Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.
Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.
– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.
Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via
- tom buss kl 06.30
- proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
- fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
- tåg 13.00
- bil 13.25.
Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.
När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.
Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.
For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.
När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.
– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.
De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.
– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.
Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.
(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)
Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.
Oh my, they do have a way with words! Till och med småkillar. Jag hörde på Språket på P1 häromdagen, där de redde ut artighetsfraser och kulturdifferenser. Vi svenskar som inte har någon riktig motsvarighet till Please, Bitte, eller S’il vous plaît, framstår ibland som lite buffliga utomlands. Vi brukar ha någon artig girlang i början i stället: ”Är du snäll och skickar saltet”, typ. Men även om man uttrycker sig ungefär så, skulle man nog behöva ett ”please” i alla fall på engelska. ”Would you be so kind and hand me the salt.” Visst hänger det ett uteblivet ”please!” i luften där?
Ååh, det är ju precis rätta årstiden för en pub eller två! Gärna med mörker och vind som ruskar om i almarna på den näraliggande kyrkogården. Eller om det är nära havet, får glasrutorna och dörren att skrangla lite och brasan att fladdra till.
– A pint of bitter please!
Ja, det är väldigt enkelt att framstå som väluppfostrad här. Barn bara lär sig kanske tio färdiga fraser och använder dem hela tiden. Alla blir stjärnögda av barnen som säger please hela tiden.
Jag skulle vilja revolutionera svenska språket med fler vänlighetsuttryck som bara ramlar ur oss per automatik.
Herbie använde både elbas och kontrabas till Walk…, eftersom han fick mer betalt för fler instrument
Ett försök att revolutionera svenska språket med fler vänlighetsuttryck togs upp i Språket, nämligen ”snälla”. Programledarens teori är att det har dykt upp i svenskan som ett konstruktionslån. Alltså för att vi (eller i alla fall ungdomarna) är så påverkade av engelska att vi (de) vill ha en motsvarighet till ”please” och då blir det ofta snälla. Låter barnsligt i mina öron, men det går kanske att vänja sig. ”Skulle du kunna skicka saltet, snälla!”
250-årsjubileet!
Några yttringar av det i Ditching?
https://www.di.se/nyheter/miljonrullning-nar-romantikens-drottning-firas/
Nej Örjan, Jane Austen var inte just här i Ditchling – men i Brighton (dit jag ska imorrn) kommer det tydligen att vara fullt Austen-ös under julveckorna!
Jag håller helt med, Kråkan: att få gå i regnrusk och mörker till en varm, välkomnande pub och sedan vingla hemåt i samma mörker är en underbar lyx!
Om man tar bort regn och rusk så är en värmande välkomnande pub helt min melodi.