Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8.) 

Vi i husbilen vaknade tidigt på gården vid vinhuset Henninger, för vi sov i en bastu.

– Luft, Luft, es gibt kein Luft! tjoade jag precis som två damer i en tågkupé på min tågluff 1986.
– Ut! vrålade svettiga Lisa.
– Va? sa Jesper sömndrucket.

Ute var det blott 5 °C, så vi blev snabbt avkylda och glada. Precis då kom vår vinbonde Rüdiger med allt vin som vi köpte igår: 54 underbara flaskor för sammanlagt 3 000 kr. Han kunde inte sluta prata om Sverige, vinerna, vädret, resor, den romerska ruinen och så halade han fram en liter Glühwein ur innerfickan. På tyska förklarade han att vi behövde värma oss med denna trolldryck och att vi helt enkelt måste komma tillbaka.

– Och kör nu riktigt försiktigt på Autobahn, för det är en hemsk väg. Ja, verkligen hemsk. Hals- und Beinbruch.

Vi packade, fixade och donade, pratade länge med det tyska paret i husbilen bredvid oss, glömde en den mycket viktiga toanyckeln inne på just toan, gick in till till det idag väldigt mycket mindre stressade paret Henninger och bad om en extranyckel, lämnade tillbaka alla nycklar innan vi kom oss för att gå på nyss nämnda toa, försökte backa och trixa oss in till ett avlopp för att tömma ”gråvattnet” (disk- och duschvatten), men misslyckades – och kom sedan äntligen iväg mot Hamburg.

Efter blott någon kilometer tvärstannade vi på en bensinmack som hade snorbillig diesel. Samt en trasig betalningsmojäng, världens läbbigaste toa och tidernas absolut otrevligaste bensinstationsdam.

– Bitte Karte entnehmen! röt betalmojängen.
– Jag har redan tagit mitt kort.
– Bitte Karte entnehmen!
– Jag har knappat in koden och tagit kortet!
– Bitte Karte entnehmen!
– Quatsch! sa jag och gick istället in till otrevliga damen.

Dialogen med henne behöver inte återges här, för den ser precis likadan ut som mitt utbyte med betalmojängen.

När vi stod där på den billiga men otrevliga macken BRÖÖLTUTADE någon på oss från vägen. Vi hoppade högt och tittade förskrämt på varandra – men det var bara det tyska paret från parkeringen som vinkade adjö med glada miner.

Därefter inleddes maratonresan på 6–8 timmar: Autobahn, Autobahn, Autobahn … och massa Stau. (Alltså när trafiken står helt stilla eller går långsamt.) Men det mest minnesvärda är ändå de sanslöst vackra höstfärgerna som naturen erbjöd – som svårligen fotograferas när husbilen far fram i 130.

Vi stannade flera gånger på rastplatser som var kopior av varandra; det verkar som om mat- och toaplejset Serways har något slags monopol. Det funkar nog bra, men ooooooooh så trist det är med samma currywurst om och om igen. (Lisa och Jesper är currywurstfantaster, så de led inte alls.)

När vi efter ett sådant stopp skulle in i husbilen, fick jag inte ner dragkedjan till fickan med bilnyckeln.

– Déjà vu! sa jag. Jag kan inte öppna fickan!
– Nämen? Igen? sa Lisa, som har hört mig berätta om när samma sak hände för ett par år sedan och 112 blev inblandat.
– Ja, kolla!

Vi slet och drog i fickan ett tag. Eftersom det var kallt ute, tryckte jag på knapparna genom tyget så att vi i alla fall kunde sitta i värmen i husbilen. Vi fortsatte att slita och dra. Ingen hade sax eller tillräckligt hårda nypor för att slita sönder fleecetröjan som Hulken.

Jag körde och körde och Lisa läste kartan med hjälp av Google maps. En gång blev jag tutad på av en bil med antik husvagn; de blängde och pep sedan iväg och körde slalom mellan bilarna genom att byta fil varannan sekund. Några Teslor körde förbi i 300 knyck och massa helt vanliga fjesbilar körde om mig även när jag körde så fort att knogarna vitnade.

I realtid har Lisa fått rapporter och vägarbeten och trafikstockningar och blixtsnabba förslag på alternativ vägrutt. När vi var i närheten av Hannover, blev vi plötsligt omdirigerade till en absurt liten och vansinnigt kuperad väg med hårnålskurvor.

Husbilen är verkligen inte en smärt liten folkabubbla, utan ett vägmonster. Men oh, så fantastiskt det var att få uppleva alla små tyska byar med gulliga hus och vackra höstlöv.

I utkanten av Hamburg kom Lisa på att vi skulle övernatta på en  närliggande restaurangparkering i en av byarna. Hon delegerade till mig att boka bord och parkeringsplats, och dokumenterade mig när jag talade tyska med tyskar som svarade på okänd rotvälska.

Detta var näst sista dagen på vår resa. Imorrn kommer avslutningen och några rekommendationer om någon läsare skulle vilja genomföra ett liknande stolleprov!

---

Uppdatering: vi är inte kvar i Tyskland, vi har inte fastnat nånstans – jag har bara inte fått tummarna loss och placerat dem på tangentbordet. Återkommer så fort jag har föreläst färdigt om AI i Stockholm – hela den 21 okt!