Hoppa till innehåll

Etikett: mat

Sybariternas sammansvärjning

Jag begriper egentligen inte varför jag tjatar på om hur jag inte äter lever.

– Vad vill du ha? säger vem som helst.
– Vad som helst utom lever, svarar jag som vore jag stolt över detta faktum.

Ååå huu.

Det hade ju varit bra mycket intressantare om jag hade hyst djup aversion mot t.ex. havregryn, isbergssallad eller svartpeppar.

– Så … du äter allt utom lever?
– Nej, jag skyr förstås chokladbollar som pesten.

Bildkälla: www.jennysmatblogg.nu
Huäääärk!

Nu är det ju de facto så att jag inte ens har sett lever sedan ungefär 1969 (när jag föråt mig på Magistratsvägen 7A i Lund) eller hållit i en chokladboll sedan den ödesdigra dagen 1972 (när jag föråt mig på Nyckelkroken i Lund). Gäsp.

– Efterrätt! Glass! Kokosflingor! Kolasås! ropar nån.
– Tack, vad gott! svarar jag. Men jag avstår gärna kokosflingorna och kolasåsen.
– Såååå? Är du lite petig, Lotten?
– Japp, de smakar lever.

Nej, det svarar jag ju inte. Men både kokosflingor och kolasås ingår i mina mardrömmar när jag har feber, så de är liksom inte en njutning. (Jag simmar i kolasås, fastnar i tjocka rep och någon strösslar kokosflingor över hela alltet som vore jag en anrättning.)

Gaston äter ju torsk med t.ex. jordgubbar eller ananas, vilket jag finner oerhört intressant. Gifter sig smakerna? Framhäver fruktsötman torskens speciella syra? Blandas kontrasterna i gommen som en löddrig springare med nyklippt gräs i vårsolen?

Vi får aldrig veta.

Men däremot kunde vi nu ikväll konstatera att min djefla man faktiskt inte bara kan peta i sig makrill med smörgåsgurka eller vita bönor med majonnäs. Han fick nämligen för sig att inför mig och Sjuttonåringen dokumentera den fantastiska sybariträtten ”kaviar med mörk choklad”.

Så nu vet vi var hans gastronomiska gräns går.

Share
83 kommentarer

Fem fula fiskar från Ferrol

Jag har idag ätit cicharrónes på fiskmarknaden i Ferrol, där vi fortfarande befinner oss. Mmmm. Cicharrones … det låter väl delikat?

De var krispiga och salta och mycket goda. Dessutom var de snygga‚ lite krusiga som en knypplad spets och samtidigt påminde de lite om blommor.

chicharrones
Och det var alltså tunntarmen tarmkäx från en gris.

Wikipedia:

”When the intestine is detached from this mesentery, the outside thin part of the latter forms a frill or ruffled-like ornament resembling a flower.”

Och jag – som fortfarande inte vill tänka på hur det var att 1987 äta trippa (komage) i Italien – visste alltså på’t ungefär vad det var jag stoppade i munnen. Jag är i sanning en dare devil. Snart kommer jag väl att börja äta lever också.

Men nu tar vi de fem fula fiskarna från Ferrol!

melgacho
Melgacho – småfläckig rödhaj – som har så elakt och segt fjäll att man skinnflår den innan den säljs. Nakenfisk kan vi väl kalla dem?
palometa roja
Palometa roja – nordisk beryx – är en till synes väldigt förvånad fisk. Och kroken sitter alltså kvar i munnen för att man vill visa att den är fångad ensam och inte i stim, för då far fiskarna omkring som i japanska tunnelbanan och får blåmärken och blir inte lika smakfull.

– Men kan man inte fånga fiskarna i stora nät och sedan tjäna stora pengar genom att sätta fast en krok i varje fiskmun och på så sätt köra med falsk marknadsföring?
– Eh. Nej.

cabracho
Cabracho – havssugga – har vidriga ben och taggar på utsidan och är ett halvt helciske att tillreda, men kockar på fina restauranger brukar göra fiskkaka på dem.
sanmarti
San Martiñ – sankpersfisk – har underbett och arga Nicolas Cage-ögon samt en prick på sidan eftersom Sankte Per ju höll i fisken just där.
franco_1937
Den fulaste fisken av dem alla – Franco – föddes i Ferrol 1892.

Med tanke på vad som nu händer i Turkiet (och alla andra galna våldsdåd i världen den senaste tiden) kan historien kanske hjälpa oss att skåda framtiden. Ferrol-födde Franco inledde 1936 en militärkupp (ungefär som den i Turkiet igår) och var sedan Spaniens diktator 1939–1975.

Fy faen.

Share
38 kommentarer

Nu ska vi inte ha det alltför kul

”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”

Kjell Swanberg (1944–2008)

Jag har sällan sett så många uppsluppna påskfirare som just nu! Vart jag mig i påsken vänder, står det en leende människa med en sillburk i handen och tjoar KLATJOFS! [glapåschk]

easter

Kan det månne vara så att den i år rekordtidiga påsken kommer precis i rättan tid – nu när vi hatar varenda liten vilsekommen snöflinga som sedan i december har strävat neråt men liksom inte lyckats? När påsken kommer som den brukar i april, är kanske alla lite allmänt gladare eftersom vädret är vänligare och ljuset ljusare; då behövs ju inte massa färgglada påskharar och lediga dagar.

Beppe_egg
Ägg-Beppe kan man inte få nog av.

Idag är det långfredagen. Som inte är lång och som inte längre (sedan 1969) är tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst. Vi måste repetera så att ni inte glömmer att det var tristare förr. I give you Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10:

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Vi måste göra om den. Allmänna ordningsstadgan från 2016:

Å långfredagen efter klockan sex på morgonen må ni icke titta på Facebook annat än undantagsvis eller vid trängande frukostrapporteringsbehov. Systembolaget, vars innehåll och syfte kan ifrågasättas i och med högtidens helgd och nubbevisans varande, har stängt för att inte uppmuntra.

Och vad kan man denna långfredag laga för äggrelaterad rätt? Ah, naturligtvis ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.

aggmadeira
Svälj.

 

Share
94 kommentarer

Senapen i mitt liv

Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:

”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”

Självklart!

• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.

senap
Vårt samlade bestånd av senap, fast med en slamkrypare.

Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?

(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)

Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!

tandkram1
Tandkräm en masse 2006.
rullerull
No sweat 2006.
skafferidubbletter
Skafferiöverflöd 2007.

Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.

Share
104 kommentarer

Ett besök på O’Learys i Hudiksvall

statt_hudikJag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.

Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.

Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77”  med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs. 

zappers
Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.

Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.

Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.IMG_0790

Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.

– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre.
– Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.

Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.

– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.

Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.

– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …

Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.

Faaan.

pacman

Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm. 

Tyvärr stämde det.

– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.

Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.

Det var exakt samma portion.

Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.

– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…

– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!

Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.

Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.

Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.

Gonatt!

natt_train
Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.
Share
79 kommentarer

Familjen Bergmans recept på köttfärssås

Jag har just nu en skrikande Tjugoåring i köket. Hon är inte kompis med fiskgrytan, så då hjälper det väl om man skäller ut den?

– DU ÄR TRÅKIG! TRIST! FUL! SÄG NÅT!

Spanjoren i huset försöker just nu mildra grytilskan genom att hälla ett paket fryst chili i maten, för då brukar det bli bra.

De senaste 20 åren har jag lagat mat 97 % av kvällarna. Det är helt enkelt så att om jag är hemma, är det jag som står vid spisen och föder barn.

litetdjurimaten
– Hovmästarn! Lotten har lagt djur i soppan!

Det här är naturligtvis inte alls rättvist, så jag överlåter med varm hand och i jämställdhetens namn t.ex. firmans momsredovisning till ”nån annan”. (Han vill egentligen inte heller kännas vid debet och kredit eller procenttecken, så jag nämner honom inte vid namn eller alias för då har han liksom inte fått uppdraget på riktigt. Eh, hrrrm.)

lamm
Bä, bä, röda lamm.

Tjugotvååringen har bott i Lund i drygt fyra år och kan numera laga vilken mat som helst – men började inte göra det förrän han blev tvungen och dessutom beordrad eftersom han jobbade i sexmästeriet. Basen i all mat är lök.

– Lök! Mera lök! Hacka mer lök! Stek den långsamt! Åh, vad det luktar gott! Löööök!

Den milda Sjuttonåringen som inte gör väsen av sig, gör det inte heller i köket. På helgerna äter vi aldrig lagad lunch – om inte han tar initiativet.

– Jag kokar lite pasta. Steker korv. Gör fransk tomatsallad. Är det någon annan som vill ha? Är vi bara tolv? Jahaja. Humdidum.

Den nyblivna Femtonåringen säger ja till allt, men kommer inte längre än till jaet.

– Kom och gör sallad!
– Okej!
– Har du tid nu?
– Mhm, jag ska bara …
– Om du först gör sallad kan du …
– Mhm, kommer.
– Vi äter snart, kommer du och gör salladen?
– Javisst. Jag måste bara …

Och så försjunker hon i en teckning, ett mattetal, en bok, en dator, en ouppknytbart skosnöre eller ett tilltrasslat halsband som måste redas ut på studs.

moasdjur
Eller ett djur som måste byggas.

Tolvåringen är chef över sörjor, såser och kladd. Guacamole (som kanske borde stavas guackamåle?), bearnaisesås, dippsåser och äggröra – allt går som en dans. Men tar han fram en kniv eller en stekpanna, så sprutar blodet och tånaglarna blir blåa av tappat gjutjärn.

avocador
Ingen guacamole denna dag.

Och nu till dagens höjdpunkt! Recepttajm!

barnenater
Helt normala barn vid kvällsmaten.

Lottens köttfärssås

Sisådär 13 jättestora portioner. OBS: Alla mått är YTTERST ungefärliga.

1,5–2 kg nötfärs
4 STORA gula lökar (eller 23 pyttesmå)
3 rivna morötter (inte ett måste, men drygar ut bra)
6 klyftor vitlök
0,5 dl olivolja (alla andra recept vill ha i mer, så ta mer om ni vill)
1 dl tomatpuré
3–5 dl rött vin (vitt vin ger snyggare färg, men smakar inte lika mustigt)
ungefär lika mycket krossade tomater som köttfärs
3–5 msk torkad oregano
3–5 msk torkad basilika
1 msk torkad rosmarin, välsmulad till oigenkännlighet
2 tsk timjan
1–2 lagerblad
1, 5–4 msk salt (galet oprecis är jag på saltfronten)
1–3 tsk socker eller icke smaksatt honung (minthonung är helt fel)
3 buljongtärningar (eller den flytande lyxvarianten)
massa nymalen peppar, chiliflingor, lite Caj P:s grillkrydda (inte andra märken, de smakar fusk)

+ drygt 1 kg spagetti
+ massa riven parmesanost
+ en sallad på tomater, sallad, spenatblad, avocado, fetaost, kasjunötter & god dressing (alltså olivolja, vinäger, fransk senap, vitlök, salt, peppar, dragon)
+ vitlöksbröd

1.
Finhacka lök, morot och vitlök så fint du kan. Vilket jag inte kan ity jag dåligt tålamod har. (Ska man hacka de redan rivna morötterna? undrar vän av ordning.)
2.
Fräs allt mjukt (utan att det blir brunt eller till och med svart) i olivoljan i minst 20 minuter. Det är nu man tar fram matlagningsvinet, för lökstekning är dötrist.
3.
Tillsätt köttfärs, lite i taget så att det bryns och inte kokar.
4.
Tillsätt tomatpurén och låt fräsa med röran i en minut. Kanske två minuter.
5.
Tillsätt vin och låt allt koka upp snabbt och puttra en liten stund.
6.
Dunka ner tomatkross och alla kryddor i grytan. Salta och peppra. Låt puttra under lock i minst 1 timme, gärna mer om det finns tid.
7.
Fyll på med mer kryddor om det behövs. Vilket det gör.

Man kan ha annat i också, t.ex.:

  • 2 msk mango chutney
  • ett paket bacon i pyttebitar
  • zucchini.

Om man har lite ont om tid eller tålamod, kan man fräsa löken och köttfärsen samtidigt fast i olika stekpannor och sedan blanda ihop.

kfarssas
Ful, men god.
spaghettiksaus
Spagetti med köttfärssås och en kusin!

Känsliga tittare varnas – men om ni tycker som jag, gillar ni Regular Swedish Meal Time.

Psssst. Fyll båset med recept! Dsssssst.

Share
126 kommentarer

Dumma sparrisen!

sprudlande-sparrisDet har varit prat om sparris i kommentatorsbåset. (Alla vet inte det, men det händer en hel del bland kommentarerna. Man kan till exempel få sin beskärda portion av rimmad och orimmad poesi mellan ekivoka skämt och väderrapporter. Jomenvisst.)

Pysselitens sparris. http://pysseliten.blogspot.se/2013/05/lordagstema-fornojsamhet.htmlKommentatorskan Pysseliten odlar egen sparris (som igår begravdes i snö) och vet att berätta att grön och vit sparris är samma samma, men odlingssättet varierar medan kommentatorn Örjan vet att man måste skala sparrisen vid roten innan den kokas och att man kan ha hollandaisesås eller annat till. Skogsgurra köper sin sparris i Tyskland, och får då en skalare till, Annika är grön av sparrisavund och Ökenråttans Lille make är blek som en sparris efter en hemsk sjuka.

vitsparrissasuce

Själv köper jag min sparris i buntar med gummiband från Coop eller Lidl. Sedan gör jag inget annat än konstaterar att den är grön och humpar ner den i en stekpanna med försvarliga mängder smör, peppar och salt. Om jag har öppnat en flaska champagne, häller jag gärna sådan på.

sparrisismor

Vilket var exakt vad om hände nu ikväll. Med den enda skillnaden att jag just denna kväll åt ohemult stora mängder sparris. Säkert en 20–30 stycken.

– Gottigottgott! tjoade jag till resten av den oförstående familjen som inte alls ville ha förrätt utan spara magutrymmet till all tacoköttfärs som höll på att stekas.

Och sedan hände något. Jag vet inte vad och har inte varit med om det förut, men allt smakade vitkål. Tomaterna, salladen, läsken, köttfärsen, tortillan – allt var faktiskt inte gott.

– Ge mig en karamell! Blärk! Fly mig en apelsin! Å fy bövelen!
– Men mamma varför åt du så mång…
– CHAMPAGNE! JA! Hm. Lite smaklös, men okej. En gurka! Å HUUUUUUU!
– Det är nåt med sparris och kiss, vad är det det ska lukt…
– GUACAMOLEN! Ja! Den smakar något!
– Här, ta lite gräddfil!
– USCH! Gräddfilen smakar som det vita på apelsinen!

Skärmavbild 2014-05-02 kl. 23.21.32Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt pinjenötter och inte kunde dricka rödvin på 18 månader. Jag provade godis, rent socker, kakor, frukt och vodka; allt smakade antingen ointressant eller vitkål.

Nu ligger jag här och känner  mig lite halvhungrig när klockan närmar sig midnatt och husets invånare börjar förbereda sig på tandborstning. Eftersom inget smakade gott, åt jag för lite till kvällsmat, förstås.

Men tala inte om det för kvällstidningarna!

 

Share
65 kommentarer

Typisk torsdag?

Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!

Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:

Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.
Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.

När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:

  1. Jag klev in i bilen.
  2. Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
  3. Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
  4. Jag insåg att datorn var kvar hemma.
  5. Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
  6. Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
  7. Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
  8. Jag spillde ut hela glaset med vatten.
  9. Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
  10. Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.

Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.

Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.

Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.
Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.

De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.

PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!
PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!

Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.

På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.

”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.

Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Bröna spetsades på sextumsspik.
Bröna spetsades på sextumsspik.

Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)

Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.

Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.

Grisöron och en sås på senap och pickles.
Grisöron och en sås på senap och pickles.
Efterrätten brinner upp!
Efterrätten brinner upp!

Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.

Share
31 kommentarer

På en hotelltoa i Luleå …

… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)

I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.

Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.

Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen med den här lilla foldern i köket är universums största gåta.
Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)

Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som  hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:

Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och 1 matsked salt.Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.
Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.

Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?

Åt vi pasta till efterrätt?
Åt vi pasta till efterrätt?

recept_lingonpastaFör säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:

Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.

Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?

Share
50 kommentarer

Den hemlige pastakonstnären

Jag hörde talas om en italiensk pastakock som i sin helt vanliga lägenhet här i Eskilstuna hade inrett ett rum till pastalaboratorium. Sådana tokerier måste ju undersökas – studiebesök here I come! Tänk om jag kunde inreda ett av barnrummen till basketsanatorium! Eller tänk om jag blir galen och bygger om vardagsrummet till ett hajakvarium!

Såja. Nu tar vi saker och ting i rätt ordning.

Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.
Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.

Marco Moretti kom till Sverige för två år sedan och har sedan ett år förberett pastarevolutionen i stan. Lägenheten är verkligen en helt normal lägenhet – men med en nästan alltid stängd dörr. Bakom dörren finns pastalaboratoriet, dit man inte får gå utan skyddskläder. Marco var hur prydlig som helst i typiska kock-kläder och foppatofflor …

… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.
… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.

Pastarummet var sterilt, rent, prydligt och ganska kallt. Jag häpnade.

– Wow. Verkligen. Wow. Oj. Men. Vad säger Hälsovårdsnämnden om det här?
– Miljökontoret var här i våras och godkände allt. Och som du ser har jag inga andra maskiner än assistenten som rymmer fem liter och pastadegstillplattaren här samt kylskåpet som är exakt +3 °C. Och så den här apparaten som är lite hemlig för att den använd när degen behöver eh … vila. Men jag tillagar ingenting, så jag behöver inte spis eller fläkt.

Jag stod där i min plastrock och lyssnade medan Marco på engelska med svenska inslag berättade om din stora pastapassion och hur fantastiskt fina råvaror han har hittat här. När han hade bestämt sig för att satsa på pastan åkte han runt i närområdet på motorcykel och letade fram särskilt miljövänliga mjöl- och äggleverantörer … som också är hemliga. Nu i höstas deltog han i en speciell pastautbildning i Italien hos en superkock som är pastanestor och vars namn … också är lite hemligt eftersom det är han som har kommit på det där jättehemliga som man använder sig av när degen vilar.

Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverat med en kantarellsås.
Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverad med kantarellsås. (De undre, normalfärgade, är nog vanliga ravioli med kanske … skinka?)

Marco åkte sedan hem till Sverige och laborerade fram det ultimata pastareceptet där proportionerna mellan mjöl och ägg är på procenthundradelen exakt. Om äggen råkar väga bara liiiiite för mycket, blir det ju fel, så då måste man väl korrigera mängden ägg …?

– Men … tar du bort lite ägg då? Hur tar man bort lite ägg? De är ju så sle…
– Nej, tvärtom Lotten. Jag behöver inte korrigera eftersom jag väger äggen och då vet exakt hur många gram vetemjöl som ska i.
– Aha. Tänkte inte på det. Men vänta, vetemjöl?
– Ja!
– Ska man inte ha vehettere … durum?
– Nej, det har man till torr pasta. Det här är färsk pasta. Och vetemjöl funkar alldeles utmärkt och är ju det mjöl som ni använder här i Sverige!

Marco gör här ostravioli. När han skär dem, får de bara en taggig sida så att han vet att det är ostravioli. Om de har två taggiga sidor är det kanske lax i, om det är tre taggiga sidor är det något annat i dem. Coolt.

Efter att ha oooo:at och ahaaaaa:at i en timme, tackade jag för besöket och gick med haltande hoppsasteg ut för att leta reda på nya äventyr, när jag hörde någon ropa mitt namn.

– LOTTEN! VÄNTA! Jag glömde!

Så kom Marco springande med en tårtkartong med alla raviolisarna som han nyss hade kreerat. Vi kokade dem till kvällsmat och åt med en puttanescainspirerad sås – och de var alldeles underbart delikata.

Bakelser! (Nästan.)
Bakelser! (Nästan.)

Alla borde egentligen ha tillgång till ett passionsrum där man kan skapa pasta eller något annat. Fast det kanske räcker med en passionsgarderob? Nä, nu ska jag inreda gästrummet till jeansmuseum. Eller …

Share
102 kommentarer