Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.) 

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.