Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.
Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.
Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:
- Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
- Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
- Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
- Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.
Det första som hände var att den här lappen dök upp.
Min djefla man hoppade genast på lapptåget.
Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)
– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.
Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.
Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.
Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …
När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?
Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …
Du är fan i mig i nte klok på någon enda ledd. Men rolig.
Jag har tagit upp frågan om adoption förut, men känner att den aldrig blivit tagen på allvar. Kanske dags nu?
man kan ju alltid tälta i Lundagård… 😉
Två år av mitt liv har jag bott på studentkorridor; i Oslo i början av 80-talet. Vi var 8 som delade på ett kök och vi bodde i vad so kallades dubbletter där två rum delade på toalett och dusch med en gemensam hall. Rummen var inredda med ett skrivbord, en stol, en liten bokhylla och en bäddsoffa som det varken gick att sitta eller ligga i. Framför allt gick det inte att ligga två i den. Ganska tidigt på första terminen hämtade jag min egen säng och en större hylla och förpassade bäddsoffan till ett litet förråd.
Första året bodde Ola (ja, han hette så) i mitt grannrum och det gick ganska smärtfritt. Det hände ett par gånger att han inte hade stängt sin dörr ordentligt när han hade dambesök men jag låtsades inte ha märkt något …
Andra året flyttade Ola ut och Birgit Lunden in. Lite mer komplicerat. Hon var inte så bra på att plocka undan efter sig och ingen stjärna på att städa badrummet. Varje dag när hon kom hem la hon sin bh i blöt i handfatet, jag hade planer på att köpa en lika dan bh men i en mindre storlek och byta ut den.
Birgit var inte heller någon stjärna på att diska upp sin disk eller plocka undan efter sig i köket. Det var inte Yehya heller. Han hade flytt från Iran när Khomeini tog makten och kokade stora grytor och massor av ris till sig och några vänner som nog också bodde i hans rum. En dag när hela köksbänken var full med disk fick jag nog och bar ut allt på den stora balkongen som sällan användes. Det var inte populärt hos B och Y. Konstigt nog blev disken stående där tills jag flyttade ut några månader senare.
Jag har aldrig bott i studentkorridor, och när jag läser Niklases beskrivning blir jag oerhört glad för det. Jag hade irriterat ihjäl mig.
Studentkorridor har vi gjort ett nedslag i, Lille M och jag. Vi var förlovade, han hade en rivningsetta på Östermalm och jag hade en liten lya i Vasastan. (För att ge en uppfattning om HUR liten den var kan jag berätta att folk som kom hem till mej för första gången ofta frågade ”Varför har du sängen i hallen?” Det var ”hallen” som var det hela.) Vi bodde följaktligen i Lille M:s rivningsetta. Men så skulle huset rivas och vi åkte ut. Vi packade ihop våra tillhörigheter i min lilla lya och sen fanns där ingen plats över för oss. Kompisen G bodde i studentkorridor och hade där en granne som skulle vistas på annan ort ett par veckor. Vi fick flytta in grannens rum. Här gick det livat till. Det var då som den berömda Gobelängen kom till. Varför minns jag inte, men vi var nåra som gick ihop om att spela kompisen G ett spratt. Det skaffades ett stort tygsjok som på något vis hängdes upp på en vägg i G:s rum när han själv inte var där och på denna textil målade så ett antal kompisar ett nonfigurativt motiv i klara färger, tänk Jackson Pollock. Tyvärr kunde vi ju inte vara med när G kom hem och klev in i sitt rum och upptäckte mästerverket.
Jag har bott på Hallands nation i Lund, där jag var korridorskummis eftersom jag aldrig var där, utan hos min blifvande djefla man på Michael Hansens kollegium. Han hade ett trevligare studentrum och roligare korridorpolare. En gång hade vi wet t-shirt competition där – och jag vann! (Kanske för att jag var enda tjejen.)
Jag har bott i två studentkorridorer. I den första och större bodde bland annat en som var försöksutskriven från psyket och aldrig tvättade sig (men annars var han nog snäll) och en enstörig äldre dam (i fyrtioårsåldern tror jag) som bodde på livstidskontrakt, som man kunde få på sextiotalet. Men även flera genuint snälla och trevliga personer.
I den andra och mindre bodde mestadels trevliga och normala tjejer och killar. Fast det blev ibland lite rörigt när alla som spelade instrument gjorde det samtidigt: ett elpiano, ett dragspel, en saxofon och en nybörjarfiol. Alla utom han med fiolen spelade bra, men olika saker.
Fler historier kan jag dra nån gång när jag har lite mindre jobb.
Hoppas han vet hur man tvättar! Det verkar vara bekymret för mödrar, som ska klippa navelsträngen med söner. Men du har ju erfarenhet av att låta ungarna flyga ut och lämna boet. Bra träning i korridorkunskap.
Det där med hushållskunskap är en av de saker som jag de facto är tacksam mot min mor för. Att veta hur man tvättar, vad man gör med en lök och en potatis, hur man städar och gör en budget. På den tid det tog mina kompisar att åka hem till föräldratjället med en resväska smutstvätt, så hade jag tvättat, manglat, strukit och lagt in i linneskåp och garderober.
Jag hade en kollega som när han flyttade hemifrån blev uppläxad av sin mor ”Flyttar du hemifrån nu så kommer du inte hem med smutstvätten”. Mamman var väldigt snål så efter två veckor ringde hon och frågade om han hade nåt hon kunde fylla ut sin tvätt med för att få full maskin. När han sa att han redan tvättat blev hon förbannad på honom och röt – Tvättat! Jaha! Vad ska JAG göra nu då!!??
Om man bor på korridor kan det hända att man träffar den man vill dela livet med. Kanske i grannkorridoren, rent av! (Jajamän!) Vi hade köksvakt en vecka i taget. Lite oklart vad det innebar, för alla skulle ju diska och hålla efter sig själva.
Vi var sju på min korridor. De allra flesta alldeles normala studenter. Under mina år där tror jag vi totalt hade sju olika nationaliteter, om än inte samtidigt. Förutom maken har vi fortfarande kontakt med två av hans korridorkompisar. Kunde varit tre om det inte varit ett dödsfall.
Mina föräldrar träffades på korridor. Enligt sägnen:
De bodde på ”Domus” (inte affären) uppe vid Tekniska högskolan (om jag har förstått läget rätt) i Stockholm. Pappa var nyinflyttad lulebo, mamma inbiten stockholmsböna. Mamma fick en kväll ont i huvudet och tipset att ”knacka på hos Per, för han har allt”. (På samma korridor bodde Carl-Axel och Monica Dominique, men ingen minns om de var de som delade med sig av tipset.)
Mamma knackade på hos pappa och fick huvudvärkstabletter (eller dito pulver – om detta är de fortfarande oense). De funkade finfint och mamma kunde utan problem sova hela natten. Dagen efter hälsade hon på pappa och tackade så mycket, och hur det nu var så skrev hon i pappas gästbok:
– Tack för en underbar natt!
(De skildes 1986, och sedan dess har denna historia ändrats några gånger.)
Men … Cecilia N.! Ett dödsfall! Det är ju som i Morden i Midsomer; där dör unga studenter ideligen.
Samt krusat örngottsbanden, väl, Ninja?
Jag har aldrig bott i nån studentkorridor som tur är. Det skulle ha gjort mig gäälen. Förutom andras oordning antar jag att man måste stå ut med andras närvaro hela tiden.
ÖR, naturligtvis! Gör inte alla människor det? Hur kan de annars leva med sån underlåtelse?
Skämt åsido, jag har faktiskt en örngottsbandskrusare. Mormor kunde krusa med hjälp av en bordskniv, och undan gick det.
Ett litet korridortrivseltips:
När man ska åka hem över jullovet och tåget går tidigt på morgonen (från Oslo gick det ganska få tåg varje dag och ett av dem klockan 08.00), se till att väckarklockan är ordentligt avstängd! De som bor kvar i korridoren över lovet uppskattar inte en väckarklocka so går igång 06.30 varje morgon och sedan ringer i en timme.
Vet ni, jag tror jag har en klassvinkel på de krusade örngottsbanden. I s k bättre familjer förekom en krustång som resulterade i ganska grunda krusningar. I arbetarklassen (där kvinnorna ofta hjälpte finare fruar med tvätt och strykning) krusade man också, men där fanns ingen krustång så man krusade med en liten vass kniv. Det blev rejälare veck, som ibland förstärktes genom att man pressade ihop dem med ett strykjärn. Detta är en evidensbaserad spaning som jag har minst fem bevis för.
Min Gud, tror jag inte du har rätt, Karin. Min örngottsbandskrusningstång ger verkligen ganska grunda krusningar.
O, Niklas, det där med väckarklockan har jag varit med om. Den var Johans förstås. Det var nästan alltid Johan som var inblandad när det var något särskilt. Den ringde morgon och kväll i fjorton dar. Eftersom vi var säkra på att det var en klockradio (nätansluten) tog vi ur säkringen, men den eländiga apparaten hade reservbatteri.
Det var också Johans kompis i USA som envist ringde på korridortelefonen klockan tre en natt. Johan vaknade inte, men alla andra. Hon som slutligen gick upp och svarade skällde ut först kompisen och sen Johan, när hon väl hade fått liv i honom. Kompisen hade faktiskt varit i Sverige, men det där med tidsskillnaden hade på något sätt gått honom förbi.
USA är ju normen för hela världen så det var kanske inte så konstigt att kompisen inte hade koll på att alla inte har samma tid som Amerikat. En del amerikaner kan vara ruskigt omvärldskorkade.
Just det, korridortelefon hade vi också en mynttelefon. Den satt precis utanför mitt rum så ni kan ju gissa vem som brukade svara. Telefon var skitdyrt i Norge på 80-talet och det var fortfarande många som inte hade telefon hemma. Till skillnad mot i Sverige stod telefonnumret i alla telefonkiosker så man kunde be den (förälder) man ringt att ringa upp.
En annan händelse var när en tjej som hade kontaktlinser skulle koka sina linser. Man gjorde det på den tiden. Linserna placerades i en lite plasthållare som man la i en kastrull med vatten och sedan skulle de koka ett tag. Om man glömmer bort att ta upp hållaren ur kastrullen och den kokar torrt fyller röken som bildas när plasten smälter inte bara köket utan hela korridoren också. Och det luktar inte rosor om man så säger.
Min djefla man bodde på en korrridor som byggdes på 1950-talet (Michael Hansens kollegium), och jag minns precis hur det luktade i det lilla kyffet som var korridortelefonens. Ljudisolerat med masonit med hål i (se bild). Till den telefonen (046-12 39 44) ringde jag när jag skulle träffa honom för allra första gången 1985.
Telefonkurens lilla masonituniversum, ja – där skedde förunderliga ting.
När du ringde föreslog jag en tur till Malmö för att hämta biljetter till en Mahlerkonsert. Lång historia. Jag hade lappade jeans, du hade röd anorack och vi hamnade i en ost på Konsthallen.
Dödsfallet har hänt på mycket senare år pga kroppslig sjukdom.
Korridortelefoner! Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna skryta med att jag kan numren till våra korridorer som vi övergav sommaren 1987, men det kan jag inte. Möjligen att vi hade 090-137741. Jo, det hade vi nog.
Makens telefonkur var målad i mörkt blå färg. (Perforerade masonitväggar även här.) Sen hade man tagit en stjärnkarta och noggrant satt ut stjärnor på rätt ställe, schablonmålade med silversprayfärg.
När alla stjärnor målats sprayade man själva den gröna telefonen också. Alla blev lyckliga utom Televerket som hävdade att detta var skadegörelse (och inte konst) och krävde att telefonen återställdes i grönt skick. Så då fick man ju göra det. Det var före min tid, men jag har för mig att det fördes konversation mellan parterna ett tag.
Och så minns jag hur det lät när samtalen var slut: ut i korridoren hördes ett litet avringningspling och sen gneket i dörren. En termin tillkom göteborgarens glada skrammel med den stora plastpåsen med enkronor och hans nöjda replik: ”Nu har jag talat med Kristina!” För så hette hans hjärtans kär som var kvar på Västkusten.
Ack, ack, Cecilia N. Ingen förståelse för Konsten på den tiden. – Ska det vara , efter det andra ack:et?
Intressant, Ökenråttan!
Oj, vad tokigt, Nisse!
Oj, vad dumt att vi kom försent!
Ack, ack, Cecilia!
Japp, kommatecken ska det vara efter båda ackena!
Var fick Lotten telefonnumret till korridoren ifrån om hon aldrig hade träffat Olle förut? Eller ska man hellre fråga varför?
Brid, jag har för mig att den berättelsen har funnits i bloggen någon gång. Men det var lähänge sen.
Jo, den historien finns här! https://lotten.se/2010/01/idag-for-25-ar-sedan.html
Det var Olles lumparkompis Hasse Montelius (som dessutom råkade vara polare med min f.d. pojkvän), som tyckte att vi skulle träffas. Och som gav mig lappen med telefonnumret. Han fick sedan vara hedersgäst på vårt bröllop och så såg vi till att vår förstfödde föddes på hans födelsedag den 11 mars. Och detta är samme man som varje år bjuder in mig till herrmiddagar där vi blir utslängda från krogen, och som äger ett hus på Runmarö där Strindberg en gång bodde.
Det var romantik i rubriken på förra inlägget, men det är här den dyker upp.
Kommer kommentarerna då att handla om korridorlappar i nästa inlägg, undrar man …