
Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.
Bara det att födelsedagsbarnet David Sim hade sytt upp en Marimekkokostym får en ju att kvillra av glädje.
Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.
Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.
(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)
Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.
– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.
Så här såg han ut innan han – fem minuter efter alla andra – förstod att hans kamelhår skulle få kämpa för att värma honom i minst en halvtimme.
Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.
Det krävdes ytterst lite bildmanipulation för att få mig att se så här sur ut på perrongbilden.
När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.
Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.
– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.
Och nu tappade jag vantarna i en brun slaskpöl IGEN!
Men ni har det bra förstås?
UPPDATERING! Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?
Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?
Här på den helt vanliga hyllan eller bänkskivan lade jag snöslaskvantarna. Men det är en jädra handtork ovanför!
Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.
I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?
Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:
– Oh ja! Vad kul!
Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.
Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.
Men ack.
Pepparlocket for åt pepparn och pepparkornen lade sig att mjukt vila i den utsökta pastasåsen.
Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!
Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.
Men si! Av A-hallen såg jag bara halva – om ens det! Den kanske till och med delas in i tre olika delar?
Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.
Denna bild tog jag redan 2009, när jag var lika klisterfascinerad som nu.
Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.
– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.
Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.
– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.
Under timeouterna stod två män i grå tröja med röd handduk i handen och liksom vaktade på respektive lag.
– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.
När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.
Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)
Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.
Och hur har ni det?
Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.
#/media/File:Lizzy_Yarnold_2017_Lake_Placid_WC_(1_of_3).jpg){kind=link}
#/media/Fil:Bobfahrer_Davos.jpg){kind=link}